OVISSHET. “Han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger”, skriver Bo Bjelvehammar.

Tivoli av PC Jersild
Albert Bonniers (2017)

Det finns ett otal skildringar om åldrandet och döden, liksom skogar av tänkespråk om att bli gammal. Hjalmar Söderberg sägs ha bidragit med följande: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Nu är det tveksamt om det är Hjalle som har sagt det.

Per Christian Jersild, läkare och författare, har nått de åren då det går att säga något bestämt om åldrandet och något mindre bestämt om döden. Men han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger och som man kan läsa sig till.

Allt är förlagt till Stockholm och Djurgården, till markerna där Tivoli Gröna Lund fanns; nu finns det inte mer, efter att ha gått i konkurs. Området lockar kinesiska investerare, som satsar på ett exklusivt boende för kapitalstarka seniorer; där finns all service, en rikedom av aktiviteter och ingen anledning till oro då säkerheten är optimal, allt påminner om ett gated community.

I ett åttiotal små prosastycken låter P C Jersild oss bli bekanta med människor i detta annorlunda äldreboende, brukare, anställda och ekonomiska intressenter, som vill komma in där för att tjäna pengar på de boende. Kommersen pågår hela livet och in i döden och de som bor där har inte sällan ett stort mål – att maximera sina upplevelser. Med tango, diskussioner i filosofiska och litterära sällskap och deltagande i mer eller mindre suspekta aktiviteter, som i frivilliga civilgarden.

Det som gör äldreboendet unikt är att det ingår en livförsäkring med 100-årsgaranti, vilket innebär att läkarna får arbeta hårt med livsuppehållande arbete. Anläggningen har ett stiligt namn – Bliss Gardens, lycksalighetens trädgårdar – men vanligt folk säger De saligas ängder, eller Kalkbrottet.

Det finns ett myller av personer som gör romanen både spretig och ibland känns det som transportsträckor vid läsningen; det hade varit bättre med en koncentration på ett fåtal personer och färre händelsekedjor. Men författaren är ständigt på gott berättarhumör och trivs när han får introducera nya discipliner inom kirurgin och tänja robotars användningsområden. Robotar sköter inte bara rutinsysslor, utan är även behjälpliga som sällskap åt de äldre, särskilt åt dem som saknar barn och barnbarn. Papperslösa människor transporteras dit varje dag, under strängt reglerade förhållanden, och svarar för de sysslor som är lägst ner på arbetsstegen.

Av alla de personer som traskar över sidorna, minns jag bäst de två bröderna, där den yngre försöker hålla reda på den äldre, utan nämnbar framgång, men framför allt mins jag den store stöttepelaren i hela bygget, vaktmästaren Bosse!

The post Alla vill bli gamla, men ingen vill vara det first appeared on Opulens.

MUSHUS. Efter att ha haft en musrestaurang och liten nötbutik har det nu kommit ett mustivoli till Malmö. Mycket realistiskt tillverkade “gatufönster” har dykt upp på väggar i Malmö, i musstorlek. Ett sorglöst litet muslandskap mitt på vår egen, lite tröttare, gata. Restaurangen Il Topolino och butiken Noix de vie kom till Bergsgatan i december förra året (förstördes dock efter en tid), och nu i april har det dykt upp ett tivoli på Södra Förstadsgatan. De är detaljerade, genomtänkta, och oerhört charmiga.

Konstkollektivet som ligger bakom verken kallar sig AnonyMouse. “Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” ska de, som annars hållit sig ganska tysta ha sagt till Kvällsposten. Med tanke på att världsläget kan upplevas röra sig i en nedåtgående spiral i övrigt, är det inte bara roligt och uppfriskande med gatukonstverk som dessa, utan rentav behövligt. Inte så konstigt att muslandskapet uppmärksammats en hel del i media. Även utanför Sverige.

Konst som tar det gemensamma rummet i besittning och kräver sitt utrymme blir dock, avsiktligt eller inte, en typ av politiskt ingrepp. Därför är det någonting i det här som känns fel.

Ett samhälle får den konst det förtjänar. Den lilla musvärlden är inte direkt Banksy. Den är lekfull, men relativt oförarglig. Åtminstone uppfattar vi den så. Lågmäld och lagom och ganska svensk. När ska Sverige nås av den feber som bara fortsätter att rasa ute i världen?

Det är svårt att bli provocerad av ett par mushus. Men kan kanske en provokation ta form i bristen på en uttalad vilja att utmana? Vi är trötta på ogenomtänkta, dåligt formulerade och utbasunerade åsikter. Möjligen är det i det glappet, eller snarare i den avgrunden, som det trotsiga sker. I en konstant pågående tävlan i vem som låter högst och mest, och ett ständigt självupptaget pladdrande internet, står mushusen för det motsatta. Och vi älskar det, för att vi får plats att andas.

Men ändå, är det inte något som fattas? AnonyMouse verk blir som en symbol för allt det vi hellre skulle vilja ha i vårt offentliga rum, till exempel lite mer försynthet. Ett samhälle får tillslut den konst som det förtjänar. Reaktionerna på mushusen, visualiseringen av hur det vi längtar efter är det lågmälda och oskyldiga, tar samtidigt tempen på den rådande situationen. Vi vill inte ha någon Banksy. Vi vill ha muslandskap med restauranger och tivoli. Vi håller det helst lekfullt och neutralt.

Är det endast okej i Sverige att ta plats när det är oförargligt? Att ta plats på ett seriöst sätt. Att inte skrika, att inte använda sig av enkla metoder, utan istället göra precis tvärtom. Gulligt, oförargligt, lågmält? I en högst välformulerad och arbetad form, är det enda sättet att få folk att lyssna? Isåfall vill jag se verket fortsätta att växa. Få oss alla att le förnöjt för att sedan långsamt, smygande, sättas i brand. Jag vill tvingas föreställa mig skrikande, desperata möss som flyr undan sitt störtande tivoli, så att mitt leende stelnar då jag blivit lurad att släppa in det ofattbara under huden.

“Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” är en inställning för vilken jag i allmänhet har full respekt. Ännu bättre är det dock, om det kan påminna oss om hur privilegierade vi är eftersom vi har möjlighet att låta det stanna där, mitt i det jätteroliga.

Alla artiklar av Ida Thunstrom

The post Gatukonst för vår längtan efter det lågmälda first appeared on Opulens.