PARADOX. Lars Thulin skriver om den demokratiska paradoxen, att demokratin lätt kan avlägsnas med dess egna regler. Och hur förändringarna kommer smygande.

Högerextrema och totalitära regimer aspirerar, och får makt, på allt fler ställen i Västvärlden. De jobbar på tre spelplaner för att upphäva den parlamentariska demokratin och ersätta den med något som kan liknas vid diktatur eller autokrati.

Områdena är den fria pressen, kulturen och de oberoende domstolarna. Sverige styrs nu med fjärrkontroll av ett sådant parti, Sverigedemokraterna. De är bredbenta, högljudda, skickliga och jobbar långsiktigt. Svensken i allmänhet tycks inte reagera. Eftersom många tycker att Jimmie ändå inte är så farlig, utan en schysst vanlig kille. Som vill leva ett bra liv med billiga plastkassar i matbutiken och låga priser på drivmedel.

Det som händer oss nu är det samma som för grodan som inte kryper ur kastrullen på spisen, eftersom vattnet värms så långsamt. Fast plötsligt kokar det. Samma med många svenskar – vi tänker på vårt, kramar huvudkudden och somnar om. När vi vaknar kan det, precis som för grodan, vara för sent. I vårt fall innebär det att den parlamentariska demokratin som vi känner den är avskaffad. Allt enligt den demokratiska paradoxen, att demokratin lätt kan avlägsnas med dess egna regler.

För SD är inget vanligt parti. Jimmie Åkesson är ingen vanlig politiker. Han och partiet drivs enligt exakt samma agenda som Donald Trump i USA, Jair Bolsonaro i Brasilien, Victor Orban i Ungern och Erdogan i Turkiet. Deras mål är att utrota ett politiskt system de dömer ut som mesigt, fjolligt och demokratiskt.

SD höll igen i valkampanjen för att inte skrämmas. Och lyckades. Men allt talar för att det var den sanslösa lögnen om tio kronor billigare diesel vid pumpen, som fick vågen att tippa över till deras fördel.

Ebba, Johan och Uffe fattade inte att de var totalt lurade. De hann inte krypa ur den kokande kastrullen.

Inte nog med det. Genom ett märkligt avtal, Tidölagen, regeras nu landet av ett nyssnazistiskt parti som efter en whiskyindränkt natt på det anrika slottet fick igenom mer än de själva hoppades. Och dessutom slapp några som helst ansvarspositioner. Utan kan fortsätta att hävda att man är utanför det så kallade etablissemanget, det som partiet hatat under hela sin existens. Bestämma allt utan att ta ansvar. Operationen är oerhört skicklig, det måste medges. Ebba, Johan och Uffe fattade inte att de var totalt lurade. De hann inte krypa ur den kokande kastrullen.

SD:s framfart på mediernas och kulturens område är kända. Journalister som rapporterar ”fel” ska få löneavdrag. Och SD ska bestämma vilka som ska framträda på bibliotek.

Mest allvarligt är ändå angreppet på rättsapparaten. Och det är enklare att göra här än i andra mogna demokratier. Traditionellt vilar makten i ett land på tre suveräna pelare: en verkställande (regeringen), en beslutande (parlament) och en dömande/granskande (domstolar och rättsväsende.)

Fast Sverige har ingen riktigt dömande instans när det gäller hur landet sköts. Andra nationer har det som kallas författningsdomstolar. Och så fungerade också Högsta Domstolen i USA innan Donald Trump gjorde allt för att politisera den.

Vad har Sverige? Ett konstitutionsutskott (KU) som även i sin ursprungliga form var tandlöst utan några möjligheter att utdöma verkliga straff. De senaste åren har denna institution urvattnats och nästan förlöjligats, inte minst på grund av SD:s agerande. För partiet har inte sett någon fråga som för oväsentlig för att inte dras inför KU. Som därför fått ägna sig åt trams. 

Samma med misstroendeförklaringar, ett i grunden mycket kraftfullt vapen mot en regering och ministrar. Men SD, med de övriga blåbruna som gläfsande knähundar i släptåg, har gjort meningslösa anmälningar. Där man vet att chansen att vinna är obefintlig. Ren och meningslös populism.

Allvarligast är agerandet av Richard Jomshof, SD. Han är ordförande i justitieutskottet, det finaste juridiska jobb man kan ha i Sverige efter att vara justitieminister. Så Jomshofs hela kraft borde läggas på att vårda och stärka vårt rättssystem. Han gör tvärtom. I princip hånar han och förlöjligar våra grundlagar.

Han började med att, innan han fått jobbet, antyda att det hade förekommit fusk om de blåbruna inte kom till makten. Han ifrågasatte vår demokratiska process. Allt förstås en blåkopia från den person som var SD:s stora hjälte  fram till stormningen av Kapitolium, Donald Trump. Men när SD kom till makten, då nämnde Jomshof inte valfusk med ett ord. Bara ”de andra” kan sålunda fuska. Helt i linje med läromästaren Donald Trumps sätt att tänka och resonera.

Jomshof har missat att myndigheter sköter sig själva i Sverige och att det är domstolar som dömer. Inte politiker. (Ändå är karln lärare i samhällskunskap!) SD vill annorlunda. I likhet med Trump, Orban, Bolsonaro och Erdogan.

Så Jomshof har recenserat domar och domstolars utlåtande. Partiet har också gett sig in i polisens personalpolitik i samband med den tragiska Löfving-affären.

SD arbetar efter principen att går det så går det. Och går det, så flyttar man fram till nya positioner. Precis som när gaslågan skruvas upp under kastrullen med grodan. Men de som sitter i marionettregeringen vågar inte säga ett ord. För då blir husse Jimmie, han som sköter spisen, jättearg. Då blir det jobbigt. Fast värmen stiger nu snabbt i kastrullen.

The post Konsten att koka en groda first appeared on Opulens.

AKADEMIBRÅKET. Den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen menar att de krav som riktats mot Horace Engdahl är på gränsen till totalitära. Gustaf Johansson tycker att hon borde veta bättre.

I en text i Expressen i går om avgångskraven mot Horace Engdahl varnar den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen för att sådana krav vetter mot det totalitära. Om det någonsin har varit läge att dra i nödbromsen i akademidebatten så är det nu.

För det första: att kalla idén att Engdahl borde lämna Svenska Akademien för en totalitarismens förelöpare är både okunnigt och omoraliskt. Uppfattningen att han bör göra så kan vara mycket: oinformerad, välgrundad, en positionering, ett uttryck för lojalitet, fiendskap eller hämndlystnad – allt beroende på vem som yttrar den. Totalitär är den däremot inte. Det ordet är alltför viktigt, alltför fyllt av mänsklighet som går under, för att det ska gå att bruka det med sådan sorglös lättvindighet. Stidsen borde veta bättre.

Problemet är inte bara smaklösheten. Det är också, för det andra, den totala frånvaron av proportioner. Engdahls vara eller icke-vara som akademiledamot kopplas samman med demokratins fortbestånd i Sverige, som vore hans bak på stol nummer 17 ett bålverk mot barbariet. Man förstår på ett sätt vad Stidsen är ute efter: i tider när alla springer åt samma håll finns ett självklart värde i att stå emot likriktningen och avstå från det berusande flockadrenalinet. Det fungerar emellertid bara om man inte omedelbart, yr av en annan tillhörighet, rusar åt det motsatta hållet. Det gör dock Stidsen, och därför uteblir poängen.

Texten är för den skull inte utan poänger. Den tjänar framför allt som en tydlig illustration av hur offentligheten, liksom Akademien, nått vägs ände i den här frågan. Allt har sagts. Positionerna är utmejslade och befästa. Nu är det upp till de inblandade att ta itu med jobbet. Vi andra, som saknar tillräcklig insyn för att på allvar kunna bilda oss en kvalificerad uppfattning, gör bäst i att fortsätta med vårt. Kanske löser ledamöterna saken, kanske inte. Vi får vänta och se.

Vore det sorgligt om Akademien i dess nuvarande form gick under? Visst. Vore det en oöverstiglig förlust? Förmodligen inte. Litteraturen klarar sig ändå, och det gör också språket. Det har de alltid gjort. Också då de prövats av den verkliga totalitarismen, den som byggt fångläger och grävt skjutgropar snarare än debatterat akademiledamöter.

The post Horace inget bålverk mot barbariet first appeared on Opulens.

LÅNGDIKT. “Hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ‘återupptäcktes’ hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.” Jesper Nordström skriver om Marina Tsvetajevas Slutdikt. 

Slutdikt av Marina Tsvetajeva
Ellerströms (2017)

Hur man lyckas med klichéerna är ett mått på konstnärskapets kvalité och nivå. Be en oljemålare skapa en älg på ett berg i solnedgång och den enda väg som verkar möjligt att gå är den ironiska eller postmoderna. Det finns motiv och teman som borde läggas i karantän ett sekel för att sen kunna upplevas som friskt och nytt. Detta sagt inför den litterära klassiker som Marina Tsvetajevas Slutdikt utgör, nu utgiven på Ellerströms. Det är en långdikt som handlar om ett kärleksavsked i Prag, och det kunde ju ha varit ämnet för vilken ”skämskuddedagbok” för en 16-åring på estetprogrammet som helst, men som antytts ovan, det handlar om hur man hanterar motivet.

Nå, raljera lagom, det fanns allvarligare bevekelsegrunder för Tsvetajeva att befinna sig i Prag än de rent romantiska på 20-talet. Den efter första världskriget nyfödda nationen Tjeckien utgjorde en tillflyktsort för många författare och intellektuella som bildade den våg av braindrain som den sovjetiska totalitarismen skapade; hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ”återupptäcktes” hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.

Nå till boken själv då. Det handlar om en slags fördröjande långdikt som vill hålla kvar ämnet för sin låga och det hela räddas från det smetigt sentimentala genom att den är så eklektisk i formen, det är i alla fall första gången undertecknad läser en episk dikt som innehåller ren banal vardagsdialog.

Tsvetajeva vet att en bra författare använder få adjektiv och ändå lyckas måla upp exakta bilder, i detta fall tämligen stramt monokroma. Ett annat grepp att ta udden av det som hade kunnat bli plågsamt högspänt är att låta rytmen brytas, och genom partier som just i modern, krass mening tar udden av det stereotypt romantiska, såsom en ungkarl som i salongerna sprider pengar runt sig för sina… hålldamer.

Jag måste ta bladet från munnen och erkänna att episka långdikter är en litterär genre som inte får mitt hjärta att bulta eller nackhåret att resa sig; i mina ögon hamnar den ofta mellan stolarna språkligt komplext och narrativt lockande, ”att dras in i berättelsen”.

Just genom att Tsvetajeva saboterar och drar ner den här genren i smutsen är verkets styrka, den episka dikten är ju så stigmatiserad och förknippad med det heroiska, romantiska, löjeväckande, den är helt enkelt före sin tid och pekar framåt postmoderna textcollage. Samtidigt är den för att ha beskrivits som en av 1900-talets stora klassiker förvånansvärt traditionell, i långa passager rytmisk och sångbar, och det är befriande i denna era – mellankrigstiden – då så mycket skulle vara splittrat, metalitterärt och haltande orytmiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Stigmatiserad och förknippad med det heroiska first appeared on Opulens.