TOLKNING. “Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag.” Stellan Lindqvisst reflekterar över medvetandet.

Ljudet når före. Jag hör brandbilen innan den dyker upp. Jag ser den och jag ser nästa. Det är ett stort pådrag. Jag ser hur bilarna försvinner mellan de gula stenhusen. Sedan kommer en polisbil, därefter en ambulans. Jag tänker att det snart går att läsa om detta på nätet, att det som sker där också snart sker här. Jag föreställer mig händelseförloppet: landshövdingehuset som brinner, stegar som skjuts upp, vattenkaskader från olika håll, människor utanför avspärrningar som nyfiket och lätt skräckslaget (glada att det inte gäller dem) beskådar det hela.

Sedan ser jag katten på gården nedanför (branden är nu någon annanstans) ett objekt av kött och blod, determinerad långt nere i sina dna-strängar. Som jag just av denna anledning känner ömhet för, det vill säga att hon traskar runt i en cirkel hon inte kan ta sig ur. Hon orienterar sig, hon lystrar till ljud, hon viker undan för hot, hon är inte medveten om min medvetenhet, att den är större, att den omsluter henne, att jag genom min medvetenhet värnar om hennes plats i universum, att jag därmed är ett maktmässigt faktum, det vill säga något hon måste behaga och samtidigt vara vaksam mot.

Sedan slår det mig, strax efter, när jag på andra sidan älven, på kajen, ser en liten människa: gula byxor, förmodligen galon, arbetsbyxor. Hon rör sig med samma obegripliga rörelser som katten, obegriplig eftersom jag inte ser hennes ärende. Och ärenden ser man inte, de sluter man sig till, hittar på, av det man hör och ser. Kanske förbereder hon ankomsten av ett kryssningsfartyg eftersom sådana lägger till vid denna kaj, lägger tampar tillrätta, kollar viktiga anslutningar, städar, flyttar undan saker som inte skall vara där? Jag vet inte, inget alls faktiskt, bara att mina hypoteser utplånar det som annars är obegripligt.

Det slår mig sedan att också jag har svårt att tänka mig, inse, att hon, de gula byxorna, på samma sätt som jag har ett medvetande, det vill säga en själ. Och att också jag, från hennes horisont på kajen, är en mycket liten figur med obegripliga rörelser – som kan reduceras, som kan bli ett objekt, som kan bli själlös, som kan bli någon man kan sticka en bajonett i för att man inte förstår, tillåter sig förstå, att kroppen som genomborras också är en själ.

Nyss åskade det. Svart himmel, ett hårt regn föll, piskade älven, tvingade upp miljontals droppar i ett försök att nå himlen. Lika plötsligt som den kom var föreställningen över, åskan drog vidare, började om någon annanstans, man hörde den på avstånd, nu över en sjö, några åkrar, några kor, vars förvånade ryggar blev blanka.

Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag. Ett universum utan ett medvetande är information som inte tolkas, det vill säga meningslöst, ensamt och ljudlöst. Inneslutet i sin osynlighet färdas det mot sina ickemål. 

The post Tankar kring vad som gör världen meningsfull first appeared on Opulens.

HYLLNING. First Aid Kit hyllar idolen Leonard Cohen med ett maxat livealbum. – Vi ville att temat skulle vara “Who by fire”, som handlar om döden. Att det skulle vara som en begravning för honom, säger Klara Söderberg.

The post First Aid Kit: Cohen kändes som en släkting first appeared on Opulens.

JÄMLIKHETSSFILOSOFI. Svenskar beskylls ibland för att vara stela. Somalier högljudda. Araber energiska. Serber och ryssar råbarkade. Fransmän belevade. Finnar hårdnackade. Amerikaner högfärdiga. Kineser lojala. Listan kan göras lång.

För att förstå varandra, för att bli genuina världsmedborgare, behöver vi stoppa in hela samhällen, kanske hela världen, i varenda människa. För att se en hel människa bortom fördomarna. Genom att se varje människa som inte bara en del av världen utan som en liten manifestation av den har vi kommit ett steg på vägen. Men det kräver kunskap. Mängder med kunskap. Mer kunskap än vad någon enskild individ kan besitta.

Att begripa sina egna förutsättningar för tolkning, vad du tolkar och hur du gör det, är en bra början. All förståelse börjar med en ynka tolkning av en gest eller ett ord och slutar med en hel serie tolkningar som blir en uppfattning. En serie uppfattningar gör i sin tur en världsåskådning. Modellen ser ut som följer: Tolkning – tolkningsserie – förståelse – uppfattning – uppfattningsserie – världsåskådning. Du kan säkert vända och vrida på begreppen. Gör gärna det. Så länge du börjar i rätt ände.

Christoffer Andersson

The post Noterat: Att börja i rätt ände first appeared on Opulens.

Erotisk konst har funnits så länge vi kan minnas. Men reaktionerna på den har kommit att gå igenom stora förändringar från antikens skratt till dagens ursinne. En del missförstånd har uppstått eftersom vi har betraktat äldre konst med modern blick. Carl-Magnus Juliusson undrar om vi idag ens förstår vad det historiskt sett innebär att ge någon fingret.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att ge någon fingret anses idag vara en ful och vulgär handling. Långfingret symboliserar som bekant en penis och pek- och ringfingret två testiklar. Och att rikta denna gest mot någon brukar betraktas som likvärdigt med att kalla någon ett fult ord. Men att enbart tvingas se en bild av en penis kan vara lika så upprörande — om inte ännu mer.

I april i år fick Carolina Falkholts jättelika väggmålning av en blå erigerad penis pryda Kronobergsväggen på Kungsholmen i Stockholm. Den skulle vara där i ett halvår, men fick nöja sig med en vecka eftersom grannarna klagade. I New York, där Falkholt uppfört en liknande väggmålning, men i andra färger, målades den över redan dagen efter. Det ord som oftast verkar dyka upp i sammanhanget för att sammanfatta grannarnas upplevelser är att målningen skulle vara ”stötande”. Men varför upplever vi egentligen en bild av en penis på det sättet?

Hur otänkbart det än kan verka idag, så kryllar det historiskt sett av avbildningar av både manliga och kvinnliga könsorgan i det offentliga rummet. Och då var det tvärtom för att faktiskt avvärja ondska.

Denna särskilda genre av konst kallas ”apotropeisk”, vilket är grekiska och betyder att ”vända bort” eller ”avvärja”. Men även om apotropeisk konst idag inte är särskilt vanlig är den apotropeiska magin fortfarande allmängods. Att ha en hästsko eller hartass för lycka, eller hänga upp vitlök eller krucifix mot vampyrer och djävlar, är alla exempel på apotropeisk magi för att skrämma bort ondska.

I antika Grekland trodde man att en kvinna som visade upp sitt kön kunde driva bort onda andar, samt skrämma bort attackerande soldater och farliga djur. Plinius och Plutarchos är två historiker som båda har beskrivit soldater fly efter att ha exponerats för ett kvinnligt könsorgan. En fallos karvade man istället in med fördel på dörrposten för att hålla ondskan ute. En staty av den välutrustade guden Priapus höll inkräktare borta från trädgården.

En annan klassisk antik placering av apotropeisk konst var i badhuset. Då är det viktigt att ha i åtanke den enorma kulturella och sociala betydelse som badhuset hade i det romerska samhället. Badhuset besökte man dagligen för att träna, tvätta sig eller bli underhållen, och var öppet för alla. Konst sattes upp i entrén eller vid omklädningsrummen för att avvärja alla eventuella faror som kunde inträffa inne i badhuset. Det kunde handla om att ramla eller drunkna – men ännu vanligare att avvärja det som kallas phthonos, eller invidia, det vill säga avundsjuka.

Badhuset är en plats där avundsjuka lätt uppstår gentemot andra människors lycka eller skönhet. Och i antiken trodde man att avundsjuka – ”det onda ögat” – inte skadade den som bar på avundsjukan utan den som blev avundad. Det kunde orsaka sjukdom, psykisk skada eller till och med död. Men det handlade inte bara om människor. Det onda ögat kunde även riktas mot badhuset i stort och dess arkitektoniska skönhet, liksom dess ägare.

Det bästa botemedlet mot det onda ögat var skratt. Och det roligaste en antik publik visste, verkar just ha varit avbildningar av sexuell art, gärna nakna män med enorma erigerade penisar (ithyfalliska) eller bara ovanligt stora sådana (makrofalliska). Men det kunde också vara kvinnor med enorma bröst (makromastiska) eller par som kopulerar i såväl tillåtna som otillåtna positioner och konstellationer. De avbildade människorna hade dessutom gärna icke-romerskt utseende och/eller deformerade eller ovanliga kroppar.

Badhuskonsten är bara en av alla kategorier av antik konst med sexuella motiv som tas upp i John R. Clarkes bok Looking At Lovemaking och som det i år var 20 år sedan den publicerades. Clarke skrev boken i opposition mot hur antik erotisk konst publicerades okommenterad i samlingsutgåvor och tenderade att läsas utifrån ett modern perspektiv snarare än på sina egna villkor.

Den antika erotiska konsten är, enligt Clarke, väldigt sällan dokumenterande, ”sexig” eller instruktiv, utan tänkt att helt enkelt vara dekorativ. När det kommer till badhuset är den även menad att vara humoristisk eller grotesk, snarare än sexuellt stimulerande. Eftersom badhusen var öppna för både kvinnor och män, kan man även se hur de sexuella motiven utarbetats för både en manlig och en kvinnlig blick parallellt.

Att forskare missat att läsa dessa verk på deras egna villkor har skapat en hel del missförstånd i vår historieskrivning. Förutom i badhusen kunde man under antiken stöta på konst av sexuell art nästan överallt – i hemmamiljö, i de kejserliga palatsen, i offentliga byggnader, i restauranger och i barer. Men när man grävde ut Pompeji kom arkeologerna att klassificera varje byggnad som hade erotisk konst på väggarna som bordell. Enligt dessa arkeologer skulle alltså Pompeji ha haft 35 bordeller i en stad med ungefär 10 000 invånare. Att jämföra med de 45 bordeller som man idag vet fanns i Rom, en stad med en befolkning på en miljon människor.

Idag finns många av de verk som en gång i tiden hängde i Pompejis matsalar och badhus i en avdelning i det arkeologiska museet i Neapel som brukar kallas den erotiska eller pornografiska samlingen. När Clarke skrev sin bok var denna avdelning fortfarande stängd för allmänheten. Idag är den öppen, men med en åldersgräns på 15 år.

Det offentliga har alltså blivit privat. Men företeelsen att ge någon fingret är ett av de sätt som den apotropeiska traditionen idag fortfarande lever kvar. Vi förstår det kanske snarare som ett tecken på ilska eller ogillande. Men ursprungligen är det ett apotropeiskt tecken för att avvärja hot, som ett svar på någon annans ilska eller som en varning.

Nära, men ändå inte. Men trots allt en meningsförskjutning som kanske skulle kunna tona ner en smula den känsla av provokation som gesten idag framkallar, vilken likväl visar sig i vår lite humorlösa attityd till nakenhet i offentligheten överlag.

The post Konst som ger en fingret first appeared on Opulens.

MAGI. “Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong”, skriver Björn Gustavsson om Sven-Bertil Taubes visafton.

83 år gammal, och nästan blind, är Sven-Bertil Taube fortfarande en fullfjädrad artist, ja, bättre än kanske någonsin. I slutet av december gav han en enastående visafton på Dramatens stora scen, Så länge skutan kan gå, tillägnad faderns visor.

Redan för femtio år sedan gjorde Sven-Bertil fantastiska tolkningar av Everts visor, långt mer skimrande än Evert själv någonsin förmådde, och dessutom med starkt musikaliskt bistånd av Ulf Björlin.

Denna gång svarade unge Peter Nordahl för ackompanjemanget. Det är dock svårt att se Nordahls jazzaktiga, experimentella och komplexa pianoarrangemang som kongeniala med Taubevisornas enkelhet, klarhet och harmoniska grundstruktur. Peter Nordahls musikaliska egensinne framstod här snarast som på tvärs mot visornas grundkaraktär och framför allt i första delen av programmet som störande snarande än stödjande. Och hur väl Sven-Bertil än framförde Everts visor, förblev flygelackompanjemanget frustrerande disparat.

Men strax efter paus hände något oväntat. Nordahls ackompanjemang blev lugnare, mer dämpat, och programmet i sin helhet mer koncentrerat: fyllt av nerv, närvaro och en musikalisk koncentration som lyfte Everts visor till de höjder där de hör hemma.

När Sven-Bertil sjunger Fritiof Nilssons paradmarsch, Nocturne, Sjösalavår och de andra klassikerna ackompanjerad av ett mer följsamt piano är det som om en väldig strömbrytare förvandlar konserten till något långt mer än den var nyss.

Men det är inte bara Sven-Bertils fina uppfattningsförmåga av visornas poetiska dimensioner och hans förmåga att i likhet med Håkan Hagegård intensifiera närvarokänslan genom att odla ett slags fokuserad nedtoning; här kommer även Sven-Bertils mästerliga berättartalang och känsla för anekdoter till sin fulla rätt. Han berättar bland annat om hur fadern en sommardag gick naken på ängen i Sjösala, överraskades av en betande häst – som han raskt hoppade upp på. Därefter gick han hem och skrev visan Den lycklige nudisten.

Men det mest gripande var ändå deklamationen av Diktaren och tiden; en text som ställer djupgående existentiella frågor och där diktens själva vingslag klingar snudd på shakespeareskt. Garderobiären berättade efter föreställningen att mängder av besökare kommit fram och frågat vad detta var för en text. Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong.

Ytterligare en fantastisk konsert: Dalsinfoniettans nyårskonsert i Siljansnäs kyrka. 25 mil från Stockholm, i ett gnistrande snölandskap: klassiska wienervalser med en av landets bästa sinfoniettor (här under Niklas Willéns ledning) och därtill sång av Lena Willemark och Olle Persson, som ju kommer från skilda musikaliska kulturer (världsmusik respektive opera/musikal) men som tillsammans här skapade en musikalisk magi jag sent ska glömma.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Mästerlig berättartalang first appeared on Opulens.

MUSIKAL. “Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag”, skriver Lena S. Karlsson om My Fair Lady.

My Fair Lady, efter George Bernard Shaws Pygmalion
Översättning: George Rybrant, Ulricha Johnson
Libretto: Alan Lay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Scenografi: Maja Ravn
Koreografi: Signe Fabricius
Kapellmästare, musikarrangemang: Martin Östergren
Regi: Elisa Kragerup
Medverkande: Johan Rabaeus, Nina Zanjani, Robert Fux, Magnus Uggla, Vilhelm Blomgren, Kajsa Reingardt, Lena-Pia Bernhardsson med flera
Stockholms stadsteater, Stora scenen

I dessa yttersta #metoo-tider och frågor kring Stadsteaterns kommande framtid efter Benny Fredrikssons avgång är det något av ett ödes nyck att man denna höst tar upp musikalen My Fair Lady. Ett klass-, identitets- och könsdrama som alltid finns på repertoaren någonstans i världen, utan att man egentligen inte alls uppfattar den som radikal eller ifrågasättande av könsnormen. Men mot bakgrund av vad som nu sker är My Fair Lady brännande aktuell.  Professor Higgins är en självupptagen och arrogant buffel, som vill knåda om Eliza efter sina egna syften, han är kulturmannen men framför allt lingvistisk nörd, som far fram med sin omvärld utan misskund.

Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag. Koreografin signerad Signe Fabricius är djärvt nyskapade med stora rörelser i Fredrik Benke Rydmans anda, infallsrikt och elegant.

I dramat och musikalen blir blomsterflickan Eliza, här skickligt spelad av Nina Zanjani, omgestaltad från en fräck och oborstad försäljerska, som talar en utpräglad rotvälska, till en sofistikerad dam med klangfull stämma som obesvärat smälter in i de fina salongerna. Efter sex månader i professor Higgins vård kan Eliza bli presenterad i societeten, detta enligt ett vad som professor Higgins ingått med sin sidekick och lingvistikkollega Överste Pickering. Den älskvärde Överste Pickering står på Elizas sida, hans sirliga manér återger Eliza hennes människovärde och erkännande som kvinna.

Pjäsen Pygmalion skrevs 1912 och speglar förhållandet mellan eliten och samhällets olycksbarn, mellan professorn och Eliza finns en avgrund. Enligt Ovidius Metamorfoser är Pygmalion namnet på en cypriotisk kung som av elfenben tillverkar en kvinnogestalt. Pygmalion förälskar sig i elfenbenskvinnan och Afrodite blåser liv i henne.

Johan Rabaeus är lysande som professorn, trots bristen på egentlig sångröst lyckas han övertyga även som musikalartist.  Men utan att professor Higgins förstår hur det gått till drabbas han en dag av kärleken till Eliza. Hon har genomgått denna metamorfos som Higgins avsett men i slutet har Eliza övertaget och kastar de berömda tofflorna mot professorn, ivrigt påhejad av fru Higgins, spelad av Lena-Pia Berhardsson.

Tempot är högt i Stadsteaterns uppsättning av My Fair Lady. Den som i någon mån stjäl showen är Magnus Uggla, som gör en ytterst fri och egensinnig tolkning av den alkoholiserade sopåkaren Doolittle, Elizas far. Han gör klassikern “En gnutta flax” till en rocklåt i marschtakt av bästa Ugglamärke och hela salongen klappar i takt.

My Fair Lady i Stadsteaterns tappning är en elegant och kvick komedi som utspelas i ett tidlöst London eller snarare en plats nära dig. Ulicha Johnssons nyöversättning erbjuder en del överraskningar, men de stora sångnumren vilka tillsammans med en blixtande och infallrik regi gör Stadsteaterns föreställning till en stor teaterhändelse.

The post Lekfullt och överväldigande first appeared on Opulens.

PRISVINNARE. “En nyskapande dansfilm där fyra av Sveriges mest kända koreografer reser till Ingmar Bergmans hem på Fårö för att finna inspiration till varsitt känsloladdat stycke som fritt tolkar Bergmans sinne för intensiva relationer och starka känslor,” skriver Anne Edelstam.

Lagom till Bergmans 100 års-jubileum 2018, delas detta prestigefulla pris ut. Bland 74 tävlande filmer inom områdena musik, dans och teater vid den 54:e internationella kulturfilmfestivalen Golden Prague har den svenska filmen Ingmar Bergman genom Koreografens öga tilldelats pris för artistiskt utförande utöver det vanliga. Special Mention Award for exceptional artistic achievement med motiveringen: ”Filmen utmärker sig genom stimulerande koreografi, levande ljussättning samt brilliant kamera-arbete och redigering”.

Filmen, som har visats på SVT2, är en nyskapande dansfilm där fyra av Sveriges mest kända koreografer reser till Ingmar Bergmans hem på Fårö för att finna inspiration till varsitt känsloladdat stycke som fritt tolkar Bergmans sinne för intensiva relationer och starka känslor. Dansnumren varvas med unika filmklipp från Bergmans hem där hans röst leder oss rakt in i dansdramat.

Koreograferna Alexander Ekman, Pär Isberg, Pontus Lidberg och Joakim Stephenson skapar, tillsammans med premiärdansarna Jenny Nilson, Nathalie Nordquist, Oscar Salomonsson och Nadja Sellrup från Kungliga Baletten, en fängslande föreställning som hade urpremiär och filmades under Bergmanveckan på Fårö i juli 2016.

Priset mottogs vid den TV-sända galakvällen av Ingmar Bergman Jr och Joakim Stephenson, koreograf till Onapers, ett av verken i filmen. Ingmar Bergman Jr är exekutiv producent tillsammans med Marie-Louise Sid-Sylwander (Hammars Drama Productions). Filmen producerades och regisserades av Fredrik Stattin, Nordisk Drama & Dokumentär, i samarbete med Ditte Feuk, SVT.

”Det är fantastiskt att vi vunnit pris på den här viktiga festivalen. Det är ett stort erkännande till de fantastiskt duktiga koreograferna och dansarna och till Fredrik Stattins ambitiösa filmarbete, och inte minst till vackra Fårö som hjälpt till att skapa den fina stämningen i filmen”, säger en mycket glad Ingmar Bergman Jr efter prisceremonin.

The post Genom koreografens öga first appeared on Opulens.

NOSTALGI. “Jag minns ännu hur låten drabbade mig och hur jag satt och spelade den om och om igen och hur allting inom mig började snurra och hur jag både blev otroligt ledsen och lycklig av att höra honom”, skriver Marcus Myrbäck.

Såhär i sommartider har det varit lockande att plocka fram Håkans skivor igen. Blickfånget hamnar på debutskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg och i synnerhet på låten som fått namnge skivan.

För mig är den ett manifest för ungdomen, för de kärlekskranka, för de hopplösa. För alla de som skälver och vibrerar av ännu inte mogna känslor, för alla de som för första gången får smaka på tonårens vilda känslostormar utan det beskydd erfarenheternas sköld senare skall skänka henne. Den sammanfattar det bästa med popmusik överhuvudtaget: den innehåller det både banala och hjärtskärande på samma gång. Hur många gånger den än spelats i hörlurarna, på fester eller var som helst kan den för mig inte slitas ut, eftersom den är det sannfärdigaste uttrycket för den berg- och dalbana tonårstiden är.

Känn ingen sorg för mig Göteborg innehåller flera motsatspar som ofta kännetecknar Håkans humör och temperament: det på samma gång euforiskt sprudlande och livsbejakande och det ledsamt och hopplöst tragiska. Han är så full av liv och energi här, samtidigt som låten är ett enda långt rop på hjälp – det finns så mycket sorg i en uppmaning som “lillebror, bli aldrig som jag!”. Den här diskrepansen mellan form och innehåll är något av det mest egenartade och någonting av det som berör mig mest med honom. Kom igen Lena är ett annat bra exempel.

Jag minns första gången jag hörde den. Det var alldeles i början på gymnasiet och jag tittade på musikvideon i mitt pojkrum. Jag minns ännu hur låten drabbade mig och hur jag satt och spelade den om och om igen och hur allting inom mig började snurra och hur jag både blev otroligt ledsen och lycklig av att höra honom. Det var en öppning till en ny värld och en låt som i förlängningen erbjöd mig tolkningsnycklar för att förstå hela det nya känsloregister som jag just hade börjat erfara.

Det är på många sätt en smärtsam erfarenhet att återvända till Håkan, eftersom skivorna inte bara väcker minnen från den ena sorgliga scenen till den andra, utan ännu mer väcker de en allmän livskänsla och stämning av hopplöshet, och en känsla av att ha tappat fotfästet och med händerna famla efter någonting att gripa tag i. Det är märkligt hur känslor kan vakna till liv sådär som de kan göra av att lyssna på en skiva. Det är lätt att förledas till att tro att känslorna från förr dött, när de på ett bedrägligt sätt bara gått i ide. Ibland misstänker jag att känslor vi en gång känt väldigt starkt för aldrig dör ut, utan lägger sig slumrande latent inom oss. Verkar fördolt utan vår kännedom, för att sedan i ett kritiskt ögonblick vakna till liv och drabba oss med oerhörd kraft. Än starkare i sin intensitet eftersom vårt själsliga immunförsvar är avstängt i tron om att vi gått vidare. På så sätt gör vi oss aldrig av med de känslor vi en gång burit, utan tvärtom blir själen ett källarförråd som likt den människa som aldrig slänger utan alltid bevarar sådant som kommit i hennes ägo. Ett källarförråd där våra minnen och känslor lömskt gömmer sig för att bestraffa oss när vi i ett ögonblick av högmod söker bekräfta vår självständighet. Själv kan jag ofta “återuppleva” känslor jag en gång haft, liksom i en känslans déjà vu, som ett minne eller en känsla från förr, helt och hållet framburen till nuet: det förgångna blir åter aktuellt.

Man kan ju fråga sig varför man då aktivt utsätter sig för att lyssna på skivor som bär på en sådan livskänsla och sådana minnen. Jag vet inte riktigt varför jag söker mig tillbaka. Dels handlar det kanske om en oförnuftig njutning i smärtan, liksom våra händer ibland kan söka sig till ett sår på kroppen bara för att känna, eller som våra ögon ofta drar sig mot det som vi helst av allt inte vill se, en förskräcklig scen från en film eller ett fotografi som får oss att må dåligt och så vidare. Det smärtsamma lockar oss. Å andra sidan handlar det om en outtröttlig vilja att utforska sig själv och få syn på allt det som inte är omedelbart tillgängligt genom det blotta inåtvända skådandet. Vi är ju inte genomskinliga inför oss själva. För att uttrycka mig sådär pretentiöst som jag brukar göra, och för att också närma mig klichéns språk, handlar det i någon mening om att blottlägga sig sitt eget okända. Det som undandrar sig vår vakna uppmärksamhet. Det okända som vi måste tvinga fram genom att utsätta oss för musiken, litteraturen, att skriva och så vidare. De senaste två åren har jag haft ett väldigt intresse av att fånga in mig själv i språket och försöka göra begripliga alla de minnen man bär på, varför man blivit som man blivit och så vidare. Med Becketts Den onämnbares ord försöker jag att “ställa mig på tröskeln till min historia” – ett på många sätt hopplöst företag eftersom våra jag inte är sådär begripliga och möjliga att fånga som vi ibland skulle önska, utan tvärtom ständigt undflyende. Som Montaigne träffande skriver i en essä: “Vad är vi annat än tvedräkt och dissonans?”.

Till humöret är Håkan ofta berusande, känslosmittande, i ett och samma andetag lyckligt-tragisk och romantisk: med sina sedvanliga tvära kast tar han med lyssnaren både till känslornas himmelska höjder (Förhoppningar och regnbågar, Kär i en ängel t ex) och till de mest bottenlösa dalar (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Försent för Edelweiss, Jag hatar att jag älskar dig… med flera) och dessa resor Håkan tar med lyssnaren på blir också resor in i lyssnarens eget själs- och känsloliv, eftersom de känslor och stämningar Håkan sjunger om och ger uttryck för med sådan lätthet aktiveras också hos lyssnaren själv. Så många resor han tagit mig på! Så mycket vi vandrat ihop. Håkans musik förvandlar mitt inre till en slagen öm kropp, pulserande av minnen, stämningar och känslor. Knappt kan en enda rörelse kan göras utan att det smärtar till.

I sina mest omedelbara stunder är han sällan entydig i sitt känslomässiga uttryck: musiken är mångbottnad och han sjunger sällan fram enbart glädje eller enbart sorg. Även i sina lyckligaste stunder – under soliga, varma och honungsljuva låtar som Gårdakvarnar och skit eller Så länge du är med mig – ger sig en underton ändå med en viss bävan, till känna. Inför kärlekens osäkerhet, inför den sköra tråd all kärleksfull tillit vilar på och den på många sätt bräckliga trygghet ett förhållande ändå ger (”men jag går inte isär när jag går med dig” och ”det gör inte ont så länge du är med mig”, underförstått: utan dig rämnar jag fullständigt). Detta beroendeförhållande gestaltas inte enfärgat av Håkan, eftersom det blottlägger en sorglig och låg självkänsla och osäkerhet, och den där tvetydigheten inför kärleken och lyckan tycker jag genomsyrar nästan allt han gjort. Och kanske är allting i slutändan “bara falskt och bedrägeri” för att citera ett av hans – enligt mig – mest tårdrypande ögonblick.

En av de saker som kanske är mest intressant att lägga märke till när man återvänder till skivor som var viktiga för en tidigare i livet är allt det som man nu förstår eller tolkar annorlunda. I takt med att man själv förändras så förändras också den musik som når ens öron. Det fina med detta är att en musiker eller en skiva aldrig stelnar till av tiden utan rör på sig i takt med att vi rör oss. Det i Håkans musik som jag under gymnasietiden kunde sjunga med innerlighet kan jag i dag avfärda som en romantisk barnslighet, medan det som förr var dolt för mig nu träder fram. På så sätt finns Håkan alltjämt i framtiden för lyssnaren och mot kvällen försvinner han ut i morgondagen. I framtiden kommer jag att möta honom – men också då som en annan.

The post Det kommer aldrig va över för mig first appeared on Opulens.

ORDKONST. “Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans”, skriver Carsten Palmer Schale.

I över 45 år har jag varit mycket intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag sysslat med allra mest. Under dessa år har jag även varit djupt engagerad i den företeelse som kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken har attraherat mig både i sin egen rätt och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Det är därför inte så konstigt att jag – särskilt det senaste decenniet – ofta fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.

För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak. Hans Ruins formidabla bok Poesins mystik (1935) var en avgörande ögonöppnare för det mystiska i poesin: den kontemplativa dimensionen.

Å andra sidan fängslades jag tidigt av det gemensamma inom sufismen, den kristna och judiska mystiken och visst ett hinduistiskt tänkande från Vedanta och framåt, vilka jag uppfattade som tolkningar av enhetsupplevelser och holism, snarare än av det uppdelade och positivistiskt mätbara.

Som sammanhållande kraft har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll. Från delar av den franske ”intuitionsfilosofen” Henri Bergsons kvalitetstänkande över den moderna fenomenologen Edmund Husserls idéer om vara och medvetande till existentialismen efter Martin Heidegger och sökandet efter mening, samt den franske (vetenskaps-)filosofen Gaston Bachelards epistemologi och tankar om drömmar, eld och rymd.

Poesin och mystiken går med andra ord, hävdar jag, omlott i de tysta gränstrakter vari kontemplationen, det enhetliga, intuitionen, det obegripligt meningsfyllda och drömda härskar. Där varje klang inrymmer märg, varje tecken en meditativ grund, varje  konstnärligt uttryck en transcendent mening. I förordet till den franska upplagan av J.W. von Goethes Väst-Östlig divan (1819) heter det bland annat:

”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”

Så kan man antyda något om mystiken i allmänhet – om än något från sidan. Ruin uttrycker sig så här om den religiöse mystikern och mystiken:

”Han strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in Deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsåskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga (min kursivering) och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.”

Från ett mer poetiskt håll sufflerar Inger Christensen i sin essäbok Hemlighetstillståndet (2000, på svenska 2011) det hela så här:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “

Christensens tolkning ligger för mig mycket nära just detta att vara ett med det oändliga, men också olika utläggningar om att ”varje ord förutsätter en värld” (Peter L. Berger & Tomas Luckmann, The Social Construction of Reality, 1966) och – kanske –  ekosofins uppfattning om egenvärde. Inte minst genererar friktioner mellan till synes oförenliga ord och upplevelser energi som alstrar ogripbar mening.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Men med allt detta sagt känns det väsentligt att illustrera resonemanget med några poetiska exempel. Tomas Tranströmer skriver såhär:

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget illustrerar vilken bildmagiker Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala eller i värsta fall förlorar sin innebörd. Tranströmer är också mystiker, om än inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket (jfr Sören Kierkegaard!), av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont, och: ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”. De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Bilderna hos Tranströmer är här grenar i ett holistiskt nätverk, där tid och rum, vardagligt och oceaniskt (Romain Rolland) förefaller mig vrida sig in i och ut ur varandra. Vi kan känna hur eldflugor och kor kopplas ihop med evigt och oändligt, hur kärleken knappt kan uttryckas. Vi ser vad som står där men begriper det i egentlig och enkel mening inte. Kärleken och kosmos penetrerar varandra.

Sylvia Plath skriver i dikten ”Vise män”:

Abstraktionerna svävar likt slöa änglar
Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är
äkta vara, helt klart: det Goda, det
Sanna –
hälsobringande och rena som kokt
vatten,
kärlekslösa som multiplikations-
tabellen.
Medan barnet ler rakt ut i luften.

Plath strävar efter den paradoxala konkretion som utmärker mystiken; den som i sin oändlighet borrar hål i verklighetens innersta. När barnet ler rakt ut i luften har vi att göra med ett närmast heligt tecken – som står i bjärt kontrast till det som är enkelt att beskriva och abstrahera (alltså förenkla). I ”Godhet” skriver hon:

Och här kommer ni, med en kopp te
svept i ånga.
Blodstrålen är poesi,
den går inte att stoppa.
Ni räcker mig två barn, två rosor.

Här, upplever jag det, förmedlas en hemlig förbindelse mellan lager av betydelse. Där teet och barnen är konkreta och/eller symboliska, medan den poetiska blodstrålen förmedlar märg och enhet. I båda dikterna av Plath återfinns också både humor och ironi – måhända sarkasm, som ger relief åt det innerliga (barnet, blodet och rosorna).

Marcus Larsson skriver:

Spring morning
the children`s game
of being quiet

eller

winter stars
my boy says he sees better
standing on the ground

Hos Marcus Larsson kan man se hur mystiken fälls ut som paradoxer, orimligheter och tvetydig humor. Detta möte mellan en form av absurditeter eller surrealismer är typiska för mystik dikt.
Jean Bourdeillette skriver:

Daliorna har bevarat solens glöd.

Denna enda rad kan sägas sammanfatta en mängd av det som präglar poesins mystik: hur då, nu och sedan förenas i ett ögonblick, som vetter mot den upphävda tiden. Glöden och daliorna är inte bara ett yttryck för enhet – de är också uttryck för den form av intensitet, översinnlighet och omedelbarhet som är mystiska kännetecken par excellens.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.

Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken La flamme d’une chandelle (Lågan av ett ljus) – och insikten att människan är en låga!

Och så skriver han:

”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”

En drivkraft bakom mystiken – och poesin! – är att sökaren inte anser att några traditionella vägar eller breda allmänna förklaringsmodeller räcker till för att uppleva varats mening. Man vänder sig från ”det yttre” (med hjälp av just detta yttre!) mot den kontemplation som direkt, oförmedlat, omedelbart, anses kunna ge ”kunskap” eller enhetsupplevelse. Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans. I detta avseende kan man se poesin som ett försök att ge uttryck för den andliga dimensionen av vår tillvaro, för det enkla likaväl som det komplexa tillståndet av vår vardagliga existens. Denna ”kamp” mellan motsatser eller motsättningar är en mycket viktig del av både poesin och mystiken, en ”kamp” i vilken man skall finna ett ständigt sökande efter harmoni och enhet. Både poesin och mystiken handlar om resonans.

The post Poesin och mystiken first appeared on Opulens.