ESSÄ. “Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på ‘Real Housewives‘ och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland”, skriver Carolina Olsson.

Psykakuten är den miljö Marx hade gillat mest, om han hastigt skulle komma tillbaka idag. Nej, nåt intresse för psykiatri är han inte känd för, men väl för ett idealsamhälle där alla är lika. Ingenjörer, busschaufförer och knarkare sitter i en salig röra vid middagsbordet på den akutpsykiatriska avdelningen, alla klädda i landstingets mörkblå urtvättade kläder och äter samma mat. Medicineras av samma psykofarmaka och har samma kontaktpersoner.

Tillvaron dikteras av samma enväldiga avdelningsläkare. Lika för alla. Avdelningen är östkommunistiskt grå fast i gult, inga grälla färger bryter av någonstans. Lika jämlikt trist överallt på dessa kvadratmeter. Bortsett från en och annan skötare som stajlat sin namnskylt i rött eller grönt.

Det fina med att leva med en psykisk funktionsnedsättning är att villkoren är lika kassa för just alla, man har avsevärt sämre hälsa, utsätts oftare för övergrepp, får sämre behandling av den somatiska vården, sämre munhälsa, och sjukdomar och tillstånd som diabetes, kol och fetma är fem gånger så vanligt. De flesta är i huvudsak beroende av ekonomiskt bistånd och sjukersättning för att klara sin försörjning. En för alla, alla för en.

Det finns ett ord för gruppen, trasproletariatet, det trasiga proletariatet. Den del av proletariatet som inte ens Marx gillade. Löst folk, alkisar, knarkare och psykfall hör hemma här. Man saknar orientering och riktning, lever hand ur mun och är därför lätta offer som knektar och strejkbrytare i de reaktionäras kamp. Dom riktiga proletärerna har sin självklara plats i klasskampen, längst framme vid fronten mot borgarklassen. Det är dom man hejar på, fajtas för och röstar med. Trasproletariatet däremot, är det ingen som hejar på. Eller fajtas för. Definitivt ingen man röstar med.

”Nina och Åke ni ska till Malmö i eftermiddag”, säger avdelningssköterskan medan vi plockar undan plasttallrikarna och våra plastglas efter middagen. ”Vi behöver frigöra plats inför helgen och ni vet hur läget är” och så tar han en paus för att sucka ”det är ju inte optimalt detta här…”

Åke och jag tittar på varandra och suckar vi med. Vi säger inget, signalerar till sköterskan, genom att nicka, att budskapet gått fram. För tre år sedan fanns det 63 platser på avdelningarna i Kristianstad, idag 24. Det är många som slåss om dom få platserna och resten av Skåne får motvilligt backa upp nordost. Överbeläggningar har varit regel så länge att man inte längre minns när en bädd i ett enkelrum var regel.

”Det suger”, säger Åke. ”Jävla långt att åka, har ju polarna här och morsan. Jävla politiker att fucka upp detta.”

”Ordförande i Region Skånes Psykiatrinämnd säger att det bara är 0,9 patienter som söker på nätterna och då är det inte lönt att hålla öppet. Han har nog aldrig satt sin fot här.” Jag pausar och söker ett instämmande från Åke. Han svarar med ett jakande hummande. ”Oppositionen menar att budgeten är så snäv att man inte kan skapa de incitament som behövs för all locka personalen hit. Det är problemet, ingen vill jobba på psyk”, fortsätter jag klagosången över dagens tillstånd. Det är inte första gången jag sjunger den, och inte heller den sista.

”Psykiatrin har så låg status” invänder en av skötarna. ”Vi känner det själva när vi är på andra avdelningar på sjukhuset, att här kommer vi – psyk. Man känner det i luften, i blickarna, i de himlande ögonen och i de oproportionerligt långa väntetider våra patienter får”.

”Det suger”, säger Åke igen.

Någonstans har jag tröttnat på att bli förbannad, jag orkar liksom inte längre ringa Kristianstadsbladet, P4 Kristianstad, skriva insändare och prata med verksamhetschefen. Alla verkar ha resignerat inför det prekära läget och jag har inte den auktoriteten som krävs för att höja stämman och bryta igenom. Snällt och fogligt packar jag mina få tillhörigheter. Kollar så att ciggen räcker för några dagar, svårt att få permission att gå och handla när man är i Malmö. Fattig som en utförsäkrad kyrkråtta, men de få slantar jag har lägger jag på cigg. John Silver. Dyrt så det förslår, men intalar mig att jag är värd de goa blossen som bara kommer av detta märke. Som om mänskligt värde och priset på varor hade något samband.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den där duellen när Göran Persson läxade upp Carl Bildt. Det är längesedan och trots min då ringa ålder så minns jag det ordagrant ännu.

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Berätta gärna om nya IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det”.

Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder.

Den sista triaden, ”jag har sett det, växt upp i det, jag hatar det” ekade i mitt inre långt efter duellen var avslutad och jag hör den också nu när jag lägger cigaretterna i min söndriga väska. Klassamhället, det jävla klassamhället. Jag har alltid tillhört botten, mamma var idealarbetaren, den ultimata proletären. Men jag trillade ner några pin på samhällsstegen. Inte mycket jag har gemensamt med Göran Persson, men det där hatet mot klassamhället pyr också i mig.

Sinnebilden för klassamhället i Sverige är en minnesbild av just mamma. En kall dag i januari på slutet av 90- talet var mamma på besök på det palettfärgade behandlingshemmet jag bodde på då. Hon hade på sig en ny jacka, kommit precis från frisören och hade sina finaste kläder. Jag såg henne från sidan och såg genast allt det där. Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder. Men faktum var och är att jag också såg något annat, något som solkar ner den där fina bilden och som än i dag skär i mitt bröst – jag såg hennes påtagliga känsla av underlägsenhet. Den där som är svår att sätta fingret på, men som man som arbetarklass så påtagligt känner i närvaro av de högre upp på samhällsstegen. Att man inte riktigt får lov att vara med. Att man är där på nåder.

Jag vet att mamma trodde sig ha köpt ett tillfälligt respass till behandlingshemmets överklassmiljö med sin jacka, eftersom hon bar den på det där sättet, som bara jag visste, att mamma bar något fint. Dyrt. Men behandlingshemmet såg det inte. Varken mamma eller jackan eller ens hennes grundläggande värde som människa. ”Vad är det där för skor?!” sa dom och frågade mig i efterhand om vi hade ont om pengar. Det var inte en fråga om omtänksamhet, ett infall av att de brydde sig, det var ett sätt att etablera dominans. Det hördes på sättet dom betonade varje ord i frågan. Dom struntade i skorna, dom skulle bara segmentera klassystemet. Sparka nedåt, slicka uppåt.

Den jävla bourgeoisien, tänker jag, när jag tar upp en cigg till och letar upp en skötare för att få tända den. Man får inte ha tändare själv. Mamma, vilken jävla hjälte i klasskampen. Hon gjorde egna leksaker till oss, ett memory som användes flitigt, kläder fick vi ärva och byttes mellan hennes vänner, hon hittade rabatter och extrapriser som ingen annan och, för att vi skulle få fritidsaktiviteter, tog hon dom på avbetalning. Nej, det blev inga resor utomlands, och jag fick inte gå på den där Pippi Långstrump-konserten med klassen och hon fick låna för att ha råd till bullarna hon som klassmamma förväntades baka. Led jag av det? Nej, inte av det. Det jag led av var att betraktas som sämre i mina ärvda kläder, skammen när man skulle berätta om sitt sommarlov och vår gamla bil. Jag led av borgarklassens, borgarpackets, förmätna attityd till såna som oss. Att betraktas som mindre värda på grund av socioekonomisk status.

På det där behandlingshemmet fick jag tillfälligt nosa på överklassen, möjligen var dom inte överklass men dom var absolut den övre kvintilen av medelklassen och garanterat en överhet. Jag fick ett par Buffaloskor, dom kostade etttusenfyrahundra kronor och det var det dyraste jag någonsin ägt. När jag satte fötterna i de kängorna kände jag mig kanske lite speciell, men framför allt var det en känsla av icke-skam. Att inte längre behöva skämmas över mina skor. En slags befrielse, samma tillfälliga respass som mamma köpte med sin nya jacka, trodde jag mig få när jag klampade fram i de stora svarta buffaloskorna. Jag hade två par skor i skohyllan, buffaloskorna och ett par tofflor. Tjejen som bodde under mig, och kom från ett bättre bemedlat hem, hade tre par buffaloskor och två våningar i samma skohylla.

Definitionen av social stress är när man upplever en situation som personligt relevant och samtidigt uppfattar att man varken har förmåga eller resurser för att leva upp till det. Varje gång jag gick förbi skohyllan kände jag ett stygn i hjärtat, visserligen var buffaloskorna ett snäpp upp i hierarkin, men det var fortfarande långt från majoritetssamhället.

Borgartjejen spelade i en liga där jag inte ens satt på avbytarbänken. Samma känsla, samma stress, känner jag när jag inser att jag är en av de 1,6 procent av den svenska befolkningen som inte har råd med nya kläder, de 5,1 procent som inte vet hur de ska få ihop till hyran och räkningar och de 4,1 procent som inte har råd att äta ute med vänner. För att citera Åke, det suger.

När man mäter jämlikhet brukar man titta på vilka utsikter som personen har vid födseln och sedan efter att de avslutat skolan. Amartya Sens definition av jämlikhet är den jag alltid tyckt bäst om: jämlikhet är att alla kan fungera fullt ut som människor. Det är tydligt att proletariatet i allmänhet, och trasproletariatet i synnerhet, fungerar sämre som människor på grund av den ekonomiska begränsningen och dess medföljande sociala stress.

Åke gör mig sällskap i rökrutan. Ett litet rum inpyrt av decennium av ångestfyllda bloss och den stank som kommer av det. Det luktar inte ens gott för invanda rökare. Åke är en av de få som trivs i landstingets kläder, men av den tragiska anledningen att hans egna är söndriga och luktar illa eftersom han så oregelbundet kan tvätta dom. Han är alkis och hemlös mesta delen av tiden. Han ser tiden på avdelningens som en resort med fullständig logi men utan alkoholrättigheter. Fast det händer att han dricker på avdelningen ändå. Jag vet det, men av lojalitet till vår gemensamma belägenhet säger jag aldrig något. Han är min broder i någon mening.

Kläder är en sådan tydlig klassmarkör. Långt efter jag lämnat behandlingshemmet och långt efter sömmarna brustit och modet ebbat ut, gick jag omkring i mina buffaloskor. Föreståndaren brukade håna mig för skorna dom få gånger vi möttes, han förstod inte hur mycket dom där skorna betydde för mig. Att det var det enda som kvalade in mig i en högre klass. Det enda som separerade mig från övriga trasproletariatet. Han var blind av sina egna klassprivilegier. Kanske så van att sparka nedåt och slicka uppåt att det bara föll sig naturligt för honom. Han kanske inte hånade mig och mina skor av elakhet, utan av ohejdad vana i en samhällsstruktur där några behandlas bättre på bekostnad av de övriga.

Rädda barnen skriver att om man lever på ett sätt som drastiskt avviker från majoritetssamhället formar det barnets förväntningar på framtiden och uppfattningen om den egna tillhörigheten i samhället. Jag såg min framtid inom ett låglöneyrke, trots mina mycket goda betyg fanns det fortfarande aldrig på kartan att sikta mot något annat. Som arbetarbarn var det min lott och under min uppväxt förstod jag inte ens att jag hölls tillbaka av klassamhällets glastak. Tack vare att jag fick läst in högstadiet och gymnasiet på Folkhögskola vidgades mina vyer.

Jag vågade drömma större än låglöneyrke. Jag tyckte mig stiga mot ljuset, som Internationalen så vackert proklamerar. När jag fick första utbetalningen från CSN hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft tidigare. Andra klagade över att vara fattiga studenter men med min erfarenhet kände jag mig rik. Jag behövde inte längre gå hungrig. Tiden innan universitetsstudierna hamnade jag i limbo mellan två kommuner och ingen ville ha försörjningsansvar för mig, trots att dom juridiskt var mina vårdnadshavare. Jag fick helt enkelt inga pengar, och ingen hjälp (bortsett från punktinsatser från vänner) och gick ofta utan mat.

Tiden på universitetet var rikare, nyare och full av löften. Under min studietid avskaffades arvs- och gåvoskatterna (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008). De rika fick det stadigt bättre med Reinfeldts regering. Minns att jag demonstrerade och protesterade, men det berörde mig inte längre på samma sätt. Visst slog herr Reinfeldt mot min klass, arbetarklassen, men som student kände jag mig inte hemma där på samma sätt som tidigare. Jag var inte längre fattig. Jag hade slängt mina buffaloskor.

”Sjukresan kommer och hämtar er klockan 15.00. Se till att vara färdiga till dess”, flikar en skötare in i rökrutan till mig och Åke.

”Jaha” säger Åke och tar ett djupt bloss.

Jag säger inget. Fimpar den överblivna askan i den designerade askgrå askkoppen. Tänker för mig själv att det inte är rättvist. Bara på grund av felande signalsubstanser i hjärnan eller ett stört tankemönster/beteende så kvalar man automatiskt in för sämre villkor. Hela livet. Hela jävla livet. Jag tycker synd om mig själv och Åke och hela trasproletariatet.

Efter avslutade studier förvärrades mitt mående, den akilleshäl jag haft hela livet. Jag hann inte få något fäste på arbetsmarknaden och eftersom jag aldrig fått någon vettig hjälp under tonåren på behandlingshem och slutenvård, så gick det snabbt utför. Jag blev inlagd på psykiatrin, utskriven, inlagd, utskriven och inlagd länge.

Den höga belastningen på psykiatrin gjorde att kön till specialiserad vård var lång. De med pengar kunde givetvis söka sig till något privat, men de privata tar inte emot patienter med tyngre psykiatrisk problematik. Kompetent personal söker sig i högre grad till det privata, bättre löner förmodar man, vilket leder till att de som behöver mest vård inte längre kan få det. Alternativt får stå i årslånga köer för en problematik som kan ta livet av dig när som helst. Privatiseringen som borgarklassen drivit igenom dränerar således psykiatrin på personal och gör att fattiga inte får bra hjälp, om någon.

Är jag bitter? Självklart! Konstigt vore annat. Åke och jag sitter framför tv:n som är dold bakom plexiglas och väntar med våra små vita plastpåsar med tillhörigheter. Det visas ett avsnitt av Real Housewives och det bestäms genom majoritetsbeslut av alla närvarande att vi ska se just detta. En timmes odyssé om överklasslivet i USA. Hur jobbigt livet kan vara när man aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, tak över huvudet eller om inkomsterna täcker utgifterna. Men det är, trots allt, inte bitterhet som präglar vårt tittande, snarare nyfikenhet, som en inblick i en främmande värld. En insikt om att livet kan vara annorlunda, radikalt annorlunda – om man har pengar. Det är ju det, att det alltid handlar om pengar.

Det absurda, i att påvisa hur väsentligt pengar är för ett sjyst liv, är alla dessa rika förståsigpåare som dyker upp ur tomma intet, för att påminna om att pengar minsann inte gör en lycklig. Trots att det är mer än välbelagt att fattigdom gör en olycklig.

När jag behövde en ny tv för ett tag sedan sa en bekant, i all välmening, man kan lätt hitta en tv för runt 8 000 kronor idag. Ingen behöver vara utan tv. Utom vi som inte har just 8 000 liggande i byrålådan. Richsplaining kallas det. När rika berättar för fattiga hur dom ska leva. Typ, köp storpack för det tjänar man in på i det långa loppet. Jo visst, om du har råd att köpa ett storpack tjänar du på det. Ibland tror jag att ju högre upp du kommer i klassamhället, ju lägre förmåga till empati har du. Jag har kanske aldrig sett det bekräftat i någon samhällsvetenskaplig studie, men, jävlar vad jag skulle kunna svära på det.

Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning

Marx skriver ju att kapitalet, alltså pengar, cash eller kort, inte ska vara personligt, tillhörande olika borgare, utan att det ska vara en gemensam samhällelig makt. Förvandlas kapitalet till detta så förvinner själva klasskaraktären i systemet. Tänk om man tagit kapitalet från Real Housewives, mitt gamla behandlingshem (och idioterna som tillverkade buffaloskor) och de som privatiserat så stora delar av psykiatrin och gjort det till en gemensam pool. Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Den världen måste vara möjlig, en bättre värld måste vara möjlig.

”Nu är dom här” kommer det från en stressad skötare efter att någon ringt den obarmhärtigt höga ringsignalen.

Han menar sjukresan, förstår både jag och Åke. Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på Real Housewives och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland. Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning. Vi vet att det kommer bli jobbigt, kanske göra direkt ont, men vi skriker inte. Slåss inte. Vi anpassar oss. Marx kanske hade rätt, vi som lever hand ur mun är inte att lita på i kampen mot de reaktionära. Vi behöver att det stabilare proletariatet visar vägen.

Men är det riktigt sant? Visst behöver vi varandra, proletariatet och trasproletariatet, i kampen för ett samhälle som inte dikteras av klass och inkomst. Samtidigt borde vi fatta våra händer och fatta vilken kraft vi har när vi är enade. Historien om alla hittillsvarande samhällen har varit en historia om klasskamp, så lyder den berömda inledande texten till Marx och Engels manifest, och den är ännu lika beskrivande och relevant. Så känner jag plötsligt en tilltagande kraft, den där kraften som rinner till av kombinationen av hat mot klassamhället och drömmen om något bättre. ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Trasproletärer förena eder!

Mer hinner jag inte tänka förrän jag och Åke är inhysta i sjukresans minibuss och på väg söderut.

The post Det trasiga proletariatet first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

 Den 3 juni 2017

Kristian,

Hackordningen består. Den finns där, i det lilla livet likaväl som den genomsyrar de strukturer som styr de övergripande ordningarna.

Han hette Håkan. Men ingen kallade honom vid hans rätta namn. ”Pluggen” fick han heta. Eller ”Lill-Pluggen”. Vi gick i småskolan tillsammans. Det var Håkan och Uffe som kom från de fattigaste familjerna i en klass med arbetarungar – men i det flesta fall kom de andra från arbetsamma och skötsamma familjer. Pluggen hade en drös med syskon. Det gick inte att hålla isär dem så jag kan inte – hur mycket jag än försöker – komma ihåg hur många de var i hans familj. Håkans kläder var inte alltid rena. Och fick han en reva på sin jacka eller på byxorna blev de inte lagade direkt, det kunde ibland gå flera veckor. Där avvek han från resten av klassen. Att vi var ”hela och rena” var av stor betydelse.

På rasterna gick Håkan en hel del för sig själv. Han var inte enbart rädd för att någon skulle reta honom. Han var dessutom skygg till sin läggning. Jag skulle inte säga att han blev regelrätt mobbad. Ingen angrep honom. Ingen retades mer med honom än vad vi gjorde med andra. Han var snarare utstött – i ett outtalat fördömande. Han passade inte in. Den stora gruppen, de styva och tuffa, var aldrig hans. Å andra sidan lämnade, som sagt, gruppen honom oftast ifred. Det var, kan jag föreställa mig idag, en svår och säkerligen plågsam balansgång för honom.

Efter en tid började en del att reta honom – främst ett par tjejer – för att han luktade urin. Lort. Ingrodd smuts kring halsen. Gammal smuts som luktade en aning som härsken korv. Visst. Så var det. Visst luktade han emellanåt. Lill-Pluggen – han var kortväxt – luktade däremot inte gammalt piss. Det var inte sant. Jag kände det aldrig. Men fattigdomen var en iögonfallande del av hela hans väsen – den syntes på hans kläder, men ännu tydligare i hans ögon och den där blicken som vek undan som hos ett svagt och värnlöst litet djur inför hotet ifrån ett hungrigt vilddjur. Hettade det till, blev han utmanad, slog han ner blicken och försökte sakta backa bort från den som muckade gräl med honom. Han visste att han inte skulle klara sig speciellt bra i ett regelrätt slagsmål.

Skillnaden mellan Uffe, klassens slagskämpe, och Pluggen var främst att Håkan i grunden ville vara en del av klassen – trots sin skygghet och sitt utanförskap. Han ville inte tvingas fortsätta att bära sitt Kainsmärke. Han sökte flockens skydd, en delaktighet som skulle ge honom en chans på såväl skolgården som i det liv som låg framför oss alla. Uffe, däremot, strävade envist och sammanbitet åt det motsatta hållet. Han fann sin styrka – och en illvillig förnöjsamhet – genom att vända sig till det destruktiva och utmanande. Och hans drogs mot allt tyngre droger. Uffe hade då och då med sig en plastflaska med hembränt som stank av gammal unken mäsk. Thinner att sniffa, dåligt lim i värsta fall. Hans aggressivitet fick honom att stinka av adrenalin och testosteron – lukten av hans svett var vass och sur.

Vid några tillfällen följde jag med Håkan hem – om det var något han var tvungen att hämta. Motvilligt – mycket motvilligt – gick han hem. De första gångerna jag följde med bad han mig att vänta ute på gården. Lägenheten låg i ett gammalt trähus – ett ruckel, för att vara sanningsenlig – som bara stod där och vajade och väntade på att rivas. Han sade inte varför jag skulle stå där nere på gården. Även om det var uppenbart att han inte ville blottlägga ytterligare delar av den skamkänsla han bar på, en frätande skam över de egna livsvillkoren och hans hemlivs alla tillkortakommanden. Men sedan – efter att jag stått på gården ett par gånger – fick jag hänga med upp. Det var städat. Grundligt välstädat. Men de var trångbodda. Håkan hade sex eller sju syskon. Jag blev, som sagt, aldrig klar över hur många de var.

Senare, ett år eller så efter jag fått följa med upp, berättade Håkan att han då och då sov nere i källarförrådet. Han hade inrett ett av dem, och vi satt därnere ibland. Det var rätt mysigt, måste jag säga – men aldrig att jag skulle vilja sova där. Han hade ansträngt sig att göra det lilla rummet så ombonat som möjligt. När barnbidragen eller ersättningen för faderns arbetslöshet kom så utbröt en orkan av härskna och söndertuggade känslor hemma. Hårda ord for runt i de två rummen, skrik skallade och det gick nästan att känna smaken av grön bitterhet när aggressiviteten och frustrationen gick på högvarv. Med viss regelbundenhet fick hans mor rejält med stryk; ibland så kraftigt att blodvite uppstod. När det spårade ur på allvar hände det att mamman fick åka till sjukhuset. Fadern slog däremot inte barnen med samma sadistiska regelbundenhet. Där inskränkte han sig till en och annan hurring eller hård smäll i nacken. Att Håkan ville dölja det och valde att ljuga om det var ett sätt att bevara en gnutta av sin värdighet.

Hackordningen består, skrev jag.

Och det är bara att konstatera: I mycket är den sig lik. Grym, förblindad, och rör sig med skrämmande lätthet från avståndstagande till avsky och förakt. Ja, till renodlat hat.

Här finns, som jag ser det, en inbyggd mekanik. De som blivit utstötta från den större samhällsgemenskapen söker – nästan på ett instinktivt plan – en annan svag grupp som de i sin tur kan se ner på; förakta och håna, och gentemot vilken de kan markera ett avståndstagande som helst ska förmå förskjuta skammen och skulden neråt i hierarkin. Då kan de erfara en förvriden och pseudoupplevelse av tillfredställelse – den egna gruppens värde blir i deras ögon större och betydelsefullare då de själva från sin pinne i den sociala hackordningen kan blicka neråt, ner mot en pinne som befinner sig längre ner än deras egen. Det är lätt att glömma att dessa, mitt i sin grymhet, också är offer – men därmed absolut inte fria från sitt ansvar. Även offer kan bära på en stor skuld. Det är en grym sanning men ändå en otvivelaktig sanning att offer och bödel kan härbärgeras i en och samma människa.

Detta skeende verkar fungera med grym och förblindad automatik. Det är enkelt uttryckt en av de strukturer som fortsätter sitt obarmhärtiga förtryck. Klassfrågorna skär igenom allt; sönderdelar och sprider split och hat där det borde råda enighet och solidaritet. De förhärskande hierarkierna i samhället blir till hackordning i de små grupperna. Mobbing och pinnarna på vardagarnas stegar är en spegling av samhällsstrukturer.

Kommer du ihåg de rätt animerade diskussionerna som den franske filosofen André Gorz initierade genom ett par böcker? Under en längre period hävdade han att den historiska utvecklingen lett fram till att trasproletariatet roll blivit avsevärt viktigare, ja kanske rentav av avgörande betydelse. Han tillskrev de växande grupperna i marginalen en stor politisk betydelse. Jag plockade nyligen ner en av hans böcker, Farväl till proletariatet, bortom socialismen. I över en halvtimme fick jag rota runt i hyllorna och det riktigt rök av torrt damm. Den hade inte åldrats med varken värdighet eller behag. Den pseudomarxistriska retoriken inger ett nästan tragikomiskt intryck idag och är ibland svårt att ta på allvar.

Men själva grundtanken om trasproletariatet, kanske är det trots allt en iakttagelse av betydelse? Jag är osäker. Men den extrema polarisering som skett under de senaste tjugofem åren mellan kollektiven av de alltfler – och stadigt växande – utstötta och en klick av en allt rikare medelklass kommer med nödvändighet leda till öppna konflikter på skiftande plan. Och – en annan fråga – vad kommer de allt större skillnaderna mellan olika delar av medelklassen att leda till? Kapitalismen rör sig alltid vidare då den inte kontrolleras, och därmed ökar motsättningarna. Ty även i det vi till vardags benämner ”medelklass” har det öppnat sig ett antal växande klyftor – sociala, ekonomiska och tillika värdemässigt.

Det är samma mekanik, så tätt tvinnad till kapitalismens väsen, som är grogrund för det aggressiva avståndstagandet från invandrare. Andras utanförskap förstärker de redan utstöttas falska känsla av att äga ett egenvärde. Vreden som borde rikas uppåt, mot storföretagen, mot utsugning och de politiska partiernas tydliga tendens till att i stället för att värna medborgarna och se till landets bästa blir medlöpare till de stora bolagens intressen och därigenom oljar kapitalismens maskineri.

Det gick bra i livet för Håkan. Uffe fick inte ens fylla tjugofem år. Han dog av en överdos.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Hackordningen består first appeared on Opulens.