ROMAN. ”Pia Raattamaa Visén har skrivit en berättelse på mättad prosa och det som är starkast är den utsökta gestaltningsförmågan, utmejslingen av karaktärerna,” skriver Bo Bjelvehammar.

Sammanflätning av Pia Mariana Raattamaa Visén
Albert Bonniers förlag

Författaren Pia Mariana Raattamaa Visén är född i Muodoslompolo i Tornedalen, men bor nu i Hälsingland. Hon undervisar i språkdidaktik på Stockholms universitet

2019 debuterade hon med romanen ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by”.

Nu har hon skrivit ”Sammanflätning”, en tornedalsk berättelse, där vi får ta del av fem generationer kvinnors liv.

Det är liv som genomsyras av samisk kultur och ett samiskt sätt att leva, för att förstärka berättelsen, finns det inslag av både samiska och meänkieli.

Kolonialt förtryck

I centrum står Frida, som närmar sig livets slut, bredvid och nära henne lever döttrarna Anna och Lis-Mari. De har mycket gemensamt som historia och kolonialt förtryck och så allt det andra, som är nära. Skogen, myrmarken, fjället och vattnet. Naturen är nära och inpå, dagligen med dofterna och färgerna, med växlingarna och förändringarna.

En skör människa

Men det finns en sak, som överskuggar allting annat, det är Fridas mormors öde.

Ingá föddes i Karesuando socken och hennes liv blev svårt på olika sätt, det var det med nerverna som ställde till oredan. Hon var en skör människa.

Ingá bemästrade sin oro och ångest med arbete, ständigt hade hon något för händerna. Till slut orkade hon inte längre.

Det nya hospitalet

Det blev transport bort från familjen, hon kom snart till Furunäsets sjukhus, ett nytt hospital i Piteå. Hon levde där till sin död 1928, trettio år i institutionsmörker.

Det fanns då endast långvariga terapier med låg verkningsgrad – Ingá fick bära olika etiketter som schizofreni och hysteri. Den värsta sattes bortom medicinen – ”sinnesslö lapp”.

Ett tomrum svårt att bära

Men såret, hugget och revan var något annat, Ingà fick ingen grav, det fanns inget ställe att gå till, ingen kunde berätta var hennes kropp blivit av. Det tomrummet var svårt att bära och gjorde sig ständigt påmint. Det fanns tecken på att hon fanns i närheten, genom rop, både från myrmarken och ifrån tjärnens klarhet.

Ingás liv är för alltid, sammanflätat, sammansatt med den övriga familjen. Men den sista stenen saknas, det är grundstenen. Att föras tillbaka till ursprunget.

Pia Raattamaa Visén skriver en mättad prosa

Pia Raattamaa Visén har skrivit en berättelse på mättad prosa och det som är starkast är den utsökta gestaltningsförmågan, utmejslingen av karaktärerna. Över det rika landskapet vilar det stora vemodet.

The post Pia Raattamaa Visén har utsökt gestaltningsförmåga first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. “Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär. Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa,” skriver Carolina Thelin som läst Lo Kauppis nya bok.

Två vita dvärgar av Lo Kauppi
Leopard förlag

2003 gjorde Lo Kauppi succé med den självbiografiska enmanspjäsen Bergsprängardottern som exploderade som sedermera också blev bok. 2010 satte hon upp uppföljaren Bergsprängardöttrar på Riksteatern som bygger på samtal med interner och anställda på Hinsebergs och Ystads kvinnoanstalter.

I Kauppis senaste bok möter vi henne igen, som två vita dvärgar på stjärnhimlen. På rymdstyrelsens rymdblogg läser jag att ”vita dvärgar kallas stjärnor som är döda och som minskat kraftigt i storlek” men att “ljusexplosioner, som lyser starkare än hela vår galax, ibland beror på att två av dessa vita dvärgar slås samman”.

The post Tillsammans är vi starka first appeared on Opulens.