SEMESTER. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur du kan bo gratis på semesterresmålet. Men det krävs både mod och tillit. Den enklaste formen av solidaritet.

Med bostadsbyte blir semestern inte så dyr

Jag är ingen modig person, ibland nästan feg. Ändå har jag och min hustru i snart 40 ägnat oss åt något som får de flesta att utbrista: ”Men snälla nån – hur vågar ni? Vi skulle aldrig…”

Vad har vi gjort? Jo, närmare 40 gånger har vi bytt vår bostad med en annan, tidigare okänd familj. Vi har bott i deras hem, sovit i deras sängar, använt deras lakan och handdukar, brukat deras toaletter och badrum, rivit runt i deras kök, ibland tagit ansvar för deras guldfiskar och katter samt ofta kört många mil i deras bilar.

Vi har låtit dessa familjer utnyttja oss på samma sätt. Utan någon ekonomisk ersättning från något håll. Den enda verkliga kostnaden för dessa semestrar är resan fram och tillbaka. Levnadsomkostnaden på orten är i de flesta fall ungefär samma som hemma.

Månadslånga vistelser på semestern

Metoden har fört oss till ibland månadslånga vistelser, bland annat i lyxiga orter vid Kaliforniens stränder, händelserika turer bland kängurur och koalor i Australien, svindlande vackra resor i skotska högländerna, närmast oändligt långa turer genom Islands natur fylld med vulkanisk hetta och isande glaciärkyla samt vistelser i europeiska storstäder fyllda med vacker kultur och spännande historia. Samt Medelhavets kuster med allt det innebär.

Dessa rader skriver jag från salongen i ett charmigt stadsradhus i Kanadas huvudstad Ottawa. Där vi nu planerar att ta del av landets spännande historia och kultur, se landskapet genom att företa långa bilresor samt besöka Niagarafallen. Medan det kanadensiska husets invånare vandrar runt i de medeltida kvarteren i Gamla stan i Stockholm, besöker regalskeppet Vasa, Abba-museet och planerar för en tur med övernattningar i skärgården.

Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Den enda insatsen är nyfikenhet, en gnutta mod och framförallt en stor portion tillit. Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Fördelarna med denna typ av semester förefaller överväldigande. Ända har våra berättelser genom åren nästan alltid möts med kommentarer i stil med: ”Fantastiskt. Men vi fattar inte hur ni törs. Det skulle vi inte göra. Någon vi inte känner … I våra sängar… vårt kök… Och bilen… Nej, aldrig…”

Låt mig redovisa några av svaren jag brukar ge.

Mina svar angående bostadsbyte

För det första, när ni bor på hotell, tar ni med egna lakan och madrasser? Eller antar ni att hotellets sängkläder är tvättade?

För det andra: om någon använder ditt porslin och dina kastruller, ditt mjöl, socker och kryddor – tror du att detta blir förorenat eller smittat med något?

För det tredje, något kan bli förstört eller gå sönder – självklart. Precis som du kan ställa till med något i den andras hem. Då får man ersätta det, precis som om man själv har sönder något i sitt eget hem. Här kommer tilliten in:  jag måste sköta mig om jag ska kunna kräva att den andra gör det.

För det fjärde – något kan bli stulet. Visst risken finns.  Men den kan minimeras. För kravet är att den du byter med ska kunna leva ett bra och fungerande liv i din bostad, inte ta del av hela ditt liv. Personliga och värdefulla ägodelar kan stoppas undan i ett låst rum eller skåp. Som finaste matsilvret och farfars värdefulla gitarr. Kanske också vasen från andra Mingdynastin, om du råkar äga en sådan.  Vad finns övrigt att stjäla från ett ordinärt hem? tv:n, kaffebryggaren?

Bilbyte kan vara känsligt

Om bil ingår i bytet kan det vara mer känsligt och oroligt. Å andra sidan ger det förstås en oerhörd frihet om man vill utforska en region i ett nytt land. Kravet vid bilbyten är att bilen är helförsäkrad. Och ett avtal om att betala självrisken om olyckan skulle vara framme.

Är du orolig – kolla med ditt försäkringsbolag. För den som bor i hyreslägenhet eller bostadsrätt skadar det inte att berätta för värd respektive bostadsrättsförening. Men jag har aldrig hört att det skulle vara något problem. Inget görs för ekonomisk vinning och varaktigheten är ofta bara några veckor per år. Precis som när du låter en god vän eller släkting låna din bostad någon gång.

Helt okända människor?

Men ändå – helt okända människor?

Nja, okända är de inte. Bytet föregås av tät mejlväxling där man berättar om sig själv, beskriver sin bostad och omgivning. Dessa kontakter är ofta roliga och givande. Verkliga strulputtar och eller oärliga personer skulle förmodligen inte lämna sitt eget boende till någon annan. De flesta bytessajter har dessutom ett ratingsystem där du i efterhand betygsätter huset du bott i samt hur bytespartnern uppfört sig. De med dåliga omdömen får inte många nya erbjudanden,

Vårt facit efter snart 40 byten är två holländska pojkar som med en boll spräckte en fönsterruta i vårt radhus. Och vi satt sönder en gammal stol i Palermo. Rutan kunde lagas till en rimlig kostnad för våra gäster. Stolen visade sig sönderäten av mask. Våra italienska vänner var tacksamma att den inte brakat när de själva satt i den.

Att komma i gång

Hur gör man? Det finns flera sajter på nätet som ordnar husbyten. Det är bara att googla. Upplägget är likartat. För en kostnad för någon tusenlapp per år lägger du upp din bostad som en annons på sajten och väljer sedan att kontakta de erbjudanden du finner lockande. Och du blir kontaktad av dem som gillar din bostad.

Törs du?

The post Bästa semestern bygger på tillit first appeared on Opulens.

TILLIT. Lars Thulin skriver i veckans krönika om de problem som uppstår när samhällets tillit till medborgarna undermineras.

En del av det svenska samhällets framgång från slutet av 1800-talet och fram till idag bygger på en tillit som nog är ovanlig internationellt sett. Detta är en del av det som kallas samhällskontraktet. Medborgarna litar till stor del på att samhället ska skydda och hjälpa dem. I utbyte mot detta sköter vi oss och betalar skatt. Samhället tror i sin tur i viss mån på att vi är ärliga och följer devisen att medborgarna både har skyldigheter och rättigheter.

Kort sagt, vi litar på varandra. Vi blir därför upprörda när denna tillit brister. Vad som hänt i ökande omfattning de senaste decennierna är att en växande andel av medborgarna inte riktigt ställer upp på detta. I stället ser de samhällets tillit till medborgarna som ett smörgåsbord, där det är fritt fram att ta för sig. Och där den som är starkast och smartast får ta för sig mest.

Jag ska ge några exempel.

De låsta kyrkorna

Det första är i grunden inte så allvarligt men visade tidigt vägen. En del av er minns kanske tiden när de flesta kyrkorna i landet var öppna även på vardagar. Om kyrkan ändå var låst var det ibland en offentlig hemlighet att nyckeln till porten låg ovanpå en viss sten i muren.

Det var möjligt att gå in för att få en stunds eftertanke och privat andakt. För kyrkan tillhörde alla och betalades också av i princip alla. Jag är inte religiös i traditionell betydelse. Men gillar ändå att ibland gå in i kyrkor, just för att få nollställa tankar. För där inne är det helt okej att göra ingenting utan bara gå upp i sig själv.

Numera är de flesta kyrkor låsta. Den öppna kyrkan blev ett smörgåsbord där det bara var att ta för sig. Allt fler vackra och oersättliga föremål stals. För mig är en sådan stöld rent moraliskt att jämföra med att råna en halvblind gamling i rullstol. Nästan mer förkastlig än att störta in på en bank, vifta med en pistol, rafsa åt sig sedlar och springa ut igen.

Fusket med assistansersättning

En modernare och betydligt dyrare variant är fusket med assistansersättning. En fin och generös förmån för att människor med funktionsnedsättning ska få ett drägligt liv, även om det kostar på för samhället. Ett samhälle som litar på att de som söker bidrag verkligen är i behov av det. Men detta har blivit ett gigantiskt smörgåsbord, som kontinuerligt rånas på det mest professionella och utstuderade sätt. Främst för att det är möjligt, eftersom kontrollen är bristfällig. Kontroller som ändå gjorts visar dock på ”svårt funktionsnedsatta i behov av vård många av dygnets timmar” som spårats till bland annat Spanien. Miljöer där de svårt sjuka mirakulöst nog blivit helt friska.

HVB-hemmen 

En annan katastrof är HVB-hemmen där tron på människans godhet gifter sig med den närmast religiösa tron på privatiseringens och marknadsekonomins välsignelse. HVB-hemmen ska hjälpa svårt utsatta barn att få en bättre tillvaro samt hålla dem borta från kriminalitet. Men de har blivit en buffé dignade av sötsaker för samvetslösa personer.

Den så kallade vården är inte sällan undermålig, eftersom vård kostar. Då kan ju vinsten bli lägre. Alltför många av hemmen verkar drivas med vinst som främsta syfte. Ännu mer paradoxalt är avslöjandet att gängkriminella nästlat sig in i driften, dels för att tjäna pengar, dels för att kunna rekrytera unga för att begå brott.

Som grädde på moset kommer det faktum att en del av dessa hem, inte fastigheterna utan kontrakten att driva vård, bjuds ut på Blocket så att vem som helst kan köpa dem. Precis som en 1994 års Volvo 850 eller mormors silverbestick. Detta är det optimala beviset på att människor med privata vinstintressen inte kan driva sådan verksamhet. Men berörda myndigheter klagar på bristande resurser och lagrum för kontroll. Ansvariga politiker duckar, eftersom marknadsekonomins principer aldrig får ifrågasättas. Det är alltid regel nummer ett för dem, inte verksamhetens kvalitet.

Tidölagets prestigeprojekt

Det fjärde  exemplet är Tidölagets prestigeprojekt – bidrag för återvandring. Alltså att utländska medborgare i Sverige ska få en rejäl slant, upp till 350 000 kronor, för att lämna landet.

Frågan utreddes i sedvanlig ordning och ansvarig utredare sågade idén fullständigt. Åtgärden skulle bli svår att utföra praktiskt och beräkningar visade att den faktiska effekten skulle bli svag och metoden väldigt dyr.

En invändning från flera håll är att systemet skulle kunna utnyttjas av just kriminella. Fejkade återvandringar av personer som då stannar i Sverige men försvinner in i skuggorna och därmed aldrig kommer att integreras. Invändningarna bekymrar dock inte en regering som helt styrs av SD, utan man dånar vidare med förslaget. Ideologi slår fakta sju dagar i veckan.

Ett val mellan pest och kolera

Hur löser man då ovanstående problem? Dessvärre är det snabba svaret att det krävs ett samhälle med stor och dyr kontrollapparat. Nödvändig eftersom ”det inte går att lita på någon”. Riskerna med detta är uppenbara, dels att samhället tvingas till svåra avvägningar, som i sin tur minskar tilliten. Dels att systemet kommer att försvåra för de individer som verkligen behöver hjälp.

Alternativet är att skattepengar får göda kriminalitet. Notan för detta, både ekonomiskt och ifråga om minskad tillit i samhället, blir väldigt hög. Det klassiska valet mellan pest och kolera.

The post Så raseras vår dyra tillit first appeared on Opulens.

NATIONALISM. ”Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av den andre har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör,” skriver Haris Agic.

”Har vi varit naiva som lät det gå så här långt. Är det så fel om vi skulle börja ställa lite krav på folk som kommer hit,” sa en kär bekant till mig häromdagen – en person som jag vet inte på något sätt är främlingsfientlig. Ändå verkar ”paradigmsskifte-narrativet” ha slagit an en ton även hos henne.

Antalet svenskar som har drabbats av ett så kallat ”Jimmie-moment” tycks öka för varje dag. ”Det är dags för oss att sluta vara så godtrogna och börja ställa krav” har blivit ett alltmer dominerande narrativ som folk ute i stugorna verkar villiga att acceptera. När jakten efter en rimlig förklaring till allt galet gängvåld som har drabbat oss blir tillräckligt desperat kan våra konfirmeringsbias få mer inflytande över vårt omdöme än vi kanske önskar. Det som alla röster ändå tycks ha gemensamt är att ingen vill kännas vid något ansvar för allt det som sker.

Vilka är ”vi”, undrade jag tyst utan att ställa frågan rakt ut. Ville inte att min rättframhet skulle få min bekant att känna sig illa till mods.

Istället försökte jag möta hennes frågor med handen på hjärtat. Inte minst för att jag faktiskt anser att den frustration som hon ger uttryck för är helt rimlig. Det ÄR helt galet det som sker. Det besinningslösa och gränslösa våldet. Skräcken. Samtidigt kände jag att jag också behövde öppna upp för viktiga nyanseringar som kan hjälpa oss undvika vilseledande förenklingar.

Så jag pratade om vikten av jämlikhet. Hur ofrånkomligt det är att alla som sitter på makt, resurser och inflytande måste se sin roll och sitt ansvar i det hela.

Ingen har sagt att vi inte ska ställa lika höga krav på alla medborgare – men först måste vi säkra lika villkor för alla. Det torde vara fundamentet i ett rättvist och jämlikt samhälle. Att vi måste nå den brytpunkten där vi vågar prata om maktstrukturer, privilegier och det ansvar som följer med dessa utan att känna oss kränkta av det. Samma brytpunkt som vi lyckades nå i kampen mot patriarkala strukturer som har gett oss stora framgångar, från kvinnornas rösträtt 1921 till #meetoo-rörelsen i det nya millenniets andra decennium. Vi måste våga vara stolta över det ansvar som privilegierna ger snarare än känna skam och skuld så fort vi inte räcker till.

”Och ändå så låter du ganska skuldbeläggande när du argumenterar så,” sa hon. Jag blev stum. Det händer inte ofta men jag visste inte riktigt vad jag ska säga.

Det verkar vara många känslor kring dessa frågor överlag – och i synnerhet när vi kommer till frågan om ansvarsbördan. Folk som är schyssta – som gör rätt för sig, jobbar, betalar skatt, inte är främlingsfientliga och egentligen inte hyser något agg mot någon människa – vill se att deras goda bidrag till samhället ger en positiv effekt.

När den positiva effekten uteblir, då kryper frustrationen in. Rimligt ändå! Särskilt om någon försöker pådyvla dem ansvaret för att andra människor inte gör rätt för sig – som exempelvis alla de som faktiskt dras till kriminella nätverk och som hänger sig åt obegripligt våld. Men denna frustration är en förenkling som är ett direkt resultat av noggrann social ingenjörskonst. En konstruktion som har fabricerats för att kunna exploateras i politiska syften.

Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av ”den andre” har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör.

Det projektet är särdeles effektivt då det skapar en avgrund mellan ett vedertaget skötsamt ”vi” som ett offer och ett vedertaget misskötsamt ”de” som ett hot.

Denna avgrund är en social konstruktion som ändå har en förmåga att växa sig till en självuppfyllande profetia – ”vi” blir mer och mer frustrerade och beskyller ”dem” för allt som inte funkar samtidigt som ”de” som redan är socialt exkluderade och eftersatta blir mer och mer frustrerade över sin situation som de dessutom tvingas bära skulden för.

Det som – bland alla dessa starka känslor – hamnar i den döda vinkeln är det faktum att denna kollektiva frustration inte bär på några lösningar överhuvudtaget. Det enda den kan bidra med är att direkt verka för att avgrunden mellan människor växer alltmer. Historien har lärt oss att denna typ av polarisering, där grupper av människor har ställts mot varandra på ett sådant existentiellt plan, kan snabbt leda in på en lång och mörk väg – en väg utan återvändo.

Alltfler röster söker rama in invandrare och mångfald som samhällets fiende nummer ett. Så en del vill minska invandringen och dra in redan utfärdade uppehållstillstånd och medborgarskap och inleda massutvisningar i form av så kallad repatriering.

Somliga vill att vi ska ställa högre krav, ta i med hårda handskar och se till att mångfalden motas med långa fängelsestraff för de invandrare som inte kan utvisas lika lätt. Men faktum är: vi kan inte amputera bort hela segment av den svenska populationen bara för att de inte lirar i harmoni med föreställningen om ett homogent folk. Det är omöjligt eftersom föreställningen om ett homogent folk är en villfarelse om kulturell renhet.

Flertalet i de grupper av människor som så många pratar om som belastning och hot idag – som så många vill se stå där med mössan i hand, tacksamma, underdåniga och fogliga, annars helst fängslade och även utvisade –  kommer att vara kvar här om fem, tio, tjugo år och mycket längre än så.

De och deras barn kommer att bära ett kollektivt minne av den behandling majoritetssamhället utsätter dem för idag – ett trauma som riskerar att bli en tragisk men ofrånkomlig del av deras folklore. Frågan som i ljuset av detta blir allt svårare att ducka för är: hur kommer vi att kunna leva tillsammans efter allt som har sagts? Hur kommer vi att läka alla sår? Hur minskar vi avgrunden mellan oss?

Det är hög tid för uppriktig självrannsakan kring dessa frågor, innan det har gått för långt. Medan vi fortfarande har en chans att styra om denna utveckling tillbaka till det progressiva och starka Sverige jag minns – ett Sverige där vi är måna om och angår varandra.

The post Demoniseringen av ”den andre” måste upphöra first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “När jag tänker på det ser jag vänner som brukade gilla varandra bråka på sociala medier om alltifrån allvarliga saker som de inte borde ta där, till triviala saker som inte borde vara något att bråka om överhuvudtaget.” Nathan Hamelberg om rummets och sammanhangets betydelse för tillit.

Häromdagen lyssnade jag på Louis Armstrongs ”What a Wonderful World”, jag har hört den ett oändligt antal gånger och alltid blivit varm inombords av den enkla men vackra texten – som en hyllning till livet, men nu var det något som skavde, något som inte stämde.

The colors of the rainbow
So pretty in the sky
Are also on the faces
Of people going by
I see friends shaking hands
Saying ”How do you do?”
They’re really saying
”I love you””

sjunger Armstrong i en vers, men det är väldigt ofta svårt att se den bilden omkring mig. När jag tänker på det ser jag vänner som brukade gilla varandra bråka på sociala medier om alltifrån allvarliga saker som de inte borde ta där, till triviala saker som inte borde vara något att bråka om överhuvudtaget. Det sägs att internet är ungt, men jag vet inte om det är en hållbar förklaring. Sociala medier har i alla händelser bara funnits i ett drygt decennium, så att sättet att interagera skulle vara någon barnsjukdom som kommer gå över börjar kännas som en optimistisk förhoppning.

Jag beskriver vad jag ser när jag ser vänner diskutera, men jag är så klart en del av det själv. Jag kan anstränga mig för att vara pedagogisk, diplomatisk, för att inte ta åt mig, att skilja på sak och person i diskussioner men fan om jag klarar det. Helt säkert är att så många samtal dränerar en på energi, är fruktlösa och utsikterna för någon typ av förändring, ömsesidigt lärande eller nya insikter ibland, för att inte säga oftast, är utsiktslösa. Och då är jag ändå någon som ser mig själv som nyfiket lagd och som någon som i någon mening tror på något så flummigt som samtalets kraft.

De senaste åren har jag jobbat med samtal med ungdomar, mest med unga killar, för att kunna sätta ord på förväntningar, grupptryck, ideal, hot, rädslor och våld. Och är det någon pollett som trillat ner under den tiden så är det rummets och sammanhangets betydelse för tillit.

Facebook, Twitter och Instagram är forum för exakt allting och dess motsats på samma gång (vilket gör det lämpat för ingenting). Läxförhör, gräl vid middagsbordet, diplomatiska förhandlingar, släktfejder, catwalk, klassfoton, mingel, skvaller, fikarum, ”locker room talk”, hotfull stämning, fallosmätning, bifogade CV:n, påverkansoperationer, förtäckta kontaktannonser, provokationskonst, voyeurism och exhibitionism. Allting inramat i en allt tätare väv av köpta annonser som läser av allt om dig för att bekräfta en som konsument.

Men det är inte en plats man blickar ut över för att sedan utbrista ”What a Wonderful World”.

I Tolkiens trilogi om härskarringen korrumperas både den mäktige men en gång gode trollkarlen Saruman och Denethor, rikshovmästare av riket Gondor, av att de i hemlighet haft tillgång till palantirer, magiska kristallkulor som gör att de kan se ut över hela kontinenten Midgård. Den onde Sauron knäcker dem genom att servera dem vad de ska se; de ser inte lögner, men selektiva delar av verkligheten, utvalda för att bekräfta bilden av deras största farhågor. Jag tänker att sociala medier är vår världs palantirer. Visst, fantasy och sci-fi är alltid klumpigt i relation till hur komplex verkligheten ter sig, men ändå.

Vi borde inte titta så mycket i palantirerna för att se världen. Jag är kass på det här själv, så en början får bli att avinstallera apparna i luren så att min blick inte distraheras från världen så som den är omkring mig bara för att försvinna in i en pessimistisk kristallkula där få inlyssnande samtal kan föras.

The post Logga ut! first appeared on Opulens.

HYBRID. Crister Enander har skrivit en text som är ett slags hybrid av minnesbetraktelse och novell. Den har en existentiell utgångspunkt och handlar om vad vi gör med våra liv, men den handlar också om framtiden.

Skägget är riktigt fult. Tovigt, spretigt och på sina ställen ser skepparkransen ut som en sliten gammal ryamatta, och dessutom verkar det vara otvättat sedan länge. En kam eller borste har det inte sett på månader. Jag stirrar rakt in i det rödspräckliga skägget när jag vaknar. Jag tycker till och med att jag känner lukten av härsket och surnat fett från håren.

Han står bredbent bredvid min säng, han nästan hänger över mig. Han stirrbligar på mig. Jag famlar på bordet bredvid sängen och kan snart titta på klockan. Halv fem. Mitt i natten. Halv fem!

Det är mörkt som på botten av en kolsäck utanför fönstret.

Just då begriper jag ingenting. Mitt huvud tycks totalt tomt. Som renskurat.

Han heter Sven.

Inför flytten hade jag tänkt mycket, funderat och vänt på vad som kunde och inte kunde hända. Men självfallet inte tillräckligt, vem gör det i tonåren? När man är sexton på det sjuttonde och allt viktigt i livet finns mellan benen och mellan öronen: då är allt enbart hjärna och lem. Det viktiga för mig var att få möjlighet att flytta hemifrån – känslan av frihet lockade oemotståndligt. Varför det blev just ett kollektiv är svårt att säga. Det fanns en plats ledig och jag kände en av kvinnorna som varit med och startat det. Hennes namn var Maria.

Jag inser oväntat, just nu när jag sitter här ensam och övermannas av minnen denna kalla kyliga morgon då ännu ingen annan är vaken, att vad jag skriver är en liten historia om tillit.

Om den eviga frågan: Vem i hela världen kan man lita på?

Tillit bär upp vardagen. Den är något synnerligen sällsynt litet och svårfunnet och är för livet vad jag antar att Gul tre shilling banco är för fanatiska filatelister. Detta kitt, detta bindningsmedel mellan oss människor, går heller inte att styra över, kan inte tvingas fram eller kontrolleras. Kanske kan man kalla det en gåva. Eller rentutav vad kristna kallar för Nåden?

”Jag tar disken idag!” skrek Sven och såg ut som om han funnit en bot mot världssvälten och ett sätt att stoppa alla krig. Han fullkomligt svämmade över av godhet. Flanellskjortan var smutsig, fläckar av kaffe tävlade om utrymmet med vad som såg ut som stekfett från falukorv. Han var medvetet sunkig, det är nog den bästa beskrivningen. Manchesterbrallorna var fransiga nertill och trådar hängde ner över de nötta gamla träskorna som han envisades med att klampa omkring med – och det även inomhus, på de fina gamla parkettgolven. Men helst gick han omkring i arbetsoverall, i helg och söcken lika. Han arbetade treskift inne i staden på pappersbruket så hans dygnsrymt gjorde att han var säker på att alltid väcka någon stackare som försökte sova.

Självtillräckligheten lös om honom där han stod intill min säng. I handen hade han, det såg jag rätt snart, ett nyskrivet schema över vem som skulle städa, torka rent, sköta tvätten. Det var alltid Sven som utan att bli ombedd gjorde upp det förbannade veckoschemat. Det tog inte lång tid för mig i kollektivet för att inse att han medvetet skrev upp de andra på tyngre och mer tidskrävande uppgifter när han visste att de hade det ovanligt körigt och ont om tid. Jag var övertygad om att han på så sätt ville bevisa att han var den bäste och ädlaste av oss alla. Han missade minsann aldrig att dammsuga eller tvätta tvätten.

Sven såg sig som en sann revolutionär. Arbetarklassens frigörelse var hans verk, och ingen annans. Att hans pappa ägde stadens största möbelfirma och tre möbelfabriker inne i Smålands djupa skogar var inget som verkade störa honom. Någon gång, när han retat gallfebern på alla under ett stormöte, kallade jag honom också för ”Direktörsslyngel”. Det kom nästan svart stinkande rök av adrenalin ur hans öron och de kvävda fnissningarna spred sig från person till person bland de andra i kollektivet.

Profeter och frälsare bör alltid hållas för skyldiga till dess deras oskuld är bevisad – för att travestera George Orwell.

Minnet går uppenbarligen på högvarv denna tidiga och mörka morgon. Det var verkligen en annan tid då. Jag var ung. Tiden var full av löften och människorna levde på något sätt mer intensivt och fullödigare än vad vi tycks göra idag. Framtiden var möjlig, den gick att betrakta utan skräck och rädsla. Förändringar framstod som något enkelt, ja som något självklart. Något som faktiskt var genomförbart. Kanske vågar jag till och med så här i morgonväkten, när jag sitter här vid skrivbordet i min morgonrock och då och då sippar på en mugg starkt kaffe och tänker tillbaka, säga att då var friheten möjlig. Det var som att kunna se en glipa i historiens annars så täta och blodiga väv.

Sven slänger schemat med en nonchalant gest på min mage, direkt på täcket. Han har, trots att vi är rätt få i kollektivet, varit på Bokkaféet och stencilerat sitt schema så att alla kan få varsitt exemplar. Kanske är detta Svens motsvarighet till Stalins famösa femårsplaner? Vad vet jag. ”Jag bryr mig inte heller”, tänker jag småilsket i min säng och försöker dra täcket längre upp mot hakan. Att han äntligen lämnat det lilla rummet, som en gång byggdes för att vara pigkammare och som ligger vägg i vägg med det rymliga köket, är vad jag bryr mig om mest.

Det skramlar och smäller i skåpluckor och besticklådor. Ljuden från köket är demonstrativt höga. Som om Sven vill väcka varenda en av de som snällt sover i sina sängar.

Snart, tänker jag, kan jag gå bort till biblioteket. Skolan skolkar jag genant mycket ifrån. Och vissa kvällar arbetar jag extra i korvkiosken och den vanliga kiosken, den har två olika luckor, och ligger nästan mitt emot den gamla tvåfamiljsvillan där kollektivet hyr bottenvåningen. Men det är nog på Stadsbiblioteket som jag tillbringar min mesta tid. Det är också där jag träffar flest vänner, halvvänner eller folk jag bara känner eller inte ännu känner.

På toaletten passar jag på att ta en snabb dusch. Där står ett fint åldrat badkar med lejontassar och blänkande kranar. Kollektivet lever ståndsmässigt i vad som en gång var snudd på en pampig paradvåning. Då, när den bildade borgerligheten var både bildad och borgerlig. Inte bara rovgirig och egoistisk som i dessa tider.

Att vara ung är inte lätt. Ibland är det ett helvete. Men att få vistas bland och leva med äldre personer som man inte är släkt med – de är i trettiofemårsåldern, bör påpekas – är nyttigt. Personlighetsdanande, som det hette en gång i tidernas begynnelse då ja var ja och ett nej var ett nej.

På väg till biblioteket och det trötta kaféet träffar jag Mia. Ibland arbetar hon i skivdisken på biblioteket. Märkligt nog har skivutlåningen ökat drastiskt sedan hon började där – man får ett par hörlurar och en plats tilldelad och så lyssnar man på de skivor man valt i förväg. Mia har långt mörkt hår och snälla ögon, och många yngre killar har plötsligt börjat lyssna på klassisk musik. Då måste hon böja sig ner, och vända ryggen mot lånedisken. Så gör självfallet inte jag. Jag har länge lyssnat på klassisk musik. Just nu är det mycket Gustav Mahler och Hector Berlioz. Men mest blir det ändå samtida musik. Jag brukar sitta och läsa samtidigt som jag lyssnar. Det är svårt att göra det samtidigt, då viss musik drar till sig uppmärksamheten.

Mia säger att hon är trött. Att hon bråkat hela natten med sina föräldrar, jag antar att det som vanligt är med hennes mamma. Och någon egen lägenhet får hon inte fått tag på. Brist på bostäder. Höga hyror. I kollektivet finns ingen ledig plats och dessutom vill de andra helst ha mer politiskt aktiva medlemmar. Det kan jag nog förstå. Tänker jag tyst för mig själv samtidigt som Mia fortsätter att beskriva den gångna nattens ändlösa diskussioner eller hur man ska beskriva hennes ängsliga och – tycker jag – elaka föräldrars agerande.

Jag tittar på Mia, annars står jag mest tyst där i hörnet av Storgatan och Kanalgatan. Vinden är kall och det verkar snart dra ihop sig till regn. Himlen blir mörkare och mörkare där vi står och småfryser. Jag börjar  sakta röra mig mot biblioteket. Mia rör sig motvilligt åt samma håll. Stegen hon tar är tunga. Hon är mycket ledsen, kanske på gränsen till förkrossad. Natt efter natt, samma sak. Mamman är ledig på dagarna och kan ägna timme efter timme åt att berätta hur värdelös, oduglig och otacksam hennes dotter är. Mia har berättat hur hon till och med springer och försöker gömma sig i den stora villan uppe på gräddhyllan när det är som allra värst. Och Mia är myndig. Hon har redan fyllt nitton.

Nog kunde föräldrar där jag kom ifrån, jag tänker främst på klasskamrater, vara taskiga eller tappa humöret emellanåt. Men aldrig att de liksom malde sönder sina ungar på det här systematiska och utstuderade sättet. Det var enbart uppe bland de rika villorna som den sortens psykisk misshandel höll på  och höll på.

Några fler ord till tröst hade jag inte kvar. Jag lyssnade i stället på Mia. Lade armen om hennes axlar och gav henne en lång varm kram. Vanmakt. Jävla vanmakt!

När vi korsat Hovrättstorget och börjat gå Biblioteksgatan ner mot det nybyggda stadsbiblioteket som numera har gemensam ingång med länsmuseet slår det mig: De tar mig på allvar! Kollektivets medlemmar, och mina föräldrar, tar mig verkligen på allvar. Medan Mia är en sysslolös neurotikers leksak.

Jag gick in på fiket och Mia samlade sig och började röra sig mot hissen för att åka upp till skivavdelningen. På vägen in plockade jag med mig två av alla dagstidningar från läsavdelningen.

Vad var det med dessa för mig främmande människor, som exempelvis Mias mamma? Vi delade inte grundvärderingar. Jag hade svårt att riktigt förstå dem, eller mer riktigt uttryckt: jag förstod men vägrade acceptera hur de behandlade varandra. Kan klassbakgrund skapa så olika människor, forma i grunden alls inte lika sorters individer? Och varför?

Alla dessa år senare, och jag har ännu inget svar. Men jag har fått ännu svårare att lita på andra människor än – så att säga – ”mina egna”, ”folk av min sort” som jag tror Ivar Lo-Johansson skriver på något ställe. Det tar avsevärt längre tid innan jag släpper de mer ekonomiskt bortskämda in på livet, folk som fötts med silversked i munnen.

Tillit är svårt. Ingen kan hävda något annat. Ty med tillit följer sårbarhet. Huden blottas. Känslolivet, själens sköra rörelser, är inte längre skyddade. Strupen är inte fredad – för att ta en liknelse från djurriket.

Ännu ingen gryning utanför fönstret. Jag tittar ut på den tomma gården. Stolarna och bordet är blöta efter nattens regn. Hösten är här. Träden börjar brinna, löven byter färg. Det är bett i luften och äppelsorterna fyller torghandlarens bord. De dignar av lockande frukter, höstens guld.

Egentligen tror jag inte – även om ryggen måhända är krum, blicken grumlig, huden slappare men omdömet skarpare – att mitt umgänge med minnet så här i svinottan har med åldern att göra. Jag har alltid umgåtts med mig själv, lyssnat till vad hjärnan rymmer. Minnet har varit mitt bästa – och, stundtals, värsta – sällskap genom alla år. Hur tydligt har jag inte kunnat se framför mig, närhelst jag har haft lust till det, hur pappa kommer hem på eftermiddagen och fort tar av sig blåstället och genast går ut på toaletten och noggrant och med en märklig glädje och fröjd tvättar sig ren från olja och gammal smuts, damm och skit från timmarna på arbetet. Pasta, just så kallades det starka rengöringsmedlet han använde! Han var stolt över sitt arbete. Det var inte att han var ledig för dagen som fyllde honom med en stillsam glädje nästan varje kväll. Det var en sorts grundläggande stolthet över ett väl förrättat värv, en känsla som tycks ha gått alltmer förlorad.

Sveken då var många. Det är inget att hymla om. Sårad och förbannad men klokare tvingades den unge mannen som då var jag att försöka förstå och gå vidare.

Tillit.

Det är inte bara en privat fråga; inget privatpsykologiskt sköljmedel för själens skrubbande och tvättande därnere i tv-soffornas djup. Tillit är även ”politik”.  Det tar emot att skriva ordet ”politik” i dessa svekens sura tidevarv.

Redan Sven svek. Han lekte en lek som förstörde för oss andra. Han satt där vid sin fula skrivmaskin och skrev nitiskt insändare till lokaltidningen om vikten av medvetenhet. Han ställde sig på industrigolvet i solidaritet med arbetarklassen. Påstod han. Även idag ser jag fortfarande framför mig hur han tvingade sig själv att snusa. Med tillgjorda gester öppnade han snuslocket, efter att ha knackat på det med en vad han trodde var en proletär gest, och tog en rejäl nypa mellan tre fingrar. Det hade han säkerligen sett andra göra. Ansiktet blev sedan grönare och grönare och såg snart ut som bladen på ett gammalt ekträ. Så äcklad och spyfärdig blev han av snussmaken.

Men han offrade ju sig för, ja för vem då? För mig och min pappa och mamma, antar jag.

Är tillit då möjlig i vår tid?

Dörren inne i köket smäller igen med en hög smäll som bokstavligen får porslinet att skaka inne skåpen. Ljudet hörs genom hela våningen när jag försiktigt stänger ytterdörren bakom mig efter att ha suttit på biblioteket i timme efter timme, och rökt cigarrett efter cigarrett och hällt i mig litervis av det blaskiga kaffet så att händerna nästan fladdrar som fulla fjärilar av en kraftig överdos av koffein och nikotin. Tyst, tyst rör jag mig där innanför ytterdörren och ser travarna av skor staplade på varandra.

Är Sven förargad eller förbannad? Gick hans planer inför dagen i baklås?

Man kan ju alltid hoppas, tänker jag för mig själv när jag försöker ta mig in på mitt rum utan att han lägger märke till mig. Så försökte jag leva en tid. I avsaknad av tillit. Så jag lärde mig att smyga, men ännu viktigare: Jag lärde mig, till slut, att säga ifrån.

Vem vänder tidvattnet i vår samtid? Vem säger ifrån? Vem vägrar?

Vi väljer vägen, vi formar framtiden.

Mia fick ett svårt liv. Maria gick ifrån Sven och fick många bra och anständiga år. Själv sitter jag fortfarande här och vakar in gryningen, liksom vaktar vad jag tror mig kunna skydda och värna, och fortsätter att hoppas att det ska sjunga om morgondagarna igen.

The post Minnesbilder och framtidsutsikter first appeared on Opulens.

BRUSTET. “Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit”, skriver Crister Enander i sin betraktelse.

Dimman är tät. Sikten ytterligt dålig, gränsande till ogenomtränglig. Hustaken på andra sidan gatan går knappt att skönja genom fönstret. Skorstenarna, som jag vet finns där, är som avlägsnade, avhuggna under natten. Ljuset rör sig sakta. Som om det faktiskt kunde vara fullt av en särskild sorts egendomligt tålamod och sällsam andäktighet inför naturens kraft och storhet. Gryningens gråa och dimmiga ljussken kommer inrullande från den feta myllans marker, från raderna av förkrympta pilträd, dessa karaktäristiska alléer och från de många nerlagda jordbruken och numera lyxrenoverade bondgårdarna ute på den skånska slätten.

Konturerna av en dold och välgömd stad återfår sina former. Det är tyst därute. Mycket tyst. Rörelserna är få, försiktiga. Trevande steg hörs från gatan. Som ville morgonväktens fåtaliga människor inte störa denna tidiga urscen där måhända till och med någon av forntidens otympliga och stora djur, en vilsen dinosaurie eller en moloken mammut, kan skönjas i trädkanten där åkrarna till sist tar slut och skogspartierna tar vid.

Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.

Vi här inne i staden andas tystare, liksom varligare. Orden har denna arla morgonstund oväntat blivit mindre, avsevärt ödmjukare och värdigt dröjande.

Allting tycks stå och väga. Ingenting är fullt och fast avgjort. Frågorna äger ännu inga av vardagarnas sedvanliga tvärsäkra svar.

Ett lugn i sinnet kan, trots allt, samsas med förväntan. Om den längtan, eller förhoppning, som ger näring och liv åt den nog så verkliga och realistiska drömmen är präglad av ett grundackord i dur, av förväntningarnas bitterljuva lycka.

Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.

Tiden denna magiska gryning har passerat fort, dimman är så intagande att klockan förlorar betydelse. Jag tänker tillbaka på hur jag hade det för någon timme sedan.

Jag ligger i min säng, och jag känner hur smärtan i foten äntligen klingar av och blir dov i stället för vass och ettrig, här mitt i den lilla staden på slätten och sällan – tänker jag – glömmer jag bort att jag bor granne med Gud.

Domkyrkan, denna vackra och både himlasträvande och tungt bastanta katedral, där grått går i grått i den ovanliga sandstenen på ett sätt som skapar en större skönhet än rena linjer och klara färger förmår, och dessutom något annat och svårfångat, inger en känsla av den renaste magi som konst kan skapa. Den har under århundraden ansetts vara Guds boning, hans imponerande hemvist som tveklöst injagat såväl skräck som en känsla av säkerhet och trygghet hos de många människor som levt och trälat ute på slätten och brukat de brunsvarta åkrarna.

Denna natt ligger dock inte Domkyrkan ifred. Yngre röster, säkerligen några som studerar vid den lilla staden på slättens universitet, hörs skråla och ge hals efter bästa förmåga. Ingen låter – ännu i alla fall – aggressiv eller provokativ; ingen låter heller genuint glad.

Det är mer beklämmande än så.

De härmar lycka. Det är som tomma gester av glädje, ett dåligt framfört skådespel utan egentlig publik. Enbart de själva är de bedragna åskådarna till sin egen nattliga framfart och föreställning som mest är renodlad förställning.

De försöker, nästan krampaktigt, tvinga fram en uppsluppen stämning och ett kamratskap som naturligt inte finns där emellan dem.

Jag känner ingen ilska. De stör mig inte. Vad jag förnimmer är i stället beklämning, en stillsam och starkt sordinerad sorg över alla de omöjliga och orimliga krav som tycks prägla och hemsöka unga människors liv och leverne sedan ganska lång tid tillbaka. Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit. Hetsen är för stor, jakten på karriär och framgång för intensiv. Framtiden framstår för många – såvitt jag förstått – som inställd, som avvecklad på förhand.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Mot den bakgrunden betraktar jag min uppväxttid – och även mig själv – som osedvanligt gynnad. Den luft jag andas – och framförallt andades när jag var i deras ålder – tycktes och tycks mig ännu vara rikhaltigare, mer syremättad och avsevärt mer full av löften och en sorts grundläggande hoppfullhet.

Det finns måhända ingen enkel eller övergripande förklaring – även om flera dyker upp i mitt bakhuvud – och heller ingen orubblig grund för den förväntan på och tilltro till de kommande morgondagarna som mitt liv berikats och formats av.

Likväl har den alltid funnits där. Likväl finns den kvar där, dock ej längre till fullo intakt. Framtidstron, en tillit och tilltro till att den tid som hör morgondagarna till kommer att blir bättre och rättvisare än de många årtionden av förtryck och orättfärdighet som hunnit passera, har under över tusen år varit grunden för vår civilisation och syn på historien och världen.

Det är, tänker jag här i min ensamhet under det att dimman lättar och staden åter träder fram ur sitt disiga dunkel, ett sant privilegium att vara ett barn av rekordåren.

Och det är ett stort ansvar. En sorts tvingande plikt.

Jag undrar så här inför de kommande helgerna om jag äger kraft att axla ansvaret, om jag förmår att leva upp till denna tvingande plikt som kräver optimism och en tilltro till den enskilda människans inneboende förmåga.

Jag hoppas verkligen det.

The post Plikten att tro på individens förmåga first appeared on Opulens.

PRESTATION. Jag gräver ett hål i trädgården, begraver mig i arbete. Jag gräver ett hål i trädgården och tänker på när jag slutade vara barn. När sveket från vuxenvärlden kom och jag lärde mig att inte lita på någon annan.

Hålet blir allt större och jag tänker på det här lilla barnet inom mig. Eller inte inom mig, men dess röst är kvar inom mig. Och min röst som ett eko av den – att jag inte duger så särskilt mycket till. Hålet behöver vara fem kvadratmeter.

Det är svårt att tysta en röst som man gjort till sin egen. ”Men jag ville ju bara! Jävla skitgubbe!” Och sedan då. Barnet får lära sig att det är barnets fel, har inget språk för att förstå. Så som barn utgår från sin egen värld. Barnet är allt när de vuxna hellre är tysta.

Jag bygger kullar i trädgården med all jord jag grävt upp. Skottkärran viker sig. Min tunna hud brister av ansträngningen. På kullarna ska det bli gräs. Gräs och en hammock. I hammocken ska jag läsa.

Det finns en föreställning om en tyst och stilla plats, en trygg plats. En plats där man kan finna ro. I mig tänker jag den platsen som en bok som skärmar av världen utanför. Som att pärmarna är väggar som stänger ute det onda, stänger av mig själv, skapar – tystar barnet.

Ibland tror jag att det är det här barnets röst, barnet som en gång var jag, som gör mig rastlös. Som gör att jag behöver prestera mer och bättre än alla andra. Som säger sig vilja ha fyrverkerier när dess värddjur skrivit en bok, en obegriplig essä, ett märkligt försök, en naken kvitt på Twitter. Samma upprepade fras från barnet, eller kanske från de vuxna som skämdes över det oroliga barnet: ”Du har anlag för fetma.” Fast ingen annan omkring mig var fet eller ens rund. Hörde vi ens ihop? Var jag redan då en annan än de?

Och då återstår frågan – är det möjligt att leva med en människa som inte litar på andra? Som hör orden men inte lyssnar. Som fortsätter att gräva fastän händerna blöder. Vi kan gräva tillsammans. Det gör jobbet hälften så svårt. Men rastlösheten? Som ett symtom eller ett karaktärsdrag lånat från det globala kapitalet. Varför har idén om en ständig tillväxt genomsyrat ett litet barns röst inom mig? Varför vill det här barnet ha bara en liten sak till – en lite större belöning nästa gång.

Kanske måste jag förstå barnets röst i dess villfarelse, förlåta det. Hålet jag gräver är inte ett hål i mig. Och barnets röst är en del av den polyfoni jag bär inom mig. Och barnet vill ha ett större hål.

The post Ett större hål first appeared on Opulens.

TERRORBEREDSKAP. När terrorn drabbade Drottninggatan i april tappade appen från MSB konceptet. Det stärker knappast tilliten till dem menar Erik J Rudvall.

Den 7 april drabbade ondskan Sverige med full kraft: Rakhmat Akilov stal en lastbil och plöjde fram bland människorna på Drottninggatan i Stockholm.

Vad gör de som inte själva är omedelbart drabbade i en sådan situation? Ja, både jag själv och de flesta jag känner sökte information i de stora medierna, som med mer eller mindre lyckat resultat sökte, fann och publicerade vad man visste om detta terrordåd.

Men visst finns det ytterligare en aktör till som borde vara på banan en sån här dag: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Eller hur?

Och mycket riktigt, MSB har skapat en app som allmänheten förväntas vända sig till för information i händelse av kris. ”Krisinformation”, heter den till och med, men det är inte enbart för att markera att det är ett namn som jag har försett det med citationstecken.

Oturligt nog visade det sig nämligen att appen inte fungerade när den behövdes. I ”Krisinfobloggen” meddelade MSB senare att ”utvecklarna snabbt hittade problemet” och att appen sedan dess uppdaterats och nu ska nu fungera.

Fan trot. Däremot tror jag att jag kan lova att ingen som hade nerverna utanpå kroppen den där dagen kommer att vända sig varken till MSB eller appen nästa gång det smäller.

Och vad har vi då för nytta av de 1 074 miljoner kronor som statsbudgetens anslag för krisberedskap omfattar 2017?

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Tillit är något man förtjänar first appeared on Opulens.