ROMAN. Efter ”Nätterna på Mon Chéri” och ”Splendor” fullbordar Stefan Lindberg sin Fridhemsplanstrilogi med ”Viskarna”. Erik Bovin konstaterar att den avslutande delen handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men också är Lindbergs roligaste bok hittills.

Viskarna av Stefan Lindberg
Albert Bonniers förlag

När Stefan Lindberg utkom med Nätterna på Mon Chéri (2016) om Palmeutredningen och ”33-åringen” visste ingen, än mindre han själv, att det skulle komma att utgöra första delen i en trilogi. Inte heller stod det klart när den esoteriska, psykedeliska och mindre lyckade mittdelen Splendor (2020) publicerades där läsaren, för att uttrycka det kort, får stifta bekantskap med en gåtfull sektledare och blicka in i ett bräckligt och stundvis drogpåverkat inre.

Först när Bonniers vårkatalog släpptes såg jag att Lindberg var på gång med avslutningen på sin ”Fridhemsplanstrilogi”.

Fascinationen inför det udda, galna och konspiratoriska går att spåra i ett tidigt alster såsom Min terapi (2002). I denna trilogi är författaren emellertid verkligen ute på djupt vatten. Den som förväntade sig att Nätterna på Mon Chéri skulle vara en regelrätt dokumentärroman om Palmemordet blev nog besviken. Fakta och fiktion blandas minst sagt friskt. Eller vad sägs om den ockulta och fullkomligt bisarra tesen om att mordvapnet skulle ha förflyttats med hjälp av telekinesi (tankekraft)!

Lindbergs nya bok är svår att recensera då den utgör åtta berättelser som hakar i varandra så pass att man ändå vill läsa den som en roman, eller ”roman i åtta berättelser” som det står på titelbladet.

Fiktiv version av Linberg själv

I alla de tre romanerna återfinns en fiktiv version av Lindberg själv. Ändå dröjer det ända till slutet innan det går upp för mig varför denna bok överhuvudtaget kan betraktas som trilogins sista del. Utan att avslöja för mycket får man en hint om ungefär när Lindberg bestämde sig för att det skulle bli en trilogi. 2020 – inte före utan efter att Stig Engström pekats ut som statsministermördare av Palmegruppen i samband med att utredningen lades ned. Slutet är för övrigt något av ett mindfuck. Nog om det.

”Livet är en dans på rosor / men det är en dans med svåra steg” som Lars Winnerbäck en gång sjöng. Men Lindberg är skicklig på att föra (och förföra) och som läsare följer man därför med på en dans, fram och tillbaka i tid och rum, från barndomens Alingsås till nutidens författar- och familjeliv på Kungsholmen i Stockholm.

Utsuddad gräns mellan sanning och påhitt

På runt 350 sidor avhandlas Stockholms litterära miljöer under 90-talet, den egna kretsens gruppmentalitet och exluderingsmekanismer, samt huvudpersonens destruktiva relation till en äldre kvinnlig författare och mentor som var bra i sängen men sågade hans manus. Lägg därtill familjehemligheter och ett mystiskt ljudvapen som, enligt kollegan till författarens spionerimisstänkta far, sägs kunna manipulera minnet.

En vals? Frågan väcks mer än en gång innan dansgolvet är tomt och Lindberg tackar för sig. Till stor del, ja. Gränsen mellan sanning och påhitt är dock tillräckligt utsuddad för att boken likt föregående delar ska kunna leva på den spänning som därigenom uppstår.

Författarlivets baksidor

I centrum står dock ett författarliv där Lindberg inte drar sig för att skildra yrkets baksidor. Medelålderskrisen förstärks av att familjen ifrågasätter hans yrkesval. Dottern skäller ut honom för att han, enligt henne, i sin förra roman skrev om deras dåliga relation utan att göra något åt den.

Inte blir det bättre av att branschen han verkar i mår sämre än någonsin. Han själv är ett exempel på det – något så ovanligt som en finlitterär författare vars böcker dessutom säljer. Lik förbannat kan han inte leva på sina böcker utan tvingas jaga sidouppdrag för att få ekonomin att gå ihop. Uppdrag som ibland rimmar illa med hans finlitterära status, som att under pseudonym skriva erotiska ljudnoveller för Storytels räkning.

Några invändningar

Om man är författare och som Lindberg avser skriva in sig själv i fiktionen är det en god idé att låta framställningen rymma åtminstone några osympatiska drag. Författaren är i detta fall skicklig på att få mig att tro att huvudpersonens personlighet överensstämmer med verklighetens Stefan. Han framstår som en av alla dessa självupptagna författare som envisas med att påpeka på vilka sätt denne är missförstådd och underskattad. Det kan man ha överseende med.

Raljanta formuleringar om unga uppkomlingar han möter och genomskådar hade jag emellertid gärna varit utan, och när han sågar jämnåriga kollegor för deras obegåvning och ängslighet blir det bara tröttsamt. Där tar dock mina invändningar slut.

Omsorg om språket

Lindberg beskriver sig själv som en ”postmodernistisk författare i ett land av pietister och småsparare”. Och visst genomsyras trilogin av en tillräcklig stor dos paranoia, ironi och luriga grepp för att han ska kunna placeras intill namn som Thomas Pynchon och Don DeLillo.

Denna roman är utmejslad med en omsorg om språket, ett öga för detaljer och inte minst vardagens dråpliga inslag. Här finns svärta men otippat nog desto mer humor. Viskarna handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men är också Lindbergs roligaste bok hittills.

The post Stefan Lindbergs roligaste bok hittills first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Sara Lövestam är författaren och språknörden som inte håller sig inom några genrer eller ämnen. Vid årets Bokmässa i Göteborg var hon på plats för att tala om både samiska berättelser och språkregler, och i hennes nyligen avslutade “Monikatrilogin” är ofrivillig barnlöshet det bärande temat i romanen.

The post Helgporträttet: ”Jag kunde inte ens tänka ordet lesbisk” first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Vitt slödder av Carina Rydberg och konstaterar att romanen knyter ihop en hel del trådar och bidrar med ett kort men fungerande avslut på en kontroversiell trilogi som är på god väg att bli en svensk klassiker.

The post Carina Rydberg knyter ihop trådarna i trilogin first appeared on Opulens.

ESKAPISM. “Frankenstein – eller den moderna flickan”. Det är titeln på den första delen i Teater Sörmlands pjästrilogi om ungas psykiska hälsa före, under och efter pandemin.

Föreställningen utspelar sig i skolmiljö och är inspirerad av Mary Shelleys klassiska roman “Frankenstein – eller den moderna Prometheus”, och bygger på behovet av och konsekvenserna av eskapism i en högpresterande miljö, skriver teatern i ett pressmeddelande.

“Frankenstein – eller den moderna flickan” har premiär den 25 februari.

TT Nyhetsbyrån

The post Ung stress blir teater first appeared on Opulens.

PRISAD. Författaren och illustratören Jakob Wegelius får Nils Holgersson-plaketten 2021 för sin trilogi om gorillan Sally Jones. 

Plaketten ges till årets bästa barn- eller ungdomsbok och juryn beskriver själva upplägget, med en ärlig och trofast gorilla som berättar om sin världsomsegling, som genialt: “Ett annat element som sticker ut är kärleken till kroppsarbetet och hantverket. Wegelius lyckas på ett osedvanligt begåvat sätt måla upp bilder av de miljöer som legenden tar oss genom”, skriver juryn.

Nils Holgersson-plaketten delas ut av Svensk biblioteksförening och består av en skulptur plus en prissumma på 25 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Nils Holgersson-plaketten för trilogi om apa first appeared on Opulens.

PODD. Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok, En ensam plats, har väckt het debatt i flera tidningar och i sociala medier. Dinter utan filter tycker det är dags för författaren att själv få prata.

Säsongens sista Dinter utan filter. Idag får podden återbesök av Kristina Sandberg som gästade ett avsnitt i december förra året. Då pratade Richard Dinter och Sandberg om Majtrilogin, om skam och skrivande, författarröst och inte minst om den bok hon höll på att skriva. Och nu har boken, En ensam plats, kommit ut,  vilket de flesta säkert har lagt märke till, inte minst på grund av den debatt som en av recensionerna gav upphov till. Dinter utan filter tyckte också  det var dags för Kristina  Sandberg att själv få prata.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Kristina Sandberg talar ut first appeared on Opulens.

SJUKDOMSSKILDRING. En starkt negativ recension drog igång en våldsam debatt kring Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats” (Norstedts), där hon skriver om sin bröstcancer. Men är kritiken egentligen ett eko av det som står i boken? Kring det samtalar filmaren Richard Dinter och Kristina Sandberg i säsongens sista avsnitt av podden ”Dinter utan filter”.

– Jag tycker det är dags att låta Kristina Sandberg själv komma till tals, säger Richard Dinter, som efter att ha läst boken och följt debatten tycker att han ser direkta kopplingar mellan en del kritikerreaktioner och något av det boken handlar om.

Kristina Sandberg instämmer.

– Boken är en form av samtal och kritiken är på flera sätt en spegling av det texten försöker problematisera.

Kritiken och debatten har fått Kristina Sandberg att i efterhand fundera över om hon gick för långt i gestaltandet av den vrede hon kände.

– Djupast handlar texten om min rädsla för att dö. Det som hände var att andra kom till mig i den dödsångesten, och började prata om sina lidanden. Jag orkade inte då, och kände att förstår ni inte att jag inte kan ta det emot det. Jag lyssnar men kan inte vara ömsesidig just, just nu.

– Var det för att du hade den erfarenheten som du förväntades vara en bra samtalspartner, frågar Richard Dinter.

Kristina Sandberg håller med och resonerar vidare kring de känslor hennes sjukdom väckt hos andra.

– Jag blev sjuk när jag var 44 år och fortfarande ganska ung. När man är medelålders har inte döden varit och knackat på hos de flesta, och när det händer väcker det skräck och rädsla. Det är jobbiga känslor som man kan vilja bli av med.

En del i hennes närhet reagerade då med den ilska som återfinns hos en del kritiker.

– Den som blir arg känner sig stark och kraftfull, säger Kristina Sandberg. Det var en del som blev arga på mig då också, och som sa att bröstcancer inte är så farligt. Det är ju något många går igenom. Men ingen av dem som sa det hade själva varit där, utan de levde alla skyddade liv för tillfället.

En annan reaktion hon mötte var de som ville trösta och ge goda råd.

– Jag beskriver hur man blir bemött, men jag anklagar ingen. Jag vill problematisera och berätta.

– Det blir som i boken när kritikerna blir arga, säger Richard Dinter.

– Ja. Sedan fanns det andra som reagerar med att de ville berätta om sitt eget lidande, säger Kristina Sandberg. Det är också en sak som återkommer i recensionerna.

Kristina Sandberg har funderat kring varför debatten kring hur böcker med personligt innehåll kan och bör recenseras kom nu.

– Varför var det ingen som tyckte att man inte kunde bedöma texten som text när Karl-Ove Knausgård började släppa sina romaner, säger hon.

Hon tror själv att en viktig faktor är att det som är maskulint kodat väger tyngre än det kvinnliga.

– Bröstcancer hör ju till det som är kvinnligt.

HÄR hittar du podden.

The post Kritikernas ilska en spegling av boken first appeared on Opulens.

PODD. När Kristina Sandbergs trilogi romaner om Maj  kom verkade de läsas av alla. Själv väntade jag. Ibland vill man inte gå dit alla andra går. Men nu har jag läst Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris, samt även romanen Ta itu. Vad var det som drev Kristina att skriva om hemmafrun Maj? Och hur blev det efteråt? Om detta och mycket annat i detta avsnitt där jag samtalar med Kristina Sandberg.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Vad driver Kristina Sandberg? first appeared on Opulens.