LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

POP. Kangas klanger lyssnar på gitarrpop. I ena ringhörnan två underbarn som tar sin harmonisjungande pop till nya höjder. I den andra ett 50-årsfirande band som vaskar fram sina tonårsalster

Två underbarn till bröder — The Lemon Twigs

The Lemon Twigs: ”Look For Your Mind!” (Captured Tracks, LP/CD/DL)

2026 måste vi väl ändå säga att de här två underbarnen till bröder har vuxit till sig nog för att bara få vara popbandet The Lemon Twigs? Michael D’Addario (gitarristen som fyllde 26 år i mars) och Brian D’Addario (trummor, bas, fuzzgitarr och hela 28 år vid det här laget) har med rätta hyllats till vänster och höger i många år nu. De kombinerar som få andra power pop, folkrock, Beatles-raveups, kammarpop, lätt-psyk, Beach Boys-driv, jangle-gitarrer, garagepop och såna där snygga sångharmonier som endast syskon och släktingar tycks få till.

Kan hända att detta doftar lite väl mycket retro för somliga smaklökar, men vad är egentligen nytt? Faktum är att The Lemon Twigs kör sitt stuk med ett sjusärdeles driv och energi. De tar sin harmonisjungande pop till nya höjder här.

Hälften av låtarna — sju av fjorton — gör de multibegåvade bröderna helt på egen hand. Eva Chambers från Tchotchke (och även trion bakom Michaels solokarriär) hjälper till med bas och sång på två spår. Från Lemon Twigs liveuppsättning dyker Reza Matin (trummor) and Danny Ayala (bas) upp på övriga nummer. Ett gott grepp, då liveenergin de överför här bidrar till att variera albumets uttryck.

Under de knockande snygga poplåtarna lurar ett ackumulerat djup, en samtids-paranoia som kryper sig på i vissa av texterna. Albumtiteln ”Look For Your Mind!” är ej blott en ”gullig” psykedelisk lek.

Vi får hålla tummarna för att bröderna från Hicksville, Long Island, New York inte hamnar i någon brödra-osämja liknande den i The Kinks eller Oasis. Ljudet av The Lemon Twigs behövs mer än någonsin i dessa tider, bröder och systrar!

Första albumet med Squeeze på åtta år

Squeeze: ”Trixies” (Love/BMG, LP/CD/2CD + Blu-ray/DL)

Apropå bandmedlemmar som inte alltid drar jämnt… I mars gästade ärkeengelska popsmederna Squeeze Sverige för första gången sedan 1980-talet. Ett kärt återseende på ett utsålt Debaser Strand, och när det 50-årsfirande bandet körde idel gamla örhängen av hög karat visste publikjublet inga gränser. Bredvid mig stod ett sällskap fans som inte ens var födda när ”Cool For Cats”, diskbänksrealistiska pärlan ”Up The Junction” och ”Tempted” ljöd ut i lokalerna. (Sistnämnda sjöngs för övrigt ursprungligen av den kortvarige keyboardspelande medlemmen Paul Carrack på skivan från 1981, och har textmässigt släktskap med ”How Long”, Carracks 1975-hit med gruppen Ace.)

Lite svagare bifall fick Squeeze när de spelade sig igenom nya albumet, deras första på åtta år. ”Trixies” är ett sammanhängande verk om olika karaktärer och händelser på en fiktiv nattklubb med samma namn som skivan. Allt är baserat på de allra tidigaste låtarna som Chris Difford och Glenn Tilbrook skrev redan som tonåringar, 19 respektive 16 år gamla. Flera år före skivvdebuten.

Tydligt är att de var löjligt begåvade redan då. Påverkan av den tidens musik märks tydligt — det är ju i princip ett konceptalbum — även om Squeeze och producenten tillika bandets basist Owen Biddle fått till ett mer tidlöst sound på albumet.

”The Place We Call Mars” låter väldigt mycket Bowie (vad annat att vänta med en sådan titel?). ”Hell on Earth” bär på ekon av Sparks, och följaktligen även en smula Queen. Något för fans av svenska The Ark? ”Don’t Go Out in the Dark” är en släpig sak med Lennon-bitsk gitarr och piffiga elorgelljud. Överlag är detta en platta att lyssna på många gånger innan låtarna slutligen mejlsas fram i sinnet. Få låtar är lika raka som de mer kända Squeeze-dängorna, men upprepade lyssningar berikar på liknande vis som säg en XTC-skiva, eller ska vi ta och nämna 10cc här?

För den som vill få ut mer av sitt eventuella skivinköp kan vi berätta att ”Trixies” förutom LP och CD även släpps som 2CD + Blu-ray. Då ingår en andra CD med låtarnas originaldemos och två livespår från 2024, samt en Blu-ray med godis för ljudkonnässörer i form av ”Trixies” i 24-bit HD audiomasters, och dessutom en mix av Bob Clearmountain i Dolby Atmos. En nog så mäktig 50-årstårta.

The post Kangas klanger: Gitarrpop-underbarn av i dag och i går first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger dyker ned i havet av nya skivsläpp, och fångar både litterärt lagd americana-soul och hård BDSM-pop.

Nytt album med Will Oldham

Bonnie “Prince” Billy – ”We Are Together Again” (No Quarter US/Domino UK, LP/CD/DL)

Han är uppe i över 30 album nu, Will Oldham. Det där ”Prince” i artistnamnet? Jo, artisten har tidigare varit aktiv under namn som Palace, Palace Brothers och Palace Songs. Singer-songwritern från USA kallar sig numera allt som oftast för Bonnie ”Prince” Billy, och visst var det hans ”I See A Darkness” som Johnny Cash tog sig an vid sin karriärsomdaning när seklet var ungt.

Gammal country och folkmusik ligger i grunden för Oldhams uttryck, och han excellerar i sitt intima, mer folk-inspirerade uttryck på nya skivan, som följer bara ett år efter den Nashville-inspelade och mer countrydoftande ”The Purple Bird” (Lila? Sa någon ”Prince”?). Den här gången återvänder Oldham till en studio i sina gamla hemtrakter i Louisville, Kentucky.

Förstasingeln (med tillhörande video) ”They Keep Trying To Find You” är dovt dyster och en av årets mest träffande låtar, medan stråkklätt vackra ”Hey Little” är en sötare duett med Catherine Irwin. Stråkarna på detta – och två ytterligare spår – är för övrigt arrangerade av Oldhams kusin Ryder McNair, som i vanliga fall arbetar med filmregissören Ridley Scott.

Det finns nu ingen anledning att vara ”Alien” inför Oldhams musik.

Willy Vlautin, en litterär låtskrivare

The Delines – The Set Up (Decor, LP/CD/DL)

Willy Vlautin har synts i SVT:s litteraturprogram Babel och räknas som en av de främsta skönlitterära författarna i USA. Vlautins romanförfattande går omlott med hans låtskrivande: två kreativa kanaler som i mycket överlappar, ända sedan hans tid som sångare i bandet Richmond Fontaine. Numera heter hans band The Delines, och då sjunger Amy Boone hans ekonomiskt exakta texter om vanligt liv, om utanförskap  – och lättare eller tyngre brottslighet. Människoöden fångade i koncisa låtar som berör, mitt emellan country, americana och rootsig Memphis-soul.

Det speciella med ”The Set Up” är att albumet innehåller fler talade partier, som om romanförfattaren lite tagit överhanden i låtskrivandet. Det är liksom mer atmosfäriskt än sångbart. Därmed är det kanske inte den bästa introduktionen till The Delines, men vi fans slukar det förstås med hull och hår. Om en skiva kunde ha hundöron skulle det vara just denna.

The Delines kommer till Sverige för spelningar i oktober, och jag kan varmt rekommendera dessa. Senaste rundan var smått magisk.

Det börjar lossna för Cobrah

Cobrah – Torn (Gagball/Atlantic, LP/CD/DL)

Bakom artistnamnet Cobrah döljer sig Clara Christensen från Göteborg. Nu börjar det lossna rejält för den multidisciplinarära konstnären med sina tydliga BDSM-blinkningar och sin gotiskt anfrätta, synthigt tunga pop. Musik som är mer gagball än gigbag, mer rapp än rap. Cobrah verkar i spåren efter såna som Madonna och Robyn.

Proffsig producenthjälp från Illangelo (the Weeknd) och Machinedrum (Dawn Richard) säkrar ett debutalbum med en redan imponerande musik och ett självsäkert uttryck som börjat sända svallvågor internationellt. ”Torn” valdes nyligen till ”Album of the week” på tunga brittiska musiksajten The Quietus.

Harry Styles fjärde soloalbum

Harry Styles – Kiss All the Time. Disco, Occasionally (Columbia, LP/CD/DL)

Det kan inte vara det lättaste att uppfinna sig själv på nytt som artist om man är en tidigare flickrums-pinup och One Direction-medlem. Harry Styles gör så gott han kan på sitt fjärde soloalbum, och hämtar inspiration i sina favoriter Radiohead och LCD Soundsystem (och hela den där scenen kring LCD-VD:n James Murphys etikett DFA Records, som var så het för två decennier sedan).

Soundet är mer elektroniskt än den tidigare mjukgörande poprocken. Inslag av danspop, funk och postpunk (nåja), och inte sällan med albumtitelns dansgolvsrus i sikte.

Gästartisterna inkluderar Wolf Alice-ylande Ellie Rowsell, Sons of Kemet/The Smile-jazzaren Tom Skinner och en stor gospelkör. Det hjälper dock inte hela vägen bort från One Direction.

Imponerande samling artister

Diverse artister – Help(2) (War Child, LP/CD/DL)

Välgörenhetsstiftelsen War Child har lyckats samla ihop en imponerande samling artister till uppföljaren till 1995 års Help-sändning. Inne på ikoniska inspelningsstudion Abbey Road har Arctic Monkeys fäst sitt första livstecken sedan 2022.

Det är bara ett exempel från en ovanligt helgjuten samling, med ny musik från Pulp, Wet Leg, Depeche Mode, Portishead-vokalisten Beth Gibbons, Olivia Rodrigo, Big Thief, Cameron Winter (från det snart Way Out West-aktuella bandet Geese), King Krule, The Last Dinner Party, Sampha, Bat for Lashes, Arlo Parks och Black Country, New Road. Därtill samarbeten mellan stora favoriten Arooj Aftab och Beck, mellan Blur/Gorillaz-mannen Damon Albarn och Fontaines D.C.:s även ”Peaky Blinders”-soundtrack-aktuella Grian Chatten, och brittiska jazzstjärnorna Ezra Collective (även de inbokade till Way Out West) och Greentea Peng.

Som en bonus bjuder Oasis på en bonuslåt inspelad live på Wembley Stadium i fjol.

Liveplatta med Bill Frisell

Bill Frisell – In My Dreams (Blue Note, LP/CD/DL)

Gitarristen Bill Frisell har hunnit med en räcka genrer och uttryck under sin karriär. Över 85 album som frontfigur eller med delad vårdnad har det blivit, samt hundratals inhopp hos prominenta och obskyra artister, från Jan Garbarek till Elvis Costello. Frisell har larmat death metal-inspirerat med New Yorks avantgarde-arbetsnarkoman John Zorn, men mest känt är väl hans lyriskt melodiska gitarrspel. Och det är det senare som dominerar ”In My Dreams”.

Frisell firar 75-årsdagen med en liveskiva, som fixats till en smula i studio efteråt. En lugnande tinktur på jazz, kammarmusik, filmstämningar, americana och country. Nya låtar möter omstrukturerat låtmaterial och tre covers.

Trogna trion Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, får sällskap av stråkvännerna Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello. En skiva som passerar likt titelns dröm, och som lämpar sig utmärkt till läsning av en tjock roman.

Jesper Lindell med band övertygar

Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds – 3614 Jackson Highway (Yep Roc, LP/CD/DL)

Ludvikasonen Jesper Lindell och hans utmärkta band The Brunnsvik Sounds har övertygat i flera år nu med sin autentiska mix av rootsig nordamerikansk musikhistoria – från r&b och soul till country och americana. The Band är ingen dålig jämförelse. Ofta har The Brunnsvik Sounds kamperat ihop med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, både live och på skiva.

2026 innebär hela två album med Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Gruppen har rest till den amerikanska södern för att förverkliga drömmen om att spela in i två av världens mest berömda inspelningsstudior: Muscle Shoals Sound Studio i Alabama och Royal Studios i Memphis, Tennessee. Lindell gör som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Percy Sledge, The Rolling Stones, Bob Dylan och andra dignitärer när de äntrar Muscle Shoals. Mirakulöst nog gör de full rättvisa åt klassiker som ”Respect Yourself”, ”Rainy Night In Georgia” och några snäppet mer obskyra val.

I juni följer ett andra album, ”Royal”, inspelat i Memphis.

The post Kangas klanger: Från pigg, smärt jazz till pisksnärtig BDSM-pop first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger förvandlas som genom ett trollslag till Kangas bjällerklanger. Kurator Kangas öppnar idel hårda paket med mjukt innehåll. Ur spår!

Just det där med bjällerklang är en sanning med modifikation. För de av årets nya svenska julskivor som jag fastnat för rymmer förhållandevis lite av den varan. Julstämningen kommer i stället från andra håll.

Hög mysfaktor med Nils Landgren

Nils Landgren lämnar in en ny julstämningsansökan vartannat år. 2025 delger Mannen med den juligt röda trombonen oss den nionde delen i sin skivserie i och med ”Christmas With My Friends IX” (Act/Naxos, LP/CD/DL). Samma omslagsdesign som alla år, James, fast nu i en lila nyans. Vinylen är till och med i samma läckra färg.

Långkörarkollegan och gitarristen Johan Norberg har skrivit de flesta av skivans nya kompositioner, som utgör precis över hälften av dess lussebagardussinet låtar. Hög mysfaktor i soundet, med proper professionalism men aldrig med de där kväljande julöverdrifterna.

Ursnygga sånginsatser av Sharon Dyall, Isa Sand och operaprimadonnan Jeanette Köhn; samtliga veteraner från den allra första skivan i serien, som startade 2006. Souliga Kid Creole-kokosnöten Jessica Pilnäs tillkom 2008 och har hängt med på varje utgåva sedan dess. Basisten Clas Lassbo ersatte Eva Kruse på förra volymen och återkommer här, medan Radiosymfonikernas trombonsektion spelar exakt så mjukt att barren förblir kvar på granens grenar. Alla dessa förmågor bidrar till att göra detta ett av årets mest lyckade julalbum.

Dock – och stäm mig gärna för att jag uttrycker min åsikt – tycker jag att det är en liten miss att Landgren undgått att göra en version av Marvins Gayes julklassiker ”Purple Snowflakes” trots projektets genomgående lila design.

Julklassiker i livetappning

På den där allra första ”Christmas With My Friends” från 2006 hette pianisten Bugge Wesseltoft. Norrmannen hade redan 1997 skapat en säsongsklassiker med sitt lågmälda julalbum ”It’s Still Snowing On My Piano” på samma tyska skivetikett, Act. Just den pianopudrade utgåvan lär vara en av de bäst säljande skivorna någonsin på den tyske musikbranschlegendaren Siegfried E. Lochs jazzcentrerade bolag.

Nu kommer en skiva med livetagningar av den norske pianistens meditativa musik, fångad livs levande på fem skilda lokationer i hemlandet. ”It’s Still Snowing On My Piano – Live” (Act/Naxos,LP/CD/DL). Just ordet ”still” är avgörande i sammanhanget. Bugge Wesseltofts stillsamma stil är motsatsen till de braskande ljudkulisserna i varuhus och reklamradiokanaler just nu.

Jul med The Second Hand Orchestra

Lågmäld på ett helt annat vis är The Second Hand Orchestra på albumet ”Snow, This Is Christmas” (Sing a song fighter, LP/DL). Andrahandsorkestern är Karl Jonas Winqvists skötebarn, och han driver också den spännande lilla skivetiketten Sing a song fighter, som huserar artister som Iiris Viljanen, Langendorf United, Dina Ögon-medlemmen Daniel Ögren och diverse afrikansk musik.

The Second Hand Orchestra har vi de senaste åren kunnat höra i hyllade samarbeten med skotske indiefolkartisten James Yorkston och Cardigans-sångerskan Nina Persson. Så nyligen som i oktober kom orkesterns senaste egna skiva ”Puzzle”. Hack i helg följer nu ”Snow, This Is Christmas”, som avslutar en jultrilogi där tidiga skivtitlar heter ungefär samma sak, med skillnaden att de föregående volymerna inleds med orden Slow och So.

Kontrasten är stor till Tomtenisse Landgrens lyxiga slädfärder i Artlantisstudion. Här låter det mer som avigt bleckblås på Kapsylens bakgård. Emma Nordenstam, Viktor Brobacke, Henry Moore Selder och de tio andra musikerna förmedlar lite mer av en gör det själv-känsla, där det dyker upp svirrande vintage-synthljud, löskokt lap steel guitar och förströdda pianotoner i fiffigt recyclade julklassiker.

Urvalet sträcker sig från en trollskogstolkning av ”Staffan var en stalledräng” till en loppis-lekfull version av en Snobbenlåt. Adolphson & Falks ”Mer jul” förvandlas till ett salsa-Eldorado, medan Elvis evigt gröna ”Blue Christmas” får både Frisell-jazz, tomte-twang och steel-poäng.

Med kontrabasen i centrum

Mer ”normal” jazzjul väntar på ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) från kontrabasveteranen Hans Backenroth. Även om det kanske inte tillhör vanligheterna med just kontrabasen i centrum på en julskiva, så är det just detta som skänker skivan en extra dimension och variation mitt i utbudet av tinnitustangerande tingel-tangel.

Hans Backenroth har under sin långa bana hunnit med att vara en stöttepelare i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band. Andra konstellationer har varit ihop med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson, för att bara plocka några ur säcken.

I tandem med danske pianisten Ole Kock Hansen (som lirat med alla från Miles till Dexter men hemmavid är mest känd för sitt långvariga samarbete med danske jazzbasisten Niels-Henning Örsted Pedersen) tolkar Backenroth nu idel julstandards från våra skandinaviska breddgrader. Alltsomoftast doppar Kristian Leth slevarna i virvelkaggen och bildar en trio med kontrabasen och flygeln.

Det vilar inget svårtillgängligt eller akademiskt över framförandet, blott genomtrevliga julstämningar utan ovidkommande schmaltz. Samtidigt är samspelet djupt imponerande. Trevligt också att bekanta sig med nummer som ”Det kimer nu til julefest” och ”Julen har bragt velsignet bud”, vilka skänker ny(gamla) nyanser till julmusikutbudet.

På avslutande ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (en hyllning till Backenroths kompanjon Arne Domnérus) gästar saxofonisten Klas Lindquist och sätter punkt för en av årets mest värmande julskivor. Om Tage Danielssons julsaga visas varje år i tv lär den här skivan bli lika återkommande chez Kangas.

Showbiz och jazz med Stockholm Voices

Desto mer showbiz och jazz hands ljuder det om ”Christmas Time Is Here” (Prophone/Naxos, CD/DL) från vokaljazzkvartetten Stockholm Voices. Rösterna från östkusten slår sig här samman med Bohuslän Big Band. De senares ”Shades of Gil Evans” fick nyligen Kangs klanger att utbrista i ”En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga”.

Tillsammans bjuder de på lyxigt ljudande juleljud i jazzskrud. Vi omsluts av Louis Armstrongs julspelliste-ikoniska ”Cool Yule” och två Stevie Wonder-tolkningar, men även sånt som ”O Holy Night”, ”Santa Claus Is Comin’ to Town” och Bing Crosbys kioskvältare ”I’ll Be Home for Christmas”. Julglädje på rätt sida det smöriga.

Sällskapsspelande juljazz

Coco Chatru är något annat. En Stockholmsgrupp som bygger sin identitet kring en mystisk, påhittad figur med samma namn. Tidigare i år släppte Coco Chatru LP:n ”Limbokolia” (Trygger Music, LP/DL) med en lekfull, svårtetiketterad jazz och ett tillhörande brädspel (!). Nu kommer ytterligare en dos sällskapsspelande jazz i form av ”Lost Christmas” (Trygger Music, LP/DL).

Summa 13 nyskrivna jazzlåtar med titlar som ”Tomtarnas midnatt”, ”Pulka” och den inledande programförklaringen ”Mys vid brasan”. Coco Chatrus fantasifulla mytologiserande fortsätter genom att förklara att skivan är soundtracket till den spårlöst försvunna julfilmen ”Lost Christmas”, och att döpa ett av spåren till ”Coco raskar över isen”.

En alldeles förtjusande liten skiva från kontrabasisten Håkan Trygger, altsaxofonisten Linus Kåse, barytonsaxofonisten Charlie Malmberg och batteristen Daniel Kåse.

Lågmäld briljans

Om vi tar på oss snöskorna och ger oss ut i folkmusikmarkerna möts vi snart av Sigrid Moldestad & Hazelius Hedin som lågmält briljerar på ”Vinternatt” (Ta:lik, CD/DL). Skivan baseras på låtmaterialet från den förhållandevis färska triokonstellationens populära julkonserter.

Folkkära och rosade norska folkmusikern och sångerskan Sigrid Moldestad ihop med de svenska folkmusikerna Esbjörn Hazelius och Johan Hedin är en trekant som aldrig blir fyrkantig.

Deras ”Vinternatt” lyses upp av traditionella julvisor från Norge och Sverige, som varvas med nykomponerade bitar i samma anda. Nyckelharpa och hardingfela tar plats under granen och musiken tindrar precis så vackert och vilsamt som vi kunde önska.

Sofia Talviks kristallklara julsånger

Sångerskan och gitarristen Sofia Talvik ingår i den svensktyska duon Hansan men är även artist på egen hand med en över 20-årig solokarriär. Hon har som tradition att släppa en egenkomponerad jullåt varje år. 2017 samlade hon dessa i paketet “When Winter Comes: A Christmas Album”.

2025 är det dags för ett nytt uppsamlingsheat. “Wrapped in paper” (Makaki Music, LP/CD/DL) rymmer ett knippe julsånger i kristallklart singer-songwriter-stuk med dova skuggor, där folk och country bor granne med två insmugna tolkningar av julklassiker. Ett alternativ för den som tröttnat på julmusikens ekorrhjul och gillar sånt som First Aid Kit, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Judy Collins. Och beställer du CD:n via Bandcamp går det att få den signerad, med vaxsigill, texthäfte och presentpåse! En kreativ klappidé.

Den som vill ha mer Sofia Talvik kan spana in det lika nya albumet från duon Hansan. “Vargar” (Makaki Music, DL) mixar folkmusik med visa, och i titelspåret medverkar en morrande murrig Stefan Sundström.

Ett alternativt julalbum

Stockholmsbaserade skivbolaget Ella Ruth Institutet har en rad starka roots-klingande namn i sitt stall, från H. Self till Toni Holgersson. Traditionsenligt släpper etiketten fullmatade julalbum varje år.

”This is all the snow you get vol 4” (Ella Ruth Institutet, DL) följer traditionen med låtar som osar av sot i själen och kask i slasket. Inställningen anas genast i inledande ”Köpmännens julfest” av bandet Det blev handgemäng. Bjällerklangen har tystnat för länge sedan och ersätts av en isande snödriva rätt i pallet.

Local Terrain ger en Ron Sexsmith-julig försmak på hur deras debutalbum kanske kan te sig när det landar under våren. Björn Gidlund, Mads Husvik och Introspektivet är andra medverkande som kommer med ny musik 2026, allt genom Ella Ruth Institutets försorg. Men först hör vi dem på den här genomgångens kanske mest alternativa julalbum.

14 låtar och artister som spänner från opluggad hästjazz till midvinter-mörkerrock, och med Toni Holgerssons ”Annas november” som utropstecken. Icke att förglömma: Yngve Stoor som julkavalkadens allra sista artist och låt!

Hyperambitiöst julprojekt

Som avslutning tar vi ett djupt andetag och ger oss i kast med folkmusikern Hampus Grönbergs hyperambitiösa projekt. Grönberg är född i Falun men numera bosatt i Göteborg där han är involverad i den irländska traditionella musikscenen. Han spelar i konstellationer som Bäckafall, Furuhill och Just As Blue, i genrer från svensk folkmusik till bluegrass.

På ”The Hampus Grönberg Christmas Experience” (Egen utgivning, DL) pulsar han sig igenom hela 91 julmelodier på strax under timmen.

Av de elva spåren på albumet är fyra medleys. Grönberg trakterar gitarr, banjo, mandolin, bouzouki och slagverk, och om detta låter som ett galet projekt så kan Kangas bjällerklanger meddela att det här är allt än Eugene Chadbourne-nipprigt. Det är faktiskt bara fullkomlig ”normal” musik. Skickligt framförd och med ett smittande gott humör.

Se där, klapptips från Kangas klanger. Ha en skön jul nu, alla läsare!

The post Kangas bjällerklanger ‒ hårda paket med mjukt innehåll first appeared on Opulens.

JAZZ. Kangas klanger låter oktober månads svenska jazz träda fram, med mousserande trumpetspel, bubblande scatsång, vackert vemod och speglingar av världens tillstånd.

Prophone är en skivetikett som spottar ur sig den stadigaste ström av ny svensk jazz som går att uppbringa. Sedan tidigare finns tungviktare som Rigmor Gustafsson, Lina Nyberg och Alice Babs i katalogen. En hög kvalitetskontroll utmärker utgåvorna, och höstens färska plattor utgör inget undantag,

Mousserande trumpetspel

Ett av de starkaste exemplen bland oktobersläppen är Linnea Jonssons nya, ”Hive Mind” (LP/CD/DL). Den Västeråsbördiga trumpetaren följer upp 2022 års hyllade solodebut ”Fragments of Spring” med en skiva där hennes livfullt mousserande trumpetspel gestaltar funderingar kring hur vi människor egentligen beter oss mot varandra, och det kitt som håller ihop vår interaktivitet. Vi surrar ju runt under samma kupa, för att tala med albumtitelns ”Hive Mind”.

Här finns stråk av vemod, både det så berömda skandinaviska dito men också den europeiska tradition som vi hittar exempelvis på många av tyska evighetsetiketten ECM Records tjusigt och enhetligt förpackade objekt till skivor.

Linnea Jonsson blickar även ut mot jazzscenen i Det Stora Äpplet för inspiration, och smälter samman alla dessa influenser till något eget; till en musik som kommunicerar precis på det vis som artistens tankebanor förefaller ha gått vid skapandet.

Imponerande samspel

Mycket imponerande samspel med gitarristen Bjarni Már Ingólfsson, som är enda kollegan kvar från debuten. Ihop med Lina Lövstrand (altflöjt), Johan Tengholm (kontrabas) och Henrik Jäderberg (trummor) åstadkoms stor musik. Piano-maestro Lars Jansson medverkar också, samt bidrar med en egen komposition.

En väv av jazz, folkmusik och klassiskt

Vemod finner vi även på Anders Hagbergs nya skiva ”With Hope” (CD/DL). Medelst diverse flöjter och sopransaxofon förmedlar Hagberg sina känslor och tankar kring dagens polariserade samhällsklimat och den alltmer komplicerade världssituationen. Han gör en instrumentalmusik som samtalar om detta i toner, inte ord. En parallell till Linnea Jonssons uttryckssätt, med andra ord.

Vilsamt och vemodigt

Samtalet och tonerna förflyttar sig mellan ämnen och genrer. Musiken på ”With Hope” vävs samman av trådar från folkmusik, jazz och klassisk musik. Allt egenkomponerat förutom grupparbetet ”Ruins”, Francis Poulencs klassiska stycke ”O Magnum Mysterium”, och ”Evening Hymn” som passande nog är en tradlåt från Gammalsvenskby i Ukraina.

Vilsamt men vemodigt, som sagt, och även om den vackra musiken ibland kan te sig sorgtyngd är det mycket berikande och faktiskt hoppfullt att lyssna till Hagbergs smidiga musikaliska samkväm med Joona Toivanens piano, Johannes Lundbergs kontrabas och Helge Andreas Norbakkens trummor.

Jazz med sälta

Titeln ”Idag känns allting skit igen” (LP/CD/DL) må låta som vore det en ännu mer modfälld skiva. Men unga — nåja, 27 år fyllda — jazzvokalisten och låtskrivaren Jenna Nyman inger minst lika mycket hopp inför framtiden.

Precis som Nymans lättflytande jazz blandar skandinaviskt och amerikanska uttryck, varvar hon texter på svenska och engelska på albumet. Musiken lägger sig nära lyssnarens öra. Det är jazz, men med visan i rollen som den där grannen som knackar på och frågar om det går bra att låna lite salt.

Improviserar kring melodin

Just denna sälta gör att anrättningen aldrig slår över i något som orsakar oönskat kväljande sötma. Trots att sångerskan backas upp av en sextett blir det heller aldrig för många kockar. Benjamin Löfgren (trumpet), John Nilsson (tenorsax), Filip Johansson (gitarr), Stefan Wingefors (piano), Melker Törnqvist (kontrabas) och Max Johansson (trummor) kan det här med balans och även när de så smått frångår receptet blir slutresultatet alltid aptitligt.

Jenna Nyman bor nästan granne med Slottsskogen i Göteborg och hennes musik skulle platsa bra i lurarna vid höstlövskickande promenader runt parken. ”Idag känns allting skit igen” heter skivan, men dess effekt är den motsatta. Snarare scat än skit i så fall, för den där bubblande scat-tekniken använder Jenna Nyman på sina ställen. Improviserar kring melodin.

Poetiskt klingande jazz

Den mer etablerade vokalisten Isabella Lundgren medverkar på de inledande och avslutande spåren på Örjan Hulténs nya platta ”Peaceful Warrior” (LP/CD/DL). Hon går in starkt med en version av Shirley Horns ”Where Are You Going?”, även om hon faktiskt ”bara” läser texten på avskedslåten ”Please Call Me By My True Names”. Just den dikten är skriven av den vietnamesiska zenbuddhistiska munken, läraren tillika fredsaktivisten Thích Nhất Hạnh; en gång i tiden nominerad till Nobels fredspris. Helt i linje med saxofonisten Hulténs tidigare litterära lekar med Hans Fallada och Tomas Tranströmer.

Det där zenbuddhistiska draget kan förnimmas i mycket av Hulténs musik. Trots att han omger sig med en sprillans ny kvartett känns hans karakteristiska fingeravtryck igen över hela ”Peaceful Warrior”.

En känsla av tillförsikt

Det är en poetiskt klingande jazz, med främst eget och nyskrivet material, där Hultén briljerar på såväl tenorsax och altsax som i inspirerade improvisationer på kusinen sopransax. Han backas upp av de nya men alltid lika säkra spelkamraterna Max Agnas (piano), Pär-Ola Landin (bas) och Fredrik Rundqvist (trummor), som på ett till synes sömlöst vis bara spelar rätt toner på rätt ställe, utan att det någonsin blir stelt.

Temat för månadens svenska jazz är klart och tydligt en oro för utvecklingen i världen. Så även här, men musiken på ”Peaceful Warrior” lever upp till titeln och skänker en känsla av tillförsikt och respit från alla galenskaper.

Intim och avskalad jazz

Rejäl respit erbjuds även av Irma Neumüller & Seth Sjöström på ”Come Give Me Love” (CD/DL). Skivan rymmer en blandning av egna kompositioner, jazzstandards (skivan inleds med ”Alfie”) –och så svenska älsklingar, från Ted Gärdestad och Salem Al Fakir till folkmusik.

Irma Neumüller solodebuterade i fjol på Prophone med Introducing Irma Neumüller”, ett album med traditionell vokaljazz där Neumüllers klart klingande altröst ibland bröt ut i scatsång, som på Jenna Nymans debutskiva ovan.

I en duo med versatila elbasisten Seth Sjöström har Neumüller nu skapat en intim och avskalad jazzskiva där 24-åringen — återigen likt ovannämnda Nyman – sjunger på både svenska och engelska. Några gånger till och med i en och samma låt, faktiskt. Men aldrig på tyska, trots att duon är baserad i Berlin.

Hyllning till Gil Evans

Som avslutning har vi en hyllning till jazzgiganten, kompositören och arrangören Gil Evans. En man som inte bara samarbetade med Miles Davis, utan renoverade hela jazzhuset med sina influenser från klassiska tonsättare.

Professionella storbandet Bohuslän Big Band har grävt fram 18 år gamla inspelningar till ”Shades of Gil Evans” (DL), som tyvärr inte släpps i någon fysisk form. Det är omväxlande fullt ställ och svepande skönhet i musiken när de ypperliga solisterna i Bohuslän Big Band (Rolf Jardemark och Alberto Pinton är blott två av dessa) speglar Gil Evans mångsidiga skapargärning. Det visar sig att storbandet jazzrenoverade Mimers Hus i Kungälv i Gil Evans-stil redan 2007.

En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga.

The post Kangas klanger: Svensk jazz lyser upp höstmörkret first appeared on Opulens.

JAZZ. Kangas klanger tar en titt på ny, het jazz. Ja, het och het, den är ganska stillsam och atmosfärisk. Men det rör sig om jazzfantomer av toppklass, och de är på väg till Sverige.

Britten Chip Wickham kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i oktober. En saxofonist, flöjtist och kompositör, ursprungligen från Brighton men numera baserad i Madrid. När dansgolven blev skeva och högljudda hemma i Storbritannien verkade Wickham i musikaliska sammanhang med Nightmares On Wax och 808 State-mannen Graham Massey.

Influenserna från stora favoriter som Lonnie Liston Smith, Roland Kirk, Yusef Lateef och David Axelrod, men även moderna namn som Jazzanova, Robert Glasper och svensken Sven Wunder har dock alltid pockat på.

Stjärnklar ljudbild på Chip Wickhams nya album

När vi skriver 2025 har Wickham med besked förankrat bopålarna i jazzens vidsträckta rike, och på nya soloalbumet ”The Eternal Now” (Gondwana, LP/CD/DL) låter han flöjterna stå i centrum, med tenorsaxen ständigt redo där bredvid.

Wickham omger sig med musiker från Manchesters toppskikt: vapendragaren Simon “Sneaky” Houghton på kontrabas och bakom trummorna Luke Flowers från The Cinematic Orchestra. Tillsammans skapar de atmosfäriska stämningar som möter lättflytande grooves. Skivbolaget Gondwanas chef Matthew Halsall brukar göra allt efter eget huvud, och det ömsesidiga förtroendet i och hos Wickham resulterar i att Halsall agerar medproducent här.

“The Eternal Now” har en stjärnklar ljudbild. Här lyses musiken upp av blås som trumpet, flygelhorn, stråkar i form av cello och violin, men också av en puttrig Fender Rhodes, av acid jazz-överlevaren Snowboys percussion-park och (i andraspåret ”Nara Black”) skönsång från PEACH.

Musiken kanske ter sig väl lounge-anpassad för somliga lyssnare, men undertecknad diggar – och ser fram emot Sverigebesöket.

Skön musik med Liv Andrea Hauge Trio

Från vårt västra grannland Norge kommer Liv Andrea Hauge Trio med sin färska skiva “Døgnville” (Hubro, LP/CD/DL). En stunds lugn i den hetsiga vardagen och en paus från omvärldens alla nycker.

Trion har existerat i tre år och centralgestalten Liv Andrea Hauge agerar pianist och kompositör. Hon har flyttat från norra Norge till Oslo för att vara närmare musikscenens puls. En puls som emellertid ofta framträder som något särdeles trankilt i hennes musik på ”Døgnville”; som en längtan bort igen, till stillheten och skönheten.

För oss som lyssnar är det bara att ta till sig av den sköna musiken som uppstår när Liv Andrea Hauges svarta och vita vibrerar i samklang med Georgia Wartel Collins kontrabas och August Glännestrands trummor. Det känns som ett gemensamt givande och tagande, även om det är Hauges namn som står på skivans framsida.

”Døgnville” betyder dagvill på norska och är Liv Andrea Hauge Trios tredje album, varav ett är en liveskiva. Passande titel, för det är lätt att bli just dagvill när du lyssnar. Tiden upphör, det enda som existerar är musiken och de känslor den frammanar.

Detta är definitivt något för dig som uppskattar Keith Jarrett eller Brad Mehldau. Den 21 september går det att uppleva Liv Andrea live på Fasching i Stockholm.

The post Kangas klanger: Sverigeaktuella jazzfantomer first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Keita, Kouyaté och Kuti. Kangas klanger reser till den afrikanska kontinenten.

Stark närvarokänsla på Salif Keitas nya album

Att gå i pension kan inte vara det lättaste för en människa som är van vid ett aktivt och kreativt liv. Det förefaller Salif Keita ha kommit till insikt om. 2018 gick Malis musikaliska hjälte ut med att han skulle vila på lagrarna. Det har dröjt blott sju år innan vi nu får ”So Kono” (Nø Førmat!, LP/CD/DL).

Inspelningen hände sig plötsligt och lustigt. Människor i Salif Keitas omedelbara omgivning pushade lite, där de befann sig på ett hotellrum i japanska Kyoto efter en festivalspelning för två år sedan. Keita ansåg att hans gitarrfingrar inte var lika viga längre, men visade sig ändå lättövertalad att spela in några låtar under dessa enkla förhållanden.

Och tur var väl det det! För sällan har vi hört ”Afrikas gyllene röst” i en så sparsmakad inramning. Keitas akustiska gitarr ackompanjeras subtilt av Badie Tounkara på n’goni-luta och Mamadou Kone på kalebass. Den där rösten må ha ändrat karat men den bär och berör, i nio låtar som varvar hittills ohörda kompositioner med att par nummer från Keitas 2000-tal. Det är rätt långt från samarbetena med Santana eller Buju Banton, och desto bättre just därför.

Albumtiteln betyder ”i rummet” på mandinka-språket, och den känslan förverkligas när jag lyssnar på musiken. Om ”So Kono” skulle vara det sista nyinspelade vi hör från den snart 76 år gamla Salif Keita är det ett högst värdigt avslut på skivkarriären.

Kankou Kouyaté bjuder på balsam för öronen

En som arbetat med Salif Keita är Kankou Kouyaté, även hon från en musikalisk griotsläkt i Mali. Sångerskan är en släkting till Bassekou Kouyaté, allmänt hållen som en av de främsta n’goni-spelarna. Kankou Kouyatés släktträd kryllar av dylika musikaliska grenar, allt genomsyrat av den muntliga griot-traditionen. 

Hon har jobbat med alla från Toumani Diabaté, Habib Koité och Vieux Farka Touré till Damon Albarn, Brian Eno samt Songhoy Blues. Nu kommer det skivbolaget valt att kalla Kankou Kouyatés solodebut. ”N’Darila” (One World, CD/DL) följer på 2019 års album ”Kuma”, som på strömningstjänster ändå ligger ute i hennes eget namn, inte som ett samarbete med andra. 

Det må vara hur det vill med den saken, huvudsaken är att musiken är så bra. Kankou Kouyaté har en lättgillad sångröst, här i umgänge med sånger med rötterna djupt nedsjunkna i traditionell malisk musik. ”N’Darila” låter varmt akustisk och är som balsam för öronen.

Kankou Kouyaté ackompanjeras av Les Etoiles de Garana, bestående av en till brädden fylld korg med släktingar som plockar sina toner ur det nämnda familjeträdet. Medmänsklighet är ett genomgående budskap i texterna, och musiken förmedlar detta på ett ytterst adekvat vis.

Moget album med Femi Kuti

Om Salif Keita är en legendar, så är Femi Kuti den äldsta sonen till en annan dylik. Pappa hette Fela Kuti och var kungen av afrobeat. Sonen har nått avsevärd status han också, och verkar sedan ett par decennier tillbaka i pappas anda, med vissa moderniserande justeringar. Afrobeat, jazz, funk och karibisk groove kan mötas i en och samma låt.

Den nu 62-årige nigerianska artisten sammanfattar på ”Journey Through Life” (Partisan, LP/CD/DL) sin livsresa. Femi Kutis barndom präglades av pappans musik och social aktivism. Olufela Olufemi Anikulapo Kuti, som han är döpt till, började spela saxofon när han skulle – vad vi i Sverige kallar – ”fylla moppe”. Sedan gasade han omkring i pappans band Egypt 80 och lärde sig trafikreglerna allt eftersom, ute på vägarna.

Nytt material varvas på ”Journey Through Life” med äldre låtar som uppdaterats i dessa färska inspelningar. ”Chop And Run” utmärker sig. Den brasstäta låten har en text som utgår från en räd som den nigerianska militären utförde mot Fela Kutis egendom Kalakuta Republic 1977.  Femis farmor Funmilayo Ransome-Kuti, som var suffragett och kvinnorättsaktivist, dog av skador efter räden, 77 år gammal. 

Just familjen är viktig för Femi Kuti. Här finns också budskap om personlig utveckling, kampen för frihet, mot korruption –och så något för Femi Kuti så ovanligt som att han berör mer personliga ämnen. Kanske är det åldern och mognaden och återblickandet som öppnar upp hans textmakande? 

Oavsett detta, så är svänget allt annat än geriatriskt.

The post Kangas klanger: Keita, Kouyaté och Kuti first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Tre positiva nyheter att glädjas åt i Kangas klanger: Jazzdamerna i Artemis, etiopiske veteranen Mulatu Astatke och ökenblues-storheterna Tinariwen.

Artemis övertygar

De har vunnit anrika jazzmagasinet DownBeats läsaromröstning i kategorin Bästa jazzgrupp två år på raken. Nu släpper damerna i Artemis släpper sitt tredje album ”Arboresque” (Blue Note, LP/CD/DL). Ännu ett exempel på denna säkra kvintetts förmåga att variera sig och övertyga med superbt samspel.

Förutom en triad gamla örhängen från Wayne Shorter, Burt Bacharach och tidigare Art Blakey-pianisten Donald Brown består skivan av material komponerat av var och en av bandmedlemmarna. Pianisten tillika musikaliska ledaren Renee Rosnes, trumpetaren Ingrid Jensen, kontrabasisten Noriko Ueda och batteristen Allison Miller förenar sina musikaliska röster till en enda Artemis-gudinnestämma på denna instrumentalskiva. Ja, och så saxofonisten Nicole Glover, som varit med i blott två år i det nästa år tioårsjubilerande Artemis.

Det är en förhållandevis slimmad variant av Artemis vi hör. Inga gästartister i form av tidigare gästsångerskan Cécile McLorin Salvant. Inget överflödigt fett i låtarna, men däremot många snyggt spelade passager och då ej blott från Artemis precist kalibrerade motor Renee Rosnes. Små spår av latin, samba och swing kan skönjas på sina ställen på en fullständigt självklar skiva.

Om du inte ser skogen för träden i jazzdjungeln så kan ”Arboresque” vara en nog så god väg in i grönskan.

Det sprakar om Mulatu Astatke 

En betydligt äldre artist är etiopiern Mulatu Astatke, 81-åringen som studerade jazz i Storbritannien och USA för över ett halvt sekel sedan. Med sin vibrafon och orgel utvecklade Astatke sedan det som ofta rubriceras Ethio-jazz. Musiken blandar traditionellt etiopiska tongångar med jazz, latin, soul och funk i en egen Mulatu-mix.

Filmregissören (och gamla postpunkmusikern) Jim Jarmusch målade med Mulatus musik i hyllade långfilmen ”Broken Flowers”, där Bill Murray delade huvudroll med hela sju Astatke-alster. Denna exponering, ihop med kultförklarade skivserien ”Éthiopiques”, öppnade många nya lyssnares öron för den skevt attraktiva etiopiska musiken från förr. Mulatu Astatkes låtar har samplats av blad andra Nas, Kanye West, Damian Marley och Madlib.

Nu gör Mulatu Astatke gemensam sak med Hoodna Orchestra från Tel Aviv på albumet ”Tension” (Batov/!K7 Music, LP/CD/DL). Hoodna har redan tidigare visat en tydlig fäbless för både afrobeat och Astatkes estetik. Mötet dem emellan faller ytterst väl ut, för det fullkomligt sprakar om ”Tension”.

Multi-instrumentalisten Neal Sugarman från amerikanska funksoulbandet The Dap-Kings spelar med på skivan, som han även har producerat ihop med Hoodnas gitarrist Ilan Smilan. Söker du på Sugarman ser du att han varit involverad i mycket som förtjänstfullt förenar forna tider med nutid. Så är även i fallet ”Tension”.

Nygammal vinkel på Tinariwen

Ökenbluesens stora namn Tinariwen – Malifödda tuareg-musiker baserade i Algeriet – har också en ny skiva ute. Eller: ny och ny… ”Idrache (Traces Of The Past)” (Wedge, CD/DL) är snarare en arkivtömning, men med musik av hög kvalitet.

Plattan följer här upp 2023 års album ”Amatssou” med en blandad kompott. Skivan rymmer en smula oputsade demotagningar av låtar som dykt upp på de vanliga studioalbumen i mer studio-orienterade versioner. Inspelningarna är från 2002, 2006 och 2008, och fyra av skivans dussinet spår är tidigare helt ohörda.

En välkommen, nygammal vinkel på dessa iögonfallande scenpersonligheters låtkatalog.

Se där, tre positiva nyheter att glädjas åt!

The post Kangas klanger: Jazzdamer, Ethio-jazz och ökenblues first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Retro behöver inte bli löjligt eller förvanskande. Kangas klanger tänker på Amy, Sade och Otis – och njuter av en ny, organisk souldebut från sydöstra Kalifornien. 

The Altons är ett av de där retro-tintade soulbanden som skivbolaget Daptone Records är så bra på att lyfta fram. Tidigare har Brooklyn-etiketten gjort underverk med Sharon Jones och Charles Bradley, som tyvärr gick ur tiden 2016 respektive 2017, men som undertecknad hade turen att fånga live i Stockholm vid välbesökta och bejublade konserter på Berns och Nalen.

Daptones näsa för soul och funk har även givit oss Menahan Street Band, The Budos Band, The Sugarman 3 och afrobeat-orkestern Antibalas. Nu droppar skivbolaget The Altons debutalbum ”Heartache in Room 14” (Daptone, LP/DL), en skönt organisk soulplatta med ekon av 1960-talet.

Bandet från Maywood i sydöstra Los Angeles har i Adriana Flores en sångerska som omedelbart sätter stämningen, och hon jobbar stilsäkert ihop med falsettflygande sångkollegan Brian Ponce. De excellerar i sina duetter här. En soultradition, med Otis Redding och Carla Thomas som ett kärt exempel.

Efter en handfull singlar de senaste åren har bandet fått en hög status som en väsentlig del av den nya Chicano-soul-rörelsen på USA:s västkust. En låt som ”Waiting” har den där typen av stopp i arrangemanget som gör att vi visualiserar en långsamt cool scenkoreografi av klassiskt soulsnitt. Elorgeln dripp-droppar toner, trummisen Caitlin Moss varsamt lever om. Samtidigt minner låten en hel del om Sade.

”Tangled Up In You” heter en annan sugande soulballad som är svår att tidsbestämma. Medan ”Float” passar fans av soulikonerna The Delfonics, men inte minst alla som lider av Amy Winehouse-abstinens. Så var ju också medlemmar ur Daptones husband The Dap-Kings en gång inkallat att förgylla Winehouses inspelningar på bästsäljande albumet ”Back to Black” från 2006. Året därefter anlitade även brittisk-amerikanska artisten Mark Ronson stora delar av Dap-Kings för sitt andra album” Version”.

”Del Cielo de Cuido” är ytterligare en långsam sak med latin-läckert snygga sångharmonier, och klär med fördel en spellista där sådant som nutida kaféfavoriterna Khruangbin ingår. Den är en av två låtar med distinkt bolero-influens.

Själva soundet på skivan är så mycket Daptone det bara går, och mycket riktigt har bolagets grundare Gabriel “Bosco Mann” Roth agerat producent med vederbörlig fingertoppskänsla.

Det är bara att tacka och ta emot. Retro behöver inte bli löjligt eller förvanskande. ”Heartache in Room 14” och dess genomgående långsamma tempon är en mer än välbehövlig dos balsam för själen i dessa orostider.

The post Kangas klanger: Njutbar soul i retrostil first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger frågar ”Are you ready for the country?” och bjuder in två veteraner för att ringa in ännu ett nytt år.

Dwight Yoakam tar låtit det ta sin lilla tid. Countrystjärnan som kommit att symbolisera revitaliseringen av genren på 1980-talet har inte släppt ett album med nyskrivet material på nio år, sedan ”Second Hand Heart” från 2015. Då räknar vi inte med ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…”, som kom året därpå och innehåller äldre Yoakam-nummer i bluegrass-tappming.

Dwight Yoakams ”Bright Days”

Färska ”Bright Days” (Via/Thirty Tigers, LP/CD/DL) innebär dussinet nya låtar, samt två covers. Det senare en musikalisk gren Dwight Yoakam tidigare excellerat i, med tolkningar av allt från stora förebilden Buck Owens och Lefty Frizzell till The Clash och Prince. 2024 ger han sig på två disparata låtar: en mer väntad, traditionell Carter Family-sång i ”Keep On The Sunny Side” och så den färskare ”Bound Away” från det kaliforniska alternativrockbandet Cakes repertoar. 

Första singelvalet ”I Don’t Know How To Say Goodbye (Bang Bang Boom Boom)” är en stunsig duett med yngre stjärnan Post Malone, som ju lutat sig rejält mot countryn på senare tid. Andrasingeln ”Wide Open Heart” är en dansvänlig sak som skulle kunna gå hem väl hos Mavericks- eller Wilmer X-fans. Senaste smakprovet ”I’ll Pay Price” är en harmonistinn, lugnare sak. ”Can’t Be Wrong” gungar fram i nästan rockabillytempo, medan ”Every Night” skulle kunna vara en bortglömd Traveling Wilburys-låt.

På titelspåret delar stolta pappan Dwight till och med låtskrivarrollen med lille Dalton, som nyligen fyllde fyra år, och sjunger positiva rader som “Brighter days are up ahead”. Dwight Yoakam har själv producerat albumet, med ljudteknikern Chris Lord-Alge (Tina Turner, Green Day) som sparringparner. Soundet klingar kristallklart, låtarna håller hög klass och Yoakam har sin unika röst kvar. Han har liksom twang i stämbanden.

I september förärades han en Lifetime Achievement Award vid årets Americana Music Awards i Nashville, men av ”Bright Days” att döma har den L A-baserade Kentuckysonen många ljusa dagar kvar i karriären.

”Last Leaf On The Tree” med Willie Nelson

En ännu längre karriär kan Willie Nelson stoltsera med. 91 år fyllda levererar denna veteranernas veteran ”Last Leaf On The Tree” (Sony Legacy, LP/CD/DL), ett nog så vitalt livstecken. Trotjänaren Trigger, Nelsons nylonsträngade, klassiska klassiska gitarr, är såklart med i inspelningsstudion på mannens 76:e (!) studioalbum – och album nummer 153 över huvud taget, enligt officiell statistik.

Främst rör det sig om covers, en gren där Nelson i ännu högre grad än Yoakam tillhör de främsta. Dessa kompletteras med ”Color Of Sound”, som Willie skrivit i tandem med sonen Micah Nelson, och en gen(om)gång av Willies ”The Ghost” från 1960-talet. Låtvalet sträcker sig från mer väntade artister som Neil Young, Tom Waits, Keith Richards, Warren Zevon och Nina Simone till punkigare indie-folk-typer som Sunny War, Beck och sonen Micah Nelsons Particle Kid. Micah har producerat skivan, och just den där familjära tonen är ett vinnande koncept. 

Kanske har sonen också påverkat låtvalet, särskilt då den väldigt otippade versionen av The Flaming Lips ”Do You Realize??” 

In alles ett styrkebesked från en fortsatt vital artist. Eller som Willie Nelson sjunger i Tom Waits titelspår:

They say I got staying power
Here on the tree
But I’ve been here since Eisenhower
And I’ve outlived even he

I’m the last leaf on the tree
The autumn took the rest
But they won’t take me
I’m the last leaf on the tree…

The post Kangas klanger: Är du redo för country? first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger firar jubilarerna Rolf Wikström och Stockholm Jazz Orchestra, och hälsar på Eric Palmqvist i hans naturliga habitat.

Stockholm Jazz Orchestra jubilerar

Ett 40-årsjubileum firas i detta nu av Stockholm Jazz Orchestra. Dels med en omfattande höstturné och dels med storbandets 20:e fullängdare. Albumet ”Utsira” (TengTones, CD/DL) presenterar nyskriven musik av Göran Strandberg, även arrangör och pianist på skivan.

Stockholm Jazz Orchestras grundare, trumpetaren Fredrik Norén, låter här Göran Strandberg få fritt spelrum. Det är fjärde gången Stockholmssonen Strandberg komponerar ett helt album för den orkester han varit medlem av i 25 år. Men det är faktiskt det första dylika sedan 2009 års ”Ikaros”. Då får man ha i åtanke att Strandberg också släppt strax över dussinet album under egen flagg.

Flagg, skriver jag, och det passar ju bra i samband med nya ”Utsira”, där radions sjörapport agerat inspirationskälla till låtar med titlar som ”Finska Viken”, ”Måseskär” och ”Fiskebankarna”. Starka nummer, framförda ett storband med vind i seglen och fullt blås därtill. För detta är ett rejält storband.

Johan Hörlén, Sebastian Mattebo, Robert Nordmark, Krister Andersson och Fredrik Lindborg utgör en exceptionell besättning på saxofoner och träblås. Karl Olandersson, Magnus Broo och Nils Jansson trakterar trumpeter och flygelhorn, medan trombonerna sköts av Bertil Strandberg, Lisa Bodelius, Hannes Junestav och Anders Wiborg. Trumslagaren Adam Ross och kontrabasisten Martin Sjöstedt finns därunder och möjliggör för de andra att navigera i den musikaliska sjörapporteringen. 

Personligt och politiskt med Eric Palmqvist

En annan flitig svensk musiker och låtskrivare är Eric Palmqvist, tidigare tongivande och namngivande i bandet EP’s Trailer Park. Den i huvudstaden bosatta gotlänningen släpper ett nytt album efter en triad temaalbum i form av ”En halv gris kan inte gå” (2019), ”Hej då” (2020) och ”Värmen” (2021) – ett poetiskt knorrande om missbruk, ett förhållande som når vägs ände, samt psykisk ohälsa. ”Människornas planet” (LP/DL) riktar i stället blicken utåt, och kommenterar läget i vårt land och i världen i stort.

I texterna blir det personliga politiskt och det politiska personligt. ”För hajarna kommer nog till den som blöder/och gamarna känner stanken utav döden”, som Palmqvist sjunger i ett av nyckelspåren, den molltonat poppiga ”Sverige! Sverige!” Musiken drar den här gången mer åt ett indierockigt håll, med strömförande elgitarrer och ett uttryck som hamnar någonstans mittemellan Ulf Stureson och Olle Ljungström. ”Tvålen” är en hal duett med Kajsa Grytt, och vi kan även höra höjdare som Martin Hederos och Lina Langendorf på skivan.

Rolf Wikström sammanfattar karriären

Veteranen Rolf Wikström firar sin 75:e födelsedag med att sammanfatta sin karriär på ”Skåpmat 71-05” (Black Light/Comedia, CD/DL). Den svenske bluesmästaren har fått sitt livsverk samlat tidigare på ett par samlings-CD, och somliga spår går i repris här. Annat är tidigare ohört. De tidigare samlingarna är dock utgångna och knepiga att hitta, och i och med detta finns äntligen en vettig låtkoppling tillgänglig även på streamingtjänsterna.

På senare tid har det dröjt allt längre mellan Rolf Wikströms nya album. När ”Ballader och bröl” (LP/CD/DL, Black Light/COMEDIA/Border) kom 2021 hade det hunnit gå tio år sedan sist. ”Skåpmat 71-05” fyller sin funktion, både som sammanfattning och som introduktion.

Vi hör den ruffiga Roffe-rariteten ”I’m So Tired Of It”, hans debutsingel från 1972 under artistnamnet Cool Hambone. Vi hör en tidigare osläppt elektrisk soloversion av Nils Ferlins ”En valsmelodi”, Daniel Lemma-duetten ”En ökenblomma” och Stefan Sundström-kompositionen ”Jag gör allt som man inte får”.  ”Jag har hört om en stad ovan molnen” är hämtad från den nu 25 år gamla Frälsningsarmén-skivan ”En salig samling”. Akustiska versioner, Wikströms visvarianter på Cornelis Vreeswijk och Bellman – ”Skåpmat 71-05” visar sig matnyttig.

The post Kangas klanger: Bland jubilarer och Sverigebilder first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Det bjuds på kära återkomster i veckans Kangas klanger. Manu Chao, The Jesus Lizard och Nick Lowe har samtliga hållit oss på halster, men nu levererar de med råge.

Manu Chao

Manu Chao är tillbaka med sitt första regelrätta studioalbum på hela 17 år. Då räknar vi inte en mjuk mellanlandning i reggae som kom i fjol i sällskap med gamla vapendragaren Chalart58. På ”Viva tu” (Radio Bemba/Because Music, LP/CD/DL) står det mesta att känna igen. Godmodig och medmänsklig musik med glimten intakt i det lätt rödsprängda ögat.

Född i Frankrike, baserad i Spanien, med rötter ut i all världens musik. Latinamerikansk lätthet och rolig rumba parad med den åldrande Joe Strummers lägereldstemperament och Bob Marleys universella kärleksbudskap. När låttexterna – på spanska, portugisiska, franska och engelska – berör den lilla, men ändå stora, kämpande människan och diverse andra samhälleliga spörsmål låter Manu Chao aldrig fly förbannad över sakernas tillstånd. Sången och musiken är konsekvent lätt att lyssna på, och eftersom det rör sig om olika språk framgår inte budskapet alltid kristallklart. Men känslan, attityden genomsyrar allt ändå. Fast på ett mer tillbakalutat vis, då.

Gästspel

Vi får två gästspel på skivan. Countryikonen Willie Nelson medverkar på blues- och country-doppade nya singeln ”Heaven’s Bad Day”. (Willie har för övrigt precis släppt sin egen, lite otippade cover av The Flaming Lips ”Do You Realize??”) Medan franska sångerskan och rapparen Laeti glider med i den sävliga ”Tu Te Vas”.

Uppiffad ljudbild

Vad har då Manu Chao ägnat sig under sin långa skivpaus? Jo, han verkar ha rest runt mycket och spelat med människor han träffat på. Gator, torg, fester, scener – mänskliga möten. Livet pågår och händer där ute. Och livet pågår och händer på skivan ”Viva tu” också, i Manu Chaos halvakustiskt omfamnande ljudbild, uppiffad med de där blippande, pipande ljuden som dyker upp på många låtar. Som hägringar, som bieffekter och illustrationer av upplevelser och resor och kanske örter?

The Jesus Lizard

The Jesus Lizard från Austin, Texas har tagit ännu längre tid på sig mellan skivorna. Deras rårivna rockmusik har gjort att de hyllats som ”det bästa bandet från 90-talet” av ljudgurun Steve Albini, som fixade studiostämningen åt både The Jesus Lizard och deras kompisar Nirvana (de båda banden delade på en skiva en gång i tiden).

Nu landar ”ödlans” första studioalbum på – djupt andetag – 26 år.

”Rack” (LP/CD/CASS/DL) släpps av ett annat fan, Faith No More/Mr. Bungle-vokalisten Mike Patton, på dennes alltid lika spännande etikett Ipecac. Där smälter The Jesus Lizard in bra bland gamla polare som Melvins. För det här bandet är nästan lika motvalls som just Melvins, som dock hunnit testa många olika skepnader och soloutflykter under The Jesus Lizards frånvaro.

Konsekvent sound

”Ödlan” har också ett mer konsekvent genomgående sound. ”Falling Down” är den låt som ligger närmast det mer lättillgängliga uttrycket hos det tidiga 90-talets amerikanska indie/alternativ-band, och skulle passa in på en spellista med Pixies och Nirvana. I övrigt är det dock mer av samma kondenserade, kontrollerade oväsen-rock, med The Stooges och The Birthday Party som sedan länge passerade utgångspunkter.

Nu med ålderns pondus, men utan tillstymmelse till utslätning eller bekvämlighet. Vilket är oerhört imponerande av dessa nu grånande herrar. I stället för att ömsa skinn har de bara blivit mer hårdhudade. 

Nick Lowe

Hårdhudad låter knappast den stolt silverhårige Nick Lowe på ”Indoor Safari” (Yep Roc, LP/CD/DL). Han har ju mognat in i sin roll som musikmakare från de tidiga årens Gessle-inspirerande ”Pure Pop For Now People”, och levererat mycket välformulerade betraktelser över liv, kärlek och förluster. Influenser av gammal soul och country har blivit tydligare med åren.

Välkommen återkomst

”Indoor Safari” är Lowes första studioalbum sedan 2013 års lättsamma julalbum. Och vi får gå två år tillbaka, till det 2011 släppta ”The Old Magic” för att hitta ett så att säga normalt Lowe-album. En välkommen återkomst, alltså. Enda smolket i highball-glaset är väl att några av låtarna här redan är släppta som singlar under pausåren.

Plattan går betydligt mindre i de blåtonade färgskalor vi hört från Nick Lowe det senaste kvartsseklet. Möjligen har turnerandet med det surf-stänkta instrumentalbandet Los Straitjackets påverkat resultatet, för med dessa maskerade herrar i släptåg gör Lowe här sin fryntligaste skiva på ett bra tag. Ibland är det nästan som om ”Labour of Lust” från 1979 får besök av en okänd släkting i pensionärsåldern.

Pigg och kry är denna släkting, som tur är. Och att uppleva Nick Lowe med Los Straitjackets på en scen är bland det absolut roligaste du kan ha, med eller utan den mexikanska brottarmasken på. 

Ja, lite av en ”Indoor Safari”, faktiskt.

The post Kangas klanger: Kära återkomster ‒ Manu Chao, Jesus Lizard och Nick Lowe first appeared on Opulens.