BYRÅKRATI. I veckans krönika berättar Lars Thulin den sorglustiga storyn om ett par glasögon som fastnade i tullen. Och de prilliga turer som följde kring dessa brillor.

Aktiva myndigheter som är noga med statens pengar är bra och behövs. Ytterst handlar det om våra egna slantar. Men ibland undrar man över deras prioriteringar och även totala okunskap om vad de håller på med. Nyss fick jag en hårdhänt och sorglustig lektion i ämnet. Huvudrollen i storyn innehas av något så ofarligt som ett par brillor, närmare bestämt ett par läsglasögon, speciellt slipade för mig. Det börjar i den spännande staden Edinburgh, Skottlands huvudstad.

Vi var där i förra månaden och hälsade på goda vänner. När vi kom hem hörde de av sig och berättade att de hittat ett glasögonfodral i sin bil. I det låg mina läsglasögon. Inga problem tyckte vi, bara att skicka dem med post. Jag har dock tidigare haft problem med försändelser som tullats för att dokument fyllts i fel. Så jag bad mina vänner att förklara för brittiska posten att dessa glasögon var inköpta och betalda i Sverige och därför inte skulle beläggas med tull och moms. Vännerna är noggranna så de hade en lång diskussion med sitt lokala postkontor.

Så efter en vecka fick jag ett brev från Postnord som sade att jag ska betala 243 kronor till staten för att få ut mina glasögon. Tull + moms.

Brevet angav ett telefonnummer till Postnord. Som gick till något som de själva påstod vara en kundtjänst. Där svarade en automatisk kvinnlig röst och bad mig om vissa uppgifter. Varpå hon svarade på frågor jag aldrig ställt och gav mig information jag aldrig bett om. Efter tre försök skulle jag dock kopplas jag vidare till en människa och fick köplats 40.

En avmätt manlig röst talade om att Postnord inte hade något som helst med detta att göra. De var bara ett simpelt transportföretag. Jag fick tala med Tullverket, men de skulle inte ändra på något. Det var bara för mig att betala. Om inte skickades glasögonen i retur till Skottland om ett antal dagar.

Tullverket har kostat på sig att ha människor som svarar direkt. En vänlig kvinna berättade att givetvis skulle jag slippa betala avgiften, bara jag kunde intyga mitt inköp av glasögonen i Sverige samt visa kopia på en flygbiljett. De var inget konstigt med det, liknande saker hände ofta. Jag frågade vart jag skulle skicka uppgifterna.

‒ Till Postnord, blev svaret. Vi har inget med detta att göra.

‒ Och till vilken adress, finns mejladress eller telefonnummer?

Detta hade tullverket ingen som helst aning om. Hon rekommenderade mig att ringa till Postnords kundtjänst. Vilket är det enda nummer som Postnord har listat.

Jag jagade ändå nummer och hamnade av misstag hos PTS, Post-och Telestyrelsen. Denna myndighet övervakar Postnord. PTS beklagade det som hänt mig. Men de hade ingen som helst adress till Postnord för detta ärende, inget telefonnummer, ingen mejladress, ingenting. Jag fick ringa till Postnords kundtjänst. Eller skicka klagomål till Postombudsmannen. Jag undrade försynt om PTS själva skötte kommunikationen med Postnord, via röksignaler eller brevduvor? Ett vanligt brev tar ju alldeles för lång tid. Damen tyckte inte detta var roligt.

Jag bor åtta kilometer ifrån Postnords huvudkontor i Huvudsta i Solna. Jag åkte dit. Upplevelsen var surrealistisk. Huset är gigantiskt, påminner om en strandad Finlandsfärja i många våningar. Entrén i tre plan liknar avgångshallen på en internationell flygplats. Men en flygplats där senaste planet lyfte för tre år sedan ‒ totalt tomt, inte ett enda tecken på liv. Utom på våning tre där en receptionist och väktare huserade. Varför en väktare övervakade en totalt tom lokal var oklart.

Mannen i receptionen var arrogant. Nej, det fanns inte en enda person i hela huset som kunde hjälpa mig. För detta var ju Huvudkontoret, hur kunde jag inte fatta det? Märklig logik ‒ ett megastort huvudkontor där det inte fanns någon anställd med någon som helst kontakt med verkligheten.

Inte ens mejl-adress till Postnords tullavdelning kunde receptionisten ge, det var verkligen inte hans jobb att göra det. Däremot fanns ett hus ett par hundra meter bort där någon kanske kunde hjälpa mig. Men denna någon kom först klockan 15, om tre timmar. Den personen saknade dock helt telefon och mejl.

Väl hemma försökte jag med kundtjänsten igen. Undrens tid var inte förbi. Jag fick tala med en kvinna som motvilligt erkände att Postnord hade en tullavdelning dit jag kunde skicka min begäran. Hon kunde inte mejla e-postadressen till mig. Tydligen var uppgiften alltför hemlig för detta. Men hon kunde läsa upp den. Jag var tacksam för att hon gjorde det i klartext och inte krypterat. Eller skickade den via ett vykort där allt skrivits med osynligt bläck. Nu återstår att se om jag får glasögonen till slut. Säker på detta kan jag inte vara.

Jag har inget emot att vi har Tullverket eller ett postväsende. Men med ständiga rapporter om knark som väller in över våra gränser och att tullen förtvivlat ber om mer resurser, tycks det oerhörda arbete som läggs ner på ett par glasögon märkligt. Och om vi ser på Postnord så har det visat sig att knarklangare älskar posten som en säker leverantör av deras produkter.

Men herregud, vem orkar bry sig om heroin, ecstasy och GHB, när det finns glasögon som kan misstänkas vara olagligt införda till Konungariket Sverige?

Tack staten, för att det hålls en skyddande hand över oss medborgare!

The post När brillor fastnar i prillig byråkrati first appeared on Opulens.