POLITIK. Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss? Det undrar Ann Engqvist i en frän krönika som gör upp räkningen med Tidöpartierna och ”Sverigelöftet”.

Känner du att ditt förhållande håller på att döden dö? Läs då ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek” (DN Debatt) där parterapeuterna Adam Danieli (Timbro) och Arvid Hallén (Oikos) redan förra året lovade att locka fram lusten i Tidölagets då till synes sura tvångsäktenskap.

Och vilken succé! Både Simona Mohamsson (L) och Ulf Kristersson har sedan dess lyckligt slängt sig i Jimmie Åkessons (SD) armar och gladeligen antagit efternamnet LSD-m (en förkortning av lysergsyredietylamid-maddafacka). Efternamnet ska inte förväxlas med FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) där sektledaren Warren Jeffs tvingade sina anhängare in i månggiften.

”Sverigelöftet” 

Yra av lycka satte Danieli och Hallén helt enkelt en ny rubrik på sitt spretiga grundskolearbete. ”Tidö 2.0” döptes om till ”Sverigelöftet”. De röda linjerna förvandlades till rosenröda (inte sosseröda) hymens band. Bröllopsmusiken dånade ut över Kungsgatan 60 i Stockholm – Ultima Thules sexigaste låt – ”Fädernesland” !

”Tidösamarbetet gynnar Sverige men har hittills mest varit en kompromiss snarare än en verklig gemensam vision. Det är tid för förändring!” skrev de unga tu och sköt Amors pilar mot Tidölagets oälskade partiföreträdare.

I över 40 år har Timbro slitit och släpat för att montera ner välfärden, jämställdheten och rättvisan! Parallellt har nynazisterna och högerpopulisterna trampat på med oförtrutet tålamod.

Då, för länge sedan, var det inte många som trodde att de ens skulle förlova sig. 2022 skrev exempelvis Hallén på Oikos hemsida att ”Högern måste dumpa Liberalerna – Tiden är inne för skademinimering”.

I mars 2026 rapporterade SVT att den grupp som tillsammans arbetat fram det så kallade ”Sverigelöftet” var gymnasieminister Lotta Edholm (L och tidigare gift med Lars Leijonborg ), Henrik Vinge (SD) och Simona Mohamssons statssekreterare Adam Alfredsson (L).

Allt var redan klart

Men de hade inte arbetat fram någonting. Allt var redan klart. Chefsideologerna PM Nilsson, vd på Timbro och chefsideolog Mattias Karlsson på Oikos hade redan låtit sina lakejer Adam Danieli och Arvid Hallén leka med ChatGPT långt innan ministrarna tog över och satte sitt sigill på ”löftet”. Marknadsliberal efter marknadsliberal, statssekreterare efter statssekreterare, lobbyist efter lobbyist hade vänt andra kinden till för att ta fram underlaget.

Redan 2022 bjöds SD in på swingerfesterna på Rosenbad. De bankade hysteriskt på en piñata som de kallade Sossevänsterwoke-monstret. –Ta bort invandrare, död åt socialismen, gör folket fattigt! Skapa splittring, rädsla, fejknews, sätt barn bakom galler och ha övervakningskameror (från Palantir) i varenda hörna! kom de överens om.

Copy paste på Trumps manifest

I förordet till Tidö 2.0 står bland annat att läsa: ”Oikos och Timbro är tankesmedjor med olika ideologiska utgångspunkter, den ena konservativ och den andra liberal. Vi värderar frihet på olika sätt – men vi värderar den båda högt (…) individuellt självförverkligande (…) traditionellt levnadssätt…”

Efter denna något finniga inledning om egenkärlek och vikingar listas inte mindre än 132 ”reformförslag”. En copy paste på ”Project 2025”, ett manifest tankesmedjan Heritage Foundation författat åt Trump” som Johannes Klenell konstaterade i DN.

En vän av samtycke tyckte redan 2022 att en skilsmässa hade varit att föredra, men i relationsrådgivningen ”Tidö 2.0-en nystart för Sverige” förespråkas ett kompromisslöst äktenskap som kräver att M, L, KD och SD inte bara ”gillar läget” utan att det ”måste” bli äkta kärlek. Resonemanget blev begripligt när Charlie Weimers (SD) röstade nej till förslaget om att göra den svenska samtyckeslagen till gemensam standard i EU.

Barn av sin  tid

Danieli och Hallén är barn av sin tid. De muckar gräl på sociala medier och delar ut dejtingtips på Timbro (förlåt Tinder). Hur mycket de än piffar och puffar för att få i gång en slak debatt så förblir den slak eftersom de tystat motståndet.

Adam Danieli är runt 30 år, idéchef, jurist och programansvarig på tankesmedjan Timbro där PM Nilsson är chefsideolog. Danieli är sprungen ur Fria Moderata Studentförbundet och har hunnit ta sig en svängom i regeringskansliet som politiskt sakkunnig hos migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M).

2023 hade han kunnat bli föremål för Karensnämnden, som säger sig förhindra vänskapskorruption när någon leker i svängdörrarna mellan stat och privat, men det blev han inte. Allt fokus låg då på PM Nilsson, som var statssekreterare för Ulf Kristersson, men som fick gå för att han fiskat rödlistad ål.

Oppositionen skulle försvagas

Före valet 2022 kom Danieli ut med två ”rapporter” – Enpartistaten och Kommandohöjderna (Timbro förlag) – båda syftar till att försvaga arbetarrörelsen och framförallt Socialdemokraterna. Fackföreningarna, fackförbunden, a-lotteriet, folkbildningen (framför allt Arbetarnas bildningsförbund ABF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), A-kassan och Hyresgästföreningen skulle bort. Oppositionen skulle försvagas så att den inte längre utgjorde något hot.

”Allmännyttan ska säljas ut. Hyresregleringarna avskaffas. Statlig skog ska privatiseras. Taximarknaden är för reglerad (minns ni vilda västern när den avreglerades?). Kulturen ska inte stöttas med offentliga medel utan av privata donatorer. Miljöregleringen är för hård, anser de också, därför måste den mildras” kommenterade Jesper Bengtsson i Dagens Arena.

Tidöavtalet

Danielis ”rapporter” fick stor betydelse när Pehrson, Åkesson, Kristersson och Busch undertecknade ”the big beautiful settlement” (i folkmun kallat Tidöavtalet) och tog i hand på att ha ihjäl välfärdsstaten och svälta ut vänsterpacket på Jimmie Åkessons inrådan. Men ”att ha ihjäl sossarna” är i sig ingen ideologi, därför måste två totalt motsatta ideologier slås ihop och manglas ut som ett kärleksbrev till det dumma folket.

Tankesmedjan Oikos

Arvid Hallén är en hårt arbetande nätaktivist och Svärjevän. Han tituleras som programansvarig på den högernationalistiska tankesmedjan Oikos som grundades 2020 av chefsideologen Mattias Karlsson (SD). Oikos är utrikiska och betyder på vårt modersmål kort och gott ”hem”.

Oikos finansieras av Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK), en stiftelse som är registrerad på Halléns privata adress. Förhållandet mellan SD, ISK och Oikos har av vissa ansetts ofräscht och grumligt, men blir begripligt när man på Oikos hemsida kan läsa att: ”Vi står i en brytningstid där Trump personifierar det faktiska slutet av tiden efter det kalla kriget. En ny världsordning gryr. Trump må vara höger, men han är varken progressiv eller konservativ. Han är en handlingens man (…)”. Inte konstigt att Trump nu vill kasta guldpengar över SD.

Andreas E Palmlöv, före detta M numera SD är en svensk konservativ opinionsbildare som grundade SD:s tankesmedja Oikos. Han sjösatte också Oikos konservativa ledarskapsprogram för unga – ”Skoklosterakademin”. Inte att förväxla med ”Stureakademien” som är Timbros ledarskapsprogram för unga marknadsliberaler och opinionsbildare (där exempelvis klimatminister Romina Pourmokhtari och utrikesminister Maria Malmer Stenergard gått).

Palmlöv sitter också som direktör och i styrelsen för Hepatica, Björn Söders (SD) hjärtebarn, som fått pengar från Sida. Palmlövs bakgrund i USA, som praktikant hos Republikanernas gruppledare i kongressen Kevin McCarthy, har hjälpt honom att klättra i SD. Expressen har berättat om Mattias Karlssons möten med amerikanska UD och en rad konservativa organisationer i Washington, som Andreas Palmlöv arrangerade. Han är ivrig påhejare av LSD-m.

Björn Söder och Sida

Björn Söders (SD) egen biståndsorganisation Hepatica har i dagarna kammat hem 23 fräscha miljoner från Sida. Miljoner som gått till hittepå-projekt. Sida styrs av regeringen, det vill säga bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Dousa var vd på Timbro innan PM Nilsson tog över.

Björn Söder (SD) gick i dagarna till angrepp mot Sida, Palmecentret och Vänsterpartiet och välkomnade att regeringen ”styrt upp biståndet” så att det inte längre kunde missbrukas på det sätt S och V gjort.

Timbro och Svenskt Näringsliv

Inför valåret 2026 satsade Svenskt Näringsliv rekordstora belopp på tankesmedjan Timbro. Närmare bestämt 200 miljoner kronor gick till Stiftelsen Fritt Näringsliv, Timbro, Frivärld och andra projekt (som by the way PM Nilsson också är vd för).

I ett mer demokratiskt land hade hela den här härvan kallats korruption och otillbörlig påverkan. Det hade talats om maktmissbruk och om otillbörlig marknadsföring eller politisk manipulation. Men inte här i Svärje.

Högerpopulistiska nationalister säger sig föra ”folkets” talan mot ”elitens”. Nationen ska företrädas av en stark ledare (Åkesson) som är ”folkets direkta röst”, en som klarar av en enkel, känslomässig retorik med betoning på familj, ordning, lag och nationella symboler.

Den klassiska liberalismens mål är att införa en nattväktarstat (minimal stat) vars enda uppgift är att ingripa med polis och militär när individerna kränker varandras rätt till frihet och egendom. Utbildning, omsorg, sjukvård eller ekonomisk omfördelning lämnas åt individer och marknaden. Marknaden är ansiktslös och därför svår att utkräva ansvar av.

Äganderätten rör inte klimatfrågor, infrastruktur, alla människors lika värde, barnkonventionen, arbetsrätten, urfolkens rättigheter med mera Därför ska de bort. Vill verkligen MSGA-rörelsen (Make Sweden Great Again) ha denna ”frihet” och den typen av arrogant elit?

Sossehatet förenar

Det är inte många som tror att Simona Mohamsson tjänat en spänn, eller en röst, på Timbro och Oikos arrangerade äktenskap. Ingen tror heller att Mohamsson får en krona av de pengar som Trump vill ge SD, så varför kallar sig marknadsliberaler för liberaler? Varför kallar sig Sverigedemokrater för demokrater? Det enda de har gemensamt är sitt hat mot sossarna.

Oligarki

Oligarki är en form av styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp människor. Denna maktkoncentration kan baseras på kontroll över ekonomiska resurser, företag, religion, politik eller militär eller annan typ av inflytande. Oligarkier kan förekomma både som formella politiska system och som informella maktstrukturer i både diktaturer och demokratier. Namnet kommer av grekiska oligos (fåtal) och archo (härska).

Klägget avslöjade att Simon Westberg (KD), statssekreterare hos Ebba Busch (KD), har aktier i två ryska bolag på Moskvabörsen. Han vill förmodligen vara med på Tidölagets swingerfest när det nalkas regeringsförhandlingar. KD är fortfarande emot månggifte, men kan säkert tänka sig att hoppa över skaklarna när det väl gäller.

Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss?

The post ”Sverigelöftet” 2026 – Vill vi ha oligarkstyre? first appeared on Opulens.

DONATIONER. “Kungliga operans offentliga anslag uppgår årligen till närmare en halv miljard. Dramatens till ungefär hälften. Var finns de sponsorer och den utvecklade och av oerhörd generositet präglade filantropi som varje år med säkerhet och garanti kan utlova sådana belopp?”, undrar Bengt Olof Dike.

Det råder knappast någon tvekan längre om de allt tätare banden mellan Svenska Dagbladet och den nyliberala tankesmedjan Timbro och hur tidningens åsikter successivt har påverkats därifrån. Det gäller inte minst i kulturfrågor, där tidningen numera öppet propagerar för att det offentliga stödet skall slopas eller åtminstone reduceras kraftigt. Samtidigt släpps ledande företrädare från tankesmedjan in som författare av det som kallas gästledare och som också därigenom är uttryck för tidningens åsikter. Ledaravdelningen är ju den tyngsta opinionsavdelningen i en tidning – eller själva huvudet, om man så vill – och skall på den fastslagna ideologiska grunden kommentera dagsaktuella händelser samt peka ut den politiska färdriktningen. Allt oftare citeras också på ledarsidan Timbrotexter och -aktiviteter.

Den 11 mars skrev Timbromedarbetaren Emanuel Örtengren en gästledare i Svenska Dagbladet som handlade om en ny bok om framtiden för borgerligheten som han och kollegan Zebulon Carlander är redaktörer för – en antologi som kallas ”Efter Alliansen”.

Dagen därpå, den 12 mars, lovprisar på samma ledaravdelning Mattias Svensson – som under många år själv har varit aktiv medarbetare i Timbro – boken. ”Jag har fått hoppet åter om borgerligheten”, inleder han sin text, vilken redan i första stycket mynnar ut i ”en varm rekommendation” att läsa Timbros aktstycke, vilket är en antologi, där tio skribenter – var för sig och ännu mer tillsammans – står för den återvunna hoppfullheten hos Svensson gällande de borgerligas framtid.

Men Timbroglädjen över Svenska Dagbladets reklam blir ännu större den 14 mars, då den kända dramatikern och kulturskribenten Stina Oscarson recenserar antologin och finner att den ”är befriande fri från speltaktik kring regeringsbildning”.

Alltså tre gånger Timbro på tidningens opinionsbildande sidor under fyra dagar! Det skall tilläggas att Stina Oscarsons recension finns på kulturavdelningen men således publicerad i tidsmässig anslutning till ledarsidornas sedan länge konstaterade åsiktsgenerositet gentemot tankesmedjan.

Det var nämligen inte första gången som tidningen lät Timbro föra dess politiska talan. Den 3 januari i år välkomnades nämligen den då nytillträdde chefen för tankesmedjan, Benjamin Dousa – tidigare ordförande för Moderata ungdomsförbundet och som vid dess stämma 2019 krävde att all offentlig finansiering av kulturen måste upphöra – som skribent på ledarsidan. Han skrev då en gästledare om klimatet och med udden riktad mot Miljöpartiet.

Benjamin Dousas åsikt om att inga skattemedel skall satsas på kultur hade samma år (2019) ventilerats i Timbros nättidning Smedjan och dess då ansvarige redaktör, Lars Anders Johansson, som anförde betydande risker för politisk påverkan på exempelvis kulturinstitutioner.

Den 23 februari i år skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, en stort uppslagen ledare med rubriken ”Sveriges medie- och kulturliv måste bli mer robust”, där hon öppet förfäktade åsikten att sponsring och privat finansiering av kultursektorn är just mer robust än offentliga anslag. Tre veckor tidigare hade ovan nämnde Mattias Svensson tillträtt som ny medarbetare på hennes ledaravdelning. Han har alltså ett aktivt förflutit hos Timbro och har krävt att offentlig finansiering av kulturen skall upphöra. Drygt två veckor senare, den 6 mars, framträdde Anders Rönmark, som arbetar för Bonnier News Local och tidigare var politisk redaktör för liberala Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda med en gästledare, där rubriken talade sitt tydliga språk: ”Dags att tänka om kring svenskt kulturliv”.

Särskilt ett stycke i hans ledartext är värt att citera: ”Filantropi och kultursponsring är något som många behöver lära sig från grunden och politiken har ett sort ansvar att främja den formen av utbildning, för kultur som enbart ska förlita sig på offentliga medel kommer till slut inte att överleva.” Rönmark sticker inte under stol med att han har USA som förebild.

Detsamma gäller förstås alla regionalt och lokalt finansierade kulturinstitutioner runt om i landet.

Men hur det kulturella utbudet skulle bli mer ”robust” och intressantare om det offentliga stödet tas bort och institutionerna tvingas gå med hatten, är det nog få som förstår, särskilt som robustheten ligger i de årliga anslagens ekonomiska trygghet. Exempelvis uppgår Kungliga operans offentliga anslag årligen till närmare en halv miljard. Dramatens till ungefär hälften av den summan. Var finns de sponsorer och den utvecklade och av oerhörd generositet präglade filantropi som varje år med säkerhet och garanti kan utlova sådana belopp? Detsamma gäller förstås alla regionalt och lokalt finansierade kulturinstitutioner runt om i landet.

Den USA-sponsorfrälste Anders Rönmark uppmanas vända blickarna till Tyskland för att se ett mycket mer blomstrande kulturliv än vårt lands för att inhämta vad den där gällande offentliga finansieringen betyder för den klassiska musiken och teaterinstitutionerna.

Vad sedan påståendet om politisk påverkan anbelangar, är det önskvärt med exempel på huruvida politiker har ringt upp exempelvis operachefen eller hennes kollega på Dramaten och intervenerat i deras programrepertoar.

Däremot lär det inte vara svårt att hitta exempel på privata donatorer, som har utövat dylik aktivitet.

The post Nyliberalt nonsens om kultursponsring first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. “En tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument”, skriver Bengt Olof Dike om Roland Poirier Martinssons försvar av välfärdsstaten på Aftonbladets kultursida igår.

Han tror på Gud, familjen och friskolor som går med vinst och kan numera inte tänka sig ett anständigt samhälle utan en stat, vilken med sin skattepolitik garanterar likvärdig vård, skola och omsorg och slår vakt om regler för en trygg arbetsmarknad.

Ja, debattören, Timbromedarbetaren och numera också kulturskribenten i Aftonbladet, Roland Poirier Martinsson, har i nämnda tidning levererat en bekännelse, som säkert får såväl den nyliberala tankesmedjans ledning, som enstaka övervintrande nattväktarstatsentusiaster att skaka på huvudet eller till med knyta handen i fickan, kompletterat med verbala och semantiska utgjutelser om ideologisk svekfullhet.

Men i stället bör Martinsson få beröm för sin ärlighet att helt och fullt omfamna den välfärdsstat, som han tidigare betraktade som ”ett krånglande, nödvändigt ont”. Naturligtvis under förutsättning att omvändelsen är uppriktig, vilket man måste utgå ifrån. Martinsson har, kanske lite sent i livet – han är ju inte längre i den högljudda ungmoderata åldern – kommit fram till att vi måste ha gemenskaper, som värnar de utsatta, ett gott och rättvist samhälle, som ger trygghet åt alla. En trygghet, som de inte kan köpa, som han uttrycker det.

Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant.

-Jag hade fel i mycket, erkänner han oförbehållsamt i artikeln, vilken fått rubriken ”Välfärdsstaten gör oss alla bättre”. Den borde vara en tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument och som notoriskt vänder ryggen åt det resonerande intellektuella och lågmälda samtalet. De borde besinna den klokhet, som finns bakom ordstävet ”I begränsningen visar sig mästaren”.

Martinsson har under många år synts och hörts i den svenska samhällsdebatten – inte sällan då med kommenterar om amerikansk politik, som han känner väl efter att också ha varit bosatt i USA. För fyra år sedan blev han särskilt uppmärksammad efter att på ett tidigt stadium i nominerings- och presidentvalskampanjen ha lovat att äta upp sin hatt, om Donald Trump blev president. Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant. Men också då, om jag minns rätt, erkände Martinsson sin felbedömning. Om han inför årets USA-val gör samma bedömning, är chansen att få rätt kanske större.

Den kände debattörens delvis ideologiska Canossavandring om välfärdsstatens nödvändighet är i sin öppenhet välkommen, samtidigt som den förhoppningsvis är en tankeställare för de, numera dess bättre inte så många, nyliberaler som fortfarande vill att vårt Sverige skall vara ett torg, där allt är till salu och marknaden vara allena rådande. Hur många gånger har vi inte hört kritiken mot ”socialstaten”, som vore socialt ansvar, omtanke och trygghet fel, fult och motbjudande? Att värna de svaga, hjälpa de behövande och räcka handen till den som har fallit, kännetecknar ett humanistiskt och varmt samhälle, där den äkta solidariteten och inte den köpta och penningbaserade råder.

Roland Poirier Martinsson skriver i Aftonbladet att han aldrig har varit nyliberal och därför inte behöver rätta ”den fadäsen” men att hans syn på välfärdsstaten har förändrats.

Hans ögon har alltså öppnats. Tänk om många andras också kan vidgas till förmån för det kloka, konstruktiva och meningsfulla offentliga samtalet.

The post Timbroveteranen som vågade erkänna sina fel first appeared on Opulens.

VERKLIGHETEN. “Om man är oförmögen att själv ta sig upp ur fattigdom, man kämpar på år efter år, ska man veta att det är ens eget fel. Om man ändå piffade till sig med den där sociala rörligheten som alltid kåtar upp liberaler skulle man inte behöva de där förnedrande besöken till socialkontoret”, skriver Linda Bönström.

Caspian Rehbinder, tankesmedjan Timbros programansvarige för arbetsmarknad, måste tycka att det känns tryggt och skönt att citera Marcus Wallenberg i sin debattartikel i Expressen. Jämförelsen mellan höjd a-kassa under nuvarande katastrof på arbetsmarknaden till följd av rådande pandemi och devalvering av valuta känns dock inte värdig. ”Som att kissa i byxorna: det värmer gott i början, men sen blir det jädrans obehagligt”, citerar Rehbinder.

The post Utan arbetarklassen fallerar samhället first appeared on Opulens.

BIDRAG. “Även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem-tio åren primärt skett inom nåt slags frihetlig höger.” Isobel Hadley-Kamptz om basinkomst.

Pengar för ingenting. Så heter en essäsamling om basinkomst som Timbro ger ut i dagarna med bidrag både för och emot av såväl samtida pennor som Milton Friedman och Erik Gustaf Geijer. Alla skribenter utom den belgiske filosofen Philippe van Parijs är vad man kan kalla liberaler (Geijers text tycks åtminstone skriven efter nyårsnatten 1838, då han orienterade sig bort från konservatismen till liberalismen). Samtidigt innehåller boken som sagt hela spektrumet av åsikter om basinkomst: från att den vore moraliskt förkastlig till att den vore moraliskt rätt, effektiv, alldeles för dyr, våldsamt radikal, inget stort avsteg från dagens system, kalifornien-hippieistisk, nyliberal.

Jag som skrivit om medborgarlön eller basinkomst i närmare 15 år är inte förvånad vare sig över åsiktsbredden i boken eller över att just Timbro ger ut den. För även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem–tio åren främst förts inom nåt slags frihetlig höger.

Kanske ligger det i linje med hur frihetliga frågor generellt lagts under den socialdemokratiska blötfilten vänsterut, kanske är det mest ett bevis för den gamla devisen: att vara liberal är inte bara att vara kluven, utan också att visa upp denna kluvenhet offentligt genom mesta möjliga interna oenighet.

Nu tycker jag att det är ett intellektuellt styrkebevis att öppet våga tycka olika, och jag uppskattar därför det här initiativet. Texterna varierar i kvalitet, men så är det i antologier, och jag vill lyfta fram några poänger. Andreas Bergh, nationalekonom i Lund, påpekar att medborgarlön inte skiljer sig så värst från den välfärdsstat vi redan har, eftersom människor i Sverige ytterst genom socialbidraget faktiskt redan kan leva på andras pengar.

Det senare är den vanligaste moraliska invändningen mot basinkomst, och i den här boken framförs den av bland andra Maria Eriksson. Den enda och stora skillnaden är att socialbidraget förödmjukar människor och gör det svårare för dem att ta sig ur bidragsberoende än en basinkomst skulle göra.

Häromdagen skrev Financial Times om det finska experimentet med basinkomst. Tyvärr tycks experimentet ha skyndats fram väl snabbt, vilket gör det svårt att dra bestämda slutsatser, men i artikeln framkom några viktiga saker. Flera intervjuade försökspersoner har använt basinkomsten för att starta nya företag, och de talar om hur det inte är pengarna som förändrats – de fick ungefär lika mycket tidigare som arbetslösa – utan inställningen. De slipper byråkrati och får bestämma över sig själva. ”Det har betytt att det nu bara beror på mig själv vad jag kan göra”, som Juha Jarvinen säger.

Vi behöver diskutera basinkomst mycket mer framöver, och det finns också rimliga och viktiga invändningar i Timbro-antologin, men låt oss för ett ögonblick vila i detta: Ett välfärdssystem där folk känner att de har mer makt över sig själva och där de lättare kan starta nya verksamheter är liksom för bra för att inte överväga.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Ett välfärdssystem där folk har makt över sig själva first appeared on Opulens.

IDEOLOGI. “Vi vill leka, vi vill ha frihet, vi vill slippa nödtvånget, vi vill inte köpslå om brödsmulor i gigekonomin”, skriver Amra Bajric. 

Som många andra förslösar jag mestadels av min tid på jobbet. Det är deprimerande, men det är något man lär sig leva med. Mitt jobb är inte så förskräckligt trots allt, och om jag har tur så gör jag en samhällsnytta. Jag jobbar ju på folkbibliotek, en ärevördig institution. Det område som jag jobbar och bor i klassificerades nyss av polisen som ett ”särskilt utsatt område” – så sociala insatser är i skriande behov. Vi har många barn på biblioteket. De sitter som små ljus när vi läser sagor för dem, och de suckar av förtjusning när de får låna hem sina första böcker över sommaren. De ställer också, sitt barnasinne trogna, många naiva frågor. ”Har du läst alla böcker här?”, ”Nej lille vän det har jag inte tid med” ”Bor du här?”, ”Nej jag jobbar här”, ”Varför jobbar du här?”. Barn är immuna mot ideologi, och känner alltid av ett inlärt dogmatiskt svar; de vilar inte tills de nått roten av samhällsordningen. Deras frågor är radikala.

Jag vet inte hur många gånger ideologierna har dödförklarats, men det känns som att vi håller begravningsceremonin några gånger varje decennium. Mänskligheten har växt upp, barndomens tid av romantiska löften är förbi; nu är vi alla vuxna ansvarsfulla liberala marknadsdemokrater. Först tillväxt, sen lite rättigheter så länge börserna tickar uppåt. Men inom oss alla finns ett missnöjt barn, vars frågor inte stillas av experterna. Men varför? Varför måste vi jobba mer än förut? Varför finns det inte pengar till att leka och ha fritid? Vad spelar det för roll vad BNP säger? Vem är BNP och varför lyssnar vi så mycket på honom?

Som vänster gäller det att inte kväva barnet – vi har ju faktiskt svaret på barnsliga frågor. ”Varför går pappa till en stor byggnad och sitter vid en stor mojäng i åtta timmar och sover när han kommer hem?”. Därför att han måste producera mervärde för kapitalismen. Så behöver det inte vara, lilla vän, det kan vi ändra på du och jag. Det är fyllt med faror men vi kan om vi vill, det är värt att försöka.

Vår tidsålder är en där världskapitalismen – det nyliberala världsherraväldet – upphöjts till förmyndarskap, en gigantisk patriark som härskar över en drös barn som inte vet sitt eget bästa. Silkeshandsken har slitits av, globaliseringen har inte varit en jämn inkomstfördelare till allas gagn, så nu ska järnhanden fram. Timbro vill inskränka demokratin i en nyutgiven bok, eftersom vi inte har vett nog att rösta in marknaden som tyrann år efter år. Lilla vän, du vet väl att du inte kan ha högre lön än 30 kr i timmen? Andra människor har högre marginalproduktivitet än du, och då får de bo större och finare. Försök inte ens drömma om inkomstutjämning, var inte barnslig nu, väx upp och ta ansvar.

Ideologins död är precis det motsatta – det är ideologins absoluta seger på politikens bekostnad. Så varför inte bejaka barnet inom sig? Om anklagelsen från marknadspatriarken är att vi inte får drömma barnsliga drömmar så borde vårt svar vara att infria drömmen, att göra uppror som en trotsig unge. Vi vill leka, vi vill ha frihet, vi vill slippa nödtvånget, vi vill inte köpslå om brödsmulor i gigekonomin. Det är dags att regrediera, att återgå till barnstadiet. Lyssna på barnets fråga, ”varför?”. Vilket samhälle vill vi ha egentligen? Det är utgångspunkten, och vi kan ändra på allt det andra.

”Varför jobbar du här?” frågar barnet på biblioteket mig, och jag har inget svar.

The post Bejaka barnet inom dig first appeared on Opulens.