HUMOR & POLITIK. ”Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling.” Det skriver Gussy Löwenhielm.

Läs mer om Gussy här. Och se alla hans ”Oroat”-bilder här.

Den virala trubaduren (låter som en Beck-film) Herman Silow, som har satt sitt namn på kartan genom att uppmärksamma namnet Jan, har snabbt lockat följare till sitt TikTok-konto med sina lågmälda proggvisor. Nyligen gick han ut på sitt TikTok-konto och pratade om det antal hatare som hade börjat dyka upp i flödet.

Det är en tråkig utveckling i dagens samhälle och kanske framför allt i sociala medier, som i allra högsta grad är en del av vårt moderna samhälle, att en indikation på att man blir uppmärksammad är den mängd hat som genereras. Och naturligtvis gäller inte detta bara sociala medier.

Polariseringen

Ni kanske känner till att USA fick en nygammal president i januari. En president som har gjort sig ett namn på, ja, övertrump. En hatad och bespottad ledare som ändå räknas som en av världens mäktigaste män. Hatet gör lackmuspappret rött under sura förhållanden. Och det är just dessa sura förhållanden som i ännu större utsträckning polariserar vår värld. Och låt mig säga en sak om polariseringen: Antingen älskar man den eller så hatar man den. Så vad händer om vi sprider kärlek i ännu större utsträckning?

Min alltmer desperata åldersförnekelse har tvingat mig att dagligen lägga upp saker på TikTok. En ålderskrisande trend som har gjort att allt fler 12-åringar på Södermalm i Stockholm har bett om att ta selfies med mig trots att min humor torde vara något otillgänglig för de minderåriga. Men. Man vet att man är stor på TikTok när ens följare är små. Men hatet gör en ännu större.

I min före detta skrivarstuga på Mariaberget i Stockholm brukade jag dagligen lägga upp klipp med det centrala Stockholm som fond. En vacker utsiktsplats som blev än mer attraktiv genom torra ordvitsar och underfundiga resonemang. Man gillade inte bara läget. Man gillade hela konceptet. Och med blodad tand och några virala succéer fortsatte jag att sprida mina finurliga budskap och ett hopp om att göra världen lite ståtligare och något roligare.

De bästa klippen la jag upp på mitt konto www.instagram.com/sharelek eftersom jag har som mål att sprida just kärlek. Men plötsligt slog detta bakut. Något som en influerare kanske hade sett som en bra sak eftersom hat genererar uppmärksamhet och därmed även fler följare. Influerare är ju kända för att ha algoritmen i blodet. Den typen av torra ordvitsar valde jag att dela med mig av.

Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag la upp en vad jag tycker är en ganska oskyldig vits. Jag pekade på ett hus i den vackra fonden och sa ”där nere håller stammande NMR-medlemmar till. Deras föreningslokal är KKK-märkt”.

Såklart kan man se detta som lyteskomik gentemot folk som lider av detta talfel. Men med tanke på att jag går på en organisation som redan sprider hat och göder sig på hets mot folkgrupper så kanske man kan se mellan fingrarna med detta. Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag försöker decimera hatet genom en oskyldig ordvits. Och lyckligtvis har vi en ansenlig mängd nynazister i detta land som har självdistans, humor och som förstår ironi. Jag skojar naturligtvis.

Det tog ungefär 0,2 sekunder innan hatet strömmade in och besudlade mitt flöde. Och det visste inga gränser. För hat smittar av sig i ännu större utsträckning än kärlek. Och det försurar vårt lackmuspapper i ännu vidare utsträckning.

Fascisternas språkliga inkompetens

Plötsligt var jag Palestina anhängare, PK vänster, Söder hipster. Och borde göra något åt vårtorna under mina ögon. Det var vänster partister som jag som hade förstört vårt land. Och så var jag homosexuell som precis hade kommit ut ur Garderoben. Med versalt G. Och det är det här som är så intressant. Det är nämligen inte de fascistidéer som de livnär sig på som förbryllar. Det gör de ju såklart också. Men det jag inte kan låta bli att fascineras över är hur dessa inkompetensreserver som är så måna om vårt land helt frånsäger sig allt ansvar när det gäller hur man använder det svenska språket.

Den heder de lägger i våra svenska värderingar, traditioner, den gulblå stoltheten att måna om ”Sverige i tiden” är ingen allemansrätt. Det är allemansfel. För här särskrivs det till förbannelse. Man frångår alla skrivregler som någonsin satts. Det stavas fel och används anglicismer från vänster för högern. ”För Sverige ur tiden”. Hatet har blivit en trollformel som vi måste lära oss att leva med. Men varför?

Ska vi verkligen behöva ta all denna skit som uppmuntras av bristande impulskontroll från folk som prioriterar hätsk stämning före terapi? För det grundar ju sig såklart på ett självhat som projiceras på oskyldiga människor och som mynnar ut i en skev höger. Och en genomtänkt frågeställning i stil med ”vart ligger det tredje riket?” Det heter var!

Naturligtvis kommer ju denna artikel att stärka mina påståenden och göra lackmuspappret än mer rött. Kommentarsfälten kommer besudlas med formuleringar som får en att kippa efter andan. Det kommer skrivas ”de” i stället för ”dem”, någon kommer vilja få mig att ställa upp på en ”interljuv” och vi kommer få vår beskärda del av syftningsfel.

Något jag ger mig hän åt fullt ut är det svenska språket. Jag älskar att vrida och vända på ord så att de får en ny rolig innebörd. Som genererar skratt och får folk att må bra. Det gör inte dessa hatare i kommentarsfälten.

Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling. Oförmågan att använda vårt svenska språk. Det är vit makt. Men det kan också vara ett nykterhetsförbund. Med skeva värderingar.

The post Gussy: ”Hattricket” first appeared on Opulens.

Råttfångaren blåser i sin flöjt. Kön är en kilometer lång, många har stått där hela natten. Fjorton-, femton-, sextonåriga tjejer. Några äldre kanske. En goodiebag med några tuber, några små flaskor, lite hårvårdsprodukter. Att någonting i dessa plastförpackningar skulle vara vårdande är förstås tvivelaktigt, för att inte säga fake. Men det är inte därför dom står där i kön denna natt. Dom står där för att råttfångaren blåst i sin flöjt. Som för övrigt och noga räknat inte är en flöjt.

Mer är det en sorts portal, eller setting: någon som riggat upp en kamera i sitt vardagsrum, som plutar med munnen, som slänger med håret, som lägger ut content, som blir svinrik och lånar ut ett liv, som kallar sig influencer, men ännu hellre entreprenör, eftersom flickorna i kön då skall tro att hon är kreativ, smart och då något man vill efterlikna. Vilket, detta att efterlikna, får den oförutsedda och kanske olyckliga konsekvensen att alla blir mycket lika.

Men det är inget man tänker på denna natt när man tittar i sin smartphone, sänder selfiesar till TikTok, inväntar likes och tänker föga på stjärnorna som glimmar på himlen. Inte alls tänker man på det. Råttfångerskan är ju snäll, säger man, nästan en kompis, även hon har problem. Kanske en mörkare foundation, L’oréal Paris, säger hon, en annan mascara, Max Factor 2000, kanske glansigare hår, Maria Nila Shimmer Spray?

Det är tiden säger vuxenvärlden (som har sina egna råttfångare). Sån är den. Trender kommer och går. Så har det alltid varit. Tiden är ett urverk, tick, tack, en pil mot framtiden. Man ojar sig, tycker kanske, om någon frågar, att nyfikna och egensinniga tonåringar är att föredra framför behagsjuka dockor. Men vad göra? Sån är tiden. Det är förstås alldeles sant. Eller rättare sagt helt fel. Tiden är inte ett urverk, inte bara. Tiden är vi, tiden är social, det är vi som tillverkar den. Tiden är våra handlingar och ord, lika mycket som den är den vår underlåtenhet att se det vi borde se. Om det inte är vi som formar framtiden så är det någon annan som gör det. Beautyindustrin till exempel. Eller andra råttfångare.

Stellan Lindqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Råttfångaren first appeared on Opulens.

VASEKTOMI. I en artikel publicerad av BBC rapporterar brittiska läkare att det är säkrare att genomgå vasektomi än man tidigare trott. 94 000 fall har granskats. Forskarna hoppas nu på att resultatet ska bidra till tydligare riktlinjer och råd beträffande vasektomi.

Ett läkarteam har granskat 94 000 fall. De fann att även om viss postoperativ svullnad och ömhet är vanligt förekommande så är allvarliga komplikationer extremt sällsynta. Det operativa ingreppet, som vanligtvis tar 15 minuter och utförs under lokalbedövning, har på senare tid varit föremål för ett ökat intresse.  

Forskarna uppger att en del av de risker som nämns i nuvarande informationshäften om vasektomi baseras på studier som kan härledas till 1980-talet. Därför efterlyses alltså uppdaterad information till patienterna. Forskarna hoppas att deras studie kommer att införlivas i nya riktlinjer för rådgivning angående vasektomi.

HAILEY NGO
info@opulens.se

The post Minskad risk för komplikationer vid vasektomi first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Svenska låtskrivare kommer för första gången att få ersättning för att deras musik spelas på sociala medier-plattformen Tiktok. Detta efter flera års arbete och långa förhandlingar, enligt upphovsrättsorganisationen Stim.

Stims vd Casper Bjørner trycker på att låtskrivare och förlag ska få betalt för sitt arbete.

“Tiktok är en fantastisk tjänst som blivit så populär just tack vare musiken. Därför är det självklart att musikskaparna ska få del av vinsten som Tiktok gör”, säger han i ett pressmeddelande.

Stim blir därmed ett av de första upphovsrättssällskapen att betala ut ersättning från Tiktok. Den första utbetalningen sker den 17 maj, och omfattar perioden januari 2014 till juni 2020.

Det framgår inte vilka summor det handlar om.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska låtskrivare får TikTok-pengar first appeared on Opulens.

INFORMATIONSBEHOV. “Är det sant att Sverige har skickat skott till Ukraina?”, frågar ett barn i “Lilla Aktuellts” chatt om kriget. Barn och ungas oro får SVT att satsa mer på att nå ut med pålitlig information till barn via sociala medier.

Amanda Alvarsson/TT

The post Tiktok hjälper SVT informera barn om kriget first appeared on Opulens.

TIKTOK. “Jag tror inte att vi som lämnat barndomen och tonåren bakom oss inser vad dagens yngre generationer har att jämföra sig med. En ständig ström av perfektion från andra som oftast är i deras egen ålder”, skriver Amra Bajric.

Ibland tänker jag på Antonio Salieri. Han föddes 1750 i Italien och var en italiensk-österrikisk tonsättare vid det italienska hovet. Salieri var mycket respekterad och erkänd kompositör under sin livstid men blev med tiden relativt bortglömd. Hans oförmåga att skrivas in i den klassiska musikens kanon tros bero på att han var verksam samtidigt som de vitt och brett erkända genierna Beethoven (som Salieri var lärare åt), Haydn och Mozart.

The post Den briljanta medelmåttigheten first appeared on Opulens.

GRÄNSÖVERSKRIDANDEN. Vi människor gillar helt enkelt att utmana varandra och testa gränserna. Ibland blir utmaningen till ett konstverk, ibland en video på TikTok, konstaterar Mathias Jansson.

I sociala medier hittar man alla möjliga och omöjliga utmaningar som främst ungdomar och barn ägnar sig åt. Vi minns väl alla Ice Bucket Challenge där man skulle hälla en hink med isvatten över sig, filma det hela och posta det i sociala medier. Syftet var i det här fallet att samla in pengar för ALS-forskningen och många kända personer som Bill Gates, Oprah Winfrey och Lady Gaga hakade på trenden och utmanade andra att göra samma sak. Idag cirkulerar det utmaningar på nätet där man ska äta en sked kanel, titta på roliga videoklipp utan att skratta eller att dansa Jerusalema med sina arbetskamrater.

Den här formen av utmaningar kan man finna paralleller till inom performancekonsten. Det var under 1960-talet som performancekonsten växte fram och den mänskliga kroppen stod i centrum. Konstnärer som Chris Burden, Marina Abramović och Vito Acconcis utforskade kroppens begräsningar genom plågsamma övningar och i olika uthållighetstester på samma sätt som vi idag kan se i många sociala medier challenger. Att chockera sina besökare genom att göra äckliga, smärtsamma eller otäcka saker för att få fler klick på sina konton är alltså ingen ny företeelse. Om man tittar på performancekonstens historia så hittar man många exempel på performance verk med nakenhet, sex, kroppsvätskor och chockerade innehåll. Men i avsaknad av sociala medier fick de inte samma spridning som dagens challengers.

Blackoutchallenge eller Passoutchallenge på TikTok handlade om att hålla andan eller t ex skrika så mycket att man svimmade. En liknande performance, fast tvärtom, gjorde Marina Abramović redan 1974 i ”Rhythm 4” där hon stod på knä naken vid en industrifläkt och andades in så mycket luft som hennes lungor klarade av tills hon tuppade av.

I ”The Artist Is Present” från 2010 satt Marina Abramović 2010 hela dagarna tyst och stilla på en stol vid ett bord vid Museum of Modern Art i New York och besökarna kunde sedan sätta sig mitt emot henne och titta på henne. Det hela handlade om närvaro och uthållighet. På YouTube finns en 10 timmars video med Nyan Cat sjungande Nyanyanyanyanyanyanya. Det finns också en film där en person filmat sig själv när han sitter och oavbrutet tittar på filmen i 10 timmar och ännu en film där någon filmat sig själv när han ser videon med personen som tittar på Nyan Cat i 10 timmar. Att titta på Nyan Cat nynnande Nyanyanyanyanyanyanya i 10 timmar är ett verkligt uthållighetstest och ännu ett exempel på hur man kan hitta kopplingar mellan sociala media challenger och tidigare performancekonst.

En annan trend på TikTok är användare som streamar när de ligger och sover. Användarna tittar helt enkelt på en människa som ligger och sover i realtid. Redan 1964 gjorde dock Andy Warhol filmen ”Sleep” som under drygt 5 timmar visar John Giorno som ligger och sover. Det är förstås en film ihopsatt av flera olika klipp, men idén att titta på någon som ligger och sover är inte heller den speciellt ny.

Vi människor gillar helt enkelt att utmana varandra och testa gränserna. Ibland blir utmaningen till ett konstverk, ibland en video på TikTok men i slutändan är det ändå denna besatthet att utsätta oss för galna och farliga utmaningar som gjort att människan lämnat fotspår på månen. Jag menar sitta instängd 4 dagar i en liten metallfarkost för att i direktsändning inför miljontals tittare kunna ta ett fotsteg på en himlakropp där ingen tidigare satt sin fot det är väl en utmaning om något.

The post Livet är en utmaning first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. ”Att plattformarna censurerar seriös granskande journalistik måste omedelbart upphöra. Därefter måste åtminstone Facebook se över sina algoritmer och regler för journalistiska producenter”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Facebooks jakt på fake news är förödande för seriös journalistik. För ett par veckor sedan avslöjade New York Post att Hunter Biden, Joe Bidens son, utnyttjat kopplingarna till sin far för inflytande i Ukrainas näringsliv. Storyn är känd sedan tidigare men med de läckta mailen visade New York Post att även Joe Biden varit inblandad.

Ett par timmar efter att avslöjandet briserat skruvade Facebook på algoritmerna för att begränsa spridningen och Twitter blockerade all spridning samt även New York Posts konto. Men det är det förra, Facebooks hantering av algoritmerna, som intresserar mig här. Det som tidigare framstått som en snabbt påkommen åtgärd för att komma tillrätta med fake news verkar nu blivit status quo och drabbar alla seriösa medier, däribland det i globala sammanhang förstås lilla kulturmagasinet Opulens.

Tanken var god men detta har alltså drabbat även den professionella journalistiken eftersom alla Facebooksidor, oavsett innehåll, fått minskad synlighet.

Det började efter det förra amerikanska presidentvalet och diskussionerna kring hur fake news påverkat utgången. Facebook ändrade då sina algoritmer för vad som exponeras i flödet. På Opulens märkte vi tidigt att det inte spelade någon roll att vi lade ned allt mer marknadsföring på Facebook, vi fick ändå allt mindre synlighet. Efter årsskiftet 2018 fick vi våra misstankar bekräftade. Då offentliggjorde Facebook att de börjat satsa på ökad interaktion mellan privatpersoner för att på så vis minska spridandet av fake news från så kallade alternativmedier med flera.

Tanken var god men detta har alltså drabbat även den professionella journalistiken eftersom alla Facebooksidor, oavsett innehåll, fått minskad synlighet.

I vintras upptäckte vi att ytterligare försämringar införts då vi på vår Facebooksida nu inte längre kan tagga våra skribenter eller de vi skriver om. Vi har fört diskussioner om detta med Facebooks chef för medierelationer i Norden men inget har hänt. När jag nu surfar runt på svenska dagstidningars Facebooksidor slås jag av att det på dessa ser ut ungefär som på vår egen. Många artiklar verkar inte få någon större uppmärksamhet i folks flöden då de endast får en handfull likes.

Att uppgifterna kring Hunter Bidens Ukraina-affärer uppkommit genom en hackad dator spelar ingen roll. Än mindre har det förstås någon betydelse om det är en demokratisk eller republikansk presidentkandidat, en sverigedemokratisk, center- eller vänsterpartisk företrädare, som får negativ publicitet. Facebook är, liksom heller inte Twitter, Instagram, Tiktok med flera, någon journalistisk producent. Det är inte deras roll i demokratin att avgöra vad som är relevanta nyheter att informera medborgarna om.

Givetvis är det problematiskt med alla lögner och konspirationer som sprids via sociala medier men att plattformarna censurerar seriös granskande journalistik måste omedelbart upphöra. Därefter måste åtminstone Facebook se över sina algoritmer och regler för journalistiska producenter. För så här kan vi inte ha det.

Tidigare har Facebook gjort några pliktskyldiga uttalanden om att de är medvetna om problemen och att de inte vill sätta krokben för den seriösa journalistiken. Hittills har inget, så vitt jag kan se från ett litet kulturmagasins horisont, hänt på den fronten.

The post Jakten på fake news undergräver demokratin first appeared on Opulens.