FÖRSLAG. Chefredaktör Stefan Bergmark ger lästips från veckans publiceringar i magasinet.

1. Det allt mer bristfälliga utbudet av äldre filmer och serier hos streamingjättarna håller på att göra oss digitalt urarva, skrev  Lars Anders Johansson i sin krönika i tisdags.

2. ”Ingenting blev detsamma för Europa efter första världskriget.” Filip Hallbäck menade i onsdags att själva krigsskildringen är bra men tycker ändå att Edward Bergers ”På västfronten intet nytt” har vissa brister.

3.”Trots att romanen skapar lite för många frågor som aldrig besvaras, är den tillräckligt spännande för att sporra de läsare som gillar att sträckläsa,” skrev Elisabeth Brännström i fredags.

The post Tre tips från Opulensveckan first appeared on Opulens.

DYRTID. I en tid med skenande inflation och skyhöga elpriser har iodine Jupiter goda råd att dela med sig av.

Ladda mobilen, datorn och elbilen på jobbet! Slösa med toalettpappret! När chefen kommer är det bara att sitta där och flina.

The post Fina tips first appeared on Opulens.

FÖRSLAG. Chefredaktör Stefan Bergmark ger lästips från veckans publiceringar i magasinet.

1. På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats i en uppsättning som knyter an till det pågående kriget i Ukraina.

Lena S Karlsson hade sett pjäsen och ansåg i onsdags att det är en storartad teaterupplevelse.

2. Trots vissa brister är I varje grässtrå såg jag en eld ytterst läsvärd.

Till stor del tack vare samlingens kärnfulla, konkreta och sinnliga dikter, konstaterade Erik Bovin, som läst Carolina Thorells nya diktsamling, i onsdags.

3. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

Erik Cardelús menade i fredags att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

The post Tre tips från Opulensveckan first appeared on Opulens.

FÖRSLAG. Chefredaktör Stefan Bergmark ger lästips från veckans publiceringar i magasinet.

1.”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019. Karolina Bergström försökte i måndags besvara frågan i sin filmkrönika.

2. ”Wokerörelsens karaktär av elitprojekt har alienerat stora grupper i de västerländska demokratierna, grupper ur vilka de auktoritära populiströrelserna hämtat sitt väljarstöd.” Lars Anders Johansson skrev i onsdags om hur irrelevanta de som tills nyligen dominerade debatten blivit med Ukrainakriget.

3. ”Detta måste vara den nya högsta standarden när det gäller läroböcker i filosofi. För alla som vill börja lära sig mer om filosofin kan jag inte tänka mig något bättre ställe att börja.” Carsten Palmer Schale skrev i fredags om A.C. Graylings ”Filosofins historia” som nu givits ut på svenska av Fri Tanke förlag.

The post Tre tips från Opulensveckan first appeared on Opulens.

BOKJUL. Oväntad godhet, skogssamers öden och översättningens hemligheter – allt det och mycket mer får plats under granen. Här är några av årets bästa böcker att ge bort i jul.

“Det tredje ljuset/Små ting som dessa” av Claire Keegan

En liten flicka på Irland skickas till fosterföräldrar, och får där för första gången någonsin uppleva omsorg och kärlek. När Claire Keegan skriver vill hon “se något vackert hända, som inte är förståeligt eller väntat”. Sådan är också godheten i denna nutidsklassiker och dess uppföljare: den glimrar till i mörkret, överraskande och djupt gripande.

Sara Ullberg/TT
Elin Swedenmark/TT
Erika Josefsson/TT

The post Hårda klappar med oväntad godhet first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. SCENKONST

Sadland med PotatoPotato
Recension av Lena S Karlsson
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an en växande grupp av unga till synes utan hopp och framtid. Föreställningen kallas ”en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.

2. DOKUMENTÄR

The Prize of Silence
Recension av Gunnar Rehlin/TT

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit, skriver Gunnar Rehlin.

3. FILM

I väntan på Jan Myrdals död i regi av Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Recension av Gunnar Lundin
SVT Play

Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet. Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.

Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller.

4. ROMAN

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse av Stewe Claeson
Recension av Erik Cardelús
Norstedts förlag

Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter.

5. SAKPROSA

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker Opulens recensent hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

“Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd”, skriver Lis Lovén.

The post Kulturtips: Från elektronisk musikal till pedagogiska utopier first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. LYRIK

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Recension av Torsten Green-Petersen
Albert Bonniers förlag

Poesi av Lars Norén i en ny utgåva i njutbar formgivning av Nina Ulmaja. Denna digra utgåva utgör inte författarens fullständigt samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Opulens Torsten Green-Petersen saknar inga viktiga strofer: här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta.

Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning.

2. MUSIK

What’s it all about? med Ellas kapell
Recension av Bo Bjelvehammar
Naxos/Prophone Record

Ellas kapell gestaltar med sitt andra album det som är livet, det som vi bara kan ana i drömmar om framtiden. Det som väntar är små förtretligheter och bekymmer, liksom  stora och svåra frågor. Några saker kan vi ana och så smått förutse, genom glipor och gläntor. Annat blir länge dolt och vilar i tysta kammare. Kapellet låter oss följa med på en resa genom livet, där en del är upplevt och annat bygger på antaganden och förväntningar, möjligen längtan och en tro på vad som ska ske.

Detta är en storartad produktion, just helheten är den som bländar, med känsla, energi och ett gott mått av lekfullhet.

3. SCENKONST

Johnny The Fucker med Magnus Uggla
Recension av Lena S Karlsson
Klarascenen, Stockholms stadsteater

Föreställningen Johnny the Fucker baserar sig på den självbiografiska roman som Magnus Uggla nyligen gett ut. Här handlar det om en kris i Magnus Ugglas liv. I slutet av 70-talet stagnerade hans artistkarriär och för att blåsa nytt liv i den fattar Magnus Uggla det lätt desperata beslutet att delta i Melodifestivalen 1979 med ”Johnny the Rocker”. En kommande hit som skulle bli en omstart och en kontakt med en bredare publik, så var tanken. Inspirationen hämtade han från Rolling Stones gungiga hitlåt ”Miss you” från 1978. Kunde Stones göra discolåtar så kunde väl Magnus Uggla! En del av föreställningen är hur hans slet med att på kort tid få fram låten, från några få ackord till det färdiga festival bidraget, med inslag av stråkar och med en levande dirigent.

Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av.

4. FILM

Last night in Soho, regi av Edgar Wright
Recension av Charlotte Wiberg

I Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho möter vi Eloise, en aspirerande modedesigner som flyttar till London för att studera, är påfallande pryd. Men när hon börjar se syner från the swinging sixties – hennes favoritperiod – där en tjusig ung kvinna blir utnyttjad av män är det inte tomma fantasier.

Trots att Last Night in Soho är något av en explosion i färger (filmfotograf: koreanske Chung-hoon Chung) ger den en starkt svartvit bild av till nittionio procent brylkrämsslemmiga män samt kvinnor som antingen är naiva och oskuldsfulla eller riktigt bitchiga som Eloises klasskamrater. Men så är det också en saga. Charlotte Wiberg blir inte särskilt skrämd av Wrights film. Men den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, med många referenser, visuellt överdåd och effekter, och ett soundtrack med framför allt många fina sextiotalshits.

5. TEATER

Frihetens namn i regi av Mirja Burlin
Recension av Thomas Wihlman
Sthlms Musikteater. Kulturhuset, Kilen

Frihetens namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv: om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen.

Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål. Trots enstaka frågetecken vill Opulens Thomas Wihlman ändå gärna rekommendera ett besök.

The post Kulturtips: Från poetiska utbrott till humoristisk pjäs first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. KONST

Beate Wassermann, Balansakter
Recension av Jesper Nordström
Moderna museet, Malmö

Beate Wassermanns tidigare verk har all den briljans och det konsthantverk som man kan förvänta sig av en internationellt erkänd bildskapare. Det är vanligt med en startup-fas där man förhåller sig till andra, antingen följer eller förnekar, och Wassermann gör ett slags avslut och hej då till Andy Warhol i ett av sina tidiga figurativa verk ”Andy mit Kind”. Den magra vattniga färgen i hans ansikte skapar en bild som är bakvänd; huvudet som borde vara kött och volym är ett hål i bildplanet. Hon gör även ett slags fadermord på en annan stor ”kulturman”, Kazimir Malevitj, genom att visa upp en suprematistisk tebjudning.

Beate Wassermanns dukar är mer strama och monokroma än traditionen kräver och kanske kan man ändå ana en viss lugn andlighet och avsikt att de skall vara meditationsobjekt, ungefär som Malevitjs målningar. Traditionen som hon förnekar dröjer sig kvar, och visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara, i en tid då vi för inte så många år sedan trodde att detta var dött sen länge.

2. SCENKONST

AMFI #5 Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater, Fri scen

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Scenrummet är i den här uppsättningen närmast helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

3. TV-SERIE

Jordbrukarna av Izer Aliu
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Marwan (Nader Khademi) har förlorat sin fästmö i en bilolycka och nu vill fästmöns föräldrar överta vårdnaden om femåriga Kiki. Planen är att ta dottern till Iran, till dotterns farfar. Izer Alius och Anne Bjørnstads norska serie Jordbrukarna (2021) börjar som en slags parodisk känga mot Inte utan min dotter och Gömda. Marwan har blivit lovad ett falskt pass och när kidnappningen är genomförd och han står på plats i väntan på passet får han en dålig nyhet, som blir upptakten till handlingen: passet kommer ta tio ytterligare dagar.

Överlag är Jordbrukarna en underhållande serie med övertygande rollprestationer och en storyline som bjuder på den ena överraskningen efter den andra. Roliga och publikfriande replikväxlingar gör den högst sevärd. Jäktad och kontroversiell klippning gör bara serien gott. Den som vill uppleva ännu ett bevis på att norsk filmkonst går från klarhet till klarhet bör inte missa den här!

4. ESSÄER

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Recension av Tommy Gunnarsson
Wahlström & Widstrand

Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med. I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

5. SPÄNNING

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Recension av Erik Bovin
Teg Publishing

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans. Detta är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

The post Kulturtips: Från stram konst till rafflande läsning first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. SAKPROSA

Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall
Recension av Mathias Jansson
Natur & Kultur

Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten. I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.

Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen.

En allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.

2. KONST

Couturissime med Thierry Mugler
Recension av Anne Edelstam
Musée des Arts Décoratifs, Paris (t. o. m. 24 april 2022)

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning ger känslan av att komma till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån.

3. SCENKONST

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stockholm

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

4. TV-SERIE

Succession (säsong 3) av Jesse Armstrong
Krönika/recension av Charlotte Wiberg
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, men språket är till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt.

Som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

5. AUTOFIKTION

Starka band av Vivian Gornick
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur

När Starka band, den amerikanska journalisten, kritikern och feministen Vivian Gornicks memoarer från 1987, tar sin början är Vivian ute på långpromenader runt Manhattan med sin mamma Bess. Båda börjar bli lite till åren, Bess närmar sig åttio, Vivian är snart femtio och deras relation, som har varit långt ifrån bra, knakar ordentligt i fogarna trots bådas nervösa vilja att hålla kontakten uppe. Promenaderna är långt ifrån problemfria.

Starka band utnämndes 1987 av New York Times till den bästa i sin genre på femtio år. Det omdömet kanske inte håller idag, men boken är otvivelaktigt en klassiker som står sig bra och lyckas med att utforska de nötta men ändå starka banden mellan en mor och en dotter som famlar efter någon slags förståelse för varandra i vetskapen om att en av dem snart kommer att dö.

Starka band utmärker sig också för den ruffiga New York-humor som Bess och Vivian, som tur är, delar och som ger dem lite lättnad och bidrar till att stärka banden dem emellan. Klarsynt och bra och ofta riktigt roligt.     

The post Kulturtips: Från kvinnor på spektrat till starka band first appeared on Opulens.

I FOKUS. Tre korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. AUTOFIKTION

Barndom och Ungdom av Tove Ditlevsen
Recension av Anna Remmets
Natur & Kultur

Tove Ditlevsens Gift fick nytt liv när den för några år sedan gavs ut på Natur & Kultur. Nu kommer också de två första delarna, Barndom och Ungdom (1967) i en samlad utgåva i översättning av Vanja Lantz. Såsom de okonstlade titlarna anger följer de den unga Tove (som även delar efternamn med författaren) genom barndoms- och ungdomsåren fram till dess att hon träffar den inflytelserika och betydligt äldre redaktören Viggo som hon lever med i början av Gift.

Den största förtjänsten hos Barndom är ändå hur Ditlevsen skildrar barndomen som sådan, tycker Anna Remmets. Många har visserligen mer eller mindre lyckat och originellt beskrivit den utsatthet och ensamhet som kommer sig bara av att vara ett barn i de vuxnas värld. Men Tove Ditlevsen gör det med ovanlig skärpa och obarmhärtighet.

2. SCEN

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stora scenen

Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare är den spektakulära Den yttersta minuten, ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen.

Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: ”en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.

3. FACKLITTERATUR

Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Recension/Essä av Emil Siekkinen
Alfred A. Knopf förlag

Det ska vara action i skogen. De senaste årtiondena har forskare som kanadensiskan Suzanne Simard genom sina studier av skogen visat att detta sätt att bruka skogsmark är långsiktigt förödande. Skogsindustrin – som spelar en betydande roll i den svenska ekonomin – kan vara på väg mot kollaps om den inte ändrar sitt tillvägagångssätt. I sina memoarer Finding the Mother Tree berättar ekologen hur hon och andra kom att förstå vad skogsnäringens metoder leder till, samt att det som utmärker en verklig skog är en omfattande samverkan som ger ett starkt och mångfaldigt samfund, bestående av välmående individer.

Den som vill verka för verklig skog och biologisk mångfald kan utbilda sig genom att bland annat läsa Suzanne Simards Finding the Mother Tree, och agera i enlighet med sina övertygelser. Det finns organisationer som verkar för ett hållbart skogsbruk, och Suzanne Simards The Mother Tree Project undersöker metoder för skogsförnyelse som ska främja biologisk mångfald, bindande av koldioxid, och skogars överlevnad i klimatkrisens era. Suzanne Simard är inte färdig med att verka i livets tjänst.

The post Kulturtips: Från högklassig autofiktion till liv i livets tjänst first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. MUSIK

Dear America med Eric Bibb
Recension av Thomas Wihlman

Eric Bibb är en enastående musiker, med massvis med musikaliska erfarenheter, ett otal släppta album (då både solo och tillsammans med andra), kanske en bluesmänniska, vidsynt som musiker. Grammynominerad. Dessutom uppväxt i en miljö där både Bob Dylan och Martin Luther King förekom. Dear America är hans nya album.

Det är snyggt i många bemärkelser, också lite nedtonat och laidback. Den tunga bluesen får man leta efter någon annanstans. Kanske är detta både albumets svaghet och styrka, den håller sig till en tydlig inriktning. Möjligen är ”Love’s Kingdom” lite annorlunda, den för lite tankarna till Motown, till The Temptations, Marvin Gaye, Smokey Robinson. Ett album med musikalisk perfektion.

2. TV-SERIE

Squid Game

Recension av Christoffer Andersson
Netflix

Koreansk skräcksuccé där svåra frågor om pengar och humanitet ställs på sin spets. På en hemlig ö någonstans kring Sydkorea spelas ett spel dit mycket fattiga och mycket skuldsatta personer erbjuds att komma för chansen att vinna en ansenlig summa pengar (45,6 miljarder sydkoreanska won [= ca 340 miljoner kronor]). Vad spelet går ut på får de veta först på plats: sex barnlekar från sydkoreanskt 70- och 80-tal där eliminering betyder död.

I Squid game kastas publiken ideligen mellan känslor av bitande skräck och svidande svek. Det är bara en anledning till att serien har gjort storsuccé.

3. FILM

Listen i regi av Ana Rocha de Sousa
Recension av Lena Torquato Lidén

Ana Rocha de Sousas spelfilm Listen är ett fruktansvärt verkligt och gripande porträtt av två portugisiska föräldrar i London som kämpar mot de sociala myndigheterna som omhändertar deras barn.

Jota och Bela jobbar båda svart för att försörja sin 12-åring Diego, den döva lillasystern Lucia och bebisen Jessie. När filmen börjar har Diego feber och Lucias hörapparat har gått sönder. Skolan kopplar ihop det med blåmärken på hennes rygg och vad de tror är ett hembesök av socialen för att få mer stöd blir istället ett brutalt omhändertagande där barnen tas ifrån de förtvivlade föräldrarna.

Det är inte svårt att känna hur ens egen kropp sköljs över av sorg och ilska inför scenerna med de desperata föräldrarna. Här skildras hur stark lusten att uttrycka sig kan vara även för den som befinner sig i ett fruktansvärt krisläge. Kanske är det uttrycksbehovet som ändå gör den bitvis ångestridna berättelsen uthärdlig.

4. TEATER

Tillbaka till Reims av Didier Eribon
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten

I den självbiografiska Tillbaka till Reims bjuder Didier Eribon publiken på en resa bakåt i tiden, till barn- och ungdomen och sin hemstad, där livet präglades av fattigdom, alkoholism och total avsaknad av kultur. Nu spelas en aktuell version i regi av Thomas Ostermeier på Dramatens Lilla scen.

Scenbilden består av en musikstudio, med en filmduk där en fiktiv dokumentär rullar i fonden, baserad på Didier Eribons kommentarer och speakerrösten. Till den tomma studion kommer en skådespelerska, Lena Endre, som ska spela in en voice over till den dokumentär som ska gestalta Didier Eribons resa mot det förflutna.

Tillbaka till Reims är  en ovanlig föreställning där det autentiska spelar stor roll och fler frågor ställs än besvaras. Det resulterar i en föreställning som lever kvar lång tid efteråt. Ett spännande möte mellan dokumentär och traditionell teater.

5. FOTOBOK

Hemmakontor av Daniel Nilsson
Recension av Mathias Jansson
Bokförlaget Arena

En sak vi kommer att komma ihåg av coronapandemin är de utmaningar som följde med att plötsligt tvingas jobba hemifrån och skapa ett eget hemmakontor. Den Malmöbaserade frilansfotografen Daniel Nilsson har i fotoboken Hemmakontor dokumenterat denna speciella situation som många fick lov att anpassa sig till.

Daniel Nilsson varvar i boken fotografier från olika hemmakontor med korta intervjuer som berättar om hur personen kom på just den där ”geniala” lösningen på sitt hemmakontor. Såväl texterna som bilderna är intressanta och roliga.

Hemmakontor är en fantastisk dokumentärskildring över en väldigt annorlunda tid i modernt arbetsliv. Det är en bok som jag tror alla kommer att känna igen sig i och igenkännande dra på munnen över de olika lösningarna – eller irriterat utbrista ”varför tänkte jag inte på det?”.

The post Kulturtips: Från koreansk skräcksuccé till modern arbetsplatsskildring first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1.

Hon som äter jord av Dolores Reyes
Recension av Thomas Almqvist
Översättning: Siri Hultén
Palabra förlag

Hon som äter jord” är argentinska Dolores Reyes debutroman. Med den vill hon sätta ljuset på alla mord på framför allt unga kvinnor i storstädernas fattiga förorter och tillägnar romanen Melina Romero och Araceli Ramos, två tonåringar som mördades i den förort till Buenos Aires, där hon arbetar som lärare. Det är en roman om ett trauma, om våld mot kvinnor och barn och om hur en ung kvinna håller på att bli vuxen.

En flicka i tonåren har en övernaturlig förmåga. När hon äter jord, kan hon för sitt inre se var de befinner sig, som gått på den jorden. Ryktet om hennes förmåga sprider sig och människor söker upp henne i det slumområde i utkanten av Buenos Aires, där hon bor.

Här finns både vemod och ilska över sakernas tillstånd. Det är en roman om oerhörd skuld men som också kan peka på möjligheter till försoning.

2.

Nattväktare av James Garrabrant
Recension av Jesper Nordström
Urtext förlag

James Garrabrant staplar i sin aforistiska lyrik plattityder och centrallyriska enradingar på varandra så det ställer krav på en viss närmast motsägelsefull läsart. Stanna inte för länge vid varje rad utan hasta vidare i ett slags ordskimmer à la Proust och det uppstår komplext intressanta synergieffekter.

Sedan är det detta med monotoni och timing. Garrabrant vet att driva en stil länge nog tills det är dags för stil- och temposkifte och det är som han här hoppar till det andra ”typiskt svenska”, från den lite uppgivna defaistiska granskogsmelankolin till frodig vikingatid. Det blir en avklädning av vårt land.

Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens.

3.

Andra stället av Rachel Cusk
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Andra stället av Rachel Cusk är på flera plan en förbryllande roman. Den inleds dramatiskt, med nästan övernaturliga inslag, eller är det begynnande galenskap? Den fortsätter i en helt annan ton, den vi känner igen från Cusks tidigare böcker. Hennes lugna, sakliga sätt att nedtonat, nästintill odramatiskt, beskriva skeenden som kan vara nog så livsomvälvande dramatiska. Hon befinner sig på ett avstånd varifrån kan hon se tydligt. Ingen detalj i våra mänskliga mellanhavanden undslipper hennes blick. . Författaren har kontroll, hon sitter en bit ifrån och betraktar allt som sker från en säker position. Men tryggheten är förstås bedräglig.

Andra stället river i läsaren på bästa sätt, den är genomborrande skarp i sina iakttagelser av mänskliga relationer. Språkligt en glasklar men sträng njutning. Rachel Cusk är grym, i ordets båda bemärkelser, både skoningslös och suveränt bra, skriver Camilla Carnmo.

The post Boktips: Från vemod och ilska till dubbel grymhet first appeared on Opulens.