KAPITALISM. ”Jag rekommenderar alltså boken för den som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken,” skriver Lis Lovén som läst Tommy Jensens bok Kapitalism.

Kapitalism av Tommy Jensen
Black Island Books

Kanske, tänker jag slugt, kan vi äntligen göra oss av med kommunismen för att rätt förstå Marx, och verkligen förstå kapitalismens inneboende logik. För logik finns det i massor. Även jag som är förhållandevis okunnig när det gäller ekonomisk teori kan ta till mig Tommy Jensens bok som  har titeln Kapitalism och undertiteln organiserandet av ojämlikhet och naturförstörelse.

Boken är på ett vis lätt att läsa, men sedan när jag återvänder till texten för att fundera över vad jag fastnade för så har jag svårt att sammanfatta vad jag läst. Men jag försöker ändå. Det finns något lockande med vad kapitalismen utlovar. Allt kan säljas och i ekonomins efterföljd kommer det gränslösa som öppnar upp för en hel värld. Allt är en arena i den globala kapitalismen, men inte alla är fria aktörer. Vi har hamnat i buken på den ekonomi som svalt oss med löften om att allt är möjligt. Jag har till och med en skev uppfattning om att kapitalismen kan sälja ”rätt” slags radikala böcker och därmed inlemma oss än en gång i löftet om att vi faktiskt är fria individer.

Tommy Jensen tror att kapitalismen är konstruerad av oss människor, alltså går det att komma åt den. Men grejen med dess löfte tycks mig vara att den är naturgiven, att den vuxit fram ur historiska och kulturella förutsättningar.

Kapitalismen styr men den tycks styra bortom mänskliga principer. Det är något spöklikt med den värld vi lever i och kanske är det därför många ger upp hoppet om att vi kan komma till rätta med de globala problemen, inte minst miljöproblemen. Och eftersom vi blir individualister på kapitalets marknad känner vi oss maktlösa i en värld vi inte kan överblicka.

Det är som om allt hänger på individen. Därför tänker Jensen att det är kollektiva lösningar vi borde ha. Något större som lyfter bördan från våra egna privata val. Ja, kapitalism och borgerlig privatism hänger ihop. Alltså är dess grenverk något som kryper in i den privata sfären. Kapitalismen slinker in i våra privata liv. Den omgärdar oss överallt.

Det är som om vi måste sälja oss själva för att vara gångbara. Kapitalismens logik är ju att få allt i dess väg att ge avkastning. Allt ska öka profiten och i kapitalets logik ska vi äta vad som serveras. Men i en värld där individen har löfte om att vara totalt fri blir människan beroende av profitens löfte även om många i fattiga länder hamnar utanför.

Om vi blir arbetslösa eller fattiga beror problemet på oss själva. Och det utanförskap som skapas i kapitalismens kölvatten blir ett politiskt problem. Det tycks mig som att just detta är en paradox.

Kapitalismen vill täcka in allt men skapar ett ojämlikt samhälle där några hamnar utanför. Och de som är utanför drömmer om att bli rika för att höra till. 

På ett sätt förstår jag logiken och på ett annat plan hamnar jag i motsägelser. När jag vänder tillbaka till bokens innehåll känner jag en viss uppgivenhet. Och att ge upp är ju känslan kapitalismen i sig kan ge oss. Ge upp för att lösningen på dess problematik tycks hänga på oss som individer. Och inte många av oss i dagens samhälle vill organisera sig.  Men Jensen tror att vi kan avmystifiera kapitalismen för att sedan avveckla den. Och denna avveckling måste då utgå från politiska beslut.

När jag kommer till kapitlet om tillväxt tröttnar jag rejält, men inte för att texten är dåligt skriven. Det är snarast ämnets omåttliga tyngd och allvar som gör att mitt fokus släpper.  

Jensen lägger fram sin kunskap på ett bra sätt, men hopplösheten griper mig ändå. Han tror att det kan finnas marknader med få inslag av kapitalism och han lotsar läsaren genom den slags omvälvning som behövs för att ta oss dit. Ja, det hela verkar vettigt men svårt för mig att återge på bästa sätt. Jag rekommenderar alltså boken till alla som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken.

The post En inblick i kapitalismens logik first appeared on Opulens.

The post Malmö satsar på stort kulturprojekt 2022 first appeared on Opulens.

KLYSCHOR. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Here we go again, tänkte jag när jag läste en intervju i DN i helgen. Inte bara för att den som porträtteras är filmaren Johan Renck, på 90-talet känd som artisten Stakka Bo, utan för att anmärkningsvärt platta reflektioner lyfts fram som vore de djupsinniga insikter. Renck säger sig bland annat ha fascinerats av ”mörker” i konsten och upplever en större mening med livet efter att ha fått barn. Så originellt. Berätta mer!

Att döma av samhällsdebatten borde man kanske förvånas av och välkomna omväxlingen i att få läsa ett frustande välvilligt porträtt av en vit, medelålders man med välsituerad uppväxt. Särskilt som Renck visat upp sin gigantiska innerstadsvåning, berättat om garderobens hutlösa pris, slängt in referenser om hur många hundra tusen han fått betalt för olika reklamuppdrag och att det berättats att han viftat med kreditkortet när han för en gångs skull åkte vanlig buss.

Men det gäller förstås inte alla män. Jag föreställer mig att det hade låtit annorlunda om denna person var börs-vd, och kläderna märkeskostymer snarare än hippa skjortor.

Att Johan Renck hyllas för sin roll i skapandet av tv-serien Chernobyl är förstås helt i sin ordning. Men när jag läser kan jag inte komma ifrån misstanken att det inte så mycket är prestationen som åsiktsgemenskapen som gör att intervjuare och intervjuobjekt klickar så bra.

Renck säger alla de där ”rätta”, frasradikala sakerna. Han kritiserar Donald Trump, lyfter fram den radikalaste bland Demokraternas profiler, Alexandria Ocasio-Cortez, och parar sin lyhörda konsumtion med en lika modemedveten ångest och civilisationskritik.

Förekomsten av välbärgade så kallade gåsleversocialister har alltid betraktats som något av en sensation, trots att det varit mer regel än undantag att radikaler frodats bland de bättre bemedlade. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt. En dröm om ”ett annat samhälle” är i praktiken lika kravlös som den övriga konsumtionen för den som har obegränsat med pengar, och det är därför inte konstigt att sådana åsikter anses lika välskräddade och smakfulla i de rätta sociala sammanhangen som den utvalda designerskjortan av skogshuggarmodell för 7 000 kronor.

Radikala åsikter gör en dessutom mer eller mindre immun mot personlig kritik. En mer reserverad journalist hade kanske kunnat invända att det är en rätt lam gest att någon med 250 flygdagar som bor på 420 kvadrat säger sig nästan ha slutat äta kött, men för den som är vänster är sådana diskrepanser inga problem. The system made me do it.

Självklart kommer Renck med inneklyschan framför alla bland radikala posörer på miljöområdet, nämligen att man inte kan ha oändlig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld.

Suck. Ekonomisk tillväxt är inte mer och större saker. Tillväxt är att skrivmaskinen, klockradion, freestylen, den fasta telefonen, väggkalendern, filofaxen, tv:n, hemdatorn, kameran, filmkameran, uppslagsverket, biblioteket och skivsamlingen numera får plats i var mans ficka — fast med oändligt större användarmöjligheter. Det är att ständigt använda begränsade resurser bättre och klokare, så att vi kan få ut mer av dem. Ett piano har ett fysiskt begränsat antal tangenter, men få skulle hävda att det därför bara går att få ut ett begränsat antal musikstycken eller oroa sig för att musiken håller på att ta slut.

Mer relevant för miljöområdet: Sedan 1970-talet har västvärlden dramatiskt minskat utsläppen av svavel, freon och tungmetaller, liksom oljespillet i haven. Detta trots att oljetransporterna ökat och den ekonomiska tillväxten stigit. Restriktioner och skatter kan definitivt vara en hjälp, men utsläpp kan minskas radikalt utan att man avskaffar marknader eller tillväxt.

Johan Renck och reportaget om honom är förstås bara ett exempel, lite extra tacksamt eftersom det var extra allt — extra klyschigt, extra vräkigt, extra förutsägbart. Men det är bara en av många texter som har de välbärgades konsumtionströtthet, och en klädsam ångest därför, som gemensam premiss. Förra sommarens kulturdebatt om flygskam hade också klara drag av den mättes klagan, accentuerad av att begreppets profilerade anhängare primärt tillhört skribenternas gåsleverklass, fast anställda i chefsposition. Alla religiösa sällskap har sina ritualer för absolution, och i de stora medierna är nyckeln alltsomoftast några klyschor som indikerar vänsterlutande samhällskritik.

The post Lyxångest och vänsterposer passar som hand i handske first appeared on Opulens.

PRESTATION. Jag gräver ett hål i trädgården, begraver mig i arbete. Jag gräver ett hål i trädgården och tänker på när jag slutade vara barn. När sveket från vuxenvärlden kom och jag lärde mig att inte lita på någon annan.

Hålet blir allt större och jag tänker på det här lilla barnet inom mig. Eller inte inom mig, men dess röst är kvar inom mig. Och min röst som ett eko av den – att jag inte duger så särskilt mycket till. Hålet behöver vara fem kvadratmeter.

Det är svårt att tysta en röst som man gjort till sin egen. ”Men jag ville ju bara! Jävla skitgubbe!” Och sedan då. Barnet får lära sig att det är barnets fel, har inget språk för att förstå. Så som barn utgår från sin egen värld. Barnet är allt när de vuxna hellre är tysta.

Jag bygger kullar i trädgården med all jord jag grävt upp. Skottkärran viker sig. Min tunna hud brister av ansträngningen. På kullarna ska det bli gräs. Gräs och en hammock. I hammocken ska jag läsa.

Det finns en föreställning om en tyst och stilla plats, en trygg plats. En plats där man kan finna ro. I mig tänker jag den platsen som en bok som skärmar av världen utanför. Som att pärmarna är väggar som stänger ute det onda, stänger av mig själv, skapar – tystar barnet.

Ibland tror jag att det är det här barnets röst, barnet som en gång var jag, som gör mig rastlös. Som gör att jag behöver prestera mer och bättre än alla andra. Som säger sig vilja ha fyrverkerier när dess värddjur skrivit en bok, en obegriplig essä, ett märkligt försök, en naken kvitt på Twitter. Samma upprepade fras från barnet, eller kanske från de vuxna som skämdes över det oroliga barnet: ”Du har anlag för fetma.” Fast ingen annan omkring mig var fet eller ens rund. Hörde vi ens ihop? Var jag redan då en annan än de?

Och då återstår frågan – är det möjligt att leva med en människa som inte litar på andra? Som hör orden men inte lyssnar. Som fortsätter att gräva fastän händerna blöder. Vi kan gräva tillsammans. Det gör jobbet hälften så svårt. Men rastlösheten? Som ett symtom eller ett karaktärsdrag lånat från det globala kapitalet. Varför har idén om en ständig tillväxt genomsyrat ett litet barns röst inom mig? Varför vill det här barnet ha bara en liten sak till – en lite större belöning nästa gång.

Kanske måste jag förstå barnets röst i dess villfarelse, förlåta det. Hålet jag gräver är inte ett hål i mig. Och barnets röst är en del av den polyfoni jag bär inom mig. Och barnet vill ha ett större hål.

The post Ett större hål first appeared on Opulens.

HUSHÅLLNING. Extremkapitalismens syn på ägande är att vi får göra vad vi vill med det som vi har köpt. Vi vill passa in, bygga upp, lämna avtryck. Men i vår iver att markera vår existens tystar vi de röster som skulle kunna höras in i framtiden, skriver Anna Jörgensdotter. 

Det står en ek i min exmakes trädgård, den har en enorm krona och släpper löv och ekollon som en galning om hösten, som om den ville vila och sprida sig på samma gång. Han som först flyttade in i min exmakes radhus, när det var helt nybyggt 1951, hade tagit med ett ekollon från Gotland, från en plats han tyckte om. Som när vi planterade ett körsbärsträd när vår äldsta dotter föddes i en känsla av mening och glädje: Nu har jag ett hem. Nu får jag en dotter. Inget är evigt, men vi behöver känna samhörighet med mark och tid och mänskor den stund vi är här. Eken vid radhuset skuggar hela radhuslängan och det höjs ständigt röster om att fälla det. I huset finns väggmålningar som personen som planterade trädet gjort, det finns markeringar på en dörrkarm med hans barns längd. Våra barn passerar, växer, lämnar sina spår. Det är lager av liv och berättelser.

Det stod ett stenbord i min farmors och farfars trädgård. Vid det bordet lekte farfar som barn. Det var hans pappa som byggt det. Tunga stenar. Stabilt. Vid det bordet lekte jag. Och sedan min dotter. När farfar dog och farmor flyttade tog de nya ägarna bort bordet. Samt några fruktträd och buskar som min farmor suttit på huk vid och plockat för inget fick gå till spillo. Hon växte upp fattigt och var gravid under krigets sista år. Hon syltade och saftade av nödvändighet.

Det står lindar i en allé längs Gavleån. Någon säger att träden måste ner och grunden stabiliseras för annars far hela stan ner i ån. Någon annan säger att bryggorna som ska byggas i ån gör staden mer attraktiv och ökar turismen. En tredje säger att vi vet inte vad som händer med grunden om träden tas bort och vad som händer med strömmarna i ån om det byggs för mycket. Hur far en plats, eller en mänska, ner i mörker?

Nina Björk skrev boken Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde efter valrörelsen 2010 som ett farväl av den politiska mänskan som tänker ”gemensamt, kollektivt, solidariskt”. Björk skriver att vi har lärt oss att begära det vi inte behöver. Vi anropas som konsumenter och accepterar tillväxt som det högsta värdet. Vi får drömma om renoveringar och resor men inte om en annan värld. Hon frågar hur vi kan politisera berättelser och erfarenheter. Varor är tomma objekt som inte utmanar oss och som vi inte behöver ta ansvar för. De som vill behålla träden vid ån ses som bakåtsträvare. De som värnar platsen som ett livsrum får inte bestämma hur denna plats ska brukas.

I ETC nr 38 intervjuas ekonomen Kate Raworth om hur hon vill förnya den ekonomiska berättelsen. Hon har en bra bild av vad som liknar en munk, det går att söka på (“Kate Raworth + doughnut”). Hon talar om marknadsekonomin och nyliberalismen som intellektuell graffiti som sitter fast i våra hjärnor – inget ont om graffiti men vi behöver måla över, måla nya bilder. Det ekonomiska systemet måste och kan vara sådant att det går att leva hållbart inom det: ekologiskt och socialt. Tillväxt är en inristad truism, det ska växa oändligt. Men, säger Raworth, inget växer för evigt.

När vi fixat livets nödtorft och lagt till lite guldkant – vad är det då vi förverkligar? Extremkapitalismens syn på ägande är att vi får göra vad vi vill med det som vi har köpt. Vi vill passa in, bygga upp, lämna avtryck. Men det vi tror att vi äger är ett lån. Och i vår iver att markera vår existens tystar vi de röster som skulle kunna höras in i framtiden.

Är bilden av lycka och synen på vad vi kan göra med våra resurser verkligen så snäv? Hur länge har vi haft kunskaper om energiomställning – vad som krävs, vad vi kan göra? Vad hade inte alla pengar i skattesänkningar kunnat räcka till om de i stället förvaltats gemensamt?

Vi lever här tillsammans med dem som levt här tidigare och dem som ska leva här efter oss. Vi bör sätta våra avtryck varsamt. Stanna upp och fråga de tidigare och de kommande om lov. Hur blir det här? Med vilken rätt suddar vi ut berättelser? Vad för slags rum lämnar vi efter oss? Vi är inte kungar, inte kunder, på de platser vi kallar våra.

Författaren Ursula K. Le Guin har sagt: ”Ingenting är ditt. Det är till för att användas och delas med andra. Om du inte delar det med andra får du inte använda det.” Kate Raworth lägger till att mänskor börjar vakna upp, de inser att marknaden inte är den bästa aktören i alla sammanhang och nyliberalismen inte den mest inspirerande berättelsen att lyssna till. Men är det den berättelsen som dominerar i dag? När inte ens liberala grundbultar som frihet och demokrati och mänskliga rättigheter är självklara. Samhället rasar ner i strömvirvlar från alla håll. Så vad behöver vi riva och vad behöver vi bygga för att ge rum åt och dela plats med varandra?

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Allt vi äger är ett lån first appeared on Opulens.