KONSTMUSIK. Kammarorkestern Musica Vitaes projekt ”Framtidens tonsättare” fyller 30 år. Här följer Tore Sjöqvists rapport från Växjö om kompositionsprojektet.

”Framtidens tonsättare” 2026

I år fyller Musica Vitaes fantastiska kompositionsprojekt ”Framtidens tonsättare” 30 år. Sedan 1996 har orkestern varje år bjudit in tonsättare från musikhögskolorna i Malmö, Stockholm och Göteborg att skriva direkt för orkesterns stråkar.

Projektets form är förhållandevis fast medan musiken är ständigt ny. Förutom det första året har projektet letts av dirigenten Michael Bartosch som tillsammans med Musica Vitae under åren har fått omkring 180 nyskrivna verk att lyfta från tonsättarnas partitur och förvandlats till klingande musik.

Så också i år då Freya Wolf, Oskar Björkman, Emma Ebmeyer, Jakob Malmfors, Axel Lönner och Milosz Krawczyk gästar Musica Vitae och Växjö för att under en intensiv veckas repetitionsarbete försöka få musiken att klinga så nära deras intentioner som möjligt.

Glädjande nog har intresset för projektet vuxit under senare år och när Musica Vitae på fredagkvällen tar plats på hemmascenen på Nygatan 6 för att berätta om årets tonsättningar möts de av en fullsatt salong och mängder av nyfikna öron.

Att följa repetitionerna

Att följa veckans repetitioner är att få vara med på en resa där de sex musikstyckena efterhand stiger fram och blir allt tydligare i sin form. Och samtidigt som orkestern och dirigenten arbetar med att ge musiken liv delar de med sig av sina kunskaper kring vad som krävs av ett partitur för att det ska berätta för orkester och dirigent vad tonsättaren vill och veckan ger också utrymme för kommentarer om vad som är möjligt att göra på orkesterns instrument och hur olika noteringar kan göra läsningen svårare eller lättare för musikerna.

Avbrotten blir inledningsvis många då detaljer eller karaktärer ska redas ut. Och när arbetet tillsammans med orkestern är över avslutas varje dag i en genomgång där Michael Bartosch och tonsättarna ägnar ytterligare en timme åt att reda ut oklarheter av olika slag.

En palett av uttryck

För den som får möjlighet att följa repetitionerna framstår de sex korta verken efterhand också som en illustration av vilken enorm palett av uttryck som gömmer sig i stråkorkesterns 14 instrument. Visst ges det plats för stråkorkesterns traditionella, sammanhållna, klang men den dominerar knappast. I stället ges det gott om utrymme för sträva ackord och svävande, kanske frågande, klanger där flageoletter och glissandon, knäppningar och studsande stråkar fyller verken med mängder av detaljer, ibland liksom gömda i en större kropp.

Till en början liknar arbetet kanske hur en träsnidare eller skulptör som utifrån träbiten eller stenblocket börjar sitt arbete med att söka efter den träslev eller skulptur de är övertygade om bor därinne. Några tydliga regler för hur den nyskrivna musiken ska framföras finns knappast och den första dagens repetitioner handlar mycket om att hitta former och strukturer.

Men redan under den andra repetitionsdagen tar sig arbetet andra former. Man kan känna en slags befrielse hos tonsättarna när styckena får alltmer tydliga strukturer, och i strukturerna kan också de många detaljerna stiga fram. Kanske kan repetitionerna då i stället liknas vid en skicklig kocks arbete med ett långkok som efterhand låter smakerna smälta samman och bli alltmer komplexa samtidigt som varje ingrediens ska få utrymme att ge sitt bidrag till helheten.

När konserten närmar sig handlar det om den sista finputsningen som ska få musiken att lämna noter och tekniska svårigheter bakom sig för att förvandlas till de upplevelser vi lyssnare kan ta till oss.

Årets  kompositioner i”Framtidens tonsättare”

Med något undantag domineras årets kompositioner av långsamma rörelser. Ofta med ett slags kluster eller ljudmattor där klangkroppar stilla söker sig fram och mycket av det som sker och ger liv åt musiken händer inom kroppen. Som en uppmaning till oss lyssnare att inte bara lyssna till de stora gesterna utan också ta till oss av det som inte är påträngande eller högljutt.

Tydligast i sitt användande av det diskreta är Emma Ebmeyer som i sitt verk ”fokus” tar med lyssnaren på en resa från tystnaden, eller det inte hörbara, via nästan tystnad till något som definitivt inte är tystnad.

Kanske skulle det kunna liknas vid rörelser i en dimma som inledningsvis gör omgivningen osynlig men där den allteftersom man närmar sig stilla och lite diffust träder fram efterhand.

Här inleds resan i tystnad och så med en nästan ohörbar cello. Långsamt och liksom tveksamt växer stycket i ett mycket långsamt crescendo där allt fler instrument tar plats. Efterhand som repetitionerna går framåt hittar stycket alltmer struktur, en struktur som låter mängder av små detaljer stiga fram, ibland som små vackra teman i en mer kaotisk omgivning.

I mitt huvud skapas en musikalisk kropp som sakta rör sig – på något vis svävande genom skimrande vatten. Kanske som en manet i ett vatten där solljuset bryter igenom och skapar ett skimmer av svävande toner och ögonblick av stor skönhet. Kroppen av tonkluster och klangmattor rör sig långsamt men minst lika viktigt är allt det som händer inom kroppen. Och som styckets titel säger krävs det ett totalt fokus för att i någon mån kunna följa med i allt som nästan är dolt. Än större är det fokus som krävs av orkesterns musiker för att styckets alla detaljer ska smälta ihop till en sammansatt helhet.

Verkens titlar är viktiga

Årets sex nyskrivna verk handlar förvisso inte om programmusik. Ändå blir titlarna betydelsefulla. Som en ingång till musiken hjälper de lyssnaren att hitta en egen väg till musiken. Ger ledtrådar och associationer som styr lyssnandet.

Så blir det lätt att placera också Jakob Malmfors verk ”Mellan två andetag” i en omgivning av vatten. Verket har inspirerats av upplevelser under fridykning – ”I fridykning kommer det en punkt under ens färd neråt där kroppen förlorar sin naturliga flytförmåga. ….” skriver kompositören bland annat i sin presentation.

Verket inleds distinkt och med kraft men sjunker sedan snabbt tillbaka. I volym om än inte i intensitet. Som flera av verken är grundtempot långsamt. Fyllt av intrikata rytmiska figurer som ofta placeras som skimrande bubblor i i pizzicaton och studsande stråkar. Stämningen är svävande med en andning som stiger och sjunker medan den vandrar mellan instrumentgrupperna.

För en stund tycks verket närmast stillastående med eftertänksamt vackra klanger, vilande i sig självt som om fokus vänds mot ett inre eller blickande upp mot ytan och ljuset.

Kanske hjälper titeln till också när en sjunkande rörelse strax efteråt skapar en känsla där stilla skönhet blandas med en lurande känsla av hot. Sällsamma klanger skapas när musikernas röster blandas med instrumenten och formar stilla nedåtgående virvlar.

Axel Lönners verk ”Och det är som jag sågs en gavel stå vit” har hämtat sin titel från Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden”. Det är en tillbakablickande dikt där goda minnen blandas med sorgen över det som försvunnit. Något tillbakablickande hittar man knappast i Lönners musik men visst bjuder stycket på både skönhet och vemod.

Svävande klangmattor

Verket inleds av en ensam, svävande violin. Långsamt och sökande tillkommer fler instrument. Som ett stilla och oerhört lågmält samtal. Eller är det kanske en återklang från en tid då de tomma markerna var fyllda av liv.

Allt växer mycket lugnt och stilla till svävande klangmattor. Inledningsvis helt utan resonans. I sin yttre form är inledningen utmanande repetitiv. Så löser stämmorna upp sig och i ett mycket långsamt crescendo stiger instrumentens resonans lynnigt och långsamt fram. Bryts igenom av virvlande rörelser och utrop eller signaler från enskilda instrument. Lyssnar man noga hittar man små melodier gömda inne i klustret. Så växer en stor, kraftfull och lite orolig intensitet fram men går över i stilla flageoletter innan en mollstämd melodi stiger fram som minnet av ljusare tider.

Oskar Björkmans ”Vallåt från Mockfjärd” bär årets tydligaste tema. Hans verk bygger på en uppteckning av just en vallåt från Mockfjärd och den vackra melodin följer oss genom verket. Ofta helt nära, ibland mer dolt eller på avstånd.

Det är inte svårt att låta musiken ta mig med till fäbodlivet där djuren dagtid vandrar fritt på bete. Att guidad av tonsättaren göra sällskap med djuren genom glesa skogar där solen skimrar genom lövverket medan den lockande melodin berättar att mjölkningen väntar på fäboden.

Inledningen presenterar verkets klangvärld och låter oss ana huvudtemat. Melodin stiger in med violans varma ton och kontrabasen skapar stämning med en bordunton medan fiolernas studsande stråkar skapar ett skimmer över upplevelsen. Melodin finns hela tiden där men det rycker och drar, varieras och temat ger sig då och då ut på små utflykter. Någonstans mitt i verket får vi ett exempel på hur en inledningsvis dold bild kan stiga fram när de intrikata pusselbitarna kommer på rätt plats. Den här gången i form av en skir melodi som skapas i ett intrikat samspel av violinerna och tar plats parallellt med styckets huvudtema.

Stillhet och rörelse

Freya Wolfs ”perspectives” handlar om stillhet och rörelse och tar sin utgångspunkt i en vindkraftspark i Öresund. Vid resan över Öresundsbron vandrar kraftverken in i och ut ur gemensamma linjer. Skapar ordning och oordning. Samtidigt rör sig rotorbladen i olika hastigheter. Tillsammans blir de en illustration av att vad man ser beror på varifrån man tittar – vilket perspektiv man har.

Det är naturligtvis relevant för Freya Wolfs verk men blir också en påminnelse om att våra upplevelser ofta är personliga och att vad vi upplever under en konsert beror på vad vi har med oss in i situationen. Också det en form av perspektiv.

Verket är uppbrutet, ständigt växlande mellan sammanhållet och kaos, mellan dramatik och vila. De olika temperamenten, eller karaktärerna, kan också samexistera och ta plats i olika delar av orkestern. Även här är inledningen sökande.

Var stämma för sig tycks stabil men tillsammans skapar violinerna en klang som svävar fritt innan de förankras av cello och kontrabas. Stämning skapas i klusterlika klanger som låter skilda instrument stiga fram med, som det tycks, en egen agenda. Överhuvud handlar det mer om klanger än om melodi och om instrumentröster som rör sig oberoende av varandra samtidigt som de tillsammans skapar en spännande, lite svårfångad helhet.

Många av årets kompositioner präglas av ett slags återhållet sökande med svavlande och skirande skira klanger, berättelser som ibland handlar om stilla undran eller förundran och lika ofta handlar om frågor som om påståenden.

Årets konsert avslutas

När årets konsert avslutas med Milosz Krawczyks ”Rapsodia” är temperamentet ett helt annat. Med inspiration i östeuropeisk folkmusik har Krawczyk skapat ett löst sammanfogat verk som med enorm kraft och energi genast greppar tag i lyssnaren.

Här används orkesterns hela klang och med intensiva melodier och drivande rytmer skapas en helhet som samlar orkestern kring ett mål. Så byter verket attityd och går in i ett meditativt stilla tillsänd. En närmast klosterlik känsla där orkesterns instrument får sällskap av mumlande, andlös sång. Allt byggt på en diskret bordunton i kontrabasen.

För åhörarna blir det en kväll av möten. Med dirigent och musiker, melodier och klanger. Men framför allt med de sex tonsättarna vars verk tillsammans skapar en väv av spännande upplevelser. Vackra och utmanande, vilsamma och oroande.

Musica Vitaes stora betydelse

Genom åren har snart 200 tonsättare skrivit för Musica Vitae som ständigt förmått att tillsammans med Michael Bartosch skapa spännande musik av de partitur de mött. Många av tonsättarna är verksamma och flera av dem är flitigt spelade både nationellt och internationellt. Vad som ska hända med årets tonsättare är det väl ingen som vet. Men jag vill gärna höra mer. Av spännande tilltal och personliga röster.

Musica Vitae har under årens lopp gjort fantastiska insatser för att lyfta fram den nutida musiken. Inte minst genom projektet ”Framtidens tonsättare”. Trots det kvarstår problemet att man så sällan får höra samtida musik mer än en gång. Går miste om repetitionens möjlighet till fördjupning eller igenkännandets glädje.

Alla årets verk skulle må väl av en andra och tredje lyssning. Men för att det ska ske måste den nutida musiken få en så stark position att betydligt fler nutida verk får en chans att ta plats på den ordinarie repertoaren. Som njutning och utmaning och en möjlighet att närma sig det hittills okända.

The post ”Framtidens tonsättare” – fyller 30 år first appeared on Opulens.