SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av att Reza Pahlavi bjudits in av KD och SD som talare i Sveriges riksdag.

Ett besök som för övrigt kritiseras hårt i vår systertidning Konkret: ”Riksdagen legitimerade ett odemokratiskt projekt” och ”Skamligt att ge plattform åt krigsförespråkare.”

Persisk palaver

”Vi står med folket i Iran.”

Det sa ni och det sa vi.

Men hur ska det då tolkas

om ni stöttar Trump/Pahlavi

i störtandet av mullorna?

En påfågel på tronen

som tuppar sig! Eliten

har en svanesång i tonen.

The post Dagsvers om Reza Pahlavis Sverigebesök first appeared on Opulens.

SATIR. Veckans krönika av Lars Thulin är en satirisk text som tar avstamp i att Jimmie Åkesson inte är ensam om att drömma mardrömmar.

Följande berättelse beskriver en dröm, inte verkligheten. Texten kan kallas satir. Länkarna hänvisar till faktiska händelser som måhända gett bränsle till min nattmara.

Mardröm eller sanndröm?

Minns ni Jimmies Åkessons hemska mardröm från i vintras? När han blev jagad av en islamist. Han fattade inte ett ord av vad mannen i drömmen sade, men visste ändå att personen inte gillade svenskar, sverigedemokrater, västerlänningar eller judar.  Så SD-ledaren förstod ändå mycket av ett språk han inte begrep ett dugg av. Jimmie försökte fly i sömnen och slog då huvudet i ett sängbord och en spegel. Blodvite uppstod och skadan krävde ett stort plåster.

En hemsk mardröm

Häromnatten hade även jag en hemsk mardröm. Då slog jag vänster stortå i sänggaveln med ett blåmärke som följd. Jag drömde att jag flydde från Sergels torg i Stockholm.

Valkampanjen i Sverige

Drömmen handlade om den fortsatta valkampanjen i Sverige. Tidölaget låg tio procentenheter efter oppositionen i början på augusti. En förnumstig Mats Knutson förklarade i Aktuellt att läget för regeringen var utomordentligt svårt. Att något extraordinärt krävdes för att Tidölaget inte skulle förlora makten

Två dagar efteråt intervjuade tidningen Kvartal SD:s Richard Jomshof. Han berättade om rädsla för valfusk och att det fanns trovärdiga indikationer på att vänstersidan planerade detta. Poströster kunde försvinna och vid sammanräkningen i vallokalerna skulle falska siffror rapporteras in till valmyndigheten. Allt till vänsterns fördel. Precis som i USA då Trump bestals på valet 2020, påpekade Jomshof.

Den svenska vänstern hade därmed lärt sig hur man gör. SD skulle därför sätta ut observatörer med batonger i vallokaler för att övervaka processen. Jomshof sade att de av partiets kamrater som övervakade Putins val i Ryssland, där inget valfusk någonsin förekommit, lovat att hjälpa till.

Linus Bylund, SD:s expert på mediefrågor, meddelade två veckor senare att partiet polisanmält SVT-chefen. Anklagelserna gällde korruption samt förberedelse till terrorbrott. Anledningen var ekonomiska oegentligheter samt att SVT:s ensidiga rapportering, som ständigt allvarligt missgynnade Tidösamarbetet. Därmed banade SVT vägen för blodiga attentat från vänsteraktivister, hävdade Bylund. Och SVT drev, enligt honom, tesen att kriminella ska få saft och bullar istället för straff. Detta måste klassas som terrorhandlingar ansåg SD.

SVT-chefen stängdes av samma eftermiddag. Ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen jublade ikapp för att det ”äntligen gjordes en oberoende utredning av den socialistiska statstelevisionen”.

Attentatet

I början av september inträffade det som skakade Sverige. Under ett bejublat valmöte i hemstaden Sölvesborg besköts SD:s ledare Jimmie Åkesson. Kulan snuddade höger sida på huvudet och orsakade ett blodigt sår på örat. Ingen såg träffen, bara att SD-ledaren böjde sig ner bakom talarstolen. Då han reste sig, blödde det från örat.

Expressens fotograf var snabb. Han fångade på en sekund Åkesson i exakt rätt vinkel så att eftermiddagssolen belyste såret. Tänk att han råkade stå så bra till och var beredd! Skärpan var perfekt och bildutsnittet så finurligt att en flagga med SD:s logga samt den svenska fanan ramade in Åkesson. På bilden höjde han sin knutna näve. Därefter fördes han bort av vakter. Minuten efter hördes ett nytt skott. Det var en av Jimmies vänner från den lokala mc-klubben, som avlossat SD:s älskade  halvautomatiska vapen av typen AR-15. Med ett skott dödade han skytten.

Statsministern fördömde det besinningslösa politiska vänstervåldet och ville införa undantagstillstånd. Att hålla val i nuvarande säkerhetsläge bedömde han som omöjligt.

Fel öra!

Fyra dagar efter attentatet kom SD-ledaren till riksdagen. Han fick stående ovationer i plenisalen. KD:s Ebba Busch försäkrade att Gud sänkt en skyddande huva över Åkesson innan skottögonblicket. En reporter från Aftonbladet frågade på presskonferensen varför SD-ledaren hade bandage på sitt vänstra öra. På bilden i Expressen var högra örat skadat.

När Jimmie Åkesson skulle svara drabbades han av yrsel och vacklade till. L:s ledare Simona Mohamsson stöttade honom med en av sina berömda kramar. Dagen efter förklarade SD:s pressavdelning att partiledaren led av posttraumatisk stress. Därför hade han bandagerat fel öra och fått balansproblem. Glädjande var att skadan på höger öra läkt fantastiskt bra tack vare en privat vårdcentral i Sölvesborg. Så bra att såret nu knappt syntes.

Fortsatt mardröm…

Då vaknade jag, drack ett glas vatten och somnade om. Drömmen fortsatte. Tidöpartierna hade förlorat valet. Nya regeringen skulle presenteras i riksdagshuset. SD höll strax innan ett möte på Sergels Torg. Ledare var Charlie Weimers, SD:s representant i EU-parlamentet, mannen som vill att svenska staten ska genomföra utomrättsliga avrättningar i utlandet.

Bakom skottsäkert glas hävdade han att valet var stulet av det vänsterliberala klägget. Weimers visste att om nya regeringen tillträdde skulle folkutbytet inledas och regelbundna islamska bönestunder omedelbart införas i riksdagen och i departementen. Griskött förbjudas i hela landet.

Därför hetsade han alla Svärjevänner att gå ner till Helgeandsholmen och storma riksdagshuset för att förhindra maktövertagandet. Talmannen skulle hängas.

Jag flydde. I sömnen sparkade jag till sänggaveln.

The post Mardröm eller sanndröm valåret 2026? first appeared on Opulens.

MEDIELANDSKAPET. ”Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det nya medielandskapet utgör ett hot mot mainstreammedierna.

Världen blir polariserad. Samtal med sansade meningsutbyten får stryka på foten för slagord och förlöjligande av meningsmotståndare. Hoppet var att internet, som kan göra vem som helst till skribent och redaktör med miljonpublik, skulle öka mångfalden. Alltför ofta tycks i stället enfalden ha tilltagit. De traditionella medier som från såväl vänster- som högerhåll föraktfullt kallas MSM (Main Stream Media), mainstreammedier eller gammelmedier har fått en försvagad position.

Företrädare för mainstreammedierna har funderat en del på denna utveckling och dragit vissa slutsatser.

Mainstreammedierna bär del av skulden

En är att mainstreammedierna själva bär en stor del av skulden. Låt oss syna några spår i debatten.

Det första är att fakta och nyheter ersätts med känslor. Främst skyldig till detta är CNN som inledde trenden med att sända nyheter dygnet runt. 24 timmar. 1 440 minuter med några avbrott för reklam, ska fyllas. Dag efter dag. Erfarna redaktörer anser att det helt enkelt inte finns så mycket nyheter. I alla fall inte nyheter som intresserar publiken. Plus att det är mycket dyrt att gräva fram egna bra nyheter på ett korrekt sätt.

Världens mest kända nyhetsankare, Walter Cronkite, presenterade kvällsnyheterna på amerikanska CBS mellan 1962 och 1981.  Han läste en halvtimme från små lappar. Konstaterade sedan att så ser världen ut. Därefter önskade han tittarna god natt. Han betraktades som den mest betrodda mannen i USA. Ingen journalist har haft en så hög trovärdighet.

I brist på riktiga nyheter fylls tiden i dygnet-runt-sändningar med kommentarer, tyckanden, känslor. För att lyckas med att göra bra tv kan inte alla tycka samma sak. Det gäller för redaktionerna att hitta något som sticker ut. När mixen blir bra finns risk att tittaren glömmer den ursprungliga nyheten och går i gång på åsikter och känslor. Saker som gör folk förbannade eller glada.

Strävan efter olika åsikter och känslor

Redaktionerna jobbar hårt för att hitta personer som anser något annorlunda. I jakten kan kravet på seriositet hos tyckarna offras. Risken var stor under inledningen av Ukraina-kriget. Namnkunniga svenska krönikörer var upprörda över att de experter som redaktionerna använde, minsann aldrig trodde på Rysslands bild av kriget. Därmed ansågs mainstreammedierna ljuga och vinkla. Jag är ganska säker på att redaktionerna jobbade för att hitta kunniga, trovärdiga och erfarna militära bedömare som kunde förmedla Kremls narrativ. Men man fann inga.

Sanningen relativiseras

Nästa spår är en följd av denna strävan efter olika åsikter och känslor. Det innebär att sanningen blir relativ. Alla har rätt till sin egen sanning. Om den inte tas på allvar och får komma fram, höjs röster om censur. Och att mainstreammedierna vill bevara den bestående världsordningen. Något kan det säkert ligga i detta, men detta påstående utnyttjas skickligt av de krafter som vill påverka. Då tillämpas det slitna ordspråket ”sanningen ligger någonstans mitt emellan”.

Här följer ett övertydligt exempel. Två personer tjafsar om avståndet mellan två punkter. En säger tio meter och en säger tjugo. Enligt ordspråket ovan blir sanningen femton meter, hälften av summan av de två föreslagna siffrorna. Så kommer en ny debattör och säger att avståndet är femtio meter. Mitten mellan tio och femtio är trettio. Sanningen blir relativ och flyttas långt bortom de ursprungliga åsikterna.

Tekniken används ständigt. I prutandet på en nattmarknad i Hongkong då köparen vill betala 100 dollar för en klocka medan säljaren upprört talar om att den är värd minst 700. Båda bli nöjda med ett pris runt 400. Trump använder samma teknik med sina utspel. I Sverige är Sverigedemokraterna skickliga i denna gren. Partiet förslår något som betraktas som omöjligt och framstår som förfärligt. Sedan ”tar man till sig av kritiken” och backar till hälften. Alla blir nöjda med att partiet tagit sitt förnuft till fånga. Men det har vunnit enligt principen två steg framåt ett steg bakåt. Och flyttat gränsen för det möjliga. Ännu en gång.

Det tredje spåret innebär att medierna bundit ris åt sina egna ryggar genom att i åratal ha trummat in ordet källkritik hos läsarna. Kritik och hälsosam misstro mot allt kan därför överskugga kravet på bedömning av en källas kvalitet och långsiktiga agenda.

Så uppstår åsiktsbubblor

Vi kan ha fått generationer av läsare och tittare som hävdar att nyhetsbyrån TT minsann har lika hög eller låg trovärdighet som bloggare från Ulan Bator eller Blomstermåla. För alla ljuger för sina läsare, inte sant? Men mainstreammedierna ”vågar” inte släppa in bloggarna. Utifrån sådana resonemang tror många till sist bara på sig själva och får sin världsbild bekräftad genom att enbart kommunicera med likasinnade. En åsiktsbubbla uppstår.

Vad är bra journalistik?

Detta leder till det sista spåret. Att objektivitet skulle innebära att alla åsikter måste få samma utrymme – annars tillämpas censur. Draget till sin spets betyder det att en artikel på en helsida om en jorden-runt-resa måste följas upp med en helsida där förespråkarna för att jorden är platt får tala ut. Annars råder censur.

De problem som jag har skisserat ovan har tilltagit snabbt i det nuvarande medielandskapet. Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga. Vill vi ha en annan syn på saken får vi välja ett annat medium eller vända oss till en journalist som också arbetar efter erkända journalistiska principer.

The post Mainstreammedierna har försvagats i det nya medielandskapet first appeared on Opulens.

HISTORIA. Dick Harrison tar sig an diktaturens historia i sin nya bok och följer auktoritära tendenser från antikens tyranner till dagens ledare som Putin och Trump.

Genom historiska paralleller och samtida exempel belyser han hur auktoritära krafter utmanar demokratin och varför vi måste värna våra institutioner, menar Bert Mårald.

Diktatorn. Från Caesar till Putin av Dick Harrison
Ordfront förlag

De auktoritära krafternas frammarsch med därav följande avdemokratisering har flitigt analyserats av forskningen. En föregångare var, sedan Donald Trump första gången valts till president, den tjeckiskfödda tidigare amerikanske utrikesministern Madeleine Albright med Fascism, en varning. Historikern Timothy Snyder följde upp med skriften Om tyranni, en jämförande beskrivning av vad som präglat 1900-talets totalitära rörelser.

I en senare bok Om frihet argumenterar Snyder för betydelsen av att värna bestående institutioner och rådande konstitution, mänskliga fri- och rättigheter och koncipiera en bild av en mer humanitär värld, långt ifrån den narcissism och antiintellektualism Trump förkroppsligar. När denne, trots sitt uppenbara statskuppsförsök, valts en andra gång lämnade Snyder sin lärostol vid anrika Yale för en motsvarande befattning vid Toronto University. Kanske ansåg han det lättare att bekämpa den akademiska frihetens dödgrävare från en position på andra sidan nationsgränsen.

Även den välkände statsvetaren och journalisten Anne Applebaum har skärskådat utvecklingen i böcker som Demokratins skymning och Autokratia AB. Här hemma har den förre professorn i nordamerikastudier Erik Åsard publicerat Hitlers väg till makten med parallell till utvecklingen i USA, där han befarar en lika snabb övergång från demokrati till diktatur. Förhoppningen står till att motkrafter hinner mobiliseras i tid.

Från antiken till modern tid

Knappast överraskande har även den hyperproduktive lundaprofessorn Dick Harrison gett sig i kast med vår tids auktoritära tendenser med boken Diktatorn. Från Caesar till Putin (Ordfront 2026).

Från sin författarlya i skånska Åkarp levererar han en aldrig sinande ström av publikationer med vid spridning i tid och rum.

I sin studie av diktaturen har han valt ett långt tidsperspektiv även om han begränsar sig till Västerlandet, en princip han inte konsekvent följer boken igenom. Denna är disponerad i tre huvudavsnitt. Antiken utgör inledning och 1900-talets totalitära ideologier bildar avslutning, följd av en epilog med konklusioner och personliga reflexioner. Däremellan har infogats en översikt kring kunga- och kejsarmakt, som till inte ringa del består av kompilat från Harrisons tidigare böcker.

För övrigt är ju de flesta regimer före den moderna demokratins genombrott mer eller mindre auktoritära, även om det förekommer oligarkier, handelsrepubliker och samhällen med svag centralmakt såsom Polen, där varje adelsman tillerkändes vetorätt, resulterande i så kallad polsk riksdag.

I de grekiska stadsstaterna uppstod tyrannstyret, infört för att stävja osämja, som kunde övergå i inbördeskrig. Här gällde tidsbegränsning som, om den inte respekterades, legitimerade tyrannmord. Av liknande skäl lanserade Romarriket under republikens tid ett sexmånadersstyre benämnt diktatur. I senare tid har ju begreppet semester återuppstått, med annan innebörd och för avsevärt kortare tid. I Harrisons antikframställning har Julius Caesar förunnats en dominerande plats, säkert för att han kan bygga på en egen biografi över honom. Det låter sig även motiveras av att ord som kejsare och tsar emanerar härifrån liksom att historiens kanske mest berömda tyrannmord ägde rum Idus Martiae 44 f Kr, förevigat i ett Shakespearedrama.

Mellanavsnittet följer utvecklingen från bräckliga kungadömen till absolut monarki, som på sina håll övergick i upplyst despoti. Även Napoleons militärdiktatur, med inslag av upplysningsidéer, ges plats.

Central i debatten var Thomas Hobbes Leviathan, med dess plädering för auktoritärt styre som botemedel mot kaos och anarki. Konkurrens rådde mellan världslig makt, baserad på kejsare och kungar av Guds nåde, och religiös, utgående från påven. För envälde fanns återhållande faktorer såsom föreställningar om goda och dåliga härskare och det berättigade i tyrannmord, vilket Gustaf III och möjligen även Karl XII fick erfara. Vid sidan härom existerade föreställningen att Guds makt var överordnad de jordiska härskarna, vad vi benämner teokrati.

Den moderna diktaturens konsekvenser

Det är först med framställningen av vår tids fascism, nazism och kommunism som Harrisons framställning övergår från ett narrativ, som består av allmänhistoria inte alltid så väl anknuten till diktatorsstyre, till en djupare analys. Av de totalitära lärorna är fascism den benämning som ständigt missbrukas men ändå råder ingen tvekan om att både Putin och Trump ryms inom kategorin, alla olikheter i övrigt till trots. Systemets mönster är igenkännligt, med bannlysning av oppositionella, censur och bokbål samt kontroll av media.

I epilogen tangerar Harrison imperietankens förförelse och förbannelse. I diktaturer går den egna nationens och härskarens ära och storhet ut över folkets välmåga och livsvillkor.

För förändring krävs ett ledarskap, som sätter sanning före förbittring och hämnd, respekterar konstitution och lag, gynnar tolerans och samarbete i motsats till personlig vinning. Därtill kommer en uppgörelse med det förflutnas demoner plus formering av en nationell identitet, som avfärdar militarism och aggression. Tyskland och Japan utgör exempel, då de efter militära nederlag visat att de ändrat attityd från krigslystnad till fredssträvan. För Rysslands del, som årligen hyllar segern i det stora fosterländska kriget, kan gälla detsamma. Ett nederlag i Ukraina kan bli upptakten till att landet gör upp med sitt förflutna. Imperiets yta må minska men folkets välmåga öka.

För Sveriges del har somliga menat att militära nederlag bäddat för gynnsam systemförändring. Nederlaget vid Poltava 1709 och freden i Fredrikshamn hundra år senare anses ha lett landet in på de fredliga inre erövringarnas bana.

I stället för att kasta lystna blickar på grannens territorium blev det möjligt att ”återerövra Finland inom Sveriges gränser åter”. Inom en mindre geografisk ram utvecklades såväl den alliansfria utrikespolitiken som folkhemsbygget. Avslutningsvis deklarerar Harrison att diktaturer är och förblir ett av de största politiska oskick mänskligheten frambringat, värt att bekämpa i alla dess former. Det är bara att instämma.

The post Diktaturens historia och återkomst first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.” Det skriver Lars Thulin med utgångspunkt i att SD lagt sig i rättsväsendets jobb.

SD har i princip upphävt en dom

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som gärna vill bli statsminister, har gjort det som är ett no-no i demokratier. Lagt sig i rättsväsendets jobb och i princip upphävt en dom.

Enligt mig är det beviset på att partiet kalibrerar sin kurs. Så att den tydligare leder till Trumpland. Därmed bli en murbräcka som kan knäcka den tydliga gränsen mellan juridik och politik. När den är upplöst kan beteendet spridas till andra områden. En viktig del i vår demokrati och rättsväsende riskerar att skrotas.

Bakgrunden är att pedofiljägarsajten Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson dömts för grovt förtal. Detta efter att sajten hängt ut, namngivit och identifierat en man som pedofil. Det är Dumpens arbetsmetod, provocera till brott, men innan det utförs hängs personen ut på nätet med bild och personuppgifter för att hen troligtvis var på väg att begå ett vidrigt brott. Ingen rättegång, ingen bevisprövning, ingen möjlighet till försvar. Två personer, utan juridisk utbildning tar på sig rollen som polis, åklagare, domare och bödel. För att bli evigt uthängd på nätet kan krossa en persons liv lika mycket som en dom i rättssal.

Nu har Dumpens arbetsmetod prövats rättsligt. Domstolen fann att den bröt mot lagen och utgjorde grovt förtal enligt Brottsbalkens kapitel 5:1. Sajtens ansvarige utgivare dömdes till dagsböter. Jimmie Åkesson gick omedelbart ut och sade att lagen borde ändras och meddelade att SD betalade böter och rättegångskostnader. En nota på en halv miljon kronor.

SD har mött svagt motstånd

Syftet med bötesstraff är att göra det kostsamt att begå ett brott och göra klart att det inte bör upprepas. SD, vars jobb som riksdagsparti är att stifta lagar, upphäver straffet genom att betala kostnaderna. Inga konsekvenser följer därmed av att bryta mot lagen. Och därmed ges grönt ljus att fortsätta begå brott. SD:s tilltag har dock mött rätt svagt motstånd. Skälet är förmodligen pedofili är det mest tabubelagda brott som finns. Därför vågar få kritisera Åkessons tilltag. Den som gör det kan beskyllas för att beskydda, kanske till och med legitimera, pedofili. Då blir det riskfyllt att tjata om något så mossigt som juridik och rättsstatens principer.

Risk för parallellt rättssystem

Vad händer nästa gång? Om SD:s vilja blir lag så blir det okej med Dumpen-domstolar överallt. Folk som kan misstänkas, eller vara i färd med att köra rattfulla, misshandla kvinnor, köpa sex, begå skattebrott eller andra brott, kan hängas ut för tid och evighet vid världens mest effektiva skampåle. Utan rättegång. Men straffet är evigt och ingen möjlighet till överklagan finns. Vi får ett parallellt rättssystem. Som i Vilda Västern: häng honom i närmaste träd, varför besvära en domare? Ett annat ord för detta är laglöshet.

Populism och röstfiske

Kanske är SD och Jimmie Åkesson genuint upprörda när det gäller pedofilbrott. Och omfattande sådana brott, inte minst inom skolans värld, har uppmärksammats flera gånger nyligen. Kampen mot denna kriminalitet måste intensifieras. Förmodligen främst genom ökad uppmärksamhet i samhället, kanske med strängare straff. Men att en förändring av lagar bör ske inom lagens råmärken tycker nog de flesta. I alla fall borde riksdagsledamöter, vars jobb är att stifta lagar, tycka det. SD tycker det inte.

SD:s engagemang är nog främst röstfiske. Den ökade fokuset på pedofili har skapat ett mörkt hat inom det så kallade folkdjupet. Den som följer debatten i forum på nätet möts av krav på dödsstraff. Även av personer som själva vill vrida på gaskranen alternativt pressa in avtryckaren. Populistiska partier behöver syndabockar, så Åkesson fångar skickligt upp dessa strömningar.

Trumps metoder

En annan risk med SD:s beteende är att legitimera politikers inblandning i rättsväsendet. Att upphäva straff utdömda av en domstol. Främsta exemplet är Donald Trump som använder USA:s rättsapparat för att benåda folk som begått brott han gillar och att jaga upp och lagföra folk han inte gillar.

Kalabaliken vid Kapitolium i januari 2021 var inledning till en statskupp. Hetsade av president Trump invaderade en mobb regeringsbyggnaden. Syftet var att stoppa överförandet av makten till en ny president samt att hänga den avgående vicepresidenten. Förövarna dömdes. När Trump kom till makten benådade han dem.

Trump vill inleda en brottsutredning mot riksbankschefen. Eftersom denne inte sänker räntan i den utsträckning presidenten vill. En åklagare som fått Trump dömd för bedrägeri utreddes för fusk med bolån. Åtalet ogillades. Rättsväsendets uppgift är nu inte att tjäna folket utan att tjäna presidenten. Och minns att SD fram tills helt nyligen tokhyllade Trump och till vissa delar har använt hans agenda och metoder i vårt land.

Tydlig trend

Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.

I en tid där utbildningsnivån och tillgången till information är större än någonsin tidigare tycks vi vara på väg tillbaka till Vilda Västern-rättvisa skipad av folkmobbar och kejsare som står över lagar. Frågan är hur skutan ska styras om. Och om någon vill göra det.

The post Demokratin hotas när SD legitimerar lagbrott first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om den världspolitiska utveckling som innebär att den marxistiske filosofen Antonio Gramsci åter är aktuell.

Antonio Gramsci. Varför dyker han allt oftare upp i högprofilerade tidskrifter, nu senast i Time Magazine, varför diskuteras han, en marxist död 1937 i Mussolinis fängelse?

”The old world is dying, and the new world struggles to be born: now is the time for monsters”. Något som känns igen?

Hör vi inte det dova ljudet när världspolitikens kontinentalplattor rör sig? Hör vi inte det gnisslande ljudet som uppstår när tåget/vagnarna, vi, växlar in på en lång populistisk högerkurva?

Varthän?

Makten har två grundpelare. Våld (hot om våld) och samtycke (nöjdhet). Fungerar som kommunicerande kärl: lite våld kräver stort samtycke, lite samtycke kräver mycket våld. Men då våldet är dyrt och riskfyllt och samtycket billigt gör det samtycket mer eftersträvansvärt. Samtidigt är det knepigt, samtycket, tricky business. Det är här Gramsci kommer in. Den viktiga kampen utspelar sig i kulturen säger han, hur en ”hegemoni” tillskapas (nej det är inget konspirativt, det är en kollektiv process), hur ett förhärskande sätt att förstå, tolka och tänka om samhället skapar ett ”sunt förnuft”, skapar föreställningar om vad som är ”realistiskt” och vad som är ”utopiskt” eller ”extremistiskt”.

Men hegemonier rämnar, som 1989 och åren närmast efter, energin bakom järnridån tog slut, det räckte med någon sa Kejsaren är naken. Så nu, Trumps andra period: ”vi kan inte förlita oss på USA längre”, ”Nato är i gungning”, ”en ny världs(o)ordning”, ”Europa ensamt”.

Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk.

Jo, det är sant att ”the american dream” är en klyscha, men likväl är (var) klyschan sann, den som drivit landet. ”Go and get it”, det finns alltid ett stycke land där du kan slå ner dina bopålar. Men något nytt stycke land finns inte längre. Så vad händer då, när energin är slut, när utopin blir till luft? Vad kan man då ge dem, folket, underklassen? En ny verklighet! Drömmar, lögner, förvirring (”flood the zone” som MAGA-strategen Steve Bannon sa, det vill säga fyll det offentliga rummet med bullshit). När tomheten sen är total finns bara en sak till att ge: Ledaren, Kungen, Den Ofelbare, Guldmannen.

Men makt är aldrig entydig. Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk. De kysser alla hans hand, de väntar. J D Vance väntar. De kontrollerar digitala tjänster världen över, de kontrollerar stora delar av e-handeln, de kontrollerar molntjänster och sociala medier. Och de hymlar inte över hur makt skall utövas, hur hegemoni skall tillskapas: manipulerat samtycke, röstboskap.

Demokrati?

Det fanns en tid, längesen nu, när jag läste statsvetenskap, när samhället i läroböckerna delades in i sfärer, tre närmare bestämt: den politiska, den ekonomiska och den civila. Tre ringar där det fanns smärre överlappningar. Den ekonomiska sfären hade sitt logos, den bakade brödet, den politiska hade sitt, den fördelade brödet. I civilsamhället skapades mening, kultur och ett socialt liv. Livet enkelt, nästan som i Bullerbyn.

Nu, inget Bullerbyn. Bara en blind kan förneka att den ekonomiska sfären totalt dominerar. Där tidigare ekonomin var ett medel (baka brödet) har den blivit ett mål, ett huvudmål rentav. Kompetens är viktigare än bildning, kultur är bra om den är bra för tillväxten. Det som är bra är det som bär sig. Nej, kapitalism är inte synonymt med marknadsekonomi, har aldrig varit, kapitalism är också makt, politisk makt, ansvarig för ingen förutom sina ägare. När vi bekymrat talar om ”individualiseringen” av samhället, om kommersialiseringen då är det marknadssamhället vi talar om, det vi nu lever i, det samhälle som fått oss att bli konsumenter mer än medborgare, som fått oss att tro att dopaminisk köplust skall ge livet mening, det samhälle där människovärde alltmer blir liktydigt med marknadsvärde.

En sliten sentens, jag vet, dock inte mindre sann: vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens undergång än kapitalismens. Jo, det är en hegemoni som heter duga.

Kanske krackelerar något nu när den trumpska förlåten rämnar.

Något nytt vid horisonten? Kanske.

The post Därför är Gramsci åter aktuell first appeared on Opulens.

KRIS. Nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Det menar Lars Thulin som i veckans krönika skriver om kris, faror och möjligheter.

Det kinesiska ordet för kris består av två tecken. Det ena brukar utläsas som fara och det andra som möjlighet. Påpekandet av detta är numera en mycket sliten fras.

Att sådana formuleringar blir utslitna beror oftast på att de kan appliceras på så mycket. Det stämmer även i det här fallet: en fara kan ge nya möjligheter både för individen och samhället. En katastrof, eller hot om sådan, lär oss att undvika samma sak nästa gång fara uppstår. Eller i alla fall förutse vad som kan ske och då minska eventuella skadeverkningar.

Vår del av världen befinner sig på många sätt nu i en kris. I Sverige finns ett nyssnazistiskt parti som inte sitter i regeringen men ändå till stor del styr landet. Trots att 80 procent av svenskarna inte röstat på partiet i fråga. Kris!

Tre åldrade despoter

Utanför våra gränser är tre åldrande despoter sysselsatta med att riva ner den världsordning Europa tagit som så självklar att vi inte skulle behöva försvara den. Vi har blivit naiva och lata. Det kan kallas att vara fredsskadad – övertygelsen att motsatsen till fred aldrig kan drabba oss. Så är det inte! Den verkliga spelplanen ser ut så här:

I ett vitt hus sitter en maktgalen lögnare och krigshetsare med storhetsvansinne. Han saknar oftast logik och konsekvenstänk i sitt handlande. Han framstår ibland som rent ut sagt dum och visar tecken på tidig demens.

I ett hus vid ett rött torg sitter en annan maktgalen lögnare med storhetsvansinne. Men han agerar helt logiskt och förutsägbart och är allt annat än dum. Dess värre!

I närheten av en gul flod sitter en man som styr sitt land med järnhand och drömmer om världsherravälde. Han har gjort världen beroende av sitt land. Han är mycket smart, jobbar logiskt och oerhört långsiktigt.

Världsledarna pressar EU

Mitt emellan dessa världsledare kläms EU, som till sin befolkning är större än både landet med det vita huset och det med röda torget. EU:s ekonomi, värd cirka 18 biljoner euro, matchar mycket väl den kinesiska och den amerikanska. Den ryska spelarens ekonomi är i sammanhanget rent av att betrakta som en underutvecklad dvärg.

EU har sett det kinesiska och det ryska hotet. Men varit övertygat om att det vita laget är en evig vän. Nu har USA vänt sig mot EU. Strävar efter att slå sönder dess enighet. Nationerna i unionen står ensamma. Kris!

Var finns då möjligheterna i detta läge?

En politisk möjlighet

På hemmaplan finns det en möjlighet söndagen den 13 september. Valdagen. I början av innevarande mandatperiod levde de borgerliga i tron att ett samarbete med SD skulle förändra detta parti till en spelare som respekterar den parlamentariska ordning och värdegrund vi har. Det blev tvärtom. De borgerliga har förändrats i SD:s riktning, gått i dess ledband. Den tydliga parallellen till 1930-talets Tyskland är oroväckande, för att inte säga skrämmande.

Fördelen är att vi nu vet vad SD verkligen vill. Vad de tänker göra om de kan släppa fjärrkontrollen och i stället öppet stövla in i Rosenbad. Vi kan stoppa det. Om inte, kan ingen i efterhand säga att den inget visste.

För EU gäller att enighet ger styrka, ett annat slitet talesätt. Det viktigaste nu är att sluta tjafsa inbördes om saker som är oväsentliga i detta krisläge. Samt att utesluta länder som är ombud för det röda laget. Det finns ingen plats i unionen för dessa.

En kris som kan stärka EU

Läget är kärvt men inte hopplöst. Gör EU rätt saker kan unionen komma starkare ur krisen än den gick in i den. Men det kommer att innebära stora ekonomiska uppoffringar där medborgarna måste inse att omsorg om den egna plånboken inte gäller. Unionen måste bygga upp ett eget försvar och framför allt ta makt över den infrastruktur som man överlåtit åt det vita laget. Vad gäller det militära kan EU inte uppnå samma slagkraft som USA. Men det är en prioritet att nå den nivå där ett angrepp på unionen kostar mer än det smakar.

Polarisering i USA

En ljusglimt är att det vita laget inte är enigt. Kritiken mot mannen i det vita huset växer i takt med att han förvandlar landet, som födde den första moderna demokratin, till ett kejsardöme. Hoppet är att kraften i nationens demokratiska grundvalar ska stå pall mot envåldshärskaren.

Försvagat Ryssland

Det ryska hotet är svagt. Landet som skröt med sin enorma militärmakt visade sig till vissa delar vara en kuliss. Att det Ryssland måste ta hjälp av en av världens fattigaste nationer, Nordkorea, för att få ammunition och soldater, säger allt. Oavsett hur tragedin i Ukraina slutar kommer det att ta tid att bygga upp det röda laget. Kriget har förstört en ekonomi som var usel redan från början.

Kina, en vinnare?

Den största vinnaren blir måhända Kina. För den nationen präglas av pragmatism, smartness, styrka och uthållighet. Det gula laget kan se kampen mellan det röda laget, det vita laget och EU på avstånd. Smidigt följa utvecklingen och skickligt utnyttja de svagheter som uppstår i kampen. En uppenbar möjlighet/risk är att det röda laget hamnar i en sådan kris att det gula laget med sin kraft rycker in som räddare. Och i praktiken gör Ryssland till en lydstat. Då har EU det kinesiska imperiet vid sina gränser.

EU:s nationer måste bli starkare

I så fall finns en ny världskarta. Måhända är EU starkare i denna framtida värld än unionen är i dag. Och Kinas strategi tycks inte vara att splittra Europa, något som är en våt dröm för både USA och Ryssland. På den punkten är nämligen de två sistnämnda nationerna sams.

Slutsatsen är att nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Men också inse att detta blir dyrt för medlemmarna. Fast alternativet att lägga sig på rygg, bråka inbördes och gnälla. Det är något som kommer att bli så oändligt mycket dyrare.

The post Kris när världsordningen rivs ner av tre despoter first appeared on Opulens.

SATIR. I oktober förra året skrev Sofia Thoresdotter en dagsvers om Trump och Nobels fredspris. Nu sammanfaller verkligheten med dikten. Maria Corina Machado har nämligen överlämnat fredsprismedaljen till USA:s president.

”Herregud! Jag skulle aldrig ha skrivit den där versen, hon tog mig på orden!” är Sofias kommentar, när vi nu publicerar ”Vem ska trösta Donald Trump” i Opulens. Det djupt ironiska är förstås att Machado säger att hon vill dela fredspriset med Trump eftersom han angripit Venezuela i en militär operation. ”Krig är fred”, för att citera ur Orwells dystopiska roman ”1984”.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vem ska trösta Donald Trump?

Vem ska trösta Donald Trump,

nu när han är ledsen?

Skröt ju om sin frihetskamp

för nobelnoblessen.

Fattar inte hur dom kan

göra på det viset,

ignorera fredens man,

ge nån annan priset.

Ta det lugnt, herr president.

Torka dina tårar.

Det var dumt och oförskämt.

Klart att detta sårar.

Du fick inget fredspris men

nåt bra med det hela:

Dom gav priset till din vän,

ni kan säkert dela.

The post Dagsvers om Trump och Nobels fredspris first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson och Sofia Thoresdotter har skrivit varsin dagsvers om Trumps attack mot Venezuela.

USA bombade i helgen mål i Venezuela och tillfångatog landets president Nicolás Maduro. Enligt uppgifter i New York Times dog minst 40 personer i attacken. Maduro har förts till ett häkte i New York. Nu kommer han att ställas inför rätta i USA för narkotika- och vapenrelaterad brottslighet.

Donald Trump har uttryckligen sagt att USA ska ta kontroll över Venezuela och att amerikanska bolag ska ta del av landets oljetillgångar.

Kejsarens fånge

I kedjor av guld och som cirkusdjur

leddes kungar som kejsaren tagit.

I palats fick de leva – en gyllene bur,

ett förvar för den kejsaren slagit.

Nu finns ingen kejsare som skänker glans

till diktatorn Maduros fall.

Ska despoten Trump ändå ge det en chans

så behövs det en ädelmetall.

SAMUEL ANDERSSON

Rättvisa

Hon fick ju hela fredspriset

och ville inte dela.

Därför tar jag hela

Venezuela.

SOFIA THORESDOTTER

The post Dagsvers: Trump och attacken mot Venezuela first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skapat en experimentell dikt som kommentar till de nyligen släppta filerna från Epstein-utredningen. Titeln är ”Black out-poesi för Pam Bondi”.

I slutet av förra veckan påbörjade Justitiedepartementet i USA offentliggörandet av dokument från Epstein-utredningen. Men nu anklagas Vita huset för mörkläggning. Många av dokumenten är nämligen kraftigt maskade och bilderna på Donald Trump är ytterst få. Detta trots att det är välkänt att han umgicks flitigt med Epstein under cirka 15 år. Deras umgänge började runt slutet av 1980-talet och fortsatte genom hela 90-talet fram till början av 00-talet.

Detta är bakgrunden till Samuel Anderssons experimentella satir. Så här säger han själv: ”Med tanke på att Epstein-filerna har släppts med en hel del översvärtade uppgifter, bifogar jag här delar av Epstein-filerna i egen översättning (de som utgör förhör med Ghislaine Maxwell) som satirisk black out-poesi. Trots den experimentella formen har jag försökt hitta rytm, rim och allitterationer i texten.”

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

BLACK OUT-POESI FÖR PAM BONDI

The post Black out-poesi om Epstein-filerna first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om paradoxen i att både älska och hata USA. Ytterst handlar det om hur Trump håller på att förvandla landet till en bananrepublik.

Kan man både hata och älska USA?

Det är lätt att i verkligheten och på nätet hamna i debatt om USA:s president. Många med mig är starkt kritiska till Trumps åtgärder och personlighet, som präglas av megalomani och mytomani. Vi är åtskilliga som oroas över det faktum att USA nu tycks förvandlas till en autokrati byggd på lögner och hat.

Men det finns svenska Maga-anhängare som troget och bortom förnuftets och logikens gränser försvarar sin idol Trump och allt som den despoten gör. När deras argument mot mig tar slut, vilket sker fort, återstår ofta deras räddningsplanka: att jag är kommunist och därför hatar USA som står för frihet. Detta kryddas med allmänt nedsättande påståenden om min person.

När man får en lögn upprepad börjar man till sist tro på den – det är en av propagandans sanningar. Så jag har frågat mig om jag hatar USA. (Det där med kommunism struntar jag i, då jag aldrig röstat på något parti som är i närheten av denna specifika -ism.)

USA i förvandling

Svaret är att jag inte hatar USA. Inte heller älskar jag det landet. Sådana känslor är svåra att sätta på en nation. Däremot både gillar och ogillar jag starkt USA. Att jag gillar det är orsaken till att jag engagerar mig i landet. Om jag avskytt USA hade jag lutat mig tillbaka samt tigande och förnöjt följt det som nu sker.

Nämligen att världens första moderna demokrati på mindre än ett decennium tycks förvandlas till vad som brukar kallas bananrepublik. I praktiken en diktatur styrd av en ombytlig och dåligt påläst envåldshärskare som använder statsapparaten för att tysta motstånd och hämnas på sina personliga motståndare. Lägg därtill att despoten erkänner att han hatar alla som inte tycker som han själv gör. Och vars enda krav på rådgivarna är total lojalitet – kunskap i aktuellt ämne tycks oväsentligt.

USA:s konstitution

USA:s konstitution, som genomfördes 1789, blev unik. Främsta målet var att förhindra förekomst av kungar eller kejsare. Den kan sägas vara en förädling av franska revolutionens idé. Maktfördelning och potent kontrollapparat skulle omöjliggöra envåldshärskare.

Receptet var en lagstiftande makt, kongressen, en verkställande, i form av presidenten, och en dömande, högsta domstolen. En instans vars jobb var att se till att konstitutionen följdes till punkt och pricka utan hänsyn till person eller politiska preferenser.

På det sättet är USA:s författning bättre än den svenska. Vi har ingen fristående institution som ska skydda vår författning. Det svenska konstitutionsutskottet är en tandlös och politiserad papperstiger.

Kongressen blev tvådelad för att de folkrika delstaterna inte skulle kunna köra över de små i unionen. I representanthuset är makten proportionerlig till folkmängden, som i Sverige. Men i senaten har varje stat två mandat. Wyoming, med en dryg halv miljon invånare har sålunda lika många platser i senaten som Kalifornien med drygt 40 miljoner.

Trump rundar grundlagarna

Trumps framfart går ut på att runda grundlagarna. Han vägrar acceptera valresultat som alla berörda instanser godkänt. Allt mer bestäms av presidentorder i stället för lagar, ofta med luddiga hänvisningar till så kallade nödlägen. Högsta domstolen har politiserats och framstår ofta som Trumps knähund.

Presidenten kör över delstater genom att sätta in nationalgardet i dessa mot guvernörernas vilja. Enskilda representanter för rättsväsendet: åklagare, domare och försvarsadvokater hotas till lydnad. Före detta politiska motståndare trakasseras och förföljs. Pressen och debattörerna blir skrämda och stämda för att tystas. Republikanska partiet med svag majoritet i kongressen är röstboskap som sväljer allt presidenten säger.

Tragedi för USA och den fria världen

Detta är definitionen på en bananrepublik. Utvecklingen är en tragedi för USA och för den fria världen. Men applåderas av Ryssland som älskar ett land som lämnat demokratin och regeras av en enda person. En som Ryssland dessutom helt tycks kunna styra.

Den svenska Maga-rörelsen anser det kommunism att peka på att deras hjälte har några brister. I pressade lägen erkänner de dock att allt den dyrkade idolen gör kanske inte är jättebra. Men allt hade varit mycket sämre med Kamala Harris som president. Så det så. Antagandet är irrelevant och idiotiskt. Det finns ingen parallell verklighet. Det går inte att ställa det som sker mot det som aldrig skett.

Så, jag gillar USA kanske främst som idé, landets födelse och tankar om demokrati och individens frihet.

I det nya landet gick det att lyckas utan adelstitlar eller föräldrar i rätt släkt med mycket pengar. Och även om problemen med rasism i det nya landet så småningom blev många, så var det som kallades smältdegeln av olika nationaliteter en oerhörd kraft i nationen.

Mångfald blev styrka. I självständighetsförklaringen från 1776 står att människor har rätt till frihet och strävan efter lycka. Detta var anledningar till att nationen på två sekel blev världens mäktigaste och rikaste. De tankarna saknades i det europeiska 1700-talet som präglades av envåldshärskare. Nyckelorden i dåtidens Europa var att frukta kungen och Gud.

Allt det fina utraderas

Det är därför jag både skräms och plågas av inse att allt det fina med USA nu är på väg att utraderas. För något otäckt står bakom Trump. Han är en lögnare, mobbare samt narcissist i ständig jakt på omåttlig bekräftelse. Ibland rent ut sagt förvirrad och dum. Men de dolda och smarta krafter som styr honom håller sig i skuggan. Det USA de vill ha kanske jag faktiskt hatar.

The post Vad håller på att ske med USA? first appeared on Opulens.

POLITIK. Kristian Mandin belyser en anekdotisk historia som ingår i den politiska storytelling som Ebba Busch ägnar sig åt. Men hur sann är Buschs story om hemtjänstens övergrepp mot mormodern? Handlar det möjligtvis om hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts?

”Ebba, du beskriver hur du började med politik för att din mormor Gunhild blev utsatt för en elak person från kommunen. En känslokall medarbetare går utan ett ord framtill väggen och drar ett brett streck på tapeten med en bred tuschpenna. Tjänstemannen kastar ut mattorna utan att förklara varför och din mormor sitter där helt själv oförstående och ledsen. Den personen var jag…”

Så stod det i ett inlägg på Facebook i september 2021.

Precis som Ebbas Buschs morföräldrar var inläggsförfattaren också pingstvän och han beskrev vidare i sitt inlägg hur han kände Ebbas morföräldrar väl och även hur han varit en av de initiativtagare som startat kommunens KDU-förening.

Inlägget fick en hel del kommentarer och lajks. Många som reagerade var pingstvänner och en och annan var också aktiv inom Kristdemokraterna, någon till och med på riksdagsnivå.

Ebba Busch och hemtjänsten

Precis som det står i inlägget är Ebba Buschs historia om mormodern en grundbult i hennes politiska narrativ, själva ursprunget till det politiska uppvaknandet. Och det verkar som att Ebba inte missar ett enda tillfälle att kasta skit på hemtjänsten i kommunen där hennes morföräldrar bodde, som också råkar vara den kommun jag själv växte upp i.

Långt innan jag läste inlägget hade jag hört historien och jag hade också hört att det kanske inte låg till riktigt så som Ebba påstod. Jag hade också fått höra att personer inom hemtjänsten var arga och besvikna på Ebba eftersom hon gång på gång angrep dem.

God vän med morföräldrarna

Men nu hade jag fått ett namn på den som skulle ha begått övergreppen. Därför ringde jag till min pappa som under några år var äldreomsorgschef i kommunen, dock inte då Ebbas mormor fick mattorna utslängda. Jag berättade vem som gjort inlägget, min pappa var tyst i några sekunder och konstaterade sedan att mannen som skrivit inlägget var en av de allra bästa medarbetare han någonsin haft. En person som var omtyckt av alla, vårdtagare, kollegor och chefer. En tillgång för verksamheten. Att han skulle ha begått ett övergrepp i den omfattning Ebba Busch påstod såg han som omöjligt och eftersom personen dessutom var god vän med Ebbas morföräldrar såg han det som ännu mer omöjligt.

Missuppfattade Busch situationen? 

Sanningen är svekfull. Bilden av en händelse varierar mellan de som upplevt den. Att den unga Ebba Busch tog illa vid sig då hon såg en främmande person klampa in i hennes mormors hem för att anpassa det så att mormodern kunde bo kvar verkar Ebba ha uppfattat som ett övergrepp.

Och utifrån vad hon visste då, och kanske den situation hon befann sig i när hennes mormor gått från att vara en kraftfull förebild till en hjälplös vårdtagare kan det så klart ha varit omtumlande för den unga Ebba.

Men att hon aldrig efteråt verkar ha reflekterat över det inträffade och funderat på om hennes unga tolkning av vad som hände verkligen stämde överens med verkligheten säger en del om Ebba Busch.

Men så klart, man kan inte backa ut ur sitt politiska narrativ. För vad finns då kvar? Ska hon säga: Jag började med politik för att jag helt och hållet missuppfattade en situation min mormor var med om?

Så hon kanske tycker det är lika bra att köra på.

Och det har hon gjort.

För någon månad efter inlägget på Facebook så besökte Ebba Busch kommunen igen och passade då åter på att kasta skit på hemtjänsten. Att hon skulle ha missat inlägget på Facebook ser jag som omöjligt, för om det är något Ebba Busch har koll på så är det sociala medier.

Det stora sammanhanget

Historien om Ebba Buschs mormor är en del i ett större sammanhang — politiker som blandar ihop politisk makt med makt över sanningen. KD:s vänner i USA, det republikanska partiet, är fanbärare i denna rörelse, där Donald Trump och hans hantlangare ständigt omstöper verkligheten till alternativa fakta.

Trumps narrativ, att han var en framgångsrik affärsman är själva fundamentet i detta. När den första presskonferensen hölls efter att han tillträtt som president var presstalesmannens enda budskap att publiken vid Trumps installation varit rekordstor. Just nu handlar tillrättaläggandet av sanningen om att attacken mot Iran varit väldigt framgångsrik. Så häromdagen kallade USA:s försvarsminister till pressträff för att skälla ut journalister som ifrågasatt detta.

Medborgaren ställs mot partiledaren

I frågan kring vad som hände med Ebba Buschs mormor finns en otäck obalans. För på ena sidan finns en vanlig medborgare som tröttnat på att bli utmålad som en ondsint tjänsteman. Så han tar till orda och i och med det sätter han mycket på spel.

Inlägget på Facebook har förmodligen kommit till efter långt och noggrant övervägande. För inte nog med att han försöker gå i polemik med en partiledare, han gör det också från ett socialt sammanhang där han är omgiven av Kristdemokrater och pingstvänner, något som blev tydligt i reaktionerna på inlägget.

På andra sidan har vi en person med makt, en partiledare som inte bryr sig om att hon gång på gång med bred pensel svartmålar en hel yrkeskår i en liten västsvensk kommun. Hon verkar inte vara intresserad av att veta vad som egentligen hände, för trots att hon flera gånger besökt kommunen har jag aldrig hört talas om att hon försökt diskutera det inträffade med de som var inblandade. Varför? Förmodligen för att en helt annan historia hade kommit fram då. Och man ska ju aldrig dubbelkolla en bra story.

Vad har Ebba Busch uträttat?

Men om Ebba Buschs upplevelser kring hemtjänstens behandling av hennes mormor är så central för hennes politiska gärning är den viktigaste frågan vad hon gjort när hon fått makten att förändra. Vad hon uträttade för de äldre i Uppsala, när hon var kommunalråd där, vet jag inte. Men sedan hon och hennes parti hamnat i regeringen och dessutom fått socialministerposten kan jag inte se att KD gjort särskilt mycket för de äldre i samhället. Historien om mormodern blir därmed reducerad till politisk storytelling som inte har något med verkligheten att göra, varken då den skulle ha inträffat eller i den verkställande maktutövningen.

Och det blir då uppenbart att Ebba Buschs politiska motivation inte handlar om att värna om de äldre, i stället är hennes motivation hämnd, hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts.

Undrar vad mormor Gunhild hade tyckt om det?

The post Ebba Busch och den eviga hämnden first appeared on Opulens.