POLITIK. Patrik Fridlund undersöker i den här essän vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

I. Ytan

Samhällsdebatten rymmer en del olika uppfattningar, men det finns också områden där de allra flesta är ense om vad man inte vill vara. Det är, eller har i alla fall fram till alldeles nyligen varit, svårt att få någon att vara stolt över sin rasism, sin manschauvinism, sitt lovprisande av att hålla slavar, liksom över att vara konspirationsteoretiker, och kanske i viss utsträckning kommunist. Och naturligtvis ses populism som något ont som ska drivas ut, gärna tillsammans med andra motbjudande företeelser.

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över detta. Det är bra, menar jag, att sådant som rasism, slavhandel och manschauvinism är sådant som så många av oss inte vill ha att göra med. På samma sätt kan man se att det för många av oss är motbjudande och skrämmande att se beskrivningar av olika samhällsinstitutioner och massmedia som görs av politiker som betecknas som populister. När de exempelvis talar om etablerade eller traditionella media, ofta betecknade som ’gammelmedia’, som en bärande del av det så kallade vänsterliberala klägget. När de ger sig på public service för att det anses vänstervridet, i samma anda som de diskrediterar mainstreammedia i allmänhet och attackerar enskilda journalister. När ’gammelmedia’ helt enkelt ses som folkets fiender. Det är en skrämmande attityd.

I en parallell och lika oroande gest pekas myndigheter och olika slags experter ut som ideologiska bromsklossar som aktivt motarbetar de folkvaldas beslut. Av ideologiska skäl försöker diverse administrativa organ och boklärda sätta sig över folkets vilja, säger de. På så sätt är också myndigheter att se som folkets fiender. Det är obehagligt för många av oss att se hur dessa perspektiv får fäste. Och, visst handlar det om populism.

Samtidigt ser jag alltmer hur populism blir en etikett att klistra på politiska partier som står för sådant vi ogillar inte minst i fråga om media och vår tilltro till olika myndigheters självständighet i förhållande till de folkvalda. Ett aber är att vi missar att se att det som verkligen står på spel och som är av en annan dignitet, nämligen är en förskjutning och en förändring av vad vi ser som det politiska fältet och hur det fungerar. Vi missar att det finns en grund på vilken sådana positioner vilar.

I mitt arbete med att förstå populism har jag allt mer kommit att se ett värde i att närma sig populism som idé. Det handlar då om att undersöka och förstå vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

Kritiken av populisters syn på media, synen på olika samhällsinstitutioner, synen på myndigheter och kanske synen på civilsamhället i bred mening verkar ibland landa i ett tyckande att populister inte riktigt vet vilka dumheter de förespråkar. Att montera ned den fria pressen och öka den politiska detaljstyrningen av myndigheter är dumt och ”odemokratiskt”, men det är inte bara en fråga om dumhet ty å andra sidan är det många som gör analyser som går ut på att kartlägga hur populister manipulerar, missbrukar, diskrediterar och raserar olika institutioner och media med onda avsikter.

Också i akademiska sammanhang är det vanligt att tala om populism som en strategi eller genomtänkt plan för att illvilliga människor ska kunna sko sig själva och samtidigt förstöra samhället. Nu kan det förvisso vara så att det finns ondsinta krafter som smider ränker och konspirerar, men om populism ses som en idé är det inte nödvändigt. Dessutom menar jag att se populismen som en smal och specifik idé underlättar att förstå hur den faktiskt kan tränga in i politiska partier av i övrigt olika schatteringar. Därför vill jag tala om populism som ramverk, som en idé att förstå och kanske också att bemöta. Det handlar då om en förståelse av samhälle, folk, makt och inte minst av folkets suveränitet.

II. Idén

Ofta sägs det att det är svårt att definiera ’populism’. Det är nog helt riktigt i bemärkelsen att det tycks svårt att komma överens om en definition som täcker alla som utpekas som populister och allt vad de står för. Men kanske är det också svårt för att många söker efter en definition som är alltför omfattande. På det sätt jag förstår populism som idé fungerar det med en smal men en smula spetsig definition utifrån vilken en rad ställningstaganden faller sig tämligen logiska.

En enkel definition är att populism är en idé om att folket står i konflikt mot en elit, att det handlar om att återupprätta folket — som Donald Trump sa i sitt installationstal i januari 2017: ”we are not merely transferring power from one Administration to another […] but we are transferring power from Washington, D.C. and giving it back to you, the American People.” Sist, men inte minst är en hörnpelare i en enkel definition att den populistiska rörelsen ser sig som företrädaren för det sanna, vanliga, äkta folket med den suveräna politiska makten. Det finns alltså en idé om ett folk med något slags substans som står i motsättning till en korrupt elit; ett autentiskt folk som politiskt suveränt artikuleras i den populistiska rörelsen i motstånd mot en elit.

Det är naturligtvis en mycket enkel bild av vad allt handlar om — folk mot elit — och en mycket enkel lösning — återupprätta folket som suveränt. Redan här blir det intressant. Denna typ av enkelhet i analys och lösning lyfts ofta fram som en anklagelse, men för populismen är enkelheten en poäng; enkelheten är viktig. Om man inte lyssnar till krångel-pellar i den vänsterliberala eliten, kan det inte vara så svårt att förstå vem folket är. Och om man tillhör folket utan att vara manipulerad eller på annat sätt perverterad då instämmer man enkelt och naturligt i den allmänna folkviljan. Denna enkla struktur är, menar jag, en poäng i sig. Den som inte ser detta, måste komma från något annat folk, tillhöra en elit eller vara manipulerad eller förförd. Så ungefär menar jag att den populistiska idén ser ut. Jag hävdar att detta är viktigt, ty om det inte vore enkelt så funnes något att diskutera vilket strider mot grundtesen och rycker undan en hörnsten i populistisk självförståelse. Jag menar helt enkelt att om man ser populism som en idé kring navet ’det suveräna folket’, så faller många andra ställningstaganden på plats.

III. Media

Det är legio att peka på hur populister ger sig på public service, liksom hur de attackerar mainstreammedia och enskilda journalister. Populister måste sägas stå för uppfattningen att traditionella, etablerade media — ’gammelmedia’ — är folkets fiende. Hur främmande det än ter sig är det faktiskt inte så konstigt utifrån populismen som idé. Det är nämligen så att populism ser att media har makt, mycket makt, politisk makt.

Media sätter i hög grad dagordningen för samhällsdebatten, på vilket sätt den förs och vem som får komma till tals, menar populisten. Och i ärlighetens namn är det inte fullständigt fel; inte för inte kallas massmedia för den tredje statsmakten i sin roll att granska regering och riksdag, vilket implicerar en viss maktposition. Och, säger populismen, dessa gammelmedia har startats och drivits av vem som helst det vill säga utan uppdrag från folket och utan det suveräna folkets kontroll. Tvärtom, inte minst traditionell press domineras av några i sammanhanget få ägare, och av ett gäng journalister — också en liten grupp sedd till folket i dess helhet — med uppenbara vänsterliberala tendenser.

Till råga på allt kan media inte hållas ansvariga i val, trots sin maktställning. Misstron mot media är därför inte bara en personlig vendetta (som Trump tycks ge uttryck för i presskonferenser med jämna mellanrum), utan kan också ses som en strukturell misstro utifrån en idé. Det är då tämligen logiskt att hålla media kort, utan att nödvändigtvis formellt förbjuda dem. Det finns andra sätt. Ett är att reducera möjligheten till intäkter och tillgång till information och man kan göra som SD i november förra året, brännmärka enskilda journalister och porta dem från möten med partiledaren till exempel.

IV. Samhällsinstitutioner

I populism som idé, äger folkets suveränitet prioritet. Det är av avgörande betydelse när det handlar om hållningen till samhällsinstitutioner. Eftersom folket är suveränt, är det rätt och rimligt att samhällsinstitutioner ska vara direkt underställda demokratiskt valda representanter för just folket. Exempelvis stiftas lagar av det suveräna folkets representanter. Det som folket på detta sätt vill får under inga som helst villkor trollas bort av domare som tolkar lagen utifrån delvis andra principer eller av oväldiga tjänstemän som förhåller sig till ett regelverk baserat på annat än folkviljan. Folkets vilja får inte på något sätt komprometteras av utländska regler, internationella konventioner eller åtaganden som gjorts på högre nivå, och naturligtvis inte av några principer utanför det suveräna folkets kontroll.

Det är precis sådant som jag menar underbygger den nuvarande regeringens förhållande till förslag om att sätta barn i fängelse, återkalla permanenta uppehållstillstånd och liknande. I en populistisk idé får, kan, bör eller ska inte någon kunna köra över det suveräna folkets vilja och den politik med en uppsättning beslut som folket har beställt. Folkviljan ska nu verkställas och därmed basta. Det kan naturligtvis vara bra, nyttigt och informativt att ta in synpunkter från experter, men det kan inte vara så — i denna logik — att de trumfar det suveräna folkets vilja.

Populism ställer folket mot en elit, vill återupprätta folkets suveränitet och uppfattar sig dessutom vara de som företräder det autentiska, suveräna folket. Ett sätt att beskriva detta på är hur relationen mellan väljare och valda handlar om ett folkets imperativ. Folket ger i allmänna val tydliga anvisningar. Det betyder också att de som väljs inte ska ha någon ambition eller vilja att ”gå före” eller ”initiera”; i en populistisk idé speglas folkviljan i de valda, de ”lyssnar in folket” och verkställer folkets vilja, utan ideologiska skygglappar. Det kan förvisso innebära en radikal omsvängning i förhållande till det som varit, det menar exempelvis den sittande regeringen att den politik som nu förs står för, men det är inte folket som ska övertygas. Tvärtom, centralt är förståelsen att det är vad det enkla, vanliga folket tycker som nu suveränt genomförs.

En konsekvens av denna hållning är att populism måste minimera rollen hos auktoriteter som oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oväldiga tjänstemän. Här blir kontrasten tydlig mot hållningen i en liberal demokrati där just sådant som är utanför politiken ska utgöra ramverket. Det är precis skolade, kunniga och erfarna lagtolkare som ska se till att lagar tillämpas väl, tjänstemän som ska vaka över att lagar och bestämmelser tillämpas inom ramen för det tillåtna och så vidare. Rättsprinciper, överenskommelser om vissa ramar, experter och en tjänstemannaram som ligger utanför folkets omedelbara kontroll är sådant som skyddar, skyddar mot maktmissbruk, skyddar minoriteter, skyddar enskilda människors integritet och skyddar långsiktiga kulturella värden, liksom naturen ska skyddas mot irreparabla skador.

Det är just precis sådana ramverk som ses som hot i populismen. En konsekvens är att populister är misstänksamma mot institutioner i den mån de är självständiga. Som en pendang ser populismen det helt normalt att de folkvalda — som rakt av representerar det suveräna folket — inte bara kan utan ska styra vad myndigheter gör på ett mer direkt vis. De är ju, trots allt, regeringens förlängda arm som verkställare av folkets imperativ. Det imperativa mandatet betyder att folket har talat, lämnat en tydlig anvisning, som nu ska verkställas, som en beställning — politiken utformas i termer av kontrakt och avtal.

En poäng med denna läsning av populismen, är att detta att bevaka den autentiska folkviljan inte nödvändigtvis är något elakt, ett utslag av vilja till makt för maktens skull, ren och skär illvilja, dumhet eller inkompetens eller något sådant ont utan, menar jag, ett utslag av en idé om samhälle, makt, suveränitet och folk. Det betyder också att det går att se något attraktivt och gott i populismen som idé, men som när det implementeras kan leda så oerhört fel.

V. Totalitarismen

Populism används ofta som en beteckning på något dåligt och ont, men på ett ytligt sätt, som en tom etikett. Jag menar att vi därför missar att se att det finns en populistisk idé bakom hållningar som stämplas som populistiska. Om det synliggörs menar jag att den populistiska idén blir mer sammanhängande, mer begriplig, spetsigare och — ur mitt perspektiv — farligare. Att se populism som idé på det sättet gör det också möjligt att förstå vad som på djupet står på spel när det politiska ändrar karaktär. Det finns flera områden där jag menar att till synes små förskjutningar har ett potentiellt oönskat bagage.

Sedan åtminstone förra valrörelsen har det ofta i den politiska debatten, men också hos politiska kommentatorer, talats om sakfrågor och sakpolitik. På något sätt är det sympatiskt och produktivt. Vi vill väl ha en politisk debatt som rör våra reella förhållanden och vi vill väl gärna, tänker jag mig, att politiken ska hantera verkliga frågor, inte vara utformad som en seminarieövning. Men i allt detta finns samtidigt ett inslag av imperativ demokrati. Det framstår tydligare efter valet. Politiken utformas som avtal och kontrakt, och de beslut som fattas beskrivs i termer av att väljarna har givit mandat för det som görs eller inte görs. Det tycks handla om att verkställa folkviljan och vara lyhörd för folkets suveräna vilja, precis i ett imperativt mandat.

Förvisso slår Regeringsformen fast att all offentlig makt utgår från folket, vilket innebär att folkets suveränitet väger tyngst. Det framstår dock som att detta har fått ett nytt genomslag när det handlar om hållningen till institutioner och media, men framför allt i förhållande till olika rättsprinciper som inte får blockera politiska beslut. Myndigheters självständighet är nu dels begränsad i så måtto att politiska beslut som uttryck för det suveräna folkets vilja alltid har företräde, dels på så sätt att myndigheter nu är tydligt underordnade riksdag och regering och har att utför de beställningar som görs, när exempelvis lärosäten förväntas lyda order och inte bara organisera forskning och högre utbildning utan fastmer bistå med handräckning av olika slag.

Idén om ett enda folk, med i huvudsak en enda folkvilja, kan se harmonisk och småmysig ut, men idén om folkets enhetlighet, dess homogenitet, som flera politiska partier tycks vara förälskade i, är av ett annat slag än en politisk gemenskap där vi hör samman för att vi bor och verkar i samma område vilket kräver att vi politiskt kommer överens i frågor vi har att ta i gemensamt. En politisk gemenskap måste inte präglas av enhetlighet.

Många av dessa tendenser kan vara rimliga, såväl i bemärkelsen begripliga som önskvärda, men de innehåller också farliga idéer då de också ansluter till en totalitär uppfattning av det politiska, nämligen med ett schema av väljare som beställare och politiker som utförare i former av avtal och kontrakt, med en uppfattning om myndigheters uppdrag att i detalj styras politiskt, samt idealet om ett enhetligt, rent och obefläckat folk. Ett folk, en vilja och en politik må låta lockande, men totalitarismens täcke är dess outtalade mål. Låtom oss se det innan det är för sent.

The post Essä: Populism är en giftig idé first appeared on Opulens.

VINNARE. “Du vet att du ständigt är bevakad. Det är ju alla som har förlorat någon – fast så heter det inte längre. Det var Mattias som lärde dig att man sade så förr. Nu säger man att någon går vidare i livet.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Patrik Centerwalls De sörjandes sällskap.

Du knyter handen om papperslappen. Den blir snabbt en skrynklig liten boll. Nu minns du vad som står på den. En adress, två strofer från en dikt, skrivet med spretig handstil med mörkblått bläck på ljusblått papper. Du kommer ihåg det nu, och dessutom: runt hörnet hittar du adressen. Du har redan gått förbi en gång. Du kan inte gå förbi fler gånger. Du måste gå dit eller gå hem.

Men hem kan du inte gå. Inte än. Inte nu. Inte när du till sist har kommit så här långt. Du lyfter den ena foten, sedan den andra. Du börjar gå. Du vänder dig om en gång till. En sista gång. Vad du kan se är du ensam på gatan, men den är å andra sidan mörk, och de glest utspridda gatlyktorna erbjuder inte mycket ljus. Någon skulle kunna gömma sig i skuggan. Någon skulle kunna följa efter dig. Men varför skulle de göra det? Du har uppträtt som det har förväntats. Du har gjort det du skulle. Det finns ingen anledning att misstänka något.

Du går runt hörnet. Passerar en soptunna. Handen släpper ner den hoprullade papperslappen. Du borde kanske rivit sönder den också? Men nu är det för sent. Nu är den borta.

Du fortsätter till ditt mål.

En oansenlig dörr på en bakgata. En liten gränd. En ensam gatlykta på den motsatta trottoaren lyser upp två stora soptunnor. Du är inte långt från de stora gatorna, med all trafik, med alla människor och alla nöjen. Men här är det som en annan värld. En värld du tillfälligt ska försvinna in i. Du tvekar inte längre. Du knackar på.

Dörren öppnas nästan genast. Du blir förvånad, hoppar lite åt sidan för att inte få den i ansiktet. En kvinna i förkläde tar emot dig, vinkar in dig och dörren stängs.

Du står i ett litet kapprum med flera öppningar. Genom en av dem kan du skymta ett diskrum. Så klart. Det här måste vara baksidan på en av de stora restaurangerna. Där människor roar sig. Där människor bara tänker på nuet och njuter av livet.

Kvinnan ler.

”Det är vackrast när det skymmer”, säger hon.

Du tvekar. Var det inte vad du skulle säga? Nej, så klart inte.

”All den kärlek jorden rymmer”, svarar du.

Hennes leende blir större.

”Kom med här”, säger hon och leder dig varligt i armen.

Ni går ut genom en av dörrarna. Inte till diskrummet, utan till en trappa som leder till källaren.

”Andra dörren på din vänstra sida”, säger hon. ”Ta hand om dig.”

Du tvekar.

”Ska du inte följa med?”

Hon skakar på huvudet.

”Min plats är här uppe. Men det är redan flera andra där.”

Du förstår. Du går ner. Du stannar utanför den andra dörren till vänster. Behöver du knacka eller är det bara att gå in? Det borde du ha frågat. Du beslutar dig för att göra både och. Du knackar, sedan öppnar du dörren och går in i ett rum där du äntligen kan ta av dig masken du har burit i så många veckor.

Kanske tjugo stolar är uppställda i rummet. Fyra rader. Det sitter folk på ungefär hälften. Längst fram ett bord med en bukett vita blommor, två ljus. Ett foto. Vid bordet står en kvinna.

En äldre man tar emot dig. Hans skägg är nästan helt grått och han har på sig en svart kavaj. Han presenterar sig som Mattias.

”Välkommen”, säger han. ”Är du snäll och sätter dig?”

Du förstår precis. Folk nickar, ler. Några viskar välkommen. Mannen du sätter dig bredvid lägger sin hand på din axel. Men bara för ett kort ögonblick.

Mattias ställer sig vid kvinnan. Hon har slagit ner blicken och först nu förstår du att hon gråter. Även om du vet var du är och varför du är här blir du förvånad.

Du har aldrig sett någon som får gråta. Som får låta tårarna rinna utan att bli hindrad eller tillsagd att gaska upp sig, att skärpa sig. Du tänker, närmast undermedvetet, att Mattias ska säga till henne att nu får det räcka, men i stället lägger han en arm om henne. Håller om henne och låter henne gråta mot hans axel.

Du förvånar dig själv. Men det känns så naturligt att röra vid någon. Att dela på känslorna.

Det går flera minuter. Du ser dig omkring och flera andra gråter också. Mannen som du har satt dig intill frågar om han får hålla din hand.

”Självklart”, säger du.

Du förvånar dig själv. Men det känns så naturligt att röra vid någon. Att dela på känslorna. För även om du också är rädd för att gråta så börjar snart tårarna rinna ner för dina kinder. Du torkar bort dem med baksidan av handen.

”För mig var det också konstigt första gången”, säger den okände mannen vars hand du håller. ”Men man vänjer sig.”

Han talar lågt, men viskar inte.

”Hur många gånger har du varit här?” frågar du.

”Det här är fjärde gången.”

Så sätter sig kvinnan ner. Mattias tar ner fotografiet, stoppar det i ett kuvert och lägger undan det i en låda. Sedan tar han upp en lista, vinkar åt sig en man på tredje raden och ställer upp ett nytt fotografi. Det är på en ung pojke.

Han som går fram ser sliten ut. Som om han inte har sovit på flera dagar. Kanske veckor. Han tittar på fotografiet. Rör vid det.

”Min pojke”, säger han. ”Det har knappt gått en månad. Som jag saknar honom. Hans skratt, hans busiga upptåg. Jag saknar när han spelade musik för högt och inte plockade undan efter sig i köket. Jag saknar …”

Men där spricker hans röst.

Mattias viskar något till honom. Han nickar. Sedan tar Mattias upp en liten bok. Han läser en kort historia om en pojke som leker på en äng och vinkar till en ängel.

Två personer till går fram innan det är slut. En pratar längre och Mattias läser en dikt. En annan klarar inte av att säga något alls, utan gråter bara mot Mattias axel.

När det är färdigt kommer kvinnan som släppte in mig ner med en korg med smörgåsar och en termos med kaffe.

Mattias hälsar på dig igen.

”Ingela nämnde att du kanske skulle komma”, säger han. ”Jag är glad att du bestämde dig för att göra det.”

”Jag tvekade länge”, säger du.

Han nickar instämmande.

”Många gör det.”

Du får hälsa på några till av deltagarna. Kommer inte ihåg alla namn. Han som satt bredvid dig heter Sten och går så snart han har druckit upp sitt kaffe. Du dröjer dig kvar. Vill gå, men vill också stanna.

Mattias kommer fram till dig igen.

”Vill du berätta nästa gång?” frågar han. ”Eller vill du vänta?”

”Nästa gång går bra.”

”Har du något foto?”

Du nickar. Plockar upp kuvertet som du har haft i innerfickan.

”Det är mitt sista fotografi av …”

”Så är det för oss alla”, säger Mattias. ”De flesta av oss lyckas gömma undan ett fotografi, och jag vet av erfarenhet att det är säkrare här. Agenterna gör ofta återbesök under det första året. Hit kommer de inte.”

”Det vet du inte.”

”Vi har hållit oss gömda och hemliga under lång tid. Det är ingen som skulle avslöja oss. Ditt foto, ditt minne, är säkert här.”

Du ger Mattias din bild och han välkomnar dig till de sörjandes sällskap. Du tänker inte berätta för honom att det egentligen inte är den sista bilden du har kvar.

Du har en till, men den tänker du inte lämna ifrån dig. Ett hopvikt foto i din plånbok. Ett foto på den person du saknar mest i världen, den person som samhället inte vill att du ska minnas eller sörja.

Allt hände i stort sett på en och samma gång. Du var inte längre välkommen till sjukhuset – när det stod klart att det rörde sig om dagar nekades du tillträde.

”Se det här som en ny möjlighet, en ny öppning”, sade läkaren samtidigt som hon gav dig en broschyr om hur du förväntades uppträda och vad du skulle göra.

Du ville gå in en sista gång och ta farväl, men det var inte möjligt.

”Det är inte så vi gör längre”, sade läkaren. ”Samhället är mycket bättre nu. När vi har bannlyst sorg och saknad. Vi är gladare. Alla är gladare. Seså, får jag se ett leende.”

Du vägrade le, men då tog läkaren dig i armen. Hårt, och klämde till.

”Le”, viskade hon. ”Det är kameror överallt. Jag vill inte förlora mitt jobb på grund av dig.”

En sköterska kom förbi, hon skulle följa dig ut. Läkaren hade saker att göra.

Du förstod när du kom hem att hon hade ringt ett samtal. Berättat för de berörda myndigheterna vad som behövde göras.

Det tog inte många minuter förrän agenterna var ute på vägen i sina färgglada bilar. Du hade sett dem många gånger. Alla hade sett dem. Färgglada bilar, färgglada kostymer. Glada och gälla färger. Alltid redo att åka hem till en person eller familj som behövde gå vidare. Som behövde släppa taget om det gamla och inte falla ner i sorgens spiral.

Den här gången var de på väg hem till dig.

Sjuksköterskans jobb var att ge dem lite tid och att förbereda dig på ditt nya liv. Hon berättade inte mycket nytt. Du hade redan hört det mesta. Inte bara när ni fick sjukdomsbeskedet, men det var kanske då det först hade gått upp för dig:

Du fick inte sörja. Du fick inte sakna. Du fick inte ta farväl.

Du fick inte minnas, och det var agenternas jobb att försäkra sig om att du inte skulle frestas att göra det.

Samtidigt som du satt ner med sjuksköterskan gick de in i ert hus. Ditt hus nu. De har naturligtvis huvudnyckel.

Men sjuksköterskan hade också hört er prata. Hade hört hur du hade viskat att du aldrig skulle glömma. Det sade hon till dig. Hon satt med ryggen mot övervakningskameran. Hon berättade att du måste glömma, men såg inte förebrående ut. Agenterna hade antagligen vid det här laget plockat fram alla fotoalbum och börjat gå igenom datorn. Alla bilder måste bort. Alla minnen måste bort. Allt det gemensamma behövde rensas ut.

Det var vad agenterna gjorde när du pratade med sköterskan.

Men när du till sist fick gå lutade sig sköterskan mot dig väldigt snabbt.

”Det finns de som vill minnas”, viskade hon, tog din hand och tryckte en lapp i den.

Du skulle senare se att det var en handskriven lapp. Med en adress och ett par strofer ur en dikt. Du bad din bil att köra dig hem långsamt. Du gömde lappen i fodret på dina handskar. Det såg inte kameran i bilen och det märkte inte heller agenten som mötte dig när du kom hem. Du fick en ny broschyr och ett presentkort på en fin restaurang. Du ska ju fira ditt nya liv.

Du behövde inte se dig omkring i huset, för du visste att de hade tagit allt. Men på natten gick du ut och kontrollerade – de hade inte hittat bilderna som du hade gömt i en plastmapp och grävt ner bakom komposten.

Det var det enda du hade kvar. Det var dina enda minnen.

Du vet att du ständigt är bevakad. Det är ju alla som har förlorat någon – fast så heter det inte längre. Det var Mattias som lärde dig att man sade så förr. Nu säger man att någon går vidare i livet. Till nya saker att glädjas åt.

Du tillåts nästan aldrig vara ensam. Det är alltid någon som är med dig, som sätter sig bredvid dig i lunchrummet på jobbet, alltid någon som föreslår aktiviteter, som ska se till att du har roligt, att du trivs. Som vill att du ska följa med till nöjesfältet, eller gå på den nya musikalfilmen. Eller kanske gå ut och dansa, för är det inte dags att du träffar någon?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Du håller god min. Du vill inte att någon ska misstänka något och dessutom är det varje medborgares plikt att tänka på sin nästa så att denne inte faller i fällan och börjar minnas. Börjar sörja. Alla ska ju vara glada, då mår vi bättre. Du har gjort likadant när vänner och kollegor har förlorat anhöriga. Då förstod du bara inte hur hemskt det känns. Hur hårt det är att le när man vill gråta.

För du vet ju att det inte bara är du som känner så här. Vissa kanske har lättare för att gå vidare, men det måste finnas hur många hemliga ställen att sörja och minnas på som helst.

Annars skulle inte staten frukta dem så mycket och utmåla dem som terrorister. Terrorister som vill förstöra den lyckliga världen som har upprättats.

Därför har staten också avlönade informatörer. De flesta människor vill bara väl, de flesta gör bara vad som förväntas av dem. Men några är statens ögon och öron. Med uppgift att rapportera varje liten avvikelse.

Är det din närmaste granne? Han som kommer över minst en gång i veckan och har med sig hemlagad mat och en film som ni ska se? Eller är det din kusin? Hon ringer dig ofta, hon vill boka in en resa och ta med dig på en massa kvällskurser. Eller är det Stina på arkivet? Som aldrig lämnar dig i fred i lunchrummet. Som en gång utbrast att hon trodde att du var på väg att gråta och att vi verkligen inte kunde ha det så?

Du vet inte. Hela poängen är ju trots allt att du inte ska veta, så du måste vara försiktig. Du måste bita ihop hela tiden och se till att alltid ha en bra anledning till att du är ute själv när du ska till de sörjandes sällskap.

Det betyder en hel del lögner. Lögner och bortförklaringar. Du får säga till någon att du ska på en dejt, till någon annan att du ska se en film, till en tredje att du ska träffa en fjärde. Hela tiden är du rädd för att glömma bort vad du har sagt till vem eller att någon ska komma med för många frågor.

”Hur var din dejt? Var sågs ni? Jaså där, jag har hört att deras kycklinggryta är fantastisk. Jaså, tog du inte den. Vad tog du då? Vad tog din dejt? Ska ni ses igen?”

”Var filmen bra? Jag såg den förra veckan. Vad tyckte du om huvudrollsinnehavaren? Jaså? Nej, jag tycker mest att det är ett snyggt ansikte.”

”Så du var hemma hos Peter. Jag trodde att han var bortrest. Jaja.”

Ständigt en ström av frågor, och du måste svara. Var det så här innan? Ja, så var det. Men då var det en naturlig del av livet. För det har alltid varit så att alla vill prata hela tiden, alla vill kontrollera andra, försäkra sig om att de mår bra. Det är ju varje medborgares plikt. Men det var ju inget konstigt innan, när du mådde bra och när du inte behövde hitta på vad du hade gjort.

Det är inte lika lätt nu. När du måste dölja dina känslor. När du ljuger om var du har varit. När du vet att om du säger något som verkar misstänksamt så kommer en anmälan att skickas till agenterna på myndigheten för folkhälsa.

Deras broschyrer ligger öppet i lunchrummet. De finns överallt. Det är så de påminner oss om att de finns. Att de håller ögonen på oss för att vara säkra på att alla är glada och lyckliga. Att ingen fastnar i negativa tankar och försöker dra med sig andra. Du har bläddrat i broschyrerna många gånger. Du tyckte inte om dem förr, och du tycker ännu mindre om dem nu. De finns flera stycken. Glättiga färger och glättiga bilder.

Så botade vi landet från depressioner, heter en. I den kan du läsa att depressioner var en smittsam tumör på samhällskroppen. Nu har vi lärt oss att upptäcka tecknen tidigt och stoppar det. Med nöjen och med mediciner. Och om det inte går att bota så måste objektet ”plockas bort” för att inte skada allmänheten.

Den farliga sorgen, heter en annan. Ovanligt brutal titel. Du har säkert fått fem egna exemplar de senaste veckorna. Först vägrade du läsa den, men nu har du gjort det. Nu vet du allt om att sorg hindrar produktion, skapar konflikter och på det stora hela gör samhället farligare. Det finns det statistik på.

Sedan finns det den värsta. Värvningsbroschyren. Den där det står hur lätt det är att tjäna extra pengar genom att jobba för myndigheten för folkhälsa. Den som skriver upp sig får bättre pension, ungefär en månadslön extra per år och en hel årslön om de avslöjar någon som hotar samhället med depression eller som bär på sorg eller vägrar släppa taget.

En gång gick Lennart på bokföringen förbi när du bläddrade i broschyren.

”Du borde anmäla dig”, sade han.

”Varför tycker du det?” frågade du.

”För att du är i en position där du är perfekt för det där.”

”Är jag?”

”Ja, du har ju precis gått vidare till en ny fas i livet. Då händer det att andra som är i en liknande situation vill anförtro sig. Fatta vilka lättförtjänta pengar!”

Han verkligen strålade av lycka när han sade det där.

Det är antagligen ofrånkomligt att du blir oförsiktig. I början kunde du välja att inte gå till sällskapet vid minsta misstanke, minsta känsla av att något var på tok. Du kunde inte tänka dig vilken katastrof det skulle vara om adressen avslöjades.

Inget var viktigare än att de sörjandes sällskap skulle få sörja i fred.

Till sist var det någon som började misstänka dig. Misstänkte att du inte levde som man bör. Någon lyfte en telefon och berättade för agenterna.

Men det gick så bra. Ingen kom på dig. Du blev van. Du började också lämna spår efter dig. Även om du inte förstod det själv. Du blev sämre och sämre på att hålla ordning på dina lögner.

Till sist var det någon som började misstänka dig. Misstänkte att du inte levde som man bör. Någon lyfte en telefon och berättade för agenterna. De behövde kontrollera dig.

Kanske var det Lennart på bokföringen. Kanske var det Stina på arkivet. Eller din granne, eller din kusin, eller någon av kassörerna i snabbköpet. Det kunde vara vem som helst, och det spelade ju egentligen ingen roll.

Information hade förmedlats, belöningen skulle betalas ut. Trettiotre silvermynt, var det en årslön en gång i tiden? Nu tror du det.

De tar dig inte när du är på väg till de sörjandes sällskap. De tar dig när du har handlat. Du packar in två kassar med mat i bakluckan när någon klappar dig på axeln. Du vänder dig om. Där står de. Två agenter. I de gräsliga kostymerna. Skrikande pastellfärger. Glatt ska det vara.

”Ursäkta”, säger en av agenterna, ”men vi har anledning att tro att du inte fullt ut har accepterat din nya situation i livet.”

”Vad pratar ni om?” säger du och hoppas att du låter både oberörd och förvånad.

”Att du, för att prata klarspråk, saknar någon och fortfarande sörjer denna”, säger den andre agenten.

”Struntprat”, säger du. Du tvivlar på att det låter övertygande.

”Det är naturligtvis vad vi hoppas på, att det bara är rykten”, säger den förste agenten och plockar fram en liten anteckningsbok.

Han bläddrar fram till en sida i mitten.

”Så därför kanske du kan hjälpa oss att fylla i några luckor … Nu ska vi se. Den trettonde förra månaden skulle du ha gått på bio, men vad vi kan se finns det inga biobiljetter registrerade på dig.”

”Jag hade fått fribiljetter.”

”Av vem då?”

”En kund. Som vilken god medborgare som helst ville han försäkra sig om att jag hade det bra och kunde roa mig.”

”Jag förstår, men vi har också en liknande notering från den tjugoförsta.”

”Då ändrade jag mig och stannade hemma. Såg på tv.”

”Men du ska ha diskuterat filmen med dina kollegor.”

”Jo, jag såg den lite senare.”

Du tror, du hoppas, att agenterna ska vara nöjda med dina svar. Men långt inom dig vet du att de bara börjar värma upp.

”Sedan ska du ha varit på en dejt den sjuttonde”, fortsätter agenten. ”Men vi har inga uppgifter om med vem eller vart ni gick.”

”Nähä, men det behöver väl inte betyda …”

”Du skulle ha besökt en utställning den andre den här månaden. Och vi har ytterligare minst två uteblivna biobesök. Tillsammans med mycket annat. Kan du verkligen förklara allt det här?”

Agenten viftar med anteckningsblocket.

”Öh … Ja. Självklart kan jag göra det”, säger du.

”Det tror jag säkert, men vi har en helt annan förklaring”, säger den andre agenten. ”En förklaring utan lögner. Du har inte gjort något av det här. Du har i stället besökt någon av terrorgrupperna som vill förstöra vårt lyckliga samhälle.”

Instinktivt backar du, men med ryggen mot bilen kommer du ingenstans. Du känner hur snabbt hjärtat slår, hur tankarna rusar. Du andas in luften på parkeringen. Den är klar, den är ren. Den här sortens platser var visst stenöknar en gång i tiden. Nu är de lummiga parker, och bilarna spyr inte ut avgaser som de gjorde förr. På den tiden då alla var olyckliga. På den tiden då sorg tilläts.

Då sorgen var en naturlig del av livet, rättar du dig själv. Samhället försöker övertala er om att den rena luften och avsaknaden av negativa känslor hänger samman, men du är inte så säker på det. Och i den tanken finner du den sista lilla styrkan du behöver för att stå emot. Du kan aldrig vinna mot agenterna, men nu handlar det snarare om hur mycket du ska förlora. Hur mycket andra som behöver få minnas och få sörja ska förlora.

”Ni har inga bevis”, säger du.

”Vi behöver inga bevis”, säger agenten. ”Jag gissar att om vi söker igenom dig, eller din bil eller ditt hem så kommer vi att hitta minst en bild på en person som du har förlorat nyligen, är det inte så?”

När du inte svarar fortsätter agenten.

”Straffet är ganska högt för att ha kvar bilder på en partner. Vissa kanske tycker att det är lite väl högt, men det är priset vi måste betala för ett lyckligt samhälle. Det finns alltid några som tror att de vet bättre. Därför behöver vi statuera exempel. Vi måste få människor att förstå att det inte är värt att försöka.”

”Men vi är beredda att göra en överenskommelse”, säger den andre agenten. ”Ge oss en adress, så ser vi genom fingrarna den här gången.”

”En adress?” säger du. ”Vad menar ni?”

”Du vet mycket väl vad jag menar. Kom igen nu. En liten adress bara. Det är allt vi begär. Så slipper du hela den förnedrande processen. Så slipper du att hamna i straffregistret. Du slipper flera års fängelse och förlorad pension. Är det inte värt det?”

Du tittar på de båda agenterna. Är det här rimligt? Är det här priset för ett lyckligt samhälle? För vad någon annan har bestämt är ett lyckligt samhälle?

”Får jag behålla bilden?” frågar du.

Agenterna skrattar. Det är ett kort, torrt och känslokallt skratt.

”Jaja, du kan väl behålla bilden. Om vi får adressen.”

Du har aldrig hört en tydligare lögn. Det var det sista du behövde. Du stoppar in handen i den dolda fickan du har sytt in i sömmen på din jacka. Du tar fram bilden. Du tittar på den en sista gång. Du viskar farväl och lämnar över den.

”Det finns ingen adress. Det finns inget sällskap”, säger du när agenterna plockar fram handklovarna.

Du gör inget motstånd när de för i väg dig. Du har redan gjort så mycket motstånd en människa orkar göra.

The post Sommarnovellen: De sörjandes sällskap first appeared on Opulens.

FLOCKMENTALITET. Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag , skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Några dagar före valet satt jag i ett panelsamtal och pratade om antifascism. Vi diskuterade hopplösheten när det gäller det politiska läget, känslan av att simma motströms och hur man egentligen bör jobba mot fascism och intolerans.

Vi enades om att det är viktigare än någonsin att prata om frågor som rör demokrati och ett inkluderande samhälle. Att lägga vår tid och energi på att påminna om de värden starka auktoritära krafter vill få oss att glömma.

Moderatorn pausade. “Har ni tänkt på”, sa hon, “hur sjukt det egentligen är att vi sitter här år 2018 och pratar om att vi måste bevara demokratin?”

Hon hade så klart helt rätt. Det är helt sjukt.

Jag har tänkt mycket på det, försökt fundera på exakt när det vände. Sverigedemokraternas framgång i riksdagen är så klart en variabel. Insikten om hur mycket rasism, sexism och auktoritär idioti människor är villiga att acceptera om det innebär att de kan trygga situationen för sig själva. Hur människor nästan verkar längta efter en myndig landsfader som pekar med hela handen och är lätt att förhålla sig till.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De konflikter och den mångfald som kommer med ett öppet samhälle, en öppen värld, är komplicerade — särskilt som vi med hjälp av internet tar del av det varje dag. Att tvingas tänka själv är obehagligt, för då har vi ett ansvar. Det är lättare att längta efter en härsklysten förälder som förbjuder och spärrar in allt som kan vara farligt för oss.

Som ständigt motvalls har det hela istället fått mig att bli mer och mer frihetlig, att vilja sätta hälarna i marken och spjärna emot för att stoppa oss från att simma med den alarmistiska strömmen istället för emot den.

Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag .

Filosofen Foucault sa att vi alla har en inre fascist. En liten snut i vårt huvud som får oss att älska makt och att längta efter det som slutligen dominerar och exploaterar oss.

Nu ser jag rörelser som jag bryr mig om domineras av högljudda röster som skriker efter samma hårda tag. Ett blockerat internet för att slippa diskutera den komplicerade frågan om porr och sexualitet. Att hårdare straffa män för deras sexuella övertramp, även om det sker på bekostnad av ett rättssäkert samhälle. Att förbjuda nazistisk organisering och retorik. Enkla, handfasta lösningar som inte är några lösningar på samma sätt som du inte löser kulturella konflikter i ett mångkulturellt samhälle genom att skicka hem alla som beter sig misshagligt.

Vi behöver inte dras med i allt det där. Det är svårt, men vi måste inte. Vi behöver inte hamna i den liberala paradoxen att tillåta precis det som kommer att ta ifrån oss vår frihet. Vad vi behöver är att tänka, att samtala och — precis som jag inledde med — att värna om de friheter och den tolerans vi slagits för och inte ta dem för givna.

Jag har inte kommit på i vilket ögonblick diskussionen började vända. Det kanske inte är lika viktigt som att prata om att vi borde börja simma mot den där jäkla strömmen. Men som med mycket annat i mitt liv så har en av mina favoritpoeter Tomas Tranströmer beskrivit det bättre än jag kan.

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Simma mot strömmen first appeared on Opulens.