BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Jens Unosson har skrivit en text som knyter an till tidigare inlägg om det progressiva rockbandet Träd, Gräs och Stenar. Unosson kallar musiken han älskar för vintergatsmusik.

Jag börjar med ett erkännande: första gången jag hörde International Harvester blev jag inte överdrivet imponerad. Det var sommaren 1989, jag hade just fyllt 15 och var redan djupt försjunken i den psykedeliska musiken, i synnerhet den amerikanska varianten, men ”Klockan är mycket nu” lät i mina öron ändå mest som en kuriositet och mina dagdrömmar fylldes tveklöst mer av Avalon Ballroom och Haight-Ashbury än Klubb Filips och Gärdesfesten.

Dialog mellan excentriker

I ungefär samma veva lärde jag känna en annan ung excentriker, Jonathan, och vi pratade ibland på gymnasieskolans raster om musik från sent 60- och tidigt -70-tal. Jonathan intresserade sig för brittiska akter – Soft Machine, Gong, Henry Cow – medan jag tungomålstalade om Mu. Vi lånade lite skivor av varandra och spelade in ett par kassetter med sådant som den andre borde höra. Jag misstänker att det fortfarande, drygt 30 år senare, är den enda gången Pugsley Munion förekommit på ett blandband skapat i västerbottnisk obygd. De imponerade dock inte synbart på Jonathan, trots att jag medvetet valt den minst konventionellt rockiga låten.

Bland de grupper och artister jag fick mig till livs fanns bland andra Träd, Gräs och Stenar och Arbete och fritid. Störst intryck gjorde emellertid Thomas Wiehes ”Raga vid det relativas nollpunkt” och ”Eremiten”. Några år senare fick jag veta att Wiehe inte alls blivit en eremit, utan bodde i Lund; besvikelsen var påtaglig. När jag och Jonathan pratade om all denna musik, så hemlig och okänd bland våra jämnåriga, minns jag att han en gång sade att han fann det märkligt bakvänt att jag börjat med de utländska banden istället för de svenska.

The Spacious Mind bildas

Hösten 1991 bildade jag och min kompis Anders The Spacious Mind. Inom kort hade en ny, utvidgad sättning tagit form: Anders hoppade av under våren 1992, Henrik, Thomas och David anslöt efter några månader. Redan året därpå spelade vi in vår första skiva, ”Cosmic Minds at Play”. Jag hade självsvåldigt och en smula orättfärdigt tagit på mig rollen som en slags överstepräst och på så vis blev det vanligen de band jag tyckte bäst om för tillfället som nämndes i intervjuer. Första gången vi figurerade i lokalpressen pratade jag om brittisk folkmusik – Tudor Lodge och Forest – men annars var det allt som oftast San Francisco-banden som angavs som influenser. Man kan däremot inte säga att det framkom särskilt tydligt i den musik vi gjorde då, den ekade snarare av Hawkwind, Pink Floyd, Tangerine Dream (prefixa samtliga med ”tidiga”).

Svenska föregångare skänkte vi sällan en tanke, men jag kommer ihåg att jag och Henrik diskuterade vem som gjort den mest drömska musiken och han menade att det var på Bo Hanssons ”Sagan om ringen” den stod att finna (jag å min sida anförde Gandalfs självbetitlade skiva från 1969). Vi pratade även ofta om den duoplatta på svenska vi skulle göra, ”Svampsäsong”, men den är till dags dato ännu oinspelad.

Livet på landet

Parallellt med att bandet tog form hyste jag en längtan efter att flytta ut på landet (på en av kassetterna jag spelade in till Jonathan fanns Quicksilver Messenger Services låt ”Shady Grove” med, där några av textraderna lyder ”If you’ve been watching the city streets / They don’t seem to get much greener / But I know where we’re going to / Our heads will feel much cleaner”; på bandet jag fick tillbaka hade Jonathan spelat in ”Uppå landet” med Gunder Hägg och på en bifogad lapp stod att läsa ”Se det som en kommentar på Quicksilver”).

De små förfallna torp jag försökte få hyra blev det aldrig något av med, det skulle dröja ända till 2004 innan jag fann min plats på landet, men jag planerade ständigt för hur flytten skulle ske, och dessa drömmar manifesterade sig bland annat i våra titlar, texter och på omslagen.

Många av mina favoritskivor var för övrigt fyllda med band som poserade på verandor, i skogsdungar, på ängar och jag spenderade timmar med att titta på dem, fantiserande om att vara del i vad jag uppfattade som ett ruralt himmelrike på jorden – men nästan undantagslöst av amerikanskt eller brittiskt snitt.

Där och då tänkte jag inte så mycket på just den aspekten, men när jag 1994 hittade ett par exemplar av Träd, Gräs och Stenars ”Rock för kropp och själ” på Skellefteå stadsbiblioteks utförsäljning av sina LP-skivor var det en smärre uppenbarelse: allt jag drömt om i ett onåbart Kalifornien hade funnits även här, men förpackats i en genuint ursvensk form. Omslaget med bandet stående i morotsraderna förblir något av det mest magnifika jag sett i fråga om jordig motkultur, och innerpåsen med de små fotografierna och handskrivna kommentarerna öppnade en ny värld för mig. Inget mindre än så.

Älgarnas trädgård

Året efter hade jag och resten av bandet ytterligare en uppenbarelse, vi hörde för första gången Älgarnas trädgård. I december 1994 hade vår andra skiva, ”Organic Mind Solution”, släppts och det påstods i någon utländsk recension att vi inspirerats av just Älgarnas trädgård. När vi spelade in skivan var de dock blott ett perifert namn vars musik ingen av oss upplevt, men vid en lyssning på ”Saturnus ringar” rådde ingen tvekan – här var ett svenskt band som hämtat sina klanger från samma mylla som vi, bara drygt 20 år tidigare. Lika underbar som musiken var, lika många var frågorna den gav upphov till, inte minst den om vad mer det fanns att hämta i vårt eget lands dimhöljda förflutna.

Skivsamlande och osynliga trådar

Jag hade nu lärt känna flera av de äldre lokala flummarna och börjat köpa deras skivsamlingar, och under tiden jag bläddrade bland plattorna berättade de krigshistorier från åren 1967-72. De flesta av de klassiska banden hade spelat i Skellefteå, på Folkets park eller i någon skolaula. Träd, Gräs och Stenars konsert på Pansalen var uppenbarligen mytomspunnen i dessa kretsar och det gladde mig mycket att inspelningar därifrån plockades med som bonusspår i den LP-box som gavs ut 2016.

1999 spelade vi för första gången hos Skogsnäskollektivet. Lillis, en av grundarna, sade att vi lät som en korsning mellan Träd, Gräs och Stenar och Iron Butterfly. Träden skulle spela på Skogsnäs några veckor senare.

I samma veva gick en dokumentär om kollektivet på tv och Taråbergsdramat blev mig känt. På skivan som spelades in till stöd för taråbergarna medverkade Bo Anders Persson på fiol.

Det kändes som om mängder av osynliga trådar mellan nu och då hade börjat haka i varandra, år och toner flöt genom landet, Klarälvens vatten rann även i Skellefteälven och Mångbyån. Vi var inte längre bara en udda utpost, vi var en länk i en kedja som förvisso låg rostig och bortglömd i gräset, men den var fortsatt obruten och stark.

Spelning med Träd, Gräs och Stenar

År 2000 spelade vi tillsammans med bland annat Träd, Gräs och Stenar vid 30-årsfirandet av Gärdesfesten, nu på Skeppsholmen, i Stockholm, och den hösten spelade vi med dem i Umeå. Några år därefter framträdde båda banden på Trästockfestivalen i Skellefteå, Niklas var enrollerad i vårt senaste och sannolikt sista medlemsbyte, Träden skulle följa oss på stora scenen. När banden efter vår spelning möttes bakom förstärkarna kommenterade Bo Anders att ”Ni är väldigt envetna”. Ska han säga!

Internationellt genomslag

Under alla de år som gått sedan vi började spela, och sedan mina egna små arkeologiska utgrävningar tog sin början, har det hänt en hel del runt den svenska psykedeliska och progressiva musiken och dess plats i universum. Till att börja med har den blivit erkänd, världen över.

Böcker och återutgåvor har spridit information och musikalisk tillgänglighet på ett vis jag aldrig kunde föreställa mig där jag satt på biblioteken i Lövånger och Skellefteå med dammiga arkivböcker och repiga skivor framför mig. Jag kan sörja den sortens avmystifiering, men tillstår att i det stora hela är den mer bra än dålig. Om inte annat för att musiken förtjänar att lyftas fram i ljuset, att nå nya lyssnare som förtrollas av de märkliga ljudskapelserna från förr.

Amerika och Sverige

Samtidigt har jag för egen del inte rört mig så våldsamt långt från min utgångspunkt, jag har alltjämt en påtagligt amerikansk slagsida när det gäller den musik jag föredrar. Det finns mängder med bra och intressant svensk musik, men jag drabbas inte lika hårt av exempelvis Samla mammas manna eller Sogmusobil som jag gör av Grateful Dead och Golden Dawn; de förra tassar runt hjärtgångarna, de senare stövlar rakt in i dem.

Men det finns undantag. Första Fläsket brinner, andra och tredje Kebnekajse, Kvartetten som sprängde, Joakim Skogsberg, Peps ”Sweet Mary Jane”, första Ragnarök, Stenblomma, b-sidan på Olof Anderssons gåtfulla ”Så lutar sig dagen…”, liksom några fler. Och så det lilla kluster av människor som för mig utgör svensk rockmusiks – ett begrepp här använt i sin allra mest eklektiska form – absoluta fulländning: Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar/Hot Boys. Måhända har den uppmärksamme läsaren redan anat att det var hit jag var på väg.

Jag förbryllas ännu över vad dessa grupper åstadkom. Hur deras musik bär en så omisskännlig prägel att den aldrig kan misstas för något annat. Hur deras tankar om gemenskap, konst, politik, landsbygd fortfarande är så oerhört aktuella idag. Hur dessa kringstrykande musiksällskap (som de beskrev sig på ett slags flygblad cirka 1971; jag har ett sådant inramat på väggen i trappen) samlar så mycket av det jag tycker är viktigt i livet. Poesi, odling, naturvård och miljömedvetenhet, och inte minst fri musik och fria liv. Det är det jag ser i ”Rock för kropp och själ”-omslaget, det är det jag hör i ”Sov gott Rose-Marie” och det är det jag förnimmer i ylandena som dyker upp som avgjort rituella inslag i det storslagna mullret. Alla måste ha sin mat – kom vi gör den tillsammans!

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det jag skrivit om här upplevs av mina bandkamrater. Kanske har det av dem på sätt och vis mest uppfattats som disparata trådar ur den väv av musik jag försökt tvinga på dem genom åren – ”Här! Lyssna på Mad River!” – utan att jag nödvändigtvis varit så framgångsrik i mitt missionerande.

Men jag misstänker att det specifikt svenska uttryck jag nämnde tidigare ibland har gjort att vi som musikalisk enhet haft lättare att ta till oss Träd, Gräs och Stenar et al. än många utländska band. Där finns något som intensivt minner om mänsklig värme och närhet, något som inte är filtrerat genom geografiska avstånd, stora scener eller sorgliga rockstjärnemanér. Antagligen är det därför vi oftare refererar till Torbjörn Abelli än Jack Casady när vi pratar basgångar, om jag ska ge ett konkret exempel på influenser.

Vintergatsmusik

Men det låter sig i allmänhet inte entydigt beskrivas, det är långt mer subtilt än så. Vi spelar alla vidare på samma sång, ibland för hela världen, ibland bara för oss själva. Ibland är det ingen alls som hör. Och möjligen hade Jonathan rätt när han sade att det var bakvänt att inte börja med den svenska musiken, men han hade också fel – för den var redan där, omslutande oss, tålmodigt väntande på att vi skulle förstå det.

Och sedan och till sist, som ett PS, med blinkningar till både Thomas T och Thomas G – Gary Snyder som skrev i Sköldpaddsön:

Innan det dagas: medicinsånger väver coyote,

drömmer nät – andekorgar – vintergatsmusik

(Översättning: Reidar Ekner)

The post Progressiv rock: Vintergatsmusik first appeared on Opulens.

PROGGROCK. Björn Gustavsson har läst boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester” som dokumenterar ett band som under olika beteckningar stack ut i den svenska proggmusikens 70-tal.

Först måste sägas: Vilken fantastisk bok! Den 365-sidiga, mångskiktade och förvånansvärt påkostade volymen ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester”, med undertiteln ”En kollektiv berättelse”, dokumenterar ett av den svenska alternativrörelsens mest säregna band, format av det radikala klimat som rådde kring decennieskiftet 1970.

Men samtidigt blir boken (utgiven på Dokument Press) indirekt något än mer, nämligen ett äreminne över en tidsålder då tron på ett annorlunda samhälle inom den unga generationen var nästintill oändlig.

Det jag saknar är övergripande resonemang, sammanfattande text av vad detta rockband i sina olika konstellationer verkligen betytt, och att man på ett generellt plan försökt sätta in bandets placering i en större kontext. Nu kommer detta mera indirekt, så att säga på köpet.

Fantastiska helsidesfoton speglar svärmiskt grönavågenliv i Likenäs, övre Klarälvdalen, de första åren på 70-talet. Nyodlarromantik och väldiga bergshöjder, strimlade av kalhyggen. Gruppmedlemmarna bjuder hit sina vänner. Personerna ser ut som hippies eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man lever 1800-talsliv på magnifika gamla gårdar. Spelar, diskuterar politik, formar utopier, odlar morötter, äter makrobiotiskt.

Bandmedlemmen Thomas Mera Gertz: ”Grönsaker och ris var vår basföda i flera år. Vi gick till Solidarisk handel, en affär i Stockholm som importerade vietnamesiskt ris och vi köpte direkt från biodynamiska odlare i Järna. Sonja Gransvik fyller i: ”Vi ville få med hela livet i det vi gjorde. Musik, matlagning, dans och gemenskap. Vi såg oss som små delar av en större helhet av livet självt.”

Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving.

Bo Anders Persson, bandets frontfigur, minns tillbaka: ”I början var vi tjugo personer som bodde i en stor risig bondkåk från 1700-talet.” Hans dåvarande sambo, Sonja Gransvik, minns: ”De som hade deltagit i Gärdesfesten och som fanns runt Träd, Gräs och Stenar kom hit på sommaren och många bodde i vårt kollektiv. /—/ Så småningom bildades det flera kollektiv av inflyttade ungdomar.”

Klipp från dåtida tidningsartiklar och recensioner breddar bilden av den dåtida responsen. Roligt och tidstypiskt är vad Östersundspostens recensent skrev efter en konsert med Träd, gräs och stenar 1969: ”Ungdomen jublar, äldre stoppar bomull i öronen.”

Konserterna var ofta upplagda som happenings. Avståndet mellan musiker och publik skulle minimeras. Allt var alternativt. Sättet att tänka. Sättet att leva. Sättet att klä sig. Sättet att spela. Träd gräs stenar spelade progressiv, delvis psykedelisk rock. Genom åren framträdde man under olika namn – även som Pärson Sound och International Harvester.

1970 släpptes albumet ”Träd, gräs och stenar” som samtidigt kan ses som en tidig spegling av den snabbt växande gröna vågen vid denna tid. Underligt nog missar man dock att dra paralleller till den starkt besläktade gruppen Contact, som verkade samtidigt och som samtidigt lyfte in folkmusiken i sin rock (Skäggmanslaget). Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving. Den ansågs oförstörd av kommersialism och imperialism: den kom direkt från folkdjupen.

Bandet upplöstes 1972 men har därefter, i perioder, återuppstått, låt vara att ledaren, Bo Anders Persson, sedan 2008 inte medverkar. Han tycks tidigt ha fascinerats av en lantlig tillvaro med egenodling. När bandet i början av 70-talet tillbringade mycket tid i norra Värmland var orsaken till detta till stor del att man lät sig inspireras av odlarlegenden Anders Björnson i Klarälvdalen, som ägnade sig åt vad som då kallades ”vänlig odling”. Björnson blev gruppens guru – ett slags parallell till hur dåtida rockband influerades av indiska gurus.

Boken berättar gruppens historia från bandmedlemmarnas och deras vänners perspektiv. ”I bandets anda har boken kommit till genom en gedigen kollektiv insats”, som det heter i förordet.

Torbjörn Abelli minns när Bo Anders Persson fick stycket ”Love is here to stay” framfört på en jazzklubb i Stockholm: ”Fylkingen var Darmstadtskolan, Stockhausen. Totalt humorbefriade och känslobefriade. En oerhört intellektuell laboratoriemusik, de vita rockarnas musik. Så när Bo Anders skrev ett stycke till en elevkonsert på Musikhögskolan upprörde han publiken.”

Urban Yman summerar: ”Vi ville föra in rock- och popmusikens primitiva enkelhet i den komponerade musiken och korsbefrukta dessa repetitiva mönster. /—/ Jazzens suggestiva upprepning föregick den psykedeliska musiken. /—/ Drogerna pekade åt samma håll som den sökande musiken; en intåvänd magisk självcentrering.”

Bo Anders Persson förklarade i en intervju 1967 att bandet ”började som ett experiment mellan jazz och Terry Riley” men att man därefter mest utgår från samtida pop – samtidigt som man inspireras av indisk och afrikansk musik. Mångsidigheten var redan från begynnelsen fundamental: ”Vi känner oss attraherade av svensk folkmusik, svensk folkkultur, svensk natur, vi undrar om man kan göra någonting av det.”

Torbjörn Abelli kompletterar: ”Den svenska folkmusiken var av stor betydelse för International Harvester – kulturarvet återupptäcktes och nytolkades. /—/ Det visade sig också att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfacetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden – den ganska tillrättalagda, ”officiella folkmusiken.”

Ludvig Rasmusson betecknade 1968 International Harvester som ”ett av Sveriges bästa popband”. Samma år formulerade gruppen ett manifest, rubricerat ”Front mot överklasskulturen”, där man tidsenligt lyfter fram FOLKETS kultur. Bandmedlemmen Urban Yman gör en pregnant iakttagelse: ”Klassmässigt var det en förvirrad tid. Studenter och överklassfolk hade proletariatet som förebild – medan proletariatet hade borgarklassen som sin förebild.”

Den legendariska Gärdesfesten 1969, Sveriges motsvarighet till Woodstockfestivalen, blev på sätt och vis startskottet för den svenska progressiva musikrörelsen. Träd, gräs och stenar kom därefter att få uppleva några mycket spännande och framgångsrika år – och en rad turnéer i den hippieaktigt målade gamla volkswagenbussen.

Bo Anders Persson, som hoppade av en bana som kompositör inom klassisk musik, säger i en tillbakablick följande: ”Det känns som om den svenska rockmusiken dog med oss. Vi fick aldrig några riktiga efterföljare.”

The post Ett av alternativrörelsens mest säregna band first appeared on Opulens.