The post Noterat: Finlandssvenska samtal first appeared on Opulens.

FINLAND. “Så är det också skamligt länge sedan någon från Finland återfanns där”, skriver Ivo Holmqvist. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien inleder vi nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Invalet av Tua Forsström till Svenska Akademien har lovordats, inte minst på finlandssvenskt håll. Så är det också skamligt länge sedan någon från Finland återfanns där. Den ombytlige Gustaf Mauritz Armfelt som var född i den östra rikshalvan blev invald på stol nr 14 i maj 1786. Åtta år senare uteslöts han, för påstådda politiska stämplingar. 1805 togs han åter in, fast på stol nr 17 som han tvangs lämna 1811 när han förvisats ur Sverige. Han är den ende som suttit på två stolar i den församlingen.

Om hans landsman diplomaten greve Gustaf Philip Creutz som var född på Anjala Gård inte hunnit avlida året innan akademien instiftades hade också han med all säkerhet suttit där från första början. 2010 hedrade akademien hans minne med en minnespeng och ett tal av Horace Engdahl som väl hör till den sista generationen som läst Creutz vackra herdedikt Atis och Camilla på gymnasiet: ”Jag sjunger om den eld som plågar och förnöjer/ då han sin första makt i unga hjärtan röjer…”

1808 rättade Svenska Akademien i någon mån upp obalansen genom att låta Franz Michael Franzén som var född i Uleåborg ta plats i församlingen, också han högst välmeriterad. Under tio års tid var han dess ständige sekreterare, tills han 1834 blev biskop i Härnösand efter att ha varit präst i Klara och Kumla. Han var också flitig som författare av psalmer varav åtminstone två är lätta att lära sig utantill: Bereden väg för Herran, och Vad ljus över griften. Men han författade också lättsammare vers, som dryckesvisan Champagnevinet som uppmanar oss att ta tillvara den dag som är, carpe diem: ”Drick! De förflyga de susande Pärlorna: drick!”

I Björn Håkanssons antologi Levande svensk poesi som gått i många upplagor har några av Creutz alexandriner tagits med liksom fyra dikter av Franzén, men inget av Tua Forsström. I den imposanta (och bastanta) antologin Svensk poesi som lundensarna Daniel Möller och Niklas Schiöler redigerade häromåret finns Creutz långa Sommar-Qväde med i sin helhet, fem dikter av Franzén, och av Tua Forsström tre, alla mycket vackra. I två av hennes faller snö fast mera elegiskt och mindre politiskt än den snö som yr i Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam.

I en intervju med den finlandssvenska rundradion fick Tua Forsström flera kloka frågor men också en del fåniga som hon parerade på diplomatiskt vis. Radioreportern var dåligt påläst när hon bland annat undrade vad Tua Forsström skulle säga i sitt tal om sin föregångare på stol nr 18? Inträdestalen i Svenska Akademien har alltid handlat om avlidna medlemmar, aldrig om nu levande avsatta eller utträdda (Mine herrar!, Kerstin Ekmans bok om lovtalen i Akademien, är mycket läsvärd). Och Tua Forsström undvek vänligt att svara på den efterhängsna frågan om det blir ett Nobelpris i litteratur i år, eller rentav två.

Dagens Nyheters kulturchef hör till dem som hälsat Tua Forsström välkommen fast han samtidigt undrade om hon är tillräckligt stridbar, och här på sidan noterade Helena Lie nyss att det är ”en ytterligt patriarkal hegemoni Forsström träder in i (motbevisa mig gärna, jag är idel öra) så frågan är väl hur länge Forsström kommer stå ut i ett sådant sällskap om det fortsätter som hittills.” Det är nog en onödigt pessimistisk blick in i framtiden även om föregångare som Kerstin Ekman, Lotta Lotass, Sara Danius och Sara Stridsberg satt exempel genom att frivilligt lämna församlingen.

Jag försöker gärna motbevisa: Per Wästberg är inte fallen åt det patriarkalt grötmyndiga, ej heller Jesper Svenbro, Kjell Espmark, Peter Englund, Anders Olsson och Tomas Riad, och att Bo Ralph på något vis skulle vara faderligt nedlåtande vet jag av egen erfarenhet är så långt från sanningen man kan komma. Den nyinvalde Erik M Runesson har inte hunnit sätta sig på några höga hästar och gör det säkert inte. De har kanske samman med sina kvinnliga kolleger druckit förflygande champagne på Gyldene Freden men är kloka nog att inte orda om det, och de undviker att tala om den snö som föll i fjol.

The post Finlandssvenskt: Champagne och snö first appeared on Opulens.

Agnes Lidbeck har utkommit med en anspråkslös diktbok om de upprepade handlingarna i vardagen. Helena Lie har läst den.

UR av Agnes Lidbeck 
Ellerströms förlag

Det finns något fascinerande men också störande med alltför hajpade litterära produkter. Färgad av vad andra sagt, skrivit och tyckt i olika kanaler försöker man bilda sig en egen uppfattning, men det är i princip omöjligt att ignorera hajpen. Samtidigt ska man inte glömma: Det är (oftast) inte författaren själv som dragit igång denna typ av uppmärksamhet. Det är andra.

Författaren Agnes Lidbeck är något av en sådan hajp. Lidbeck fick Borås Tidnings debutantpris för debuten Finna sig (Norstedts 2017) – en roman som enligt förlaget ”skärskådar den moderna kvinnorollen” och som, åtminstone vad jag vet, hyllades unisont av landets kritiker. Jag måste erkänna att jag är ovetande om bokens eventuella kvaliteter, för jag har ännu inte läst den, och inte heller någonting annat av Lidbeck för den delen. Med någon månads mellanrum har nu två nya böcker av Lidbeck släppts på två olika förlag: Romanen Förlåten på Norstedts och diktboken Ur på Ellerströms. Den senare är en tämligen tunn, lätt sak på runt femtio sidor med dikter som kretsar kring barn, arv, tid som går, naturen som alltid finns, de upprepade handlingarna i vardagen. Omslaget går i off-white på matt papper, namn och titel i svart; rent formmässigt kan det inte bli mer anspråkslöst tänker jag.

Man bäddar sängar, man torkar bord
man spänner plasten över osten och leendet över tänderna
man ger dem deras tilltalsnamn, deras smeknamn, deras strumpor
man rensar deras hörselgångar med sina naglar, man klipper deras hår
man är deras första ord i munnen och deras enda ord om natten

Jag läser Ur och slås av tanken att det här är det första lyriska verk jag läst på länge som inte skakar om mig, inte irriterar mig och inte heller försöker vara någonting annat än vad det är, nämligen prosadikt som i sakta mak lunkar framåt med ingen annan avsikt än att blottlägga delar ur ett pågående liv, korskopplingarna till tingen, personerna, arvet och uppväxten, träden, skogen och havet som alltid utgör samma fond och ett jag som är både subjekt och objekt:

Tallarna står kvar i sänkan som ett barn man inte tänkt återvända till
De har vattenringar över barken, på ytan synliga årsringar
Skogen har åldrats
här ligger vindfällda träd
här tång och tackel
här vanten som försvann
i februari

Vissa stycken är mer livliga än andra, men den lågmälda tonen är intakt. Lidbeck blandar friskt anaforiska stycken på fri vers med centrallyrik, abstraktion och narrativa svep. Det finns en alltigenom ljudande klang som påminner om den finlandssvenska poeten Tua Forsström, även om tornedalsfinska författaren Katarina Kieri. Jag vilar tryggt i dessa röster. Alla skriver de på olika sätt om sorgen i förgängligheten, barn som växer upp, föräldrar som dör, andra som dör, de ständiga omtagningarna, att gå in och ur sig själv, att vara behövd och behöva, att vilja vara kvar men försvinna. Som Lidbeck skriver:

Jag minns bark, hur den smakar mot tungan
hur den smakar av alla möjligheter
men är så mycket mindre mättande än bröd
jag bakar med barnen
Kaveln är svarvad ur trä
degen måste rullas med fingrarna
kaveln får inte plötsligt
slå rot i min hand

Eller:

Jag lyfter handen, det är en benämning
jag benämner leken, det är en lek

Detta är en dörr, detta var min tröskel
detta är ett segel, det vägde mitt ankare
detta är en grind, på grinden fanns en hasp
detta är en sadel att spänna om ryggen
detta är en vinge att sträcka i drömmen

Jag lyfter jord till munnen, det är en annan lek
Jag benämner ett mått av tid, det är en tamp

Alla artiklar av Helena Lie

The post Sakta lunkande prosadikt first appeared on Opulens.