Råttfångaren blåser i sin flöjt. Kön är en kilometer lång, många har stått där hela natten. Fjorton-, femton-, sextonåriga tjejer. Några äldre kanske. En goodiebag med några tuber, några små flaskor, lite hårvårdsprodukter. Att någonting i dessa plastförpackningar skulle vara vårdande är förstås tvivelaktigt, för att inte säga fake. Men det är inte därför dom står där i kön denna natt. Dom står där för att råttfångaren blåst i sin flöjt. Som för övrigt och noga räknat inte är en flöjt.

Mer är det en sorts portal, eller setting: någon som riggat upp en kamera i sitt vardagsrum, som plutar med munnen, som slänger med håret, som lägger ut content, som blir svinrik och lånar ut ett liv, som kallar sig influencer, men ännu hellre entreprenör, eftersom flickorna i kön då skall tro att hon är kreativ, smart och då något man vill efterlikna. Vilket, detta att efterlikna, får den oförutsedda och kanske olyckliga konsekvensen att alla blir mycket lika.

Men det är inget man tänker på denna natt när man tittar i sin smartphone, sänder selfiesar till TikTok, inväntar likes och tänker föga på stjärnorna som glimmar på himlen. Inte alls tänker man på det. Råttfångerskan är ju snäll, säger man, nästan en kompis, även hon har problem. Kanske en mörkare foundation, L’oréal Paris, säger hon, en annan mascara, Max Factor 2000, kanske glansigare hår, Maria Nila Shimmer Spray?

Det är tiden säger vuxenvärlden (som har sina egna råttfångare). Sån är den. Trender kommer och går. Så har det alltid varit. Tiden är ett urverk, tick, tack, en pil mot framtiden. Man ojar sig, tycker kanske, om någon frågar, att nyfikna och egensinniga tonåringar är att föredra framför behagsjuka dockor. Men vad göra? Sån är tiden. Det är förstås alldeles sant. Eller rättare sagt helt fel. Tiden är inte ett urverk, inte bara. Tiden är vi, tiden är social, det är vi som tillverkar den. Tiden är våra handlingar och ord, lika mycket som den är den vår underlåtenhet att se det vi borde se. Om det inte är vi som formar framtiden så är det någon annan som gör det. Beautyindustrin till exempel. Eller andra råttfångare.

Stellan Lindqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Råttfångaren first appeared on Opulens.

The post Veckans fredsdruva: Bolaget first appeared on Opulens.

The post Veckans fredsdruva: Fel sida first appeared on Opulens.

The post Veckans fredsdruva: Dyslexi first appeared on Opulens.

The post Veckans Fredsdruva: Trender first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Iodine Jupiter rapporterar om en underlig trend i Storbritannien.

Storbritannien ligger i topp världsmässigt när det kommer till skönhetsingrepp. Här utförs fler än tvåhundratusen ingrepp per år, och mer än två miljarder kronor spenderas årligen på att ändra utseendet bland befolkningen. Av dessa vill hälften bli Elton John. Aldrig förr i historien har det lagts så mycket tid och resurser på att uppnå den perfekta kroppen, och vid det här laget kan nästan alla önskningar uppfyllas. Men när det nästan inte finns några gränser för kosmetisk kirurgi – undrar experter varför så många vill bli Elton.

The post Varför vill så många bli Elton? first appeared on Opulens.

TREND. Antalet ställda psykiatriska diagnoser har dubblerats senaste året. Jesper Nordström ger en kort guide till dig som också vill etikettera din omgivning.

Halloj där, du stressade nerviga medelklassare! Häng med på Opulens snabbkurs i psykiatri. Asså guuud, vem orkar gå på universitet när det bara är att sätta lite etiketter på folk till höger och vänster och därmed framstå som perfekt själv.

Vi börjar med det mest populära, nämligen narcissism. Det är den senaste etiketten från Amerika där chefer kan vara lite självupptagna och krävande. En etikett som också passar att klistra på i princip alla som har mer vision, edge och självkänsla än du. För herregud, en enhetschef inom kommunal verksamhet får väl gudbevars inte ha lite strålglimmande självkänsla och kräva att du ska göra som hen vill?

Vi fortsätter med kultklassikern Aspergers som till skillnad från andra diagnoser gestaltas och vantolkas på film och tv gång på gång. Från Sherlock Holmes till Sheldon Cooper via den petige och queere Hercule Poirot. Från genial detektiv till Stig Helmers brödrostkontrollant. Se där en fin utveckling kring en personlighetstyp som inte alltid är så dynamisk.

Sedan avrundar vi med en riktig “fransk” diagnos: borderline! Ja ni vet, rödvin och cigg och sönderslagna tallrikar. Ja, så där, nu vet ni ju allt!

Ta nu en spirulinashot och manifestera er och garnera lite piffigt med änglameditation så är världen i ordning och mjukt holistiskt ordnad just utifrån ditt perspektiv.

The post Diagnoser für alle first appeared on Opulens.

INSIKT. Jesper Nordström går på vernissage och får en insikt, som leder till en insekt.

Jag befinner mig på en vernissage och plötsligt kommer insikten: folket här runt omkring mig är gräddan av arroganta, trendiga , navelskådande narcissister. Åh, alla dessa strama men ack så konstnärliga plagg.”It’s not tacky, it’s Miyake”.

Vad hände med det aristoteliska begreppet katharsis? Frågan om man blir bättre människa av konst är mycket brännande här. Alla har ett kroppsspråk som får en att tro att de lider av magproblem. Men det är klart, någon djup katalogtext kan säkert koppla tarmarnas metangas till Beuys teorier om livgivande essentiella material. Huxus fluxus och en fis är kultur.

Väl hemma i min lugubra ungkarlslya lyssnar jag på radions P1 och Vetenskapsradion. Där berättas det att människan och bananflugan för en halv miljard år sedan delade gener och det bekräftar mina funderingar under besöket på galleriet. Homo Vernissageicus är ett slags parasit med andra dispositioner i kroppen och liksom bananflugan lever den av rödvin, frukt på flacka fat och måste accepteras som ett fenomen vi inte så lätt blir av med.

The post Homo Vernissageicus first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. Att ge uppdraget att komponera eller framföra musik åt andra än musiker är något av en konstnärlig trend i Berlin. Men hur intressant blir det när i sig fina verk saknar koncept eller innehåll? Andreas Engström besöker festivalen Letra/Tone för grafik och musik på Radialsystem V i Berlin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man bör vara försiktig med att tala om trender i konstvärlden. Att till exempel ”gränsöverskridningar” mellan konstarterna skulle vara det, vilket påstås titt som tätt och åsyftas för det mesta, är ett uttalande som strängt taget inte säger någonting. Att skapa förutsättningar för konstnärliga samarbeten mellan konstnärer från skilda discipliner, är däremot något annat. För inte så länge sedan skrev jag i Opulens om Berlin-festivalen Choreographing Sound där musiker hade i uppdrag att komponera för dansare. Och helt nyligen, den 8–10 mars, gavs i Berlin också festivalen Letra/Tone där grafiker hade skapat bilder som musiker skulle tolka. Kanske kan man här tala om en konstnärlig, eller kuratorisk, trend.

Så kallade ”grafiska partitur” är inget nytt. Framför allt under 1960-talet utvecklade tonsättare nya sätt och tecken att notera musiken. Grafer, text, symboler och inte sällan fantasifulla och färgrika bilder kom delvis att ersätta den traditionella notationen. En ny sorts musik ställde enkelt uttryckt andra krav på notbilden.

Letra/Tone utgick från denna tradition. Men istället för tonsättares egna notbilder som (i den mån de använder sådana) ofta är ”grafiska”, hade formgivare engagerats för att fritt och oberoende konstruera bilder åt musikerna.

Festivalen kan grovt sägas vara i två delar. En utställningsdel där de fantasifulla, vackra, poetiska, och emellanåt partiturlika bilderna ställdes ut, samt ett konsertprogram där varje framträdande utgick från en av dessa bilder.

Konceptuellt fanns en och annan intressant förbindelse. När den formidabla slagverkaren Robyn Schulkowsky under sitt lågmälda spel förflyttade sig mellan sina olika klingande ”stationer”, skapades ett visuellt djup som korresponderar med Tillmann Wendelsteins grafik. Förutom att erinra om ett ”klassiskt grafiskt partitur hade bilden också ett slags tredimensionell kvalitet.

Samtidigt kan jag inte se minsta korrespondens mellan den koreanska designgruppen Sulki & Mins arbete med överlagrade och på samma gång distinkta färger och dj-setet av Dieb 13 vars vinylsnurr snarare skapade lager av ogenomträngligt knaster och brus. Och när den spanska elektronmusikern JASSS tolkade Stefan Gandls visuella molnformationer med svävande ljudmassor samtidigt som rökmaskinen gick på högvarv uppstod en övertydlighet som var snudd på genant.

Festivalen var mycket välbesökt vilket säkert berodde på att den lockade intresserade från skilda områden och intressen. Men utan andra instruktioner än att å ena sidan konstruera ett partitur och å andra sidan att tolka detta ställdes besökarna inför det faktum att: Ja, dessa musiker har låtit sig inspirerats av, kanske rent av tolkat en förlaga och att detta uppenbarligen kan ta sig högst skilda uttryck. Att utställningen som sådan bestod av en fin samling grafik och konserterna delvis var av hög kvalitet är en klen tröst för den som vill göra en trendspaning. För utan programtexter och därmed avsaknad av förmedlingen av en kuratorisk idé hade Letra/Tone trots uppenbart högt ställda ambitioner trots allt inte mycket att säga om relationen grafik och klang.

The post En konstnärlig idé utan konstnärlig poäng first appeared on Opulens.

MODE. I modestaden Paris lockar allt som har att göra med tyger och trender publik. Vårens kimonoutställning på Musée Guimet är inget undantag. Den påminner om tider då japanisering var en fluga i Europa och fortsätter att influera modister.

Utställningen visar kimonons och accessoarernas utveckling genom tiderna samt deras inflytande på dagens modister. För första gången utanför Japan presenterar det kända modehuset Matsuzakaya, grundat 1611, delar av sin kollektion. Det spelade en avgörande roll i spridningen av plagget, framförallt hos den militära överklassen, den kejserliga aristokratin och borgerskapets handelsmän.

Besökaren kan följa plaggets uppsving genom cirka 150 utställningsföremål från dess början under Edo-eran (1603-1868) till nutid. Japanska stylister som Issey Miyake, Kenzo och Junko Koshino inspireras fortfarande av anfädernas kimonos för att skapa sina kreationer.

Kimonon användes till en början endast som underställ. Det var samurajerna som först förändrade det till ett ytterplagg innan det spreds till resten av den japanska befolkningen. Kosode som det då kallades blev japanernas främsta klädnad. Tyget och motiven framställde olika saker beroende på klass, status, ålder och kultur. Typiskt japanskt så spelade estetiken också en väsentlig roll.

Kimonons storhetstid var framförallt innan mitten på 1700-talet då en mycket kreativ textilindustri började framställa tekniker vilka blandade komplexitet och tålamod. Färgningen var särskilt omsorgsfull, liksom valet av tyg och tråd.

Vissa kimonos tillverkades i tjockt tyg, andra lövtunna i linne eller i siden, och samtliga hade intrikata motiv med blommor, djur eller vardagliga ting broderade i olika färger eller i guldtråd. Inom motivet kunde skaparen lägga in symboler som visade att den som bar plagget exempelvis hade en hög litterär kunskap eller var en duktig krigare.

Det var inte förrän i mitten av 1800-talet som kimonon nådde Europas överklass. Plagget användes inomhus under en tid då det ansågs exotiskt med allt japanskt. En impressionistisk konstart influerad av Japan utvecklades samtidigt. I början av 1900-talet tog franska modeskapare som Paul Poiret (1879-1944) och Madeleine Vionnet (1876-1975) tag i kimonon och skapade kläder med vida ärmar och kjolar. Senare influerades även Yves Saint Laurent, John Galliano och Jean Paul Gaultier, för att nämna några, av kimonon.

Ett föråldrat plagg har således överlevt genom tiderna och lyckats klarat sig genom alla upp- och nedgångar för att återfinnas i våra garderober än idag. Ett mode som visar hur utvecklande det är att blanda kulturer och traditioner för att skapa nymodigheter.

The post Fyra hundra år gammalt modehus debuterar i Paris first appeared on Opulens.