TRAFIKVETT. “Det kan räcka med en sekunds ouppmärksamhet så är det akuten nästa.” Sommar och många med motorcykel ger sig ut på vägarna. Christian Wåhlander listar de vårdslösa bilförartyperna: Smygaren, Kaotikern, Skrämmaren, Tävlaren,  och Blockeraren – och berättar hur man som motorcyklist ska överleva dem.

Det finns så många sätt att ta sig fram genom livet på, men ett av de roligare är definitivt via motorcykel. Själv har jag en så kallad glidarhoj, en japansk maskin av märket Suzuki Marauder, årsmodell -99. Originalpipor, så den skrämmer inte slag på halva stan med vrålande ljud. Och min tinnitus håller sig i schack också, bara en sån sak.

Ett litet vrid med handleden och så kommer man upp i full fart på ett par sekunder om man vill. I kurvorna får man luta sig för att inte slungas ut i skogen av centrifugalkraften, och ibland får man tvärnita när något oväntat dyker upp.

Det finns många likheter med att köra bil, men hur man än gör är det helt omöjligt att få samma körglädje på fyra hjul som på två.

Till exempel slipper man säkerhetsbälte när man sitter på hojen, och man känner sig allmänt fri när man ligger i 120 på motorvägen och fartvinden dundrar mot kroppen, men det är i kurvorna skillnaden mellan två hjul och fyra blir som mest påtaglig.

I bilen vrider man på ratten, och sen var den kurvan fixad. På motorcykeln är kurvtagning en hel vetenskap.

Har du hört talas om motstyrning till exempel? Om du ska åka mc är det bäst att du lär dig. När du åker i åttio och ska svänga till höger i en kurva måste du först vrida styret åt vänster! Då kompenserar motorcykeln automatiskt med att luta åt höger för att hålla balansen, och då passar man på att släppa trycket på styret och låta det hänga med i den rörelse åt höger som uppstår i och med lutandet, och plötsligt gör man en högersväng.

Det är alltså en inte helt ofarlig sysselsättning.

Detta måste nötas in noggrant, för i en paniksituation vill man verkligen inte vrida styret bort från en mötande lastbil, för att inom en sekund förvånat upptäcka att man kör rakt in i den. Sådant händer tyvärr då och då, det har jag sett på Youtube!

Det är alltså en inte helt ofarlig sysselsättning, och hoten är såväl interna som externa. De interna hoten är att man helt enkelt inte klarar av att behärska sin mc i alla de situationer som kan uppkomma på stadens gator och på landsvägarna, och begreppet behärska är i detta fall mångdimensionerat.

Det handlar egentligen om såväl teknik som psykologi. Man måste nämligen även klara av att behärska sig själv, och framför allt i alla lägen vara fokuserad och närvarande.

Det kan räcka med en sekunds ouppmärksamhet så är det akuten nästa.

Blicken är viktig, att alltid ha koll på vad som händer hundra meter framför, och samtidigt ta in allt som händer på sidorna av vägen, och dessutom då och då ha kasta en blick i backspeglarna, eftersom påkörning bakifrån är en av alla de katastrofer man kan råka ut för.

Vad gäller teknik handlar det om att vara ett med motorcykeln, att man kan vända på en femöring i låg fart utan att köra på fotgängare eller parkerade bilar, att man vet hur man accelererar sig ur en farozon, att man vet blickens betydelse även i kurvor – det är ju så att motorcykeln följer blicken, och tittar man på det man är rädd för att köra på så är risken mycket stor att man likt en fjärrmanövrerad stridsrobot far rakt in i det.

De externa hoten är många, men bilar måste nog räknas till de farligaste. De är många, de är tunga, och de framförs då och då av förare som ibland tycks ha något ont i sinnet, eller i alla fall inte bry sig särskilt mycket om medtrafikanternas fortsatta vällevnad.

Jag har identifierat några bilförarbeteenden som är särskilt otrevliga, och avslutar därefter denna lilla essä med att berätta om hur motorcyklisten ska överleva alla dessa farligheter.

Smygaren

Denna bilförartyp är expert på att leta upp “döda vinkeln”, det vill säga den position snett bakom motorcyklisten där bilskrället inte fångas upp av backspeglarna. Smygaren kan ligga där länge, tyst och omärklig, så att när motorcyklisten efter rikligt tittande i sin backspegel känner sig säker på att ett filbyte är lugnt, och gör en sista liten vridning på halsen för att bekräfta denna kunskap, drabbas av en mindre chock när hen inser att ett filbyte är förenat med dödsfara.

Man riktigt känner hur Smygaren tyst skrockar för sig själv inne i sin säkra bur av plåt. När han kommer hem ristar han in ännu ett streck på ratten, och slänger sig framför teven med en kall öl i näven och åser huru vårt stolta landslag åter sparkar bort bollen så långt från eget straffområde som möjligt med förhoppningen om att matchen snart ska ta slut så att laget åter lyckats åstadkomma en intresseväckande noll-nolla.

Kaotikern

Den här föraren svänger utan att blinka, kör ibland väldigt långsamt, dubbelparkerar plötsligt, springer in i en affär och köper nåt viktigt, hoppar sen in i bilen och gör en rivstart följd av en tvärnit framför ett övergångsställe, passar på att släppa av tre passagerare och tar upp fyra nya, och så vidare.

Skrämmaren

Skrämmaren har flera olika sätt att sätta skräck i motorcykelåkaren. Man är oskyddad som motorcyklist, det finns inga lager av plåt som tar smällen vid en krock, utan det är hjälmen och kläderna som ska fixa allt. Skrämmaren använder sig av detta ojämlika styrkeförhållande för att få sin antagonist ur balans. Plötsliga filbyten, att ligga väldigt nära baklyset, låtsas planera vänstersväng för att sen, när man är på väg att köra om på insidan, plötsligt “ändra sig”, och vräka sig in mitt i körbanan igen, ja det är exempel på Skrämmarens livsfarliga tekniker.

Tävlaren

Hans händer blir svettiga av upphetsning när en motorcykel närmar sig, och hans dröm är att få stå bredvid denna motorcykel vid ett trafikljus och sen trycka plattan i botten när det blir grönt. Tävlaren kan också dyka upp vid ens sida varsomhelst där det är tvåfiligt, och sen ligga där ett tag för att plötsligt pumpa upp bilskrället i sjuttio mitt i stan på ett väldigt “imponerande” sätt.

Blockeraren

När han ser en motorcykel i backspegeln sänker han helt enkelt farten. Har han legat i 40 i stan sänker han till cirka 35. “Jag blir minsann inte stressad av att ha en mc efter mig”, tycks han signalera. Lite väl tydligt signalerar han detta, det hade kanske räckt med att inte höja farten. Förmodligen handlar det även om andra känslor, som “bara för att du har en mc ska du inte tro att du är något. Du tror att du är så fri din jävla skitstövel, men jag ska minsann få dig lika eländig och fängslad som jag är själv i min trista plåtburk, så nu… sänker jag farten! Ha ha, där fick du!”

Ja, där hade vi fem typer av bilförare som på olika sätt representerar de externa hot eller irritationsmoment jag tidigare nämnt.

Hur gör man då för att överleva i en miljö så fylld av faror, där man oskyldig likt ett lamm på väg till slakt far fram på sin fantastiska motorcykel?

Det handlar om att ta allting på allvar, att vara närvarande, och att ge akt på sig själv avseende mindre eller större känslostormar. Det kan vara lätt att bli en smula provocerad, och kanske ge sig in i ett farligt spel, men då måste man komma ihåg att insatserna är alltför stora, och istället med upphöjt lugn låta sin inre kyla ta över, och se till att öka avståndet till de bilar som beter sig svagsint. Antingen genom att öka farten, sänka den, eller kanske genom att ta en annan väg, eller i extremfall genom att stanna på första trafiksäkra ställe.

Och dessutom ska man alltid fortsätta träna, vara medveten om att 250 kg motorcykel har en enorm kraft som man måste lära känna i mängder av olika situationer och i alla hastigheter och kurvtyper.

Hitta en tom parkeringsplats och kryp fram i åttor, utmana dig genom att krympa svängradien efter hand. Denna enkla övning utmanar och utvecklar ditt balanssinne på bästa sätt, och det har du nytta av i såväl låg fart som hög.

Har du detta med dig på resan kommer du att förhoppningsvis överleva hur länge som helst på gator och vägar, och du kan med övertygelse säga till din oroliga familj: jag kommer tillbaka om ett par timmar!

The post Motorcykelåkarens definitiva överlevnadsguide first appeared on Opulens.

TANKESPEGLAR. “I denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.” Christian Wåhlander funderar över varför dagens bilar ser så onda ut.

Jag sätter mig i vår gröna lilla bil och vrider om startnyckeln. Motorn morrar lite när den rullar upp ur det underjordiska garaget, och sen vrider jag på ratten och far iväg mot det okända.

Efter en stund känner jag att ett slags oro börjar komma över mig. Jag känner mig betraktad. På något ondskefullt sätt. Min fru ringer just när jag stannar vid ett rödljus, och jag låter samtalet hamna i bilstereon genom att trycka på en knapp.

“Ja?” svarar jag.

“Hur är det? Du låter stressad på rösten?”

Jag tittar i backspegeln. En stor svart BMW stirrar på mig. Den ser ut som ett monster från en science fiction film. Ska den äta upp mig kanske?

“Stressad? Verkligen?” säger jag och vänder blicken framåt.

“Är det nåt fel?” frågar min fru.

Det blir grönt, och jag lägger i ettan. Nästan varje bil jag möter ser förbannad ut. I bilarna sitter helt vanliga människor ser det ut som – om det nu finns vanliga människor.

“Nej då, inget är fel. Var det något annat du undrade över?” Och så berättar min fru om sitt egentliga ärende, och innan vi diskuterat färdigt är jag ute ur Malmö, och färdas nu i närmare 90 km/h på en 90-väg.

Min lagenliga fart tycks provocera många av mina medtrafikanter, de kör upp nära och visar sina elaka grin i backspegeln, och när de kör om liksom sliter de över bilen till den vänstra körbanan, för att sedan svänga tillbaka och lägga sig nära fronten på min bil. Där håller de sig sedan kvar några sekunder för att visa sitt stora förakt för min töntiga körstil, och trycker därefter gasen i botten och far iväg i ett rökmoln av adrenalin och testosteron.

I verkliga livet är det sällan som nån snäser åt mig, och när jag promenerar runt på stan händer det nästan aldrig att nån går väldigt nära bakom mig, för att sen störta sig förbi. Likaledes sällan händer det att en sådan person därefter går så långsamt framför mig så att jag nästan snubblar, eller avslutar med att springa iväg i full galopp genom folkmassorna.

Men ute på vägarna är det som sagt en annan sak. Trygg och säker i sitt stora plåtmonster sitter föraren i det bekväma sätet och låter motorns överdimensionerade kraft fylla själen.

“Du representerar mig”, viskar föraren. “Du är den jag vill vara. Kraftfull. Respektingivande. Farlig. Ond!”

Föraren ler. Föraren är ett barn av sin tid. Och den tiden är denna tid. Och i denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med ansikten som såg glada ut. Med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.

Föraren skrattar för sig själv vid tanken på dessa bögiga tjejbilar. Sjuttiotalet var bara flum, tänker föraren. Då var det en jävla massa snack om jämlikhet och jämställdhet och annat kommunistdravel. Vidriga tider, rent ut sagt vidriga tider. Feminismen och annat elände uppfanns, och omoraliska diskussioner om pacifism hölls på öppen gata.

Föraren tittar ned på sina militärmönstrade byxor. Fan att man inte får montera bazookas på bilen. Då skulle det äntligen bli ordning och reda på vägarna!

Föraren ser en liten grön bil framför sig. “Vad i helvete!” skriker han. “Den jäveln kör i nittio på nittioväg! Jävla stoppkloss! Det är parkeringsförbud här, ditt patetiska kryp!”

Föraren lägger sig nära, och låter sin bils skräckinjagande uppenbarelse fylla den gröna bilens backspegel.

Föraren vräker sig ut i den vänstra körbanan, sänder laserblickar mot klantskallen i den gröna bilen, och kör in precis framför ekipaget. Saktar ned till åttio, och håller den farten en stund.

“Du FÅR köra om, ditt ägg”, viskar föraren med en grimas, och sen trampar han gasen i botten. En känsla av makt växer i bröstet. Och frihet. Och hat.

Efter en stund stannar föraren vid en taverna, kliver in, ställer sig i restaurangkön och väntar och väntar. Föraren tar en mörkbrun plastbricka och beställer en torr kycklingfilé med osaltade pommes frites och en snålt tilltagen klick bearnaisesås. Till det får han utan extra kostnad utspädd läskeblask från en sporadiskt rengjord automat.

Föraren sitter vid sitt bord och tittar ut över parkeringen. Det regnar, och mörkret börjar sänka sig. Bilen ser så ensam ut, där den står med sitt eviga hånleende.

“Min älskade”, viskar han mellan tuggorna. “Jag är snart tillbaka.”

The post Bilarna tycker inte om mig first appeared on Opulens.