LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.

Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis

Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag

Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.

Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?

Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.

Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.

Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…

”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”

Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.

Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden

”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”

Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.

I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:

”du är glittrande berg i grönskan

finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”

Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.

Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.

Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.

En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.

Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….

Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.

Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:

”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål

i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”

I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:

”kulisser till dem

öppnande av armar

moder av mörker

ros”

Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.

I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.

Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.

Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.

Stor frihet för läsaren

Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.

Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”

Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…

Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:

”din blick när ljuset ändrar sig

ovetandets lycka

invirade i oss

höll varandra vägen hem

vingar utan ljud

fjärilar runt, runt”

Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt

Men Obegripligt?

Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).

Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:

”ögonen är svarta hål

de följer i rymden genom solens död

det är mörka källare där de övergivna bor

källare som de övergivna gör till sitt hem”

Och så var det detta med den glada kon.

”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten

en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag

började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”

(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).

Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.

Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.

Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort

En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;

”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”

Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?

I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.

Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen

Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.

Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.

Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.

Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.

Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.

Här ett stycke av kompositören:;

Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions

”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:

”stolar fläckas natt

finns och det finns inte”

Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).

Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv

Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok. 

Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,

”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”

Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).

Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.

Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.

Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.

När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.

Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.

Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.

Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.

Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…

The post Iman Mohammed skriver gåtfull men njutbar poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen publicerar vi i Littestraden några nyskrivna dikter av Tomas Johansson.

Tomas Johansson har skrivit sedan 20-årsåldern, allt från poesi och prosa till dramatik. Han har gjort ett hörspel i Sveriges radio och publicerats i ett antal tidskrifter, bland annat här i Opulens. Nu är vi återigen glada över att här i Littestraden få presentera några av hans dikter.

CAROLINA THELIN

Ibland är det som om det orimliga

är det enda som existerar

handen som skriver detta

ögonen som läser;

orimliga

Alice Coltranes fingrar

svävar över harpsträngarna;

musikens transcendens,

orimlig

Lika orimligt som det levande;

förmultnandet

omvandlingen

Hilma af Klints

målningars tillkomst;

orimligt

Munsös klockstapel

dess tjärdoft

fönstrens vidöppna ögon;

orimliga

att tro att det enda

riktigt verkliga

är det som görs i kärlek;

orimligt

ändå är

till slut måhända

det orimliga

det enda rimliga

…..

Klangspov

jubelärla

drottningvinge

ångersång

homo sapiens

dödsängel

flyger här över

varnar oss

för oss själva

…..

Lutar mig förbi

hudmassorna

ser nära – genom

ingen vacker syn

ett marionettspel detta

liv

lekt frihet

krigen än en gång

luftar sina

röda lungor

…..

Orden i kristall

kan

slå ned som spjut

i brösten

förvränger

hånar tafsar förvånar

gläfser

krusar slussar

undertoner

ohörda

för den som

inte slipat sin hörsel

tonläget ;

en kurskorrigering

…..

Han tryckte ned handtaget

två gånger hårt

mitt i natten

ville in min själ

in till min rädsla

jag stel i sängen

låtsades inte finnas

senare ringde han

på

dörrklockan

en evighet

jag ofanns

ännu mer

på morgonen igen

ringde på

jag öppnade

Han sa; du är skyldig

Jag : skyldig till vad

Han: till att ha kommit till jorden

Jag: är det ett brott?

Han: ja

Jag:  då är det mina föräldrars brott

Han: mänskighetens

Jag; förstår dig inte

Han: du stör mig, förstör

Jag: hur då, har sovit hela natten

Han: genom att finnas

Jag: åh, jag finns så lite

Han: passa dig riktigt noga

sakta sköt han dörren mot mig, backade, vände sig om

Han: rättegången….

låste honom ute

i overkligheten

…..

kristallblå rygg

av kungsfiskare

I Sablayan

jag söker inte längre

hörde

uggla hoar i Alago

jag söker inte längre

kände

vinden från svalor

tätt över huvudet

Taal vulkanen

snarkade

mitt i sjön

jag söker inte längre

hörde

geckorna kalla

på varandra

ila runt innertaken

söker inte längre

låg

i hängmatta mellan

banan – mangoträd

något sökte mig

mig där

en lätthet

jag inte trodde fanns

——

Jag ska ta fram mina dagar

lägga dem i kopparkittel

hänga  upp den på barndoms

köksvägg

jag ska ta fram mina nätter

lägga dem under paradhanduken

mellan barndoms kökshanduk

ska ta fram de första skidorna

de första skridskorna

lägga dem under

den första snön

min ungdom och barndom

lägger jag i en kartong

med foton

om någon ville minnas

tar fram mina spädbarnsår

lägger dem i en mjuk filt

virar runt

som om de ännu går

att ta hand om

trösta

The post Littestraden: Dikter av Tomas Johansson first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen publicerar vi tre dikter av Tomas Johansson.

Tomas Johansson har sysslat med skrivande sedan 20-årsåldern, allt från poesi och prosa till dramatik. Han har gjort ett hörspel i Sveriges radio och publicerats i ett antal tidskrifter, bland annat här i Opulens. I dag har vi återigen glädjen att presentera hans lyrik, denna gång i form av tre dikter.

CAROLINA THELIN

OM

Ta hand om dig

för din skull

för min

ta dig om händerna

den ena om den andra

du behöver det

ta din hand om

glädjen i glömskan

i det du ej förnimmer

ta din hand och gå

emot dig själv

när du endast ser svart

– gå rakt in i orden

ta händerna dina

håll om dem

dessa våldsamma känselspröt

ta händerna om dagarna

värm dagarna

mellan dem

ta hand om nätterna

se sorgen som gåva

ta till din handling till sömns

nu får djupet i dig vila

tag hand om cellerna

de försvinner

byts ut veranda en

ta i händer varligt

lämna dem inte

förhastat

ta med dina händer

om det som visas

ta min hand om dig

det vill i mig så

ta dina händer om mig

det vill i dig så

ta hand om mig

så tar hand om dig

ta mig om min hand

att vi en liten stund

ta utan ord våra händer

låt dem gå lätt

ta händerna om applåden

som ett givande

ta hand om vapnen

kastrera dem noga

ta Bachs hand om

solocellosonaterna

tag om det som händer

några gånger

lämna sen i fred

tag handen vid hjärtat

pulsen en livlina

håll i omsorg

ta dig runt handen

omkring

och djupt

om dig

om

I LUNDEN

Av ljus

vara ljusburen

andas ljus

sitta på ett klippblock

kalvad av inlandsisen

ett klippblock av ljust

sitta så länge att

bli klippa av ljus

bli ljusklippad

av ljus

Strax bredvid langare

och tonåringar

ofredade av ljus

också de innerst

ljus

RÖRELSETRÄNING FÖR TUGGMUSKLER OCH KÄKLEDER

Gapa stort

upprepa valfria rörelser

tio gånger

sträck ut tunga

samtidigt som du säger

käke

käken

käkarna

kväkarna

kräkarna

kråkorna

kråkbona

rakarna

rakbona

krakbonad

krakbenta

skratta nu loss käken

betrakta den på bordet

i ett vilsamt ljus

The post Littestraden: 3 dikter av Tomas Johansson first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken,” skriver Tomas Johansson som last den aktuella diktboken ”Sten”.

Sten av Helga Krook
Lejd 

Helga Krook har gett ut ett tiotal böcker, de flesta diktsamlingar, ofta orättvist förbisedda.

Hon har även skrivit en doktorsavhandling i litterär gestaltning, ”Minnesrörelser”. Jag ska återkomma till den.

Krook är också en av dem som står bakom ”Dikter – en antologi för Ukraina” som kom ut för något år sedan.

”Sten” består mestadels av tvåradingar, fyra på varje sida.

De tomma utrymmena ger läsaren utrymme att meditera över sin läsning och över det outsagda.

Den förra diktsamlingen, ”Utmattade. Solo samtal kör”, var mångröstad och nedtecknad under en för diktjaget plågsam tidsrymd.

I ”Sten” är allt mer avklarnat och homogent, även om det sorgesamma finns som en underton också här. Den hotande tidsandan finns är mer eller minde utsagd, men här finns också en mindre och lugnare omvärldar, som den på Fårö. Där står ett litet fruktträd kvar – de utsatta träden har dock fått anpassa sig.

”fikonträdet har lärt sig växa

som en enbuske, det är ett annat

alfabet här

det tar åratal att lära sig”

Krooks text böljar fram i moll, och kastar sig som vågor till nästa rad, så att ett nät bildas mellan dem. Man kan således läsa texten i boken som en enda lång dikt.

Människans destruktiva livshållning letar sig in i diktjaget, men just det musikaliska och ordens omsorgsfullt valda valörer lättar upp dysterheten. Här finns också en sorg över en kärlek som inte tycks ha förverkligats.

Som läsare kan man sörja med diktjaget och känna igen sig. Nutidens omvärld och 1900-talets historia tränger in under huden.

”Sally S Wronkow

Theresienstadt

Terese Wronkow

Geborene Engel”

Allitterationerna gör det lite lättare att ta in svärtan som hos Krook även tar sig in i diktjagets släkthistoria.

Hon har alltså i sin avhandling skrivit om sin mors fasters öde under andra världskriget i Tyskland. Krook delar i avhandlingen upp sig i fem pseudonymer som ger olika perspektiv på vad som hände. Hon låter ändå till slut allt stå öppet. Alltid, tycks Krook mena, fattas något i ett minnesarbete. Men det lyser också igenom att i en god litterär gestaltning, bör slutet stå öppet. Också i slutet av ”Sten” står det mesta öppet.

”väger stenen tyngre än trädgården

vem förvandlar vem”

Det nämns att diktjaget besöker tyska arkiv för att finna belägg för släktens historia under kriget.

Det är intressant att jämföra ”Sten” med Anja Utlers diktsamling ”Det börjar”. Utler begråter där Ukraina-kriget utifrån diktjagets tyska släkthistoria. Utlers text är mer språkmaterialistisk och besvärjande, varje strof börjar med; det börjar, blir dag (i lite olika versioner).

Utler berättar i ett efterord om sin depression i början av kriget som, menar hon, berodde på att hon trott att det skulle vara omöjligt med ett nytt utrotningskrig i Europa.

Utrotningskrig eller ej, hon kommer med några filosofers hjälp – Corine Pelluchon och Martha Nussbaum – fram till att hela samhällskroppen är förgiftad av hierarkiskt tänkande och imperativ som imponera!, segra!

Hon har liksom Krook svårt att kunna reda ut släktens historia, bland annat på grund av att de som deltagit i kriget är döda.

Utler skriver vidare – och detta var ändå före det som sker nu i Mellanöstern:

 ”Vi håller nu just nu på att förlora så mycket – liv och levande varelser och rättvisa, möjligheter att bo och leva, framtiden – att sorg egentligen bara kan tolkas som ett mycel vilket sträcker sig genom och griper in i tid och värld och samtliga kroppar.”

Kanske den mest adekvata reaktionen på det som nu sker i världen är just sorg.

Stenen i Krooks diktsamling behöver nödvändigtvis inte liknas vid tungsinne, sorg är ju en angränsande känsla. När jag slår i en ordbok får jag fram att ”tungsinne” kan liknas vid melankoli eller dysterhet, ofta som ett karaktärsdrag. Sorgen däremot klassas som djup nedstämdhet, ofta efter någons bortgång och kan alltså lättas med tiden.

Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken – kanske en kantat av Bach, förslagsvis ”Ich habe genug”.

Vart ska man vända blicken när man börjar förlora hoppet för vår egen art om inte till Bach, till konsten, till transcendensen. Sorgen är ändå att föredra framför cynismens ännu tyngre sten.

Krook har översatt flera texter av Rilke, en poet med ett närmast absolut gehör. Hon har också uppnått något av detta gehör i ”Sten”. Ett moget verk, möjligtvis en höjdpunkt, inte minst eftersom diktjaget i den förra samlingen, tycks ha klarat sig genom en mycket allvarlig period.

Det får mig att tänka på Adrianne Lenkers sång ”Sadness as a gift”. Hur en själ kan djupna efter en stor sorg, särskilt om man grävt sig fram till något av sorgens rötter. Den försvinner men man kan lär sig se den, kan trösta den, kanske se den som befogad.

”Sten” kan, om man vill, läsas som ett slags sekulär bikt; se vad vi gör med oss själva, med naturen – Ich habe genug.

Men ännu finns i boken också lättnad att fästa sig vid, om det så är i en dröm:

”kommer någon uppför trappan

med en apelsin i handen

från ett helt annat håll

det gjorde mig lycklig”

The post Helga Krook ‒ dikt som sekulär bikt first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans Littestraden kan vi presentera en långdikt av Tomas Johansson. Dikten bär titeln ”Julia Pastrana”. Den handlar om en kvinna som levde på 1800-talet och visades upp på cirkusar och utställningar.

Tomas Johansson har skrivit sen i 20-årsåldern. Först poesi, sedan dramatik, sedan prosa och nu poesi igen. Han gjorde ett hörspel i Sveriges Radio och har publicerats i ett antal tidskrifter, bland annat här i Opulens.

Nu är vi glada över att presentera en långdikt av Johansson. Hans vän, konstnären Liv Due, bidrar med en bild som får illustrera dikten.

CAROLINA THELIN

Julia Pastrana

Alltid ska du

Julia Pastrana

skrivas

skrivas om

din mor från de ursprungliga

i Sinaloa de Leyva

Mexico

du talade flera språk

godhjärtad

läste mycket

sades det

i annonserna;

en sjungande apa

småväxt

hårig över

hela kroppen

din manager

Lent

gjorde dig

med barn

barnet dog

missbildad

hårig som du

ditt sista andetag;

någon dag senare

Lent lät balsamera dig

och barnet

för att visas

upp på estrader

runt om i Europa

han

gifte sig igen; 

en annan skäggig dam

en annan turné

vid visningarna

stod ni lik

i fonden

långt senare

efter att Lent dött

visades era

kroppar upp

i Norge och Sverige

tills på sjuttiotalet

då det blev förbjudet

förvarades sen i ett magasin

i Norge

så stals era kroppar

hittades i ett dike

din sons lilla kropp

förstörd

  mössäten

din kropp, Julia

stals igen för att senare

hittas på en soptipp

utanför Oslo

till slut lyckades Laura Barbata

en performancekonstnär

få till en begravning

vid er gemensamma födelseort

Julia

Nu är jag hemma igen

i Sinaloa

min kropp

har funnits här

en tid

begravd

i håg kommen

vet inte

om jag ville det

men cirkeln är sluten

cirkeln är slutet

Havet

Jag tog dig över Atlanten

lång sjösjuk resa

                                                                                                                                                                              för en liten kvinna

                                                                                                                                                                              sjöng gjorde du

                                                                                                                                                                              för vågorna, för mig

                                                                                                                                                                              för de drunknade

                                                                                                                                                                              för de druckna

                                                                                                                                                                              du var inte blyg

                                                                                                                                                                              men lite skygg

                                                                                                                                                                              glad efter applåder             

                                                                                                                                                                              och ett glas vin

                                                                                                                                                                              din manager

                                                                                                                                                                              ett svin

                                                                                                                                                                              såg du inte det?

             Rymderna

Vi tog henne tillbaka

ville ge det värdiga en chans

ett ord vars betydelse

numera räknas i cash

jag ville bli älskad ville bort                                                                          

från skammen i byn           

skam finns överallt

en fin gammal sed

nu

stökigt här – i Sinoala

byn växt till stad

redan innan själen lossat

har langarna byggt gravkamrar

på kyrkogården

åt sig själva

.- stora som tempel

vill övertrumfa

varandra i ära

aldrig glömmas

min kropp kan glömmas

anden lever ändå

min grav oansenlig

bredvid deras

men inte liten – för en kortväxt

folket här vill

väl lindra min skam

också deras egen

– lite sent kanske

en kvinna härifrån

Laura Barbata

ordnade så

att jag kunde komma hit

flög med min kropp

Norge – Mexico

enkel biljett

i bagageutrymmet

ett nedkylt performanceverk

hon hade bearbetat

myndigheterna i Norge

i flera år

skrivit dödsrunor

i tidningarna

till slut

med hjälp av

Mexikanska ambassaden

blev begravningen av

efter mer än tio år

av arbete för Barbara

“Världens fulaste kvinna”

slutligen begravd”

stod det i tidningarna

de ursprungliga

nu inte många i Sinoala

somliga håller ändå

på sina traditioner

blandade med de katolska

att vi ännu ska kallas indianer

på grund av vilsna spanjorer

som Cortez

erövraren – smittobäraren

Mayos

           För oss finns liv överallt                                            

           i stenar, i flodens vatten i havets vågor

           man tackar det fällda djuret

           efter jakten

            nu finns inte många

   kvar

            men läkande växter används

            ännu

    nu vill de vita lära sig av oss

tro det som deras värld ser ut

våldet, hierarkierna

finns också hos oss

–  urprungliga

   men graderna skiljer

   och vapnen

drogerna är för alla

något ska var jämlikt

i blod föddes jag

vem vågade klippa

strängen på den

som

skamföddes

i blod dog jag

men i stolthet

– vi var gifta

så följde jag

gifte mig med

denne man

Lent

han skulle göra mig rik

känd

sa han

ökänd jag blev

men älskad

av honom

kanske för mycket

men hellre det

ville sjunga

kunde sjunga

de som kom för att titta

inte guds bästa

de skrattade flinade

gapade åt mig

som åt ett vilt djur från

skogen kring

Sinoala de Leyva

hur kunde jag leva så

men varför inte

det var min chans

jag fanns på affischer

löpsedlar

inte ens raka av

benen armarna fick jag

inga pengar annars

sa han

min man

den stolte

ibland riktigt vackre

Lent

min moders

skam

jag bar

det var min arvedel

hon tyckte mig full

av demoner

av små djävlar

som inte ens magi

kunde utdriva

väninnorna ojade sig

skrek sprang ut

livrädda

inte konstigt

mor vill gömma mig

i djungeln

men lämna mig kunde hon Inte

eller hann inte

i varje fall tillsammans

när vi upptäcktes

                                                                                                                                                                                                    Lent

Ingen frågar mig om vad jag varit med

                                                                                                                                                        om

                                                                                                                                                        berättar om det ändå.

                                                                                                                                                        Barnhemmet  rymningen, slagen

                                                                                                                                                        senare                                                                                                                                                                                                                                                                                alkoholen

                                                                                                                                                        kvinnorna  som ville ha mig

                                                                                                                                                        som sutenör, beskyddare

                                                                                                                                                        inget ofarligt yrke –

                                                                                                                                                        alltid  beväpnad alltid se sig om

                                                                                                                                                        kvinnor dras till starka män

                                                                                                                                                        nå´t fel med det?

                                                                                                                                                        en del blev kära i mig

                                                                                                                                                        nå’t fel med det?

var det pengarna min mor ville åt

eller bara att få bort mig

från Sinaloa de Leyva

turnerade i USA

i Europa

sjöng fint

sa en del

fick en sång skriven till mig

jag var någon, var sedd: 

inte bara för det skamliga

“I came o’er the ocean a strange featured child,

From Mexico’s valleys, so lonely and wild

A country of beauty where song-birds abound

And green grass, unwithered, grows all the year round

I lived ‘mid the mountains, I dwelt in a cave

Apart from the homes of the thoughtful and ave.

My food was the herbs where the dark river glides

My drink was the  purest that nature provides”

pastoralt så det förslår

folk överraskade över

att jag talade engelska

men jag kunde fler språk

Lent  avundsjuk på mig för det

kanske beundrade mig lite i alla fall

fast han aldrig sa nåt

men jag älskade honom – då

utan honom hade jag inte fått

se alla de här världarna

cirkusarna kabaréerna folkslagen

han tog mig ut ur min bur

England Tyskland Italien och så

Moskva

26 år var jag

lagom ålder att dö i

för en som mig

lagom fulgrå stad

lagom fulgrå vinter

Lent tog hand om mig

på sitt sätt

fick ändå behålla en del

av inkomsten

som jag skänkte till

behövande

 i städerna

dit vi kom

– cirkusfolken, de resande

tiggarna, åldringarna

”Now I can die because he loves me for my own sake”

sa jag där i sängen,

med blödande sköte

kände mig underligt levande

nästan upprymd

när jag förstod

såg på deras miner  –

nu dags släppa skammen

min – som var mors

kanske såg de mig

bortom mitt yttre –

– just innan döden

är vi alla lika

kanske också efter

vi var gifta

det var vi

olyckssyskon

jag och Lent

såg hur han ibland

grät i skymundan

hans inkomstkälla

gjorde inte det

hade inte råd med det

kanske grät han

åt sitt eget elände

någon såg jag  gråta

när jag sjöng

men de flesta stirrade bara

roade

en halvapa var jag

en sjungande

när jag log kärleksfullt mot Lent

skrattade de

särskilt kvinnorna

eller skakade på huvudet

de trodde inte någon kunde älska

någon som mig

men han sa det

“Jag älskar dig” sa han om kvällarna

när han smekte mig

mina små bröst

javars, inte så små heller

och så den där stora

onämnbara

det gjorde ont sa han

frågade aldrig

ur ont jag hade

trots att jag skrek:

då – ännu hårdare

längre in

var som om jag skulle sprängas

men skönt också

smärtan tog bort skammen

tog bort det mesta

så var då jag en kvinna

en riktig kvinna

med i alla fall lite

hemortsrätt till livet

att få finnas

lite grann

i smärta

han fick ändå

denna lilla kropp

att föda

ännu en apa

hårig som jag

liten;

en stunds skinande

i världen

hann ej döpas

min lilla ängel

kallade jag honom

när ingen hörde

några dar till fick jag

det var mer än nog

följde jag inte Lent

för att få bli sedd

att få vara någon

för en annan

för andra

att gömma 

skammen

under

applåderna

“one more time”

“encore”

“noch ein mal”

djävulsdemonen

som fanns inne i mig

bakom sången leendet

skägget

såg de inte

Lent var min

bara min –

varför ville han annars

nästan varje kväll

efter en sup

två tre:

jag var ett med honom då

han med mig

blev en kropp

jag växte

han växte i mig

och sen barnet likaså

efter min död gick snart det utför

med Lent

inte kunde han leva utan sin enda

kärlek

glöm det du, Julia

glömskan en trogen vän

den gode Lent blev

snart dement och sågs

slänga sedlar i Neva

kanske vansinnet

tog honom till slut

men vansinnet håller ett stadigt

grepp om oss alla

somliga säger

att vår natur

är vansinnighet

mitt barn; halv paiute

eller

vad spelar det för roll

jag ändå helt igenom ursprunglig

bara det en anledning för folk

att komma och glo

efter Lents död

minns jag inget

endast den stund man

man är älskad finns man

om så bara för en minut

mitt barn var älskat

minns kanske sin tid

i min lilla

livmoder

jag saknar honom

levde han kanske stund

jag – för svag

att ge honom

mjölk

ens en värmande hand

lika bra det

lika bra det

så slapp han skammen

bra han inte ligger här

även om en liten unge

inte förstår skam

det är de vuxna

de kristna

katolikerna

som min mor

som gör det

alltför mycket

rikta skammen mot något annat

bara inte mot dig själv

brukade jag tyst säga

– det hjälpte inte

tyckte om att kika på natthimlen            

i England Tyskland Italien

Amerika Ryssland

gick ofta ut ensam i mörkret

och såg stjärnformationerna

drömde mig bort

tänkte att där uppe

finns ingen skam

där bryr sig ingen om hur man ser ut

där är det lika för alla

och ofantligt stort

tackade alltet för

att jag ändå en tid

hade blivit älskad

att jag hade fått gå på denna jord

i 26 år

fått sjunga

någon gång skratta

men skratta inte ni

åt mig

alla ljuger

också inför sig

själv

det var ändå ett liv jag hade

– kunde sjunga dansa

läsa

nu begravd

vilar i stjärnhimlen

                                                                                                                                                               Stjärnhimlen

Jag lyser över alla

                                                                                                                                                        vare sig de vill det eller

                                                                                                                                                        Inte

                                                                                                                                                                               om de bara visste hur dött, tyst

                                                                                                                                                                              och ödsligt det är i rymderna

                                                                                                                                                                              kanske de skulle vara lite

                                                                                                                                                                              mer rädda om det de har

                                                                                                                                                        jag bryr mig inte om individerna

                                                                                                                                                        men jag vill bli sedd

                                                                                                                                                        förstådd

                                                                                                                                                        mänskorna är mina ögon                          

                                                                                                                                                        mina sinnen

                                                                                                                                                        min intelligens

                                                                                                                                                        jag upptäcker mig själv

                                                                                                                                                        genom dem

jag saktar in nu

ska svälja sig själva

                                                                                                                                                        krympa

                                                                                                                                                        allt krossas sakta

                                                                                                                                                        tiden går bakåt

                                                                                                                                                        tills att den vänder tillbaka

                                                                                                                                                        jag växer igen – som ett barn

                                                                                                                                                        ett nytt universum

                                                                                                                                                        mer komplext

                                                                                                                                                        bättre ögon öron              

                                                                                                                                                        ömmare kärlek

en evig dans – Shivas

hur jag berättar

kronologin krånglar          

ofta den gör så

för de döda

– de stunder

då vi badar

i det tunga ljuset

andas

                                                                                                                                    Laura Barbata

Stirrar på foton från sent 1800-tal

                                                                                                                                   tidigt 1900-tal

                                                                                                                                   indiankvinnor från olika stammar

                                                                                                                                   vid gränsen till Mexico

                                                                                                                                   värdighet stolthet umbäranden

                                                                                                                                   i deras ansikten

                                                                                                                                   det ambivalenta i att bli fotade

                                                                                                                                   av de vita kolonisatörerna;

 så rotlösa

                                                                                                                                   lämnat sina gamla

                                                                                                                                   i Europa i fattigdom

                                                                                                                                   i stället dragit hit slavar

vitas solkiga samveten

                                                                                                                                   nu omvandlade till våld

                                                                                                                                   vilka är vi, Julia

                                                                                                                                   du – en smaragd

                                                                                                                                   i jorden gömd                    

                                                                                                                                   dina små fingrar

     så välbehållna

när kistlocket stängdes

kärlek inbillad

eller ej

en värk – lighet

drömd

     simpre te

     recordamos

     Julia

The post Littestraden: Långdikt av Tomas Johansson first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon,” skriver Tomas Johansson som läst poetens senaste diktbok.

Utmattade. Solo, samtal, kör
av Helga Krook
Bokförlaget Korpen

Jag öppnar boken på måfå och slås genast av att vissa rader går in i min kropp på ett märkligt sätt – utan jag kan förstå eller tolka dikterna.

Det här är bra, kommer det intuitivt till mig. De delar av boken jag tänker på är skriva kursivt.

I det lilla efterordet framgår det att de är ”hämtade ur egna inre syner vid daglig rehabträning”.

”Jag ser ingenting. Sen står jag i kanten av gräsmattan där jag såg honom stiga upp och bitarna av rostigt bladguld fogades samman till en kontur där han fanns.”

Det handlar alltså inte om drömmar, utan om nedtecknade “bilder” antagligen under fysiskt smärtsamma tillstånd.

Det som bland gör stycket ovan bra är att vi aldrig får veta vem mannen är, vad bladguldet betyder. Ja vi vet inte säkert vad texten handlar om Kanske inte helle författaren gör det- Därför blir läsaren medskapare i verket, kan använda sin  egen fantasi, egna erfarenheter.

Det är som om författaren når ned till något så personligt att det vänder och till slut rör oss alla Det som man kan nå om man följer Gunnar Ekelöfs ord från Färjesång: ”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.”

Krook har tvingats in i tillstånd som är djupt mänskligt och långt från vänstra hjärnlobens logik och förklarande arbete.

Men vi kan också välja att inte tolka dikter alls. Låta den vara ordformer.

Ungefär som Sören Ulrik Thomsen menar i sin poetikbok – Mit lys brænder: ”Poesin skal ikke henvise til en instans uden for sin egen vaerensform”.

Dikten ska, alltså, varken hänvisa till något eller kommunicera.

Varför? Läsaren skall kunna gå runt texten som vore den en skulptur med rymd. egen kropp Ja, för den religiöse Thomsen tar Gud form i materien. Läsaren varseblir då sitt eget varande genom kroppen, tar ansvar inför sitt eget liv och varseblir också kanske att det är ändligt.

Nu tycker jag att det bara delvis stämmer in på Krooks texter. Även om de kursiverade texterna är svårtolkade och knappt har någon handling, så vet vi att smärta och utmattning ligger dem nära.

Man kan också säga att de i sin formsäkerhet är vackra, som oftast dikterna i författarens tio tidigare diktsamlingar är.

Jag vill ändå påstå att hon kommer närmare något väsentligt i denna sin senaste samling. Jag vill kalla det något sublimt. Något både vackert och skrämmande, Något djupt gemensamt som vi oftast blundar inför.

Jag kommer att tänka på Freuds ord om att ”vi vantrivs i kulturen” – ett fenomen som nog bara har ökat i styrka. Vi hinner inte med i alla tekniska nyheter.

I de andra texterna, med typsnitt utan kursivering finns en samhällelig kritik som får större bredd genom att flera anonymiserade röster ger sig till känna. Ett flerperspektiv, som i Krooks doktorsavhandling (finns på nätet) – men här pekar ändå de flesta perspektiven åt ett liknade håll.

De gäller slimmade organisationer, färdtjänstförare med hög utbildning som inte får andra jobb och inte minst andra utmattade som får komma till tals i prosaiska texter eller i dialoger med författaren. Här stämmer den beteckning som används på omslagsfliken; “dokumentär dikt”.

Inte uttalat finns nog också ett kvinnoperspektiv och en empati som ibland kan tyckas bli ett allt för stort ok att bära.

Det blir plötsliga hopp mellan de prosaiska kördelarna – tryckta utan kursiv stil – och Krooks mer hermetiska dikter.

Ibland är också Krooks egna dikter utan kursiv stil, så det gäller att se upp med vem avsändaren är. Kanske Krook har gjort detta med vilje – hon är en del av kören av utmattade yrkesarbetare i en stressig och individualistisk tid.

För mig var det lättare att läsa det kursiva och det prosaiska var för sig.

De båda skrivsätten berikar dock samlingen, ger den en mosaikartad karaktär

Det finns fler poeter som skriver om sitt lidande i dessa dagar, Judith Kiros är en, Helena Boberg en annan.

Vi lever i en söndrig tid.

Krook nämner också klimatförändringar och miljöförstöring, vilket jag tycker är det enda lilla frågetecknet i boken. Det är det svårt att skriva poetiskt om dessa ämnen, även om de är nog så viktiga.

Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon. För mig tydliggör boken hur det som förenar oss är lidandet. Men Krook lämnar inte en hopplös tomhet till oss. Möjligen en sfär tom på en självständig existens men som interagerar med läsaren och de som nu fått sina röster hörda. Ett slags bön om nya möjligheter.

I slutet av samlingen ger oss författaren en meditativ motståndshandling mot dagens stress och informationskaos:

”Jag lyfter huvudet och ser rakt fram- Trasiga stenar ligger i sanden ner mot vattnet.

Jag tänker inte göra något annat än att betrakta dessa stenar.”

Min summering blir: Tag och läs!

The post Dikter som speglar vår vantrivsel i samhället first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi två dikter av Tomas Johansson.

Tomas Johansson har skrivit sen i 20-årsåldern. Först poesi, sedan dramatik (han gick en kurs på Biskops Arnö för det), sedan prosa och nu poesi igen.

Johansson gjorde ett hörspel i Sveriges Radio och har publicerats i ett antal tidskrifter. Han studerade litteraturvetenskap och idéhistora men har på senare tid mest arbetat inom vården. Med hans egna ord: “Jag liksom blir uppringd av fraser i somnambult tillstånd numera”.

Nu är vi glada för att få presentera två dikter av Johansson. En av dem bär höstens vemod inom sig, den andra vårens alla löften.

CAROLINA THELIN

Jag går i natten

och natten i mig

                      går

på konstgräset

tränar ännu ett pojklag

många är kallade

men få är valda

till elitlagen

 padelbanorna står lövstinna

och tomma

men starkt upplysta

som om de ber om spel

 den kristna folkskolan bredvid

lever väl också på böner och hopp

 såg en diakon utanför ett sjukhus

han samtalade med en kvinna

som bar en röd tröja

med akutpsykiatrin skrivet

i vitt på ryggen

han bar jeans

och en grön halskrage

stack fram under hakan

“Man måste kunna bära sorgen

för den kommer alltid

förr eller senare”

ska jag senare läsa

att han sagt

en diakon lär leva i tro

jag avundas honom

även om endast den troende

också kan tvivla

 går det att slippa dikotomierna

tro-tvivel, vacker-ful, fel-rätt…

                      vara ett vattendrag mellan

                      älvbrinkarna
                                            –  förenande

 natten i mig går vidare

möter jag en man

vi anar bara varandra

jag hälsar, han stannar

svarar att han har hundar

jag ställer mig åt sidan för att

låta dem passera

de stora hundarna skäller inte ens

det var väl det han inte ville

skulle ske

eller var han rädd för mig

och menade att han

kunde bussa dem på mig

                      låter det stå öppet

                      som vattnet mellan brinkarna

* * * * * * *

Innan dagarna öppnas

ryms där en skuggvärld

av möjligheter

ljuset måste silkeslent

vardas mot natten

för att krydda världen

lite av dagen lyser natten

lite av natten sotar dagen

dagarna randas

stegrar sig och

övervinner sin blyghet

varför skulle dagarna

annars randas

om det inte vore för att

skina

när dagarna öppnas

ska kålfjärilarna fånga livstid

i sina välvda vingar

ja, flyktiga som fjärilar

är vi

till och med stenarna

bergen

ska en gång förflyktigas

men just när det dagras

kan du också

som fjärilarnas

slå upp dina vingar

          –                     öppnas

en medskinande

sig dagras

                   –  gryr

The post Littestraden: Två dikter av Tomas Johansson first appeared on Opulens.