GENUS. Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den viktigaste feministiska enradare jag någonsin läst är Simone de Beauvoirs konstaterande att man inte föds till kvinna – man blir det.

För mig har feminism alltid handlat om precis det. Konstaterandet att könsroller är något vi tränas i att upprätthålla, och att ha ett kritiskt förhållningssätt till etablerade sanningar om vad det innebär att vara kvinna eller man, oavsett avsändare.

I min förra text om toxisk maskulinitet var det precis vad jag försökte göra: visa på hur mönster i hur vi ser på manliga egenskaper ligger till grund för problem som uppstår i samhället.

Filosofen Judith Butler pratar om det som en heterosexuell matris, där vi fostras i synen på att män, kvinnor, och deras sexuella förhållningssätt till varandra är något naturligt och konstant. Eftersom det inte finns en underliggande sanning om hur människor med en viss typ av könsdelar beter sig, leder det här till att vi fråntas rätten till inre frigörelse så länge vi försöker passa in i den typen av mönster.

Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Därför blir det märkligt när den naturliga följdfrågan för vissa när jag skriver om toxisk maskulinitet är “men finns inte toxisk femininitet?”. För mig är det självklart. Eftersom så inte verkar vara fallet tänker jag skriva mer om saken.

Inledningsvis tror jag att vi behöver titta på skillnaderna mellan vad jag ser som sexism och toxiska könsroller. Sexism är när uppfattningar om hur du borde bete dig utifrån det kön du uppfattas som, tvingas på dig eller leder till straff från omgivningen. Det är när din åsikt avfärdas med att “du har säkert mens och är känslosam”.

Den toxiska könsrollen är något vi själva kan anamma och reproducera, när vi väljer att agera på sätt som vi vet förväntas av oss för att det känns som den enda utväg som finns – eller, i mer småaktiga fall, för att det är den lättaste utvägen. Som om jag själv använder PMS som en ursäkt för att ha uttryckt mig olämpligt.

Gemensamt har de att de bygger på generaliserade bilder av könens egenskaper. Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Det tar sig uttryck från det relativt milda, som att överdriva hur jobbigt det är att bära något så att man slipper, till att använda sin tilldelade roll som bräcklig och svag som ett vapen mot människor. Att använda sin sårbarhet eller känslor som en sköld mot väntade konsekvenser av dåligt beteende eller spela på en offerroll för att vinna stöd från omvärlden.

En annan bra enradare är “feminism is the radical notion that women are people”. Den kan vara bra att minnas om någon försöker lura i dig att de dåliga egenskaper vi (med all rätta) ställt män till svars för, inte skulle vara allmänmänskliga.

Analysen som är värd att göra är snarare hur de tar sig olika uttryck, att försöka förstå varför de gör det, och vilka effekter de har på samhället i stort. Där någonstans ligger utmaningen och värdet för en vettig feministisk diskussion om normer och roller.

Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor.

Det är ledsamt. För är det någon rättighet jag tycker att vi borde slåss för, så är det allas rätt att främst definieras som människa. En värld där vi och våra handlingar bedöms fristående från yttre attribut som etnicitet, kön eller sexualitet.

The post Den toxiska femininiteten är lika giftig first appeared on Opulens.

GENUS. Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt, för förändring, menar Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Toxisk maskulinitet är tanken om att samhället upprätthåller föreställningar om hur män ska bete sig, som är skadliga både för männen själva och alla som omger dem.

Män lär sig att inte visa sig svaga, att bita ihop istället för att be om hjälp, och att slå tillbaka istället för att bli ledsna. En man misslyckas inte, känner inget och skyr inga medel för att nå toppen.

Eftersom de är för stolta att be om hjälp och saknar verktyg för att skapa meningsfulla relationer är de ofta oerhört ensamma — till och med när de omges av andra människor.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi.

Om hälften av befolkningen i olika grad fostras till känslomässigt stympade individualister får det så klart konsekvenser. Män begår brott. Utsätter andra för våld. Blir deprimerade, börjar missbruka något, vad som helst, för att stänga av huvudet och slippa hantera misslyckanden och närhet. De dör oftare i förtid, av saker som riskbeteenden och suicid.

Det är både sorgligt och skadligt.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi. Vi glömmer ganska lätt att vi faktiskt formats av precis de tankemönster som skadar oss.

“Nä”, säger du nu, “jag har minsann aldrig tvingat någon att vara så där”. De flesta av oss vill inte se oss själva som förövare. Vi bryr oss om människor och samhällsutvecklingen, tror på jämställdhet och tolerans.

Men illvilja är ingen förutsättning för att skada andra eller tvinga in dem i snäva förväntningar på hur de borde agera. Pappan som säger åt sin son att sluta gråta, gör det för att han vet hur han själv straffats när han uttryckt känslor. Kvinnan som blir arg när mannen som säger nej till hennes sexuella invit, gör det för att hon lärt sig att män alltid vill ha sex. Annars är det något som är fel.

Ingen av dem agerar med avsikten att upprätthålla skadliga strukturer. Men budskapet de sänder ut är otvetydigt format av vad vi själva lärt oss att män borde vara.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande.

Om vi ska ha en chans att förändra dessa strukturer behöver vi ta ansvar för dem och inse att vi alla är både offer och förövare. Att det, som med så mycket annat i vår bristfälliga mänskliga natur, är förståeligt att agera på det sätt vi lärt oss att göra.

Kvinnor i Sverige plågar inte sig själva med dieter, operationer och opraktiska kläder för att någon har satt en pistol mot deras huvud. De stressar inte över att de borde skaffa familj för att deras ekonomiska framtid är beroende av det.

På papperet har de allra flesta av oss friheten att välja precis vad vi vill, och ändå väljer vi så ofta obekväma alternativ. Precis samma sak gäller för män och toxisk maskulinitet.

Vi väljer ofta som vi gör för att det är vad som förväntas av oss. För att slippa dömande blickar eller att sticka ut i flocken. Det handlar inte om att tillfredsställa varken män eller kvinnor, utan samhället — människor i stort.

Mänskligheten kom inte dit där vi är idag genom att vara individualister. Vi vill skapa större sammanhang där vi kan passa in, sätta regler för hur vi ska förhålla oss till saker. En förutsättning för utveckling är att vi byggt ett fungerande samhällsmaskineri som ger oss en stabil grund från vilken vi kan utgå och blicka framåt.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande. Människor, vars identitet inte passar in i de roller som ställts upp, kan vittna om det. Till och med de måste göra eftergifter ibland för att orka — eller gör dem utan att tänka.

Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt. Lösningen är inte individualism, utan att justera maskineriet, lite i taget, tillsammans.

The post Gemensamt kan vi förändra toxiska könsroller first appeared on Opulens.