PROSA. Romanen De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring, skriver Erik Bovin.

De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Tranan

Året 1994 utkom den japanska författaren Yoko Ogawas dystopiska berättelse om hur en avskild ös befolkning tvingas till glömska. Föremål och minnen utplånas successivt på denna ö utan namn; en hemlig poliskår bedriver en intensiv minnesjakt. Nu finns De förlorade minnenas ö tillgänglig i svensk översättning av Vibeke Emond. Emond har tidigare översatt japanska tungviktare som Yoko Tawada och Haruki Murakami.

Kanhända är det helt i linje med berättelsens tematik att dess huvudperson är författare. För brottas inte alla författare med poler som minne kontra glömska? Dessa poler tycks alltjämt närvara i skrivprocessen. Och författaren tycks ha användning för dem – i synnerhet för att sila stoff till narrativ.

Ogawas berättelse påminner en aning om Ray Bradburys Fahrenheit 451 om ett samhälle där böcker bränns. En bit in i De förlorade minnenas ö, går böcker ett liknande öde till mötes. (Tidigare har bland annat fåglar, parfymer och hattar utplånats.) Det gör ont att läsa om hur berättelsens huvudperson ser öns enda bibliotek brinna ner i samma stund som hennes yrke går upp i rök. Hon fortsätter dock skriva, av samma outgrundliga skäl som poeter skriver poesi trots blygsamma möjligheter att bli publicerad och läst.

I ett lönnrum under författarens golv ser hon till att gömma sin förläggare. De är givetvis lätta byten på en ö som denna.

Ogawa tecknar människor och händelser med naivistiska penseldrag, och berättelsens handling är tillräckligt lös i kanterna för att hindra läsaren från att sluta sig till en tolkning. Det är udda men tankeväckande och – rentav – nödvändig läsning, trots en del transportsträckor.

De förlorade minnenas ö för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring.

Ogawa är skicklig på att fånga alienation och passivitet. Folket på ön gör sällan motstånd. De gör tvärtom sitt bästa för att anpassa sig i en tillvaro som ter sig alltmer utarmad och absurd för var dag som går. Det är emellanåt frustrerande att ta del av romankaraktärer som är så passiviserade. De är uppenbart förtingligade och hanterar förtrycket som en melankoliker bemöter en förlust: ”Det var bara att ta till sig det nya tomrummet och ta itu med de sedvanliga morgonförberedelserna.” Människan är inte skapt för att behandlas – eller bete sig – som ett föremål. I denna dystopiska fabel åskådliggörs effekterna av ett totalitärt samhälles hjärntvätt.

Samtidigt som alienationen och hopplösheten breder ut sig till ett kollektivt trauma närvarar huvudpersonens envetna skrivande som bjärt kontrast. En omöjlig handling på en ö som denna, men just därför så oumbärlig. Skrivandet står här för hoppets sista låga; den som envist flammar i mörkret.

The post Skrivandet som hoppets sista låga first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTARE. Översättare av litteratur ska bli mer uppmärksammade på förlaget Tranan. Snart syns deras namn på bokomslagen.

Sedan 1992 har bokförlaget Tranan översatt skönlitteratur från fler än 40 språk, och arbetat med fler än 200 översättare. Och från och med våren 2022 kommer även översättarnas namn att finnas med på böckernas framsidor, meddelar bokförlaget i ett pressmeddelande.

“Utan översättarna vore vi inget: orden i våra böcker är valda av dem, rytmen i meningarna är rekonstruerad av dem, dubbeltydigheterna och nyanserna är överförd av dem. Det här är helt enkelt ett sätt att bidra till att uppmärksamma översättarens ofta alltför osynliga arbete”, säger Johannes Holmqvist, förlagschef på Tranan, i ett pressmeddelande.

Där framgår också att de på förlaget tycker sig se att den översatta litteraturen har svårare att hävda sig, både i medier och på marknaden.

“Som ett förlag som arbetar med översatt litteratur måste vi också hitta sätt att höja översättarnas och hela den översatta litteraturens status. Med den här förändringen vill vi göra läsaren mer uppmärksam på att det är en professionell översättare som lagt ner omsorg och ett stort arbete på den text som ryms innanför pärmarna”, säger Johannes Holmqvist.

TT NYHETSBYRÅN

The post Tranan skriver ut översättarens namn first appeared on Opulens.

INTERTEXTUALITET. “Adania Shibli är en fena på att skriva verkligt läsvärd prosa och hennes vibrerande språkdräkt får berättelserna att leva och beröra”, skriver Cecilia Persson.

Beröring / Vi är alla lika fjärran från kärleken av Adania Shibli
Översättning: Jonathan Morén,  Anna Jansson
Tranan förlag (2018)

Det är knappast någon överdrift att påstå att anglosaxism och eurocentrism dominerar den svenska litteraturutgivningen. Tranan förlag gör en mycket hedersvärd och viktig insats för att motverka detta faktum genom sin världslitteraturbevakning. Nu har turen kommit till den flerfaldigt prisbelönta palestinska författarinnan Adania Shibli med att ge ut två av hennes romarer i en och samma bok: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken.  Frågan är varför Tranan har valt att göra på det här okonventionella viset? Är det en krass försäljningskalkyl, där förlaget utgår ifrån att romaner som dessa, inte kommer bli några kioskvältare ─ eller föreligger det ett intertextuellt samband mellan de två romanerna? Det är ett dubbelt grepp som både har sina fördelar och nackdelar, ty det inbjuder stundtals till en ganska teknisk läsning. Läsningen blir bitvis en litterär och språklig detaljundersökning, för att skönja om ”flickan” som är huvudkaraktären i Beröring återkommer som en annan gestalt i Vi är alla lika fjärran från kärleken. Det är också lätt hänt att börja värdera vilken av romanerna som håller högst litterär kvalitet och rangordna dem inbördes. Med detta sagt så ska det i samma andetag konstateras att Adania Shibli är en fena på att skriva verkligt läsvärd prosa och hennes vibrerande språkdräkt får berättelserna att leva och beröra.

Låt oss börja med Beröring, som är en berättelse om en flicka som med barnets nakna blick betraktar vuxenvärldens agerande och livets disparata händelser. Vad som gör Beröring, berättartekniskt intressant är Adania Shiblis språklek med pronomen. Flickan, befinner sig i skiftande rum och som det talande subjektet i romanens epicentrum. Genom att skriva berättelsen genom flickans undrande blick och med varierande berättarperspektiv, så bemästrar Adania Shiblis konststycket att både iscensätta växlande pronomina och tempus, med en imponerande stilsäkerhet.

“Den lilla flickan satt framför rumsdörren med strupen full av ett försvunnet språk, som blandades med ett förlorat tillfälle att ingå i pronomenet ni.” Shiblis språkton och mångtydighet påminner i långa stycken om den brasilianska författaren Clarice Lispector, vilken även hon är ett lysande exempel på vilka litteraturskatter, som går att finna i världslitteraturen. Beröring är en roman vars stora behållning ligger mer på språknivå än som övertygande berättelse men språket är så starkt att det inte förtar romanens sammhanhållande angelägenhet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken, är upplagd både som brevroman och flytande prosa men upphuggen i löst sammanhängande berättelser, som binder romanen samman.  Vi är alla lika fjärran från kärleken skildrar en kvinna som förlorat livslusten och kontrollen över sitt liv. Det är en berättelse om kärlekens självförbrännande krafter och på samma sätt som i Beröring så är det språkets kristallklarhet, som förvissar om romanens dignitet. Dessa två romaner kommer tyvärr inte bli några kioskvältare, men de bör bemötas med hyllande lovord på kultursidorna. Allt annat vore mycket förvånande.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Kärlekens självförbrännande krafter first appeared on Opulens.