MASKULINITET. Det akademiska förhållandet till nazismen har sedan länge lämnat det klassiskt ekonomiskt-historiska perspektivet. Det är inte möjligt att förstå denna humanitetens nollpunkt enbart ur hyperinflation, revanschlusta efter Versaillesfreden. Det socialpedagogiska och genusvetenskapliga kring kraft och maskulinitet är numera lika uppenbara pusselbitar för att se hela bilden av tredje riket.

När sociologen Klaus Theweleit för 40 år sedan använde denna ingång i tegelstensavhandlingen “Mansfantasier” var det dock tämligen nytt. Han studerade de ideal som de tyska frikårerna odlade i sin bitterhet och nollpunktsläget efter första världskriget. I samband med publiceringen underströk Arne Ruth den tyska borglighetens särart gentemot den franska och engelska; här var det mer lantliga och asketiska ideal, drömmar om feodalsamhällets positiva aspekter.

Parallellen till samtiden är tydlig. De paramilitära grupperna i USA som numera tränar med pumphagel och hinderbanor är samma resultat av stukad självkänsla. Att komma hem från fronten eller bli uppsagd från de tunga industri- och gruvjobben har en likhet då de båda är del av en slags mansmyt: “Vi som sliter och offrar oss för nationen i smuts och fara”. Så står vi där igen i ett helt imploderat USA som inte ens klarar att snyggt och smidigt välja en talman, den minst politiserade posten inom demokratins maskineri.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Toxiskt talmansval first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om hur nazisterna kapade “internationella frimärksdagen” och gjorde den till “frimärkets dag” i Tredje riket.

När det gäller vykort från Tyskland, ja trycksaker över huvud taget så har vi såklart en elefant i rummet vi måste prata om. Nämligen det som kom från tryckpressarna 1933 till 1945. Mycket av det som producerades var så där lite överidylliskt kletigt i stil med bilderna i Jehovas Vittnens “Vakttornet”. Eller såklart dystert militäriskt krigiskt.

Nazisterna hade också en tendens att kapa företeelser och vrida till det för sina egna mörka syften. Som ”internationella frimärksdagen” som lanserats i Österrike efter en idé av den tyske filantropen och filatelisten Hans von Rudolphi.

Just frimärkssamlande skulle enligt honom vara en väg till internationalism, brobyggande, fredsskapande i enlighet med hur resonemangen brukar gå kring internationella idrottsbegivenheter.

Tanken var väl att just skapa internationella kontakter kring ett intresse och att ju fler internationella kontakter som knöts desto mindre tendens till konflikter borde det bli.

Alltså något helt annat än nazismens ideologiska kärna får man allt säga.

Det sorgliga är att Tredje riket nådde så djupt in i bredare folklager och så fick förankring långt ner i åldrarna. Jag har en bild av att frimärkssamlande liksom att vara med i schackklubben var något främst för de lite mer känsliga och lillgamla pojkar som inte spelade fotboll.

Så osmakligt då att även detta skulle bli ideologiskt nersmutsat och bli en chauvinistisk manifestation tvärtemot den fredsbevarande ursprungliga tanken om öppenhet och fredsbevarande.

The post Tyska vykort: “Frimärkets dag i Tredje riket” first appeared on Opulens.

PROSA. Romanen om familjen von Globig och Tredje rikets sista dagar Allt förgäves av den tyske författaren Walter Kempowski räknas till de stora tyska krigsromanerna. Elisabeth Brännström har läst den och finner romanen mycket läsvärd.  

Allt förgäves av Walter Kempowski
Översättare: Rebecka Kärde
Albert Bonniers förlag

Under januari månad, det sista krigsåret 1945, lever den adliga familjen von Globig ett instängt liv på sitt gods Georgenhof i Ostpreussen. Den ryska armén står knappt hundra kilometer bort; man kan höra gevärselden dundra i periferin och von Globigs väntar handlingsförlamat på att ryssarna ska ta sig hela vägen fram till godset och invadera byn som omger deras hem. De borde egentligen ge sig i väg, men de tvekar in det längsta med att lämna allt det välkända bakom sig för att ge sig ut i mörker och kyla, helt prisgivna åt fienden.

The post Undergångsmättad roman om Tredje rikets sista dagar first appeared on Opulens.

TIDSANDAN. “Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.” Jesper Nordström skriver idag, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, om massmordets grogrund.

Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.

När den Sovjetiska armén nådde fram till Auschwitz idag 27 januari 1945 upptäcktes det som nog redan var känt; att det pågick ett närmast industriellt massmord. Det hade läckt ut information via spioneri och motståndsrörelser. Att godstågen rullade närmast dag och natt var det ingen som kunde ha undgått, eller röken från förbränningsugnarna. Den polske författaren Andrzej Stasiuk använde sig av den kallt lakoniska tankegången, formuleringen att de polska hemmafruarna fortsatte putsa fönster obrytt även om röken gav ett slags fet beläggning.

Med den konservativa nationalistiska regeringen och den vändning som Polens politik har tagit är det mer och mer kontroversiellt att tala om det polska medlöperiet i Förintelsen. Hur det fanns en katolskt färgad acceptans, ja närmast bejakande attityd över vad de ockuperande nazisterna gjorde. Att det fanns vissa positiva aspekter av fiendemaktens agerande.

När Röda Armén kom till lägret hade SS sedan länge låtit fångarna bege sig ut på långa tröstlösa dödsmarscher därifrån och undanröjt bevis. Auschwitz var alltså redan avvecklat och öde och bortsett från de förhärdade förnekarna var det redan ökänt.

Så det är inte helt hugget i sten att just 27 januari ska vara dess minnesdag och man kan också diskutera när det hela blev upptäckt. Bland annat har Jan Guillou gett en känga åt svensk underlåtenhet och påvisat att utrensningarna och Nazistysklands agerande mot judar var känt långt tidigare. Tyvärr ledde också Röda Arméns intåg här till mer krigsbrott då reaktionen blev en hårdare, mer hänsynslös behandling av den tyska civilbefolkningen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Med allt detta sagt ska det såklart inskärpas att initiativet i sig att ha en minnesdag knappast kan ifrågasättas.

Det akademiska eftermälet kring Förintelsen lät dock vänta på sig. Som om denna mänsklighetens största katastrof sågs som en anomali som inte gick att ringa in och förstå genom vanliga vetenskapliga analytiska begrepp. Den gängse statsvetenskapen och historieskrivningen kunde lätt ringa in och förklara nazismens uppkomst genom att visa på hyperinflationen på 1920-talet, revanschlustan och bitterheten efter Första världskriget.

Förintelsen verkade dock länge vara en slags elefant i rummet som ingen ville ta tag i, formulera sig kring. På det mer eklektiska postmoderna 1980-talet framkom dock en ny flora av perspektiv kring Tredje Riket och andra världskriget. Bland de mer banbrytande och tankeväckande måste vara Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Vad Bauman gör är att – i brist på bättre ord – framhäva Förintelsens “vanlighet” och gå emot tanken att det är något mörkt, skrämmande och oförklarligt monster helt utanför samhällsparadigm och tidsanda.

Nej, det finns inget vanligt i Förintelsen. Det är och förblir förhoppningsvis katastrofernas katastrof som svårligen låter sig jämföras med något annat. Men att tala om Auschwitz vanlighet är inte heller att ägna sig åt något slags banaliserande eller whataboutism, som när den utomparlamentariska högern plötsligt löjeväckande och i  goddag yxskaft-anda börjar prata om Nordkoreas arbetsläger eller Djingis Khans behandling av civilbefolkning för att blanda bort korten.

Det ordinära i Förintelsen utifrån Baumans ganska snåriga essä är snarare att han resonerar i analogi med den klassiska retorikens begrepp “reductio in absurdum”. Han tar en tendens, en epok, tidsanda och drar den till sin spets och finner att moderniteten är Förintelsens uppspel, dess grogrund.

Ta bara arbetsfördelningen i en Fordfabrik. En svetsar chassi, en annan monterar motorblocket, en tredje målar karossen. I Polen lades järnvägsrälsen av en, ugnarna monterades av en annan, behållarna med Zyklon B beställdes av en tredje. En likadan arbetsfördelning, med bieffekten att allt blev alienerat och ansvarskänslan suddades ut hos individen.

En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Grundtanken i Baumans essä verkar vara i samma som Theodor Adornos och Max Horkheimers i deras svarta essä Upplysningens dialektik där den röda tråden är att västerlandets typiska modernitet, rationalisering och vetenskap ses som grunden för massförstörelse och Armageddon. När denna mentalitet nådde nazismen smög det sig in ända till språknivå. I ett dokument från Wannseekonferensen läser vi att det var “den slutliga lösningen på ett demografiskt problem”.

Man kan gå vidare i tanken – att nazismen och Förintelsen är en slags perverterad slutpunkt av det västerländska upplysningsprojektet. Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl Von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna. Man frågar sig varför? Förr eller senare skulle de arbeta ihjäl sig eller svälta. Det fanns ingen anledning till klassificering. Vi kan närmast tala om en slags överdriven hyperrationalitet som slår knut på sig själv. En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Till skillnad från ovan nämnda portalfigurer inom Frankfurtskolan så var inte Bauman radikal teknikdeterminist. En av de större förtjänsterna med Auschwitz och det moderna samhället är att det ändå finns kvar ett slags ”varför” mellan raderna. Förintelsen framställs inte fullt ut som en logisk produkt av en tidsanda, det är fortfarande något fasansfullt bortom det förklarliga. Budskapet synes mig vara att vi ändå kan stå emot ett samtidsideal som leder fel.

The post Upplysningsprojektets perverterade slutpunkt first appeared on Opulens.

MINNESKULTUR. “Offrets moral är, menar Améry, den egentliga moralen, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen.” Charlotte Wiberg har läst Förintelseöverlevaren Jean Amérys Bortom skuld och botgöring som nu kommit ut på svenska.

Bortom skuld och botgöring av Jean Améry
Översättning: Tommy Andersson
Glänta produktion & Faethon

”För nazismen”, skriver Améry, ”var ordet ’humanitet’ lika förkastligt som synden för den fromme, och därför talades det om ’slö humanitet’.” Men själva Förintelsen då, var inte den det med specifika för Tredje riket? Tortyr finns ju i många länder. För författaren tycks sakerna följa av varandra, det andra efter det första, eftersom tortyren innebar en existentiell avrättning och eftersom Tredje riket byggde på förnekandet av allas rätt till existens.

Det är svårt att som svensk läsa Amérys bok i dag utan att tänka på ord som ”godhetsnarkomaner” eller ”godhetsposörer”. En kan diskutera länge om för- och nackdelar med att dra paralleller mellan dagsläget och tiden för nazismens framväxt och seger, men det avgörande måste ändå vara om parallellerna erbjuder sig eller inte. Vi är naturligtvis inte i en situation som Tredje riket nu, och snarare än att vara motmänniskor uppmuntras vi att vara ett slags icke-människor när det gäller hållningen till exempelvis flyktingar eller tiggare. Men ett av våra största partier hetsar öppet mot vissa grupper, och det är de som tycks peka ut vägen för sånär hela högerfalangen.

Jean Amérys bok, Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde, föreligger nu för första gången på svenska. Författaren beskriver hur han radikalt avskiljs från sitt förflutna, sitt språk, sin hembygd och hela den tankevärld han dittills rört sig inom när han läser Nürnberglagarna. Som flykting i Belgien blir han medlem i en motståndsgrupp och åker fast. Efter fängelse med tortyr skickas han sedan till Auschwitz. Det Améry mest detaljerat redogör för är dock just tortyren han utsattes för i det ockuperade Belgien. Han menar att tortyr utgjorde själva essensen i nationalsocialismen. I tortyren rycks offret radikalt ur sin självklara tilltro till världen. Hädanefter är hen aldrig trygg och kan aldrig vara säker på att inte när som helst kunna fråntas sin egenskap av att vara människa med rätt att vara bland medmänniskor. Den som torterar är en motmänniska. Och nazisten blir till genom att förneka en universellt delad mänsklighet; genom att bli en motmänniska.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Améry skriver modigt om sitt ressentiment. Han missunnade Västtyskland dess välstånd, dess nya roll i Europa och den lätta bestraffning eller straffrihet hans plågoandar undkom med. Här hade behövts två ord i stället för ett – ”ressentiment” används också för de som riktar sitt agg mot en inbillad fiende, såsom (just) antisemiter gör. Améry var i allra högsta grad ett verkligt offer och han visste vem hans plågoandar var.

Sedan Bortom skuld och botgöring först publicerades på tyska har mycket förändras. I efterordet till den svenska utgåvan skriver idéhistorikern Victoria Fareld att Jean Améry knappast hade varit nöjd med dagens Tyskland och dess förkärlek för monument och ceremoniell hågkomst. Visst är det en form av hågkomst som möjliggör glömska i det att de inkapslar minnet. Jag skulle dock misstänka att Améry om han levt i dag varit mer bekymrad över högerextremismens starka återkomst. Hade den gått att förhindra genom en minneskultur som likt honom vägrade försöka bearbeta och överkomma?

Det tycks mig osäkert om det över huvud taget går att motverka det förflutnas återkomst genom ett ”perfekt” kollektivt sätt att minnas det. Problemet inskränker sig inte till östra delen av Tyskland men det är starkt där, och kan förmodligen till en del förklaras av den totala bristen på skam i DDR:s sätt att förhålla sig till Tredje riket. Fascismen projicerades helt på väst och kapitalismen. Att det fanns högerextremism i det egna samhället – märkbar under DDR-statens sista decennium – förnekades. Dock finns det starkare faktorer att peka på, som den kollektiva skambeläggningen och ekonomiska diskrimineringen av före detta DDR under återföreningsprocessen. Den intresserade kan med fördel läsa två böcker från 2019 respektive 2020 som på radikalt olika men kompletterande sätt behandlar arvet från öst och bristen på enhet i enhetsstaten – Ines Geipels Umkämpfte Zone – mein Bruder, der Osten und der Hass respektive Daniella Dahns Der Schnee von gestern ist die Sintflut von heute.

Offrets moral är, menar Améry, ”den egentliga moralen”, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen. Här finns något brännande som slår mot hela den ”Vägra vara offer!”-mentalitet som länge varit förhärskande. Ett offer är ett offer är ett offer. Det är ingen beskrivning av någons personlighet. Améry förutsåg motvilja från läsarna. Han fann dock en hel del uppskattning i förövarnas land – förhoppningsvis utökas skaran med denna svenska utgåva, utmärkt översatt av Tommy Andersson. Vissa svårigheter har jag med Farelds efterord och idén att Améry med sitt skrivande gick från victima till sacrificium. Det fanns ju ingen frivillighet i Amérys offerskap. Det ord som avslutar boken är ”förhoppning”, skriver Fareld, men snarare än att vara inbäddat i ett resonemang om försoning eller närmande mellan parterna offer-förövare handlar det om en förhoppning om att Améry själv ska nå en djupare förståelse av sin verklighet. Den är alltså vänd inåt. Jean Améry begick självmord 1978.

The post Förintelsekonferensen: Att bli en motmänniska first appeared on Opulens.

PUSSELBITAR. Det akademiska förhållandet till nazismen har sedan länge lämnat det klassiskt ekonomiskt-historiska perspektivet. Det socialpedagogiska och genusmässiga kring kraft och maskulinitet är numera lika uppenbara pusselbitar för att kunna se hela bilden av Tredje riket.

När sociologen Klaus Theweleit för 40 år sedan använde denna ingång i tegelstensavhandlingen “Mansfantasier” var det dock tämligen nytt. Han studerade de ideal som de tyska frikårerna odlade i sin bitterhet och sitt nollpunktsläge efter första världskriget och i samband med publiceringen påvisade Arne Ruth den tyska borgerlighetens särart gentemot den franska och engelska. Här var det mer lantliga och asketiska ideal, drömmar om feodalsamhällets positiva aspekter. Ut i skogen skall vi gå, hej och hå.

Parallellen till samtiden är tydlig. De paramilitära grupper i USA som numera tränar med pumphagel och hinderbanor och osar av så kallad “poisonous masculinity” är samma resultat av stukad självkänsla. Att komma hem från fronten eller bli uppsagd från den tunga industrin eller gruvjobbet har en likhet då det handlar om samma slags mansmyt ,”vi som i smuts och fara sliter och offrar oss för nationen”. Globalisering och flytt till låglöneländer skapar utslagning och bitterhet.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Toxisk maskulinitet first appeared on Opulens.

SYNDABOCKAR. Att jämföra Israels politik med nazisternas är exempel på antisemitism menar Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.

Det mest tragiska med Israel/Palestina-konflikten är förstås alla dess offer. Det är en svårlöst konflikt som pågått på olika vis i över 100 år. Därför är det även tragiskt att se hur debattörer som säger sig vilja lösa konflikten snarast bidrar till att förvärra den. Ett återkommande exempel på det är hur Israel jämförs med Nazityskland. Den retoriken flödar i sociala medier efter den senaste tidens krigföring mellan Israel och Hamas.

I dessa debatter görs det aldrig jämförelser med andra krigsherrar – exempelvis Putin, Assad eller Jemens al-Houthi – utan ständigt med Hitler/Nazityskland. Det finns ingen annan förklaring än att det måste vara tänkt som ett känslomässigt hån mot det judiska folket. Sex miljoner judar utrotades under några få år, och nu ska den judiska staten Israel få höra att de är likadana.

Faktamässigt sett är jämförelsen befängd. Den kan även ses som en trivialisering av Förintelsen. I Israel/Palestina-konflikten har det – på båda sidor, under alla decennier – dött uppåt 30 000 människor. I andra världskriget dog det mer än 50 miljoner människor, varav sex miljoner judar i Förintelsen. Det enda sättet att få Israel att ligga på samma nivå som Nazityskland är således att förneka Förintelsen.

Eftersom all fakta talar mot jämförelsen finns det anledning att misstänka andra orsaker till dess uppkomst. En förklaring har sin bakgrund i hur resten av världen sett på judarna under 2000 år – som en syndabock. Judendomen har alltid utmålats som fiende till kristendomen. De kristna utmålade sig själva som kärleksfulla och förlåtande – judarna porträtterades som motsatsen. Under medeltiden tog detta sig uttryck i att judar ansågs vara skyldiga till den tidens största samhällsproblem – pesten. För 100 år sedan ansågs kommunism och kapitalism vara de stora samhällsfarorna. Återigen utmålades judarna som skyldiga. Under 2000-talet är det terror, jihadism och högerextremism som skrämmer folk. Antisemitismen har återigen anpassat sig: Judar/Israel anklagas nu för att stå bakom 9/11, IS – eller då ”nazism” gentemot Palestina.

Man kan säga att de debattörer som jämställer Israel med Nazityskland snarast gör sig skyldiga till samma sak som nazisterna gjorde – nämligen att de utmålar judarna (och den tydligaste symbolen för judarna i dag är Israel) som det största hotet mot vårt samhälle. Att jämföra Israels politik med nazisternas är också med som ett exempel i International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism (som Sverige skrivit under på). Det är således i allra högsta grad en rasistisk tankegång, även om de som uttalar den säkert identifierar sig själva som antirasister.

Ett närbesläktat argument är att Israel borde ha lärt sig av sin egen historia att man inte ska sätta sig över andra. Kruxet med den här uppmaningen – att Förintelsen skulle gjort judarna till bättre människor – är att judar med stor sannolikhet vänder sig mot att se Hitlers koncentrationsläger som en form av uppfostringsanstalt. Det är inte nödvändigtvis en så medveten cynism i bakgrunden, men tillhör man en så utsatt folkgrupp så kan argumentet snarast framstå som ett förtäckt hot om att ”judarna inte lärt sig sin läxa”.

Och även om det bara rör sig om en uppmaning till större empati, så är det hur som helst ett sätt att särskilja judar och avkräva dem andra egenskaper än andra som hamnat i en väpnad konflikt. Varför kan judar inte bara få ses som människor?

The post Närmast nazistiskt jämställa Israel med Nazityskland first appeared on Opulens.

HISTORIA. Den som gärna önskar se på nazistelitens kvinnor som enbart offer för sina män har inte mycket att hämta i Wyllies bok, men för övrigt kan man lära sig en hel del om de individer, både män och kvinnor, som låg bakom Förintelsen, skriver Elisabeth Brännström.

Nazisternas fruar av James Wyllie
Översättare: Jan Wibom
Förlag: Lind & Co

Den andra maj 1945, två dagar efter att Adolf Hitler och hans nyblivna hustru Eva Braun begått självmord i bunkern i Berlin, hittade Röda arméns soldater de förkolnade resterna av Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels och hans fru i rikskansliets trädgård. Inne i bunkern hittades också kropparna efter parets sex barn. Makarna Goebbels hade avlidit av skottskador och barnen, den yngsta var fem år och den äldsta tretton, hade förgiftats; troligen av sin mor, Tredje rikets ”första dam”, Magda Goebbels.

The post Intressant bok om nazistelitens kvinnor first appeared on Opulens.

PROSA. Som roman betraktat fungerar Stella ganska bra. Den är ofta lite väl kitschig, men spännande och ibland rätt så lärorik, skriver Elisabeth Brännström om Takis Würgers skandalomsusade bok.

Stella av Takis Würger
Översättare: Anna Hörmander Plewka
Förlag: Lind & Co

För några år sedan bestämde sig den prisbelönte tyske journalisten och krigs- korrespondenten Takis Würger sig för att skriva en bok om ”Det blonda giftet”  Stella Goldschlag, en ung judisk nazikollaboratör som under kriget samarbetade med Gestapo, genom att leta upp och peka ut flera hundra av Berlins judar, som sedan fängslades och mördades av nazisterna. Den vackra, ljushåriga Stella som  ganska lätt kunde passera för arier, gömde sig först ”på utsidan” i Berlin, utan att bära Davidsstjärna, men avslöjades, utsattes för tortyr och fick ett ultimatum av Gestapo. Hon fick välja mellan att fungera som angivare eller bli skyldig till att hennes föräldrar, som nyligen satts i arrest, skickades med första bästa transport till Auschwitz. Stella valde det första alternativet och därmed valde hon också att skydda sig själv på många andra oskyldiga människors bekostnad.

Romanen Stella om Stella Goldschlag, som kom ut 2019, bygger delvis på verkliga händelser, men innehåller också starka inslag av fiktion och i Tyskland har boken satt ny fart i en debatt om en litterär industri som av många anses utnyttja Förintelsens offer och romantisera verkligheten. Stella har bland annat anklagats för att brista i både etik och estetiskt värde och författarens sätt att närma sig historien har kritiserats av flera stora tidningar; bland annat av Die Zeit som anklagar romanen för att vara full av klichéer och av Frankfurter Allgemeine Zeitung där man frågar sig varför berättelsen, som man anser vara  kitschig och gravt förenklad, ens skrivits. Kritiken har dock inte varit enhälligt usel och boken har sålt otroligt bra i Tyskland och översatts till flera språk, bland annat nu till svenska.    

Stella utspelar sig 1942, när rikemanssonen Friedrich anländer i Berlin från sitt hem i det neutrala Schweiz för att gå på konstskola och lära känna det tyska folket. Hans främsta anledning till att ge sig ut på den farliga utbildningsresan är att först och främst lära sig förstå sin tyska mamma, en beundrare av nazisterna som plågat honom under hela hans tonårstid efter att han fått ett slag över ögat och förlorat färgsinnet och därmed förstört hennes drömmar om att han kommer att utvecklas till världens bästa konstnär.

I Berlin skriver Friedrich in sig på en konstskola för att lära sig teckna bättre. Kursen inleds med kroki och modellen, en ung blond kvinna som kallar sig Kristin, blir snart en del av hans liv. Efter en kväll på en olaglig klubb där man, med fara för livet dansar till förbjuden jazzmusik, flyttar Kristin mer eller mindre in i Friedrichs lyxiga hotellrum, där hon bor enbart på dagtid tills hon en kväll dyker upp sönderslagen och med håret avskuret från skalpen. Kristin heter egentligen Stella Goldschlag, och förhållandet mellan henne och Friedrich blir med tiden mycket kärleksfullt och intimt, men det hon gör när hon är ute ensam är något som Friedrich behändigt förtränger. Paret umgås även med den både råe och förfinade, mycket excentriske SS-soldaten Tristan von Appen, som även han älskar jazz och riskerar livet för att få lyssna på förbjuden musik, och som ibland fungerar som en rätt så opålitlig hjälpreda.

Kärnan i Takis Würgers roman är baserad på det fiktiva förhållandet mellan den unge, naive Friedrich och den betydligt mer förhärdade Stella, men varje kapitel inleds med en kort uppräkning av fakta och boken innehåller också verkliga dokument angående de judar som förråddes av Stella Goldschlag. Något som eventuellt kan bidra till att förvirra läsaren genom placeringen av en verklig och en påhittad huvudperson i en påtagligt verklig värld där Goebbels skriker ut sitt mantra ”Tysklands fiender är dina fiender; hata dem av hela ditt hjärta!” och judar tvingas markera dörrarna till sina lägenheter med en vit pappersstjärna, samtidigt som Oscarsgalan hålls på Biltmore Hotel i Los Angeles och Glenn Miller vinner den första guldskivan. Som roman betraktat fungerar dock Stella ganska bra. Den är ofta lite väl kitschig, men spännande och ibland rätt så lärorik. Den största behållningen, anser jag, är bilden av Berlin som en på ytan modern, fortfarande fungerande, storstad där mångas vardag flyter på nästan som vanligt, mitt bland judeförföljelser och vajande nazistflaggor. Värt att tänka på.

The post Skandalomsusad bok om nazikollaboratör  first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Över hela världen uppmärksammas det nu att det gått 75 år sedan andra världskrigets slut. Imorgon den 9 maj är det också ett annat, besläktat jubileum. Då är det 80 år sedan Churchill för en gångs skull var tyst under ett möte. En stunds tystnad som enligt Ulf Öfverberg kanske var en förutsättning för Tredje rikets senare undergång.

Imorgon den 9 maj, för 80 år sedan vid ett möte klockan halv fem på eftermiddagen, avgjordes troligtvis den västerländska civilisationens framtid. Sällan har en enskild persons agerande fått så omfattande konsekvenser. Och det genom att inte säga någonting.

Platsen var London och de tre männen som utgjorde möte var den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, lord Halifax och Winston Churchill.

Chamberlain var också ledare för det konservativa partiet. I München på hösten 1938 hade han i praktiken överlämnat Tjeckoslovakien till Tyskland. Chamberlain påstod att han med denna eftergift och svek hade uppnått “fred i vår tid”.

Halifax ingick också i den grupp av engelska politiker som stod för den så kallade eftergiftspolitiken. Sedan början av 1938 var han utrikesminister och sågs av många som en naturlig efterträdare till Chamberlain som premiärminister om han skulle avgå.

Churchill var en utrerad antinazist och antikommunist. Han hade stått i tydlig opposition mot sin egen partiledning sedan Hitlers maktövertagande. Långt före nästan alla andra i den brittiska debatten varnade han oavbrutet för nazismen och Tysklands upprustning. Ofta var han – och framförallt upplevde han sig som – en ensam röst i öknen. Men i och med eftergifterna i München stärktes hans roll och efter krigsutbrottet i september 1939 utsågs han till marinminister.

Dagen före den 9 maj hade underhuset haft en omröstning om Labours misstroendeförklaring mot regeringen. Oppositionen gjorde premiärministern ansvarig för de militära felgreppen, i synnerhet det brittiska militära fiaskot i Norge. I debatten var det även flera ifrån det konservativa partiet som angrep regeringen för dess hantering av kriget.

Chamberlain erhöll dock en majoritet – 281 röster mot 200 – i förtroendeomröstning som avslutade debatten. Men samtidigt hade ett stort antal konservativa nu röstat mot regeringen eller avstått från att stödja den. Chamberlains ställning var därmed ohållbar.

I debatten krävde många en nationell samlingsregering men det stora oppositionspartiet under ledning av Clement Attlee vägrade att delta med Chamberlain som regeringschef. Vem borde efterträda Chamberlain? Det var frågan för mötet med de tre åldrande männen.

Winston Churchill var omtalad för att han hade svårt att hålla tyst: han sade såväl vid lämpliga som olämpliga tillfällen ofta sin åsikt. Men inför mötet hade flera av Churchills anhängare rått honom att inte säga någonting.

Den politiska scenen inför mötet talade inte till Storbritanniens fördel. Året 1940 behärskade Hitlers arméer stora delar av Europa. Det nazistiska Tyskland var i allians med sin totalitära granne Stalins Sovjetunionen. Året innan hade de styckat upp Polen emellan sig. I april hade Tyskland erövrat Danmark och Norge och dagen efter den 9 maj skulle Tyskland angripa Holland, Belgien och Frankrike. Himlen skulle mörkna avsevärt mer innan en ljusning kunde skönjas.

Winston Churchill var omtalad för att han hade svårt att hålla tyst: han sade såväl vid lämpliga som olämpliga tillfällen ofta sin åsikt. Men inför mötet hade flera av Churchills anhängare rått honom att inte säga någonting.

Chamberlain såg helst Halifax som sin efterträdare. Mötet inleddes med att Chamberlain berättade att han själv inte kunde bilda en samlingsregering och antydde sitt stöd för utrikesminister Halifax. Churchill sade ingenting. En kompakt tystnad rådde. Slutligen bröt Halifax tystnaden och medgav att det kunde bli svårt för honom att samla underhuset eftersom han var ledamot av överhuset.

Genom sin tystnad hade Churchill markerat att han inte kunde stödja Halifax. Det stod därmed klart för de tre männen att det blev Churchill som skulle efterträda Chamberlain. Dagen efter avgick Chamberlain och kungen kom att be Churchill att bilda regering.

Om Churchill inte hade tigit och lyckats uppnå premiärministerposten hade med stor sannolikhet utvecklingen blivit helt annorlunda.

Halifax som premiärminister hade förordat en separatfred med Tyskland och om tyskarna nått fred med England hade de kunnat angripa Sovjet tidigare. Röda armén hade kanske besegrats, Moskva erövrats och Stalin tvingats till något slags fredsavtal. I USA hade de isolationistiska stämningarna kanske förblivit starka och kanske hade vi fått se – likt i Philips Roths roman ”Konspirationen mot Amerika” – en annan amerikansk president än Roosevelt.

Med Churchill som premiärminister fortsatte kriget mot nazismen obönhörligt. Han kom förmodligen att betyda mer för våra liv än många andra människor under 1900-talet. Det är också ett jubileum värt att uppmärksamma. Även genom tystnad går det att förändra världen.

The post Dagen då Churchill teg – och räddade oss från nazismen first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. I den grafiska, internationellt hyllade, självbiografiska berättelsen Heimat har Nora Krug nu valt att utnyttja alla sina talanger och boken har blivit en mycket lyckad hybrid mellan konstnärlig scrap-book, serieroman och berättande text, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Heimat av Nora Krug
Översättare: Karin Andrae
Norstedts förlag

Konstnären och författaren Nora Krug föddes 1977 och växte upp i den tyska staden Karlsruhe. Familjens trädgård vette mot en amerikansk militärbas där flygplanen, som ständigt och jämt surrade i luften, påminde om att någonting djupt katastrofalt en gång hade inträffat och att stadens invånare nu tvingades betala för de fruktansvärda övergrepp som begåtts under andra världskriget, över trettio år tillbaka i tiden.

De amerikaner ”Amis” som funnits i staden sedan krigsslutet 1945 utmärkte sig genom att köra runt i vräkiga bilar och köpa hamburgare. De hade blivit en del av den moderna samhällsbilden medan spåren efter en annan grupp som länge levt och varit integrerad i stadsbilden i stort sett hade utplånats. Karlsruhes judiska befolkning hade utrotats under Förintelsen och nästan helt glömts bort och trots att det ansågs viktigt att de tyska barnen skulle lära sig acceptera en kollektiv skuld för det som hänt under andra världskriget, kom den omsorgsfullt upplagda skolundervisningen aldrig Nora Krugs generation tillräckligt nära för att de fullt ut skulle kunna förstå det kraftiga trauma som drabbat hela deras hembygd och deras egna familjer.

Det var först när Nora Krug som ung konstnär flyttade till New York, där hon nu har bott i nästan tjugo år, som hon började ägna sig åt att analysera vad hennes hembygd eller ”Heimat” egentligen hade betytt geografiskt och känslomässigt för henne själv och resten av hennes familj. Genom att rota igenom lumpbodar och söka på internet efter gamla fotografier från kriget och udda småsaker som varit en del av hennes familjs vardagsliv två generationer tillbaka lyckades hon skapa sig en bild av sin hembygd som tidigare varit dold för henne och genom att söka efter sin morfars och sin farbrors del i kriget, de var båda soldater och hennes farbror dog i strid, fann hon en historia som kanske inte kändes helt och hållet upplyftande men som ändå skapade en bro mellan henne själv, hennes tyska hembygd och dess förflutna.

I den grafiska, internationellt hyllade, självbiografiska berättelsen Heimat har Nora Krug nu valt att utnyttja alla sina talanger och boken har blivit en mycket lyckad hybrid mellan konstnärlig scrap-book, serieroman och berättande text. Nora Krug analyserar både vad det har inneburit att växa upp som tysk i en generation där skammen över landets nazistiska förflutna alltid varit närvarande, men där historieundervisningen egentligen bara skrapat på ytan och där ingen brytt sig om att berätta om de familjer som så brutalt försvann helt och hållet från jordens yta och de generationer som tvingades leva kvar med en känsla av skuld över något som hänt långt innan de fötts.

En mycket dekorativ, innehållsrik bok som går att bläddra i enbart för de vackra illustrationernas skull, men som också bitvis kräver intensiv uppmärksamhet från läsaren. Speciellt i de stycken som berör Nora Krugs familj, där till exempel ett utdrag ur en skoluppsats där judar jämförs med dödliga svampar skriven av hennes tolvårige farbror visar på hur indoktrinering kan förgifta barns sinnen och få fruktansvärda konsekvenser. Titeln på uppsatsen är Juden, en giftsvamp och det djupt kontaminerade innehållet som har fått betyg B av läraren avslutas med orden: ”Precis som den giftiga svampen kan döda en hel familj kan juden döda ett helt folk”. Inte undra på att det gick som det gick.

The post Välgjord självbiografi om kollektiv skuld first appeared on Opulens.

VANLIGA MÄN. Hur kom det sig att vanliga tyska män relativt snabbt kunde förvandlas till villiga mördarmaskiner kapabla att begå fruktansvärda brott mot Polens civilbefolkning? Om detta handlar Christopher Brownings bok Helt vanliga män.  Elisabeth Brännström har läst den.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Helt vanliga män av Christopher Browning
Översättare: Inger Johansson
Norstedts förlag

Under sina drygt sexton månader i det ockuperade Polen 1942-1943 mördade medlemmarna i den tyska Reservpolisbataljon 101 trettioåttatusen judiska män, kvinnor och barn. De medverkade också till att fyrtiofemtusen sändes vidare till koncentrationslägret i Treblinka. Detta var ovanligt många, till och med för den nazistiska ordningspolis som lydde under Heinrich Himmler, och bataljon 101 lade inte heller fingrarna emellan när det gällde att ta livet av icke-judiska polacker eller fördriva dem från hus och hem.

Reservpolisbataljonerna bestod för det mesta inte av tränade yrkessoldater utan av helt vanliga män som blivit för gamla för att kallas in till militärtjänst, men det som gjorde bataljon 101 något ovanlig i sammanhanget var att flertalet av de cirka femhundra ordningspoliserna kom från Hamburg, en av Tysklands minst nazifierade städer, att de tillhörde arbetarklassen och att många tidigare i livet hade varit aktiva inom facket och röstat vänster i valen. Hur kom det sig då att just dessa män relativt snabbt kunde förvandlas till villiga mördarmaskiner kapabla att begå fruktansvärda brott mot Polens civilbefolkning?

I Helt vanliga män, som i år kommit ut i utökad nyutgåva på Norstedts ägnar sig den amerikanske författaren och historikern Christopher Browning åt att försöka svara på just den här frågan. Männen i Bataljon 101 hade ju, med några undantag, varit ansvarstagande familjefäder med vanliga jobb som levt i stort sett respektabla liv före nazisternas tillträde 1933 och i det bevismaterial som framkom under rättegången som hölls efter krigsslutet visade det sig att långt ifrån alla hade varit rabiata antisemiter.

Hur lösgjordes då den destruktiva kraft som uppenbarligen gömde sig inom dessa på ytan helt vanliga tyska medborgare? Browning visar upp ett inledande scenario som på många sätt pekar på att den vanliga förklaringen som tillkom efter krigsslutet, att männen varit rädda för hårda repressalier om de inte utförde order, inte stämde med verkligheten. Tvärtom ombads de män som uttagits till tjänst vid den första attacken på civila i den lilla byn Jòzefòw av sin gråtande bataljonsledare, Wilhelm Trapp, att stiga åt sidan om de inte kunde klara av att skjuta de ettusen åttahundra judar som levde i byn, bland dem ett antal åldringar och barn. Tolv män steg genast åt sidan och möttes av full förståelse från Trapp, som enligt order från Himmler erbjöd ”de svaga” mindre betungande uppdrag eller förflyttning.

Av dem som stannade kvar mådde några stycken tillräckligt illa för att begära dispens, men flertalet blev ändå kvar, trots det våldsamma obehag de kände inför dödandet. Med tiden mattades dock obehaget av eller rationaliserades bort och även de mer tveksamma männen kunde snart utan att darra det minsta på handen skjuta ihjäl ett spädbarn och mamman som bar det i famnen med ett och samma skott och försvara det som mer humant än att mörda dem var för sig.

Brownings analys bygger på att grupptrycket inom brigaden var starkt och att solidariteten med gruppen blev betydligt viktigare än valet att vägra ta oskyldiga människors liv. Många ville inte heller visa sig ”svaga” och med tiden blev dödandet mer och mer normaliserat för att till sist urarta helt när fienden successivt blev alltmer avhumaniserad. Browning sätter också sin analys mot den som gjorts av hans främste kritiker Daniel Goldhagen, vars främsta argumentation berör vikten av den propaganda den tyska befolkningen utsattes för och den antisemitism som infekterat hela samhällsklimatet.

Det är upp till varje läsare att själv bedöma trovärdigheten i resonemanget, men en sanning verkar kvarstå och det är att även helt vanliga samhällsmedborgare kan visa sig kapabla till att begå fruktansvärda grymheter. Den vanliga frågan i de här sammanhangen uppstår också: hur hade jag själv reagerat i samma situation? En skrämmande men mycket läsvärd bok.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post När vanliga män blir mördare first appeared on Opulens.