TESTER. Det har pågått en tid nu. Skribenter och kolumnister kan inte hålla fingrarna från AI:n. I text efter text sätts chatbotar och virtuella assistenter på prov. Läsaren ska förundras, eller förfasas, över resultatet. Kanske är det nyhetens behag. Eller bara ren och skär lättja.

Så här, ungefär: Jag lät AI skriva den här krönikan. Jag lät AI skriva färdigt min roman. Jag lät AI skriva en sexnovell med lika delar spänning och romantik. Jag lät AI skriva en sonettkrans med fyrtio fjortonradiga, rimmade dikter. Jag lät AI skriva manus till min pjäs. Jag lät AI skriva libretto till en opera (”Ai-da” tänkte jag kalla den, men namnet var redan upptaget – av en android med konstnärliga ambitioner). Jag lät AI skriva musiken också. Jag lät AI svara på frågor (som jag visste skulle vara svåra för vem som helst). Jag retade AI när hen svarade fel. Jag förolämpade AI när hen svarade fel. Jag skrattade åt AI när hen inte förstod att hen gjort bort sig. (En liten stund tycktes hen faktiskt både sårad och ångerfull.) Jag frågade AI vem jag är. (Svaret överraskade.) Jag lät AI visa mig vem jag skulle kunna vara. Jag lät AI ta fram min personliga varumärkesstrategi, med mätbara mål och aktiviteter för att nå dem.

Det blev väl sådär, men kul att testa … Jag lät AI skriva en kulturkrönika om hur jag lät AI skriva en kulturkrönika. Fakturan för jobbet skriver jag för säkerhets skull själv.

Andreas Kittel

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nyhetens behag first appeared on Opulens.

AI-TRENDEN. “Å andra sidan spelar det mindre roll vad vi tycker om det: tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära fördelar och nackdelar, hur stora återstår ännu att se,” skriver Lars Anders Johansson om AI-trenden.

Föreställ dig ett sepiafärgat fotografi, i samma stil som bilder från det första världskriget, med glada barn som leker med en dinosaurie. Så löd beskrivningen jag skickade in till det artificiellt intelligenta bildskaparverktyget Midjourney. Bortser man från att alla barnen har konstiga ögon som får dem att se blinda ut, och att den som tittar efter närmare upptäcker att några av barnen har sex fingrar på varje hand, så tycker jag att Midjourney lyckades tämligen övertygande med att gestalta min idé.

Jag tillhör inte den grupp som snabbast hoppar på nya trender, oavsett om det handlar om kläder eller om ny teknik. Ibland har min skepsis gentemot ny teknik framstått som löjeväckande i efterhand, som när jag skrattade åt slagverkaren i mitt band när han nyfrälst visade upp sin nya Iphone som var en av de tidigaste modellerna. Varför ska man ha alla dessa funktioner i sin mobiltelefon frågade jag retoriskt. En telefon ska man ju ha för att ringa med.

Oftast har den inställningen dock tjänat mig väl. Jag har tillägnat mig tekniken när den har sluppit ifrån de värsta barnsjukdomarna och dessutom blivit överkomlig i pris. Ibland har min senfärdighet straffat sig, som när jag senare än de flesta anslöt mig till de sociala medieplattformar som under flera år skulle komma att vara några av mina viktigaste kommunikationskanaler och arbetsverktyg. 

De som tidigt anslöt sig till Twitter hade ett försprång före de senfärdiga och byggde snabbare stora följarskaror. Dessutom kunde de bygga en slags nostalgisk myt kring hur trevligt Twitter hade varit innan vi övriga hade hittat dit. Å andra sidan slapp jag gå på minor som Google+, dit en stor del av mina trendkänsliga kollegor flockades vid lanseringen 2010, enbart för att efter några veckor skamset återvända till Facebook med svansen mellan benen.

Den artificiella intelligensens hastiga utveckling är mer omvälvande än både smartphones och sociala medieplattformar och dess konsekvenser svåröverskådliga. Såväl teknikoptimister som domedagsprofeter riskerar att göra sig löjliga i sina försök att förutspå framtiden. Vad som är uppenbart är att tekniken redan nu håller på att förändra vårt sätt att använda internet, skriva, skapa bilder och göra upp planer. Många yrkesgrupper kommer att få lägga om sitt sätt att arbeta i grunden. I bästa fall håller vi på att skapa de mest kraftfulla redskap som mänskligheten haft tillgång till. I värsta fall något mer skrämmande och farligt.

Politiken försöker desperat springa jämsides med utvecklingen, men som alltid är den dömd att förlora. När anden väl är ute ur flaskan är den obenägen att krypa tillbaka in igen. Regleringar och förbud kommer sannolikt inte att stoppa teknikutvecklingen. Den som vill använda artificiell intelligens för destruktiva syften kommer att göra detta i alla fall.

För en frihetligt sinnad person utgör utvecklingen av artificiell intelligens ett dilemma. För stater och andra organisationer som är intresserade av att förtrycka, kontrollera och övervaka människor kommer den artificiella intelligensen att innebära nya skrämmande möjligheter. Samtidigt har tankeförbud och inskränkningar i den vetenskapliga friheten aldrig varit en framkomlig väg för att slå vakt om frihetliga värden. Å andra sidan spelar det mindre roll vad vi tycker om det: tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära både fördelar och nackdelar. Hur stora återstår ännu att se. Tills vi vet är det dock bara att göra vad den liberale ekonomen och författaren Tyler Cowen beskrev som “take the plunge” – ta steget ut i det okända.

The post Steget ut i det okända first appeared on Opulens.

TRYGGHET. “Om vi fortfarande jobbar – tjänar pengar och därmed inte är ekonomiskt beroende av någon man – vilken skada gör då de kvinnligt kodade sysslorna som vi utför på vår fritid? Vari ligger det stora felet? Är det bara för att sysslorna inte utförs av män?”, skriver Anna Bergengren.

The post Hemmafruidealet är en sund reaktion i en krisande värld first appeared on Opulens.

FOLKHEMMET. Det har rasat en serie om Stockholmshat i storstadspressen. Tre såna därringa krönikörer har tävlat i att såga nollåttaområdet. Det har varit det vanliga om arrogant skitviktighet och gentrifieringens tendens att låta de dammiga antikvariaten dö hyreshöjningsdöden. Men smörgåstårtan nämndes icke. Smörgåstårta; denna lantligaste otrendigaste rätt som för att alludera på Hamlet mest serveras på tant Ruths 80-års dag och sedan även på hennes begravning. Men den var en Stockholmsinnovation från början och så trendarroganta äro stockholmarne att de försmår även sina egna barn.

Hans Rosling drev tesen att tvättmaskinen var vår tids viktigaste uppfinning då den frigjorde tid för kvinnor att ta en hermodskurs i stenografi här, en administrationskurs där. Men när dessa sedan som nyanställda kontorister lämnat byk och kok bakom sig, var skulle de då äta lunch? Inte ville de inmundiga ett stabbigt isterband på ett pilsnerpang så de gamla kristallkronekonditorierna började servera ett nytt slags… matbakelse. En lättlunch för den kontorsarbetande framväxande medelklassen. Den tidens “latte och levain” och ensamma kvinnor på konditori var ju inte socialt stigmatiserande.

Så smörgåstårta, du urbana Stockholmskreation som dina föräldrar förskjutit ut i landsortens bedagade kyldiskar, du har min fulla sympati. Ack smörgåstårta, du missförstådda barn av en tid när vi tog språnget från Lortsverige in i det fräscha kaloriräknande Folkhemmet.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Till smörgåstårtans lov first appeared on Opulens.

The post “Snygga” böcker säljs per hyllmeter first appeared on Opulens.

ÅLDERISM. Sverige må vara “världens modernaste land” som när det kommer till hur äldre individer lever sina vardagsliv. Men det finns fortfarande olika sociala problem och fördomar som hindrar självutveckling och gör livet tuffare för årsrika individer. Det menar John Mellkvist i sin bok “Välj din ålder. En bok för alla jämna och ojämna födelsedagar” som är präglad av positiva, överraskande och uppmuntrande budskap om hur fler i framtiden ska kunna åldras med stolthet.

När jag kom till Sverige som tonåring upplevde jag en stor chock redan dagen efter ankomsten på Centralstationen i Stockholm. I höghuset mötte jag en granne, en äldre dam i 80 års-åldern, som berättade för mig att hon gillade att gå på konstutställningar och brukade spela golf varje söndag. En av mina första spontana reaktioner var att hennes berättelse kändes otroligt imponerande och att om hon hade bott i Bosnien så hade man ringt till mentalsjukhuset och begärt att hon skulle bli intagen för undersökningar.

Bara genom det första samtalet med grannen insåg jag hur stora skillnader det kan råda rörande ålderssyn. I Bosnien, liksom på övriga håll i Balkan, är det fortfarande vanligt med att det kommunistiska arvet och kollektivistiska normer präglar synen vad äldre förväntas göra och inte göra. Att det finns sådana kontraster mellan norra och sydvästra Europa är något jag reflekterar extra över när jag läser John Mellkvists bok “Välj din ålder. En bok för alla jämna och ojämna födelsedagar”.

I sin första bok fokuserar PR-konsulten och framtidsspanaren som Mellkvist kallar sig på existentiella och livsstilsfrågor rörande ålder. Boken är skriven på ett modernt sätt där författarens LinkedIn inlägg blandas med visdomsfulla citat från kända individer som tillsammans med vetenskaplig fakta rörande åldrande står för den intellektuella underhållningen. Ett av författarens främsta syften är förklara begreppet ålderism och varför negativ, fördomsfull och diskriminerande syn på äldre, årsrika och seniora individer skapar problem och skador i samhällslivet.

För två år sen utnämndes Mellkvist av regeringen till ambassadör för Delegationen för senior arbetskraft vars uppdrag är att främja mer inkluderande och positiva synsätt på äldre individer i arbetslivet. En stor del av boken handlar just om aspekter som arbete, karriär och prestation där Mellkvists expertis i frågan är tydlig och innehållsrik. I nästan samtliga kapitel genomsyras boken av idéer och fakta om arbetsföra äldre som skulle överraska många i dagens samhällsdebatt. Inte minst med tanke på, som Mellkvist poängterar, att vi som människor helt enkelt blir fler som lever längre, till och med över 100 år,  och därmed kan förverkliga oss själva livet ut på helt andra sätt jämfört med tidigare. 

På det sättet har boken också individualistisk lutning där författaren lyfter upp mer kända personer i relation till ålder. Till exempel, redan i början av boken får läsaren förståelse varför resonemang som “Greta borde inte skolka, hon borde vara i skolan” är okunnigt. Mellkvist gör även tematiska presentationer av olika generationer under de senaste 200 åren och vilka värderingar samt beteenden framtidens äldre kommer att ha. Boken är tämligen ett uppmuntrande verk med budskap om att framtidens sätt att åldras kommer vara bättre än någonsin tidigare i vår mänskliga historia.

På personlig plan finns det delar av boken som jag verkligen uppskattar, inte minst kapitlet “Myten om den unge entreprenören” eftersom jag själv som ung entreprenör får mina fördomar motbevisade. I övrigt hade jag förväntningar om att Mellkvist även skulle skriva om  aspekter som transhumanism och diskutera ifall åldrande i sig ska ses som en sjukdom.

Mellkvist borde berört mycket mer om hur framtidens offentliga välfärd ska finansieras. Det blir allt färre som ska försörja allt fler. Liberaliseringar och decentralisering av system skulle hjälpa. Mer eget sparande måste till. För att ålderdomen ska bli så värdig som Mellkvist vill behövs strukturreformer. Det är lönlöst att försöka rädda dagens system genom mer höjda skatter eller tillfälliga satsningar, utan måste i grunden reformeras.

Det får bli något som författaren ägnar sig åt i sin nästa bok. Välj din ålder är oavsett viktig läsning för alla som vill förstå problem med fördomar mot äldre och hur bättre normer kan främjas framåt 2030-talet.

The post Framtida världstrend: att åldras utan pension first appeared on Opulens.

OKONSTLAD. “De är kärva och mörkt socialrealistiska.” Landsbygdsskildringar blir allt vanligare i litteraturen men Michael Nyhaga menar att de idag sällan handlar om pastoral idyll, om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Glöm skildringar av kroglivet och myllret i storstaden. Stureplan, kriminella gäng, hångel på balkonger med glittrande neon nedanför, dyra smycken och sån skit. Det är inte så intressant längre. Denna syrefattiga och overkliga tillvaro. Det är till och med tveksamt om den någonsin var det. Varför läsa om intriger på hippa kommunikationsbyråer eller kokainsnortande på krogtoaletter när det finns verkliga problem som svält, våld inom familjen och incest?

Nu kommer det allt fler landsbygdsskildringar som tar upp sådana saker i den svenska litteraturen. Det handlar inte om pastoral idyll. Inte om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar. Inte om bullmammor och trygga men bullriga bondepappor. Landsbygdsskildringarna är inte idealiserande. De är kärva och mörkt socialrealistiska.

Sådana har visserligen skrivits förr men den strama vardagsprosan hos sådana författare som Sara Lidman och P O Enquist har förbytts till ett lyriskt och nydanande språk.

Kanske började det med Tomas Bannerheds Korparna, 2011, den Augustprisbelönade debutromanen om en mörk och hotfull uppväxt på landet i Småland under sjuttiotalet. Där finns ingen härligt realistisk lantbrukarpappa med fötterna stadigt i myllan. Inte heller något fattigt språk.

I höstas kom den osedvanligt drivna och lyckade debuten Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Huvudpersonen Jana återvänder till Smalånger många år efter hon våldtagits av sin far, en våldtäkt som resulterade i att hennes bror slog ihjäl fadern med högaffeln och hon födde ett barn. I Smalånger är allt som vanligt. Byns femme fatale har hittats död och hennes bror kämpar med spriten. Hon dras till en man med mörka hemligheter och träffar sin dotter under märkliga omständigheter. Det låter mycket och det är det. Men det är nyskapande, inte minst de typografiska experimenten att rensa bort skiljetecken och skriva alla namn med små bokstäver. Dessutom är det poetiskt och faktiskt riktigt roligt.

Trots gnället efteråt om att de mest välkända författarna inte nominerats — åt Jonas Gardell och Sara Stridsberg som redan har skall varda givet ännu mer — så kändes Jag for ner till bror som en självklar nominering till Augustpriset. Det är sällan man ser en sådan debut. En annan självklar nominering var Sami Saids Människan är den vackraste staden, som åtminstone delvis utspelar sig i landsbygdsmiljö och har ett språk som slår det mesta i den svenska samtidslitteraturen.

I början av året kom även Nina Wähäs Testamente ut. Hennes djupdykning i det tornedalska mörkret imponerar inte minst när de gäller förmågan att med lätt hand berätta en så pass omfattande historia. Berättelsen om den milda Siri, den förskräcklige Pentti och deras tolv barn rullas upp ur ett antal perspektiv och över en lång tidsperiod. Det är inte helt lätt att ro iland ett sådant projekt. Snyggt genomfört är det också. Jag skulle inte bli förvånad om den romanen finns bland de nominerade till Augustpriset 2019.

Bonniers har nyligen gett ut Det rinner en älv genom Saivomuoktka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, ännu en norrbottensskildring. Vurmen för svensk landsbygd gäller inte bara den skönlitterära prosan. Mormorsordning, hägringsöar har nyligen kommit ut på Norstedts, där poeten Kalle Hedström Gustafsson ger sig ut i den svenska skärgårdsnaturen. På den facklitterära sidan har Maja Hagerman lyssnat till människor som berättar om sina hemtrakter i Trådarna i väven.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men jag tänker bespara er det och bara peka på att jag tror att något hänt.

Svenska landsbygdsskildringar är förstås inget nytt. Litteraturvetaren och författaren Yngve Lindung listade i sin bok Landsbygdsskildrare,  1979, runt 500 svenska landsbygdsskildrare, varav de flesta är helt bortglömda. Fyrtio år senare har förstås antalet växt. Men vad som känns nytt är de poetisk nydanande och samtidigt mörka skildringarna av den svenska landsbygden, långt borta från idealisering och språklig askes.

Hur ska man tolka den här vurmen för svensk landsbygd som åtminstone jag tycker mig se? Är det att hotet om en klimatkatastrof hänger som ett damoklessvärd över oss? Har Sverigedemokraternas tjat om svenskhet och nedärvd essens lyckats få även författarnas att fokusera på svenskheten och det traditionella? Är det en reaktion mot det postmoderna?

Allt sitter säkert ihop, som det brukar. Men som vanligt gör litteraturen uppror. Nya ord uppkommer, nya typografiska grepp och grammatiska egenheter. Innanför de röda stugväggarna sker övergrepp och misshandel, knätofsarna är trasiga, polskan går i baktakt. Klimatet påverkas av oss men naturen — och litteraturen — går sin egen väg och låter sig inte styras av oss dumma människor.

The post Renässans för lands­bygds­skildringarna first appeared on Opulens.

STORHETSTID. “Men från 1975 blev diskomusiken snabbt den nya stora trenden – och dansbanden upplöstes lika hastigt som de bildats. De enstaka orkestrar som överlevde satsade i stället på disko-covers”, skriver Björn Gustavsson om diskoepoken.

Under cirka fem års tid dominerade diskomusiken nästan fullständigt amerikansk och europeisk populärmusik. Diskotrenden var visserligen stark ända fram till mitten av 1980-talet, men genrens verkliga kulmen och kommersiella storhetstid inträffade åren 1975—1980.

Första gången jag besökte ett diskotek var dock redan 1971. Men det var egentligen inget diskotek i ordets senare mening. Vi var ett tjugotal ungdomar som dansade i en tidstypisk gillestuga – till musik från en enkel skivspelare.  Någon egentlig diskokultur hade ännu inte etablerats, än mindre den sortens diskomusik som senare kom att förknippas med begreppet. Det som spelades var 1971 vanlig popmusik; jag minns bland annat Lynn Andersons ”Rose Garden”.

Här i Sverige hade diskomusiken till en början svårt att slå igenom, eftersom dansbandsmusiken så totalt dominerade utbudet, i synnerhet åren 1973–1975. Just vid den tiden fanns cirka tusen svenska dansband. Men från 1975 blev diskomusiken snabbt den nya stora trenden – och dansbanden upplöstes lika hastigt som de bildats. De enstaka orkestrar som överlevde satsade i stället på disko-covers. Till och med artister som Björn Skifs och Tomas Ledin lade om stil och anpassade sig till disko-soundet, liksom förstås ABBA. En av gruppens första diskohits var ”Dancing Queen” från 1976, senare följd av exempelvis ”Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)”.

Även proggmusiken försvann ut ur historien under andra hälften av 1970-talet. Under decenniets första år hade dock polariseringen av det svenska musiklivet varit stark. Vid melodifestivalen 1975 i Stockholm arrangerade proggrörelsen en antifestival: Festival 75, som en protest mot den pågående kommersialiseringen av musikbranschen. Nationalteaterns Ulf Dageby blev en hyllad antihjälte när han sjöng ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” – där texten bland annat går så här: ”Och här kommer ABBA i kläder av plast/ lika döda som sillkonserver/ de skiter också i allt vill göra snabba stol/ det pyr i mina franska nerver”.

Själv minns jag vilken åthutning jag fick när jag i april 1978 spelade Boney M på min nyinstallerade bilstereo. Sådan musik borde inte förekomma i upplysta kretsar! Boney M var lika förkastligt som ABBA, fick jag höra.

Öppnandet av Café Opera i Stockholm, 1980, manifesterade att det svenska nöjeslivet nu växlat upp till en ny nivå, efter att ha legat i ett slags träda under det tidiga 70-talets mer puritana ideal, med vänsterideologi, hippies och gröna vågar. Nattklubben Café opera, där discomusiken högljutt pumpade långt ut i Kungsträdgården, ända fram till morgontimmarna, blev snabbt landets hetaste träffpunkt; en svensk motsvarighet till legendariska Studio 54 i New York, som hade öppnat tre år tidigare.

Diskomusiken, utvecklad i afroamerikanska kretsar i New York och Philadelphia, dominerade under sent 70-tal listmusiken världen över men spreds också via filmer som Saturday Night Fever (1977). Kännetecknande för diskogenren var bastrummans metronomiska slag och texter som i allt ökande grad beskrev sexuell utlevelse och allmänt hedonistiska ideal.

Vid mitten av 1980-talet började diskomusiken förlora sin attraktionskraft. Disko-epoken ebbade ut i takt med att Hiv-virusets spridning. När Studio 54 stängde för gott år 1986 gick diskoepoken i graven.

Jag minns när jag på ett diskotek år 1987 hörde Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”. Visserligen lät låten som traditionellt disko, men samtidigt lite rutinartad, som i ett tidsmässigt egendomligt tomrum, därför att större huvuddelen av publiken redan var försvunnen… Även Pet Shop Boys hit ”Always On My Mind” från samma år framstod som en senkommen eftersläntrare: disko i en tid då genren redan höll på att bli historia.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Disko i en tid då genren redan höll på att bli historia first appeared on Opulens.