MOTSTÅNDSKAMP.  Filmen “Slaget om Alger” går nu att se på SVT Play. Anders Kjellström berättar om ett möte med ett av offren för den franska tortyren under Algerietrevolten.

Det är nu återigen möjligt att se filmen ”Slaget om Alger” på SVT play. Jag har sett filmen ett antal gånger och funnit den helt fascinerande i hur den med sin brutala realism skildrar den algeriska motståndskampen under 1950- och 1960-tal.

Vid ett tillfälle hade jag möjlighet att se den i Alger. Det var en biograf i ett arbetarklassområde och salongen var fullsatt. När filmen visade tortyren som de franska fallskärmsjägare utsatte de motståndarna för var det knäpptyst i lokalen och det var en plågad tystnad. Det var bara 10 år sedan revolutionen och jag var säker på att de flesta i lokalen hade någon släkting eller nära vän som blivit torterad eller dödad av de franska bödlarna.

Efteråt gick jag långsamt till hotellet och lade mig, men kunde inte somna. Jag gick upp och satte mig att prata med nattportiern och förklarade att jag nyss sett filmen. Jag frågade honom om det verkligen hade varit så djävligt som det framställts där.

Han såg på mig några sekunder och sade sedan att det var kanske till och med värre. Han tog av sig sin skjorta och visade mig brännmärkena där de franska soldaterna hade bränt honom med sina cigaretter. Jag förklarade att jag skulle ha svårt att någonsin komma över en sådan skräckfylld upplevelse och undrade hur han klarade av det. Han såg på mig igen med ett leende och yttrade att om jag hade varit där för drygt tio år sedan hade de troligen skurit huvudet av mig och spelat fotboll med det. Nu var kriget slut och nu måste vi alla försöka att leva värdiga liv med ömsesidig tolerans.

Situationen var bisarr. Han som torterats satt nu och tröstade mig som kom från den civilisation som plågat, förnedrat och förödmjukat honom. Jag såg på honom, gav honom en kram och gick för att sova. Nästa dag fortsatte jag västerut till Oran.

The post Krigets brutalitet och möjligheten till försoning first appeared on Opulens.

SPONSRAD TV. “Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon?” undrar Christian Wåhlander.

Jag har ett sånt där bra tv-abonnemang som gör att man kan bläddra i kanaler i en meny, och sen gå tillbaka flera dagar i tiden och spela upp ett sedan tidigare sänt program.

Den största fördelen med detta är att man kan snabbspola fram och tillbaka i programmet, ungefär som med en gammal videobandspelare. Vilket innebär att man kan sätta hastigheten på 64 gånger den normala när reklamen börjar, och sen efter bara cirka sju sekunder sätta till vanlig hastighet igen – eftersom reklamen då tagit slut!

Underbart! Reklam är att jämföra med djurplågeri och tortyr, så tack att jag kan slippa eländet!

Dock är det svårt att exakt pricka in när programmet åter startar efter ett svettigt reklampass, ofta hamnar jag tjugo sekunder för sent. Då får man spola tillbaka, bara åtta gånger hastigheten denna gång, så att man får mer kontroll.

Stopp!

Och fortfarande är det svårt att hamna helt rätt. Det får bli lite sömmar och skarvar, vilket innebär att jag istället för att hamna i en ocean av stinkande reklam istället hamnar i “Programmet presenteras av…”, det vill säga så kallat “sponsorskap”.

En synnerligen irriterande idé.

Så när man inte har stålar eller lust att satsa på tv-reklam så kan man alltså sponsra diverse tv-program istället. En synnerligen irriterande idé.

Jag kommer ihåg när det hela började för en herrans massa år sen. Då var det en extremt torr och tråkig röst som till exempel läste upp: “Denna programpunkt presenteras av Volvo AB”. Och så en gäspframkallande skylt där Volvos logga var knappt synlig nånstans i mitten. Och därefter började det mer eller mindre sevärda programmet.

Tiden gick, och sponsringen uppträdde även efter programmen, inte bara före. Tiden fortsatte att gå, och det var inte längre bara ett företag som sponsrade ett visst program, utan såväl två som tre. Så småningom började man lägga in lite mer friska och hurtiga, ibland nästan lätt skämtsamma och skönt ironiska röster. Det var inte längre roboten Robert som läste från en skylt, utan unga hungriga härliga skådisar och liknande, som såg sin chans till några anonyma röstsekunder i rampljuset.

Och där är vi nu: fjorton olika sponsorer före och efter nästan varje program. Skrämmande ofta är sponsorn en ost, men det kan även vara en hamburgare, en fjordlax, en elektrisk bil eller en smoothieblandare. Det viktiga tycks vara att det inte på något sätt relaterar till själva programmet som sponsras, och att det är allmänt irriterande och onödigt.

I dessa alltmer växande sponsorblock landar min snabbspolning, och frustrationen växer likt en prärievind i vilda västern. Var det verkligen detta Gud hoppades på när hen skapade människan? Att vissa människor skulle terrorisera andra med intellektuellt förolämpande reklam och never ending sponsorblock före och efter de i allmänhet urusla tv-program jag tittar på när jag är för trött för att göra något vettigt? Och att andra människor i sin desperation skulle skriva eldfängda artiklar om detta fenomen?

Va? Jag frågar igen: Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon? Vilket i själva verket är just vad som tycks ske – allt sedan industrialismen gjorde sitt fruktansvärda intåg med uppstyckning av djur, natur och människoliv.

Jag lyssnar med ovilja på att ännu en ost presenterar ännu ett program, och låter mig sen förflyttas till Ullared, där Ola-Conny och Morgan tar mig med på nya spännande äventyr bland kundvagnar och lagertruckar.

The post Programmet presenteras av en ost first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Tre poeter på tre månader har dödats under protesterna i Myanmar. Den senaste, Ko Zaw Tun eller Khet Thi som han också kallades, lämnades enligt aktivistgruppen Assistance Association for Political Prisoners (AAPP) till familjen med organ avlägsnade efter vad som troligen var en hemsk tortyr.

Khet Thi skrev om kulor som tränger in, inte där revolutionen äger rum, i hjärtat, utan i huvudet, där förtrycket tvättas in. Det väcker tankar om poesins kraft mitt i all avsmak: den sitter i hjärtat därför att hjärtat är enda muskeln stark nog att bära den.

Så länge föreställningen om att den fria individen är farlig finns kvar måste litteraturen finnas kvar som en påminnelse om att ondskan ligger i föreställningen i sig och inte i den fria individen. Hos den fria individen vilar inget annat än en vilja att göra gott – en naturlig solidaritet. Allt annat än fria individer är inget annat än framgångsrik retorik. Och framgångsrik retorik är sällan synonymt med solidariskt intresse. Retoriken är i grundens botten detsamma som kulorna i Myanmar: ”de skjuter mot huvudet, men vet inte att revolutionen bor i hjärtat”.

Christoffer Andersson

The post Noterat: Hommage till Khet Thi first appeared on Opulens.

FEGT. Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt, skriver Sofia Nerbrand.

På en lång rad platser i världen pågår ett vanvettigt våld, där människor skadar andra med berått mod. Kina intar med sin storlek och starka diktatur en föga imponerande förstaplats i klassen utstuderat förtryck. Miljontals uigurer skickas till omskolningsläger i Xinjiang-provinsen. En av dem som lyckats fly, Sayragul Sauytbay, berättade i Haaretz (17/10) om vidrigheterna som fångarna utsätts för. Det är vämjelig läsning. Tortyr, medicinska försök och våldtäkter är legio.

”Polisen tog ut 200 fångar, män och kvinnor, och sa till en av kvinnorna att bekänna sina synder. Hon stod framför oss och förklarade att hon hade varit en dålig person, men nu när hon lärt sig kinesiska hade hon blivit en bättre person. När hon var klar kommenderade poliserna henne att klä av sig och sedan våldtog de henne en efter en, i allas åsyn. Medan de våldtog henne kontrollerade de hur vi reagerade. Människor som vände bort huvudet, slöt ögonen eller såg chockade ut, fördes bort och vi såg dem aldrig mer. Det var hemskt. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa henne. Efter att det hände var det svårt för mig att sova på natten.” vittnar Sauytbay, som beviljats asyl i Sverige.

Vidare inför Kina massövervakning av sina 1,4 miljarder medborgare och västerländskt ägda företag i landet. De ska alla styras genom ett socialt betygssystem. Sköter man sig inte, bestraffas man.

Kommunistdiktaturen hotar också omvärlden. Den svenska regeringen utsattes för regelrätta hot för att kulturministern delade ut ett pris till en kinesiskfödd svensk bokförläggare.

Men var är massprotesterna mot Kina? Fördömandena i FN? Hur ställer sig den fria världen bakom demokratiaktivisterna i Hongkong?

Afghanistan, Iran och Saudiarabien är andra länder som man ska vara glad att man inte är född i. Det är utomhusfängelser för hela befolkningar, särskilt den kvinnliga delen. I Syrien har inte bara IS terroriserat människor. Diktatorn Bashar al-Assad är en av vår tids värsta massmördare.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt.

Omvärlden är flat när det kommer till utstuderat och systematiskt våld mot oskyldiga civila. Det är så outsägligt olyckligt efter alla de folkmord som ägt rum under de senaste hundra åren. Armenier, judar, civilbefolkning på Östtimor i Indonesien, röda khmerernas offer i Kambodja, tutsier, tibetaner, bosnier, kurder och yezidier är några av de grupper som mördats systematiskt.

Så kom inte och säg att det inte har hänt förut. Och våga inte fråga varför omvärlden inte hjälpte fler ut ur Syrien när kriget där ska läggas till historien.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt. Vi har alla en kognitiv förmåga att ta till oss vad som händer. Berättelserna och bilderna finns bara några knapptryck bort.

Jag rekommenderar till exempel att se någon av IS propagandafilmer där de avrättar människor framför kameran. Har man någon gång sett en sådan video förstår man att morden inte bara är något abstrakt som beskrivs i statistiken över antal döda. Då begriper man att det rör sig om människor av kött och blod, med känslor, rädslor och anhöriga.

Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt.

Vi borde bli bättre på att hata och bekämpa ondskan. Åtminstone med ord.

The post Vi har förlorat förmågan att hata ondskan first appeared on Opulens.

ONDSKEFULL LOGIK. “Fernández skriver lätt och flytande och med trots allt nödvändig distans till alla grymheter som begås.” Thomas Almqvist har läst Nona Fernández roman Den okända dimensionen om Chile under Pinochetdiktaturen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den okända dimensionen av Nona Fernández
Palabra förlag
Översättning: Ellinor Broman

I september 1973 störtades Salvador Allende efter en blodig statskupp i Chile och general Pinochet blev enväldig diktator. Tusentals chilenare flydde terrorn i hemlandet och många sökte sig till Sverige. Samma år skedde detsamma i Uruguay och några år senare även i Argentina. Vintern och våren 1976 arbetade jag som tolk på ett flyktingläger på Ronneby Brunn, där många chilenska, uruguayanska och argentinska barnfamiljer hade hamnat. De flesta av de vuxna var misshandlade och många var torterade. Under 1980-talet lindrades situationen något i Chile, samtidigt som ledande oppositionella fortsatte att utsättas för attentat. Pinochets diktatur varade i sjutton år. Först 1990 var Chile fritt igen.

1984 kliver Andrés Antonio Valenzuela Morales in på tidskriften Cauces redaktion i Santiago de Chile och vill berätta om sina erfarenheter som militär i säkerhetstjänsten. Cauce publicerar hans berättelse och förbjuds strax därefter. Myndigheterna var livrädda att hans vittnesmål skulle öppna dörren till den mörka zonen. Nona Fernández Den okända dimensionen bygger på hans vittnesmål om gripanden, tortyr och mord under Pinochetdiktaturen. Hennes roman är också en skildring om det Chile som hon växte upp i – hon är född 1971 i Santiago de Chile – men också av de motsättningar som idag råder kring hur minnet av diktaturen ska förvaltas. Chile har inte gjort upp med sitt diktatoriska förflutna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Fernández kallar Andrés kort och gott för ”mannen som torterade”. Hon berättar om en parallell värld, en okänd dimension, som få kände till eller som man kanske kände till men inte ville veta av. Idag finns det chilenare som förnekar att den parallella världen någonsin funnits. Den okända dimensionen är en skräckhistoria med en helt vanlig man som huvudperson. Han kunde ha varit vem som helst men hade tillhört säkerhetstjänsten. Fernández försöker sätta sig in i hur människorna på båda sidor – de torterade och de torterande – tänkte och kände men lyckas aldrig förstå alla grymheter som begicks under ganska många år. Här finns ändå en empati och en inlevelse med de drabbade människorna i ett land i kris. Nutid, dåtid och framtid smälter samman i en tidsparentes av den okända dimensionen.

Fernández skriver lätt och flytande, snabbt och med trots allt nödvändig distans till alla grymheter som begås. Hennes språkbehandling är ytterst känslig och uttrycket klart och tydligt med en sylvass skärpa. Det fanns en ondskefull logik i allt förtryck. Mycket i romanen har dokumentär prägel. Vad är det som bryter ner människans moraliska ansvar? Vad är det som gör oss till mänskliga bödlar? Chilenaren på gatan visste oftast inte vad som hände i fängelserna eller tortyrkamrarna eller ville inte veta. Den okända dimensionen engagerar mig och väcker min avsky men väcker också tankar och funderingar som inte är så lätta att frigöra sig från. Fernández roman är en närstudie i mänsklig skräck, grymhet och förtvivlan men mynnar ändå ut i en storslagen hyllning till sanningen. 2017 mottog hon det prestigefyllda Sor Juana Inéz de la Cruz-priset för Den okända dimensionen.

The post Inlevelsefullt om offren och förövarna first appeared on Opulens.

INTERVJUER. De syriska kvinnornas erfarenheter är av allra värsta art men de lever och kan berätta. Yazbeks starka intervjuer vittnar om en outtröttlig kamp för mänskliga rättigheter och allas lika värde i ett land där ingenting av detta längre existerar, skriver Carolina Thelin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nitton kvinnor – berättelser om syriskt motstånd av Samar Yazbek
Ordfront förlag
Översättning: Marie Anell

Den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks Nitton kvinnor — berättelser om syriskt motstånd är en tung och påfrestande läsning men samtidigt fullständigt nödvändig.

Hur klarar man sig igenom ett krig utan att själsligen dö? Sitta fängslad och utstå tortyr, våldtäkt och förnedring, leta kroppsdelar på småbarn som sprängts itu och att sedan sy ihop dem? De syriska kvinnornas erfarenheter är av allra värsta art men de lever och kan berätta. Yazbeks starka intervjuer vittnar om en outtröttlig kamp för mänskliga rättigheter och allas lika värde i ett land där ingenting av detta längre existerar.

Yazbek har tidigare skrivit reportageböcker om kriget i Syrien. I Resa in i tomheten: en berättelse från Syrien beskriver hon krigets fasor i hemlandet. Hon hade då levt i exil i sedan 2011 och bor i dag i Paris. 2017 kom hennes roman Hon som vandrar ut på svenska. Den beskriver terrorn genom tonårsflickan Rimas ögon och ger på så sätt också läsaren en extra blick för vad som sker i landet. Kriget får ett kvinnligt ansikte.

Under senare tid har flera böcker skrivna av kvinnor som handlar om våld och kamp för överlevnad kommit ut. Bara förra året kom den marockanska författaren Leïla Slimanis reportagebok Sex och lögner ut på svenska där hon intervjuar kvinnor om hur det är att leva i ett Marocko där det patriarkala systemet endast erbjuder kvinnor två roller att spela: oskuld eller hustru. I romanen De hemlösa katterna i Homs beskriver den svenska journalisten Eva Nour (pseudonym) hur den unge mannen Sami överlever i en stad i ruiner och i Alexandra Pascalidous Mammorna får mödrarna i olika utsatta områden i Sverige komma till tals. Böckerna skildrar en tillvaro där döden är en ständig följeslagare men också kärleken och gemenskapen.

I Nitton kvinnor (helgjutet översatt av Marie Anell) är kvinnorna som berättar mellan tjugo och sjuttiosju år. De är alla från medelklassen, ett medvetet val skriver Yazbek i sitt förord, eftersom “dess medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja”. Kvinnorösterna från flyktinglägren, de som saknar allt, behöver enligt Yazbek en annan berättelse som hon hoppas få tid och kraft att genomföra. Nåväl, jag tänker att ett större spektrum av erfarenheter hade gjort boken än mer intressant.

Kvinnorna i boken har snarlika bakgrunder och vittnar om liknande upplevelser — att de innan revolutionen 2011 studerade på universitetet eller yrkesarbetade och hur de sedan började engagera sig politiskt. De ser hur det går åt helvete med alla förhoppningar om demokrati och reformer, de demonstrerar och dokumenterar slakten av män, kvinnor och barn, lägger upp bilder på sociala medier, låter omvärlden få veta.

När revolutionen tagits över av Islamiska fronten stryps alla möjligheter för kvinnor att agera offentligt men de fortsätter ändå. De arbetar på sjukhusen, öppnar utbildningscenter för kvinnor och barn, går under jord, tar sig förbi gränsvakter medan bomberna faller och… nej det är omöjligt att beskriva deras mod och envishet med några få rader.

Till slut när allt gått förlorat tvingas de flesta av kvinnorna att fly. En av dem — Zina — skriver: “Jag lämnade Syrien mot min vilja och bor nu i Turkiet. Våra krav på frihet och värdighet slutade i slaveri och förnedring. Jag följer mina vänners öden och önskar att de ska komma levande ur de bombade och belägrade områdena. Jag föreställer mig att slutet kommer att innebära slutet för oss alla. Vår dröm är över. Och allt har fallit”:

Men kanske är inte allt förlorat. Yazbeks dedikation “till våra barnbarn, flickor och pojkar” inger trots allt förtröstan: “Vi siktade på en omöjlig storhet som kallas rättvisa. Men vi stängde inte dörren efter oss och lämnade den inte vind för våg.”

The post Syriska kvinnoöden i stark intervjubok first appeared on Opulens.