MINNESORD. Poeten, kritikern och översättaren Tobias Berggren har lämnat det jordiska i en ålder av 80 år.

”Det finns få mer glädjande och sällsynta företeelser i en lyrikkritikers verksamhet än när han upptäcker en ung poet som plötsligt publicerar en diktsamling som för varje genomläsning framträder allt starkare: mer medveten, mer formellt rik och intellektuellt givande än de flesta böcker man har anledning att syssla med.”

Det var på den tiden när en ny diktsamling skulle sprättas upp och kostade 15 kr. Ovanstående citat är hämtat från Petter Bergmans recension av Den främmande tryggheten, som var Tobias Berggrens andra bok. Nu är de båda borta, Bergman och Berggren, men de står där sida vid sida i min bokhylla med slitna ryggar. Det är många återbesök som är orsaken till detta eftersom den goda poesin är den ständiga återvinningsstationen.

Att Berggrens Namn och grus har en extra lyskraft för mig beror säkert på att den utkom i början av 1970-talet när jag själv tagit de första trevande stegen in på det poetiska fältet. Jag bodde i Kalix och bokhandeln på Köpmannagatan hade givetvis boken uppställd på den första utgivningsdagen (också det en tidsmarkör, med bokhandel på mindre orter). Det var i slutet av mars 1973 och fortfarande höll fimbulmörkret i Norrbotten på plats där under Polstjärnan. Namn och grus … människan och materien.

”Tillsammans skapar vi ljuset … ” heter det lite tidstypiskt i följande samling Resor i din tystnad, ett uttryck mera för en längtan än en realitet. Att det personliga är politiskt och vice versa är något som präglar dessa dikter som ofta har geografiskt, litterärt och personligt daterade.

I samlingen Rymden i kväll, alla stjärnorna finns en svit månadsdikter, dikten “Juni” inleds:

Ringen av större, kantställda stenar runt bronsåldersrösets fot
Det var gränsen till Dödsriket
Skogstjärnblommor och hundviol växer därinnanför
Havsdagern, glödmynt, dansar Hinnans dans

I lövdunklet lyser
tusen andra slaktdjur:
Varje ting är en egen värld i en egen, gränslös rymd
Stumma vattenbärare vandrar

in i deras brinnande städer –
Jag spricker ut ur min sten
Tusen röster dricker mig

I samband med utgivningen av Berggrens näst sista diktsamling, Fält och legender (1997), förklarade poeten att han lämnade det vackert estetiska bakom sig, nu gjorde han en omstart. Men det kanske är först som sist i Intifada (2008) som han återvänder till sin personliga och politiska utgångspunkt:

Jo. Det är jag, klippan.
Berget. Som kallas
”Var är du?”

Det är något som spricker upp mitt i det engagerade, de allvarliga, det på djupet famnande. Men det sker i kontrast, det ena ställs mot sin motsats utan att det behöver innebära någon konflikt, tycks det. Som i XX:e dikten, “(Apoptos)” (Apoptos eller programmerad celldöd är ett sätt för celler i organismer att på ett kontrollerat sätt begå självmord utan att skada sin omgivning. Reds. anm.), där sorg och situationskomik viras ihop på ett rörande och vackert sätt:

Jag stod i Maria
kyrka i Stockholm och läste
en avskedsdikt till min vän
Per-Henrik Wallin

Hanterade miken fel,
efteråt sa folk att de bara hade hört
hur jag flåsat; orden gick under
Annars var akustiken fin

Per-Henrik var musiker, komponist, gjorde
en skimrande och bultande jazz,
levande i motstånd, i sin
väldiga överlevnad

Kyrkan var full av folk, många sjöng och
spelade. Grät
över den bortgångne.
Men inte hade jag flåsat, bara andats

The post Tack, Tobias! first appeared on Opulens.