AKTUELLT. “Här ryms mycken tragik, barn som dör i späd ålder, en man misstänkts för att ha begått ett mord och fängslas, här utspelas svartsjukedramer och grannavund då någon trotsar nöden och förtrycket, hävdar sin individualitet.” Lena S. Karlsson om Alexander Mørk-Eidems iscensättning av Swede Hollow.

Swede Hollow, efter en roman av Ola Larsmo
Regi, dramatisering, scenografi och kostym: Alexander Mørk-Eidem.
Medverkande: Tanja Lorentzon, Peter Engman, Nour El Refai, Marie Richardson, Reuben Sallmander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Michael Jonsson och Otto Hargne.
Elverket, Dramaten.

Den svenska emigrationen till Amerika ligger bara några generationer bort, och det är lätt att glömma i vår tids folkomflyttningar. I min ägo har jag en amerikakoffert, sannolikt från någon avlägsen släkting som aldrig kom i väg till det förlovade landet; i mina hemtrakter utvandrade var femte person under tiden 1850 till 1920. En stor åderlåtning av landet eftersom de ofta var de mest driftiga och dugliga som vågade sig ut på den strapatsfyllda resan.

Ola Larsmo har i sin kritikerrosade roman Swede Hollow skildrat några av de emigranter som 1897 äntrade den fullastade Majestic i Göteborg, ett av de skepp som via England forslade människor till en hägrande framtid. Bland resenärerna fanns familjen Klar, bestående av far och mor samt tre barn. Det man lämnade bakom sig var fattigdom, misär och sjukdomar, stora förhoppningar var knutna till möjligheterna i det nya landet.

Men långt ifrån alla skulle i likhet med Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina hamna i bördiga trakter och med hårt arbete skapa en ny framtid. Familjen Klar anländer till New York, där förhållandena för emigranter är bedrövliga. I stället hamnar man ur askan i elden i Svenska Dalen (Swede Hollow) i St Paul, Minnesota, där man bosätter sig i ruckel, drar sig fram på livsfarliga påhugg framför allt vid järnvägen och som städare åt överklassen. Romanens gestalter är fiktiva men romanen har verklighetsbakgrund.

I Alexander Mørk-Eidems bearbetning och scenografi är det åtta personers växlande öden vi får följa från resan ut fram till några årtionden in på 1900-talet. På Elverket är publiken placerad i scenrummet som består av ett sinnrikt system av gångar, spänger, trappor och elstolpar av hyvlat trä, ungefär samma slags antydande estetik som i Lars von Triers Dogville. Alla är klädda i vardagliga kostymer, enbart antydningsvis tidsenliga. Utdrag ur skillingtryck, populära psalmer och frälsningssånger utgör distanseringar och ibland uppmanas publiken att sjunga med.

Publiken sitter eller halvligger mitt i scenrummet, och konfronteras hela tiden med skådespelarna, stundtals andlöst nära, gränserna mellan scen och salong är effektivt satta ur spel. Texten följer Ola Larsmos roman och historien berättas av hela ensemblen med inslag av direkta repliker. Här skildras folket som inte, med ett undantag, lyckades i det nya landet. Svenskarna betraktas som white trash, smutsiga undantagsvarelser som talar usel engelska, individer vilka överlever som på trots. Här ryms mycken tragik, barn som dör i späd ålder, en man misstänkts för att ha begått ett mord och fängslas, här utspelas svartsjukedramer och grannavund då någon trotsar nöden och förtrycket, hävdar sin individualitet. Här finns drag av oförbränneligt hopp ibland elände, smuts och löss.

Swede Hollow bygger på ett starkt ensemblespel och de åtta skådespelarna på Elverket har var sin roll men ger också röst åt ett antal bipersoner. Tanja Lorentzon övertygar som den hårt prövade Anna Klar, som mister sin senast födde,  och den alltmer uppgivne Gustaf gestaltas av Peter Engman. Ett slags centrum är Hulda Lind Jóhannsdóttirs Inga som blygt gör Jonathan till sin älskare och så småningom man. Smärtan är gränslös då hon inser att hon inte kan skänka honom barn. Michael Jonssons androgyne Leonard tycks upphäva tyngdlagen när han vigt klänger kring i trappor och spänger. Han uppvaktar Marie Richardssons Elisabeth som står under uppsikt av storasystern Ellen Klar, ett inte helt lätt uppdrag visar det sig när Elisabeth råkar i olycka.

Alexander Mørk-Eidem tar effektivt fram nyanserna i Ola Larsmos roman, även om det ofta sker i subtila handlingar. Ett klädbylte som är ett hölje för Annas späde son Carl blir efter hans död en sorgeschal som Anna bär. Nour El Refai, som Ellen, kläs i klockhatt och moderiktiga dräkter och är föreställningens enda klassresenär, som skyr pisslukten och lorten i hemmet.

Swede Hollow är en lika välspelad som angelägen iscensättning samt en erinran om de umbäranden som flykt och emigration innebär, lika aktuellt idag som under den stora utvandringen från Sverige i familjen Klars tid.

The post Erinran om de umbäranden som flykt och emigration innebär first appeared on Opulens.

POTENT. “Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.” Lena S. Karlsson om Eirik Stubøs iscensättningar.

Oidipus/Antigone av Sofokles
Översättning: Marie Lundquist
Scenografi: Kati Gravklev
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundquist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Johan Ulveson, Kicki Bramberg, Per Mattsson, Maria Salomaa, Hans Klinga, Pontus Gustafsson, David Book med flera.
Stora scenen, Dramaten.

Oidipussagan är förmodligen världens mest potenta myt, med den som bakgrund skapade Sofokles först dramat Antigone cirka 442 före vår tidräkning och senare Kung Oidipus år 427, en guldålder för det antika dramat. I Eirik Stubøs iscensättningar av Sofokles dramer på Dramatens Stora scen väljer han att spela dramerna i historisk följd; Antigone är en av Oidipus fyra barn med Iokaste, den kvinna han äktat utan att veta att det är hans egen mor.

I samarbete med den utsökta poeten och översättaren Marie Lundquist har Eirik Stubø skapat ett hårt nerstruket och avskalat drama på basis av tidigare tolkningar, av Emil Zilliacus Kung Oidipus från 1942 och Hjalmar Gullbergs Antigone från 1935. Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.

Visuellt är föreställningen bländande vacker trots att man arbetar med små medel. För att förlägga Sofokles verk till ett drama utom tiden har regissören Eirik Stubø valt att frilägga hela Dramatens Stora scen där suggestivt drivande dimmor och rök, skuggeffekter och sparsmakade projektioner i stort sett utgör hela scenografin, stämningsfullt underbyggd av Ellen Ruges eleganta ljusdesign. Kostymerna är nutida, eleganta och diskreta i svart och benvitt. Dröjande scenerier understryker textens allmängiltighet och aktualitet. Tätheten i dialogen understryks av att skådespelarna för att undvika det bombastiska crescendon som texten ibland inbjuder till har högtalarförstärkning. Sparsmakad är också de musikaliska elementen, förutom några karakteristiska Led Zeppelinriff som understryker Antigones revolt.

Om man vill vara lite vanvördig skulle man kunna kalla Oidipus för världens äldsta whodunnitdrama, även om poängen är att publiken känner till den förbannelse som vilar över Oidipus, som hos Hitchcock. Oraklet förutspår att Oidipus ska döda sin far och äkta sin mor. Av herdar har Oidipus satts ut i ödemarken för att dö, ett öde han undgår genom att adopteras av en annan kunglig familj. När han i vuxen ålder får kännedom om sin förbannelse flyr han till Thebe, där han dödar sin far Laios i ett vägskäl av misstag, löser sfinxens gåta och utropas till kung. Han gifter sig med Laios maka Iokaste. Femton år senare uppdagas det av siaren Teiresias att Oidipus är den skyldige, Iokaste tar sitt liv och Oidipus släcker sina ögons ljus med ett guldspänne han tagit från Iokastes klädnad.

Antigone är en fortsättning på Oidipusdramat och utgår från de fyra barnens öde efter Oidipus frånfälle. När bröderna Eteokles och Polyneikos dödar varandra i strid om makten i Thebe väljer kung Kreon att inte ge den förmätne förrädaren Polyneikos en grav. Antigone utmanar makten genom att symboliskt jorda sin bror för att han ska kunna finna vägen till dödsriket Hades. Straffet för Antigones trots är döden, men för henne är familjens heliga tradition och gudarnas påbud viktigare än Kreons makt. Det handlar om maktens arrogans och förmätenhet i strid med civil olydnad och ungdomlig lidelse.

Förenkling i ordets bästa bemärkelse präglar Eirik Stubøs regi, av de stora körpartierna återstår tre röster, Johan Ulvesons körledare samt Kicke Brambergs och Per Mattssons, vars uppgift är att kommentera och ge röst åt det djupast mänskliga, den gudomliga visdom som Sofokles vill förmedla. Den androgyne siaren Teireisias är den som har alla gåtor i sin hand, spår ofärd och avslöjar det förgångna, här i Gunnel Lindbloms gestalt som bjärt kontrasterar den mondäna kungamakten, den stavförsedde blinde som ledsagas av en vacker schäferhund som en erinran om det djuriska i människan: Homo homini lupus, människan är människans varg.

Reine Brynolfssons plågade Oidipus tvingas att se de forna brotten avslöjas under allt djupare förtvivlan, medan Stina Ekblads Iokaste i det längsta förnekar det uppenbara innan hennes plågade insikt driver henne att ta sitt liv. Det är vacker och gedigen skådespelarkonst av bästa dramatenkaliber. Gripande är också den trosvissa Antigone, rakt och segervisst spelad av Sanna Sundqvist, en rakryggad rebell som vägrar att underkasta sig. Hannes Meidal gör en potent och kompromisslös Kreon, en ofrivillig maktspelare som ställs inför de svåraste valen som kung och individ, fast i gudarnas garn.

Eirik Stubø har skapat en förunderligt vacker föreställning, som bär hans otvetydiga signatur, genomsyrad av en måttfullhet och elegans.

The post Vacker och gedigen skådespelarkonst first appeared on Opulens.