SOLIDARITET. På något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen, skriver Daniel S Ogalde.

I spåren av Corona, en av de mest lamslående pandemierna som drabbat vår globaliserade värld, har livet tagit en drastisk vändning för de flesta av oss. Förlorade jobb, förlorade inkomster och förlorade liv. Enligt vissa experter har vi det värsta framför oss om vi ska tro att det som sker i Italien och Spanien är våra föregångare. Det är en orolig tid där många av oss har en chans att sträcka ut en hand och än fler tvingas be om den. Och samhällsomdanande skeenden som just Corona kan även vara en tid för reflektion inte minst kring våra egna privilegier.

För bara ett år sedan, mitt i brinnande tiggeridebatt, läste jag en insändare i Dagens Nyheter. En som i stora ordalag beklagade sig över ”gängen av tiggare” som invaderat Sverige och även förordade ett förbud mot denna förekomst likt det man infört i Staffanstorp, Vellinge och nu många andra kommuner. I tider av ”Jimmie-moments” kändes det då inte nämnvärt förvånande att läsa utlägg som denna även i etablerad media. Några månader senare skulle så Jimmie Åkesson åka ner till Turkiet för att råda flyktingar som korsat hav och land för att nå säkerhet, att inte komma till Sverige. Här var det fullt. Allt som någon självutnämnd förespråkare för det svenska folket och dess värderingar.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv.

Redan då började jag skriva på ett svar men det ville sig liksom aldrig bli klart. För frågan är komplex. Under min tid på Sveriges största människorättsorganisation fick jag se detta på nära håll. Där fick jag träffa så kallade tiggare och även poliser med uppgift att avhysa dem från deras temporära läger. Mänskliga tragedier sprungna ur ett politiskt misslyckande men även en kulturkrock som gick att beskåda utanför första bästa Coop-butik eller under tunnelbanans morgonrusning.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv. Hur vissa ger och vissa inte ger, hur andra upprörs medan andra kostar på sig ett medlidsamt leende. Hur svårt det tycks vara att göra det som borde vara lika lätt i praktiken som i teorin – att säga nej. För har man någon gång åkt i Stockholms tunnelbanor är chansen stor att man sett en, två ja kanske till och med tre ”tiggare” som med myntskramlande pappmuggar går genom vagnarna och ber om allmosor. Allmosor som med lika stor sannolikhet finansierar ett missbruk, ett övergrepp eller en ren lögn. Elakartade sanningar som svartmålat en hel grupp i synnerhet i ett curlat land där den svenska ängsligheten steriliserat allt från vår mellanmjölk till mellanmänskliga interaktioner. Inte minst vår förmåga att säga nej istället för att bita ihop och spy ut frustrationen i insändare eller valurnan. Och så befann vi oss på en hal nedförsbacke mot överförmyndarskap.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I allt detta kaos som corona ställt till med ska den lilla spillra av liv som ligger orörd kvar av karantän, virus och oro fortsätta. De av oss som har privilegiet att hålla fast vid våra rutiner och våra jobb är de lyckligt lottade. Många andra har fått söka stöd hos familj, vänner, myndigheter och grannar. Och på något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen. Dagen då vi alla blev tiggare.

The post Dagen då vi alla blev tiggare first appeared on Opulens.

FÖRNEDRING. Kläderna var inte rena. Smutsen var ingrodd sedan år tillbaka. Koftan såg snudd på stel ut av alla fläckarna som inte längre gick att skilja åt. Kläderna var inte heller hela, även om han inte var iförd trasor.

Det var tidig kväll. Mannen satt där invid husväggen som om han behövde stöd för att inte falla omkull. Han satt stilla, orörlig till dess någon passerade. Då sträckte han ut högerhanden i en försiktig och liksom räddhågsen gest. Skägget var tovigt. Håret tillbakastruket över skallen. När vi gått förbi tidigare på dagen hade han redan suttit där på samma plats. Han verkade inte ha rört sig sedan dess trots alla timmar som hunnit passera.

Jag kunde inte förstå vad jag sett.

Mannen kunde inte, enkelt uttryckt, få plats i min föreställning av hur vardagen och verkligheten hängde ihop. Det fanns inget givet utrymme för vad jag fått se.

Detta var i Spanien. Och det var en chock. Jag förstod det verkligen inte. Pappa fick förklara. Ganska ingående och – antar jag – med pedagogisk ansträngning. Tydligt minns jag hur han berättade om olika tiggare från sin uppväxt, hur vanligt det då var med tiggare och inte minst att de var tvungna att smyga och ständigt kasta vaksamma blickar omkring sig. Polisen höll ögonen på dem. Och ingen av de fattiga och ofta halvsvältande “trashankarna”, som man sa förr, ville bli inlåsta och sedan riskera att tvingas till straffarbete.

Då, under rekordåren, var avståndet till fattigdom och svält avgrundsdjupt. Ja. Otänkbart för ett barn uppvuxen i Folkhemmet.

Så var det då.

Samtiden svider sedan dess allt smärtsammare – in på bara skinnet. Reaktionära förslag hör numera till den vardagliga och invanda ordningen. De politiska partierna tycks tävla med varandra om att vara mest inskränkta, mest notoriskt inhumana, mest intoleranta. Jag antar att de tror sig få fler röster genom bigotta och inskränkta utspel. Hur ska man annars tolka dessa förnedrande och djupt frånstötande lagförslag och politiska utspel?

År 1885 ändrades lagen. Det var inte längre ett renodlat brott att sakna arbete eller stadig försörjning. Förmögenhet dög självfallet minst lika bra. Den nya lagen om lösdriveri hade dock ett stort antal inskränkningar.

De nya moderaterna är osedvanligt förtjusta i gamla hårda lagar som gör de fattigas liv till ett ännu större helvete.

På blodigt allvar vill de nu förbjuda människor att tigga. Det slog deras partistämma fast i höstas. Och det första de nämner om “problematiken” när de nyligen presenterade lagförslaget är tiggare från “Rumänien och Bulgarien”. Det är alltså inte främst “svenska” tiggare Moderaterna störs av. Det är andra medborgare i Europeiska unionen. En skamlig flirt med främlingsfientligheten? Ja. Utan tvekan förhåller det sig så. Att socialdemokraterna hakat på och “visat stort intresse” för försöket i Eskilstuna med tillstånd för tiggeri visar tydligt hur djupt partierna gemensamt har sjunkit.

“Tiggeri är inte”, skriver Moderaterna, “ett lämpligt sätt att försörja sig.” Lämpligt? Smaka på ordet! Säg det gärna högt för dig själv.

Lämpligt … Ja, där står människor och beter sig högst olämpligt. Är då inte lagen enbart en lag för de mer välbeställda så att de ska slippa se fattiga människor i sin vardag? Jag tror det. Störande inslag i gatumiljön, som det hette förr.

De som inte känner att det isar i tänderna och springer upp en metallisk och vidrig smak i munnen måste nog genast sätta sig ner och fundera över hur deras människosyn ser ut.

Föraktet mot de fattiga, föraktet mot svaghet, är högst påtagligt.

Nu är det femtiotre år sedan det var olagligt att tvingas att tigga för att överleva. År 1965 avskaffades lagen mot lösdriveri. Och nu, efter alla dessa år, vill Moderaterna – och uppenbarligen vissa ledande inom socialdemokratin – återigen kriminalisera tiggeri.

Den utsträckta handen, som ber om hjälp och pengar till mat, ska bli en brottslig handling.

Vi måste vägra. Vi kan inte fortsätta att tyst acceptera denna syn på oss människor.

Detta förslag är förnedrande för oss alla.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Förbud mot den utsträckta handen first appeared on Opulens.

EU-MIGRANTER. Polisen har spräckt ett nätverk som tvingat människor att tigga i Sverige. Från den tiggarfientliga högern har det i veckan varit många skadeglada tillrop om hur naiva vi är, vi som inte vill förbjuda fattigdom. Det må vara hänt men hur trovärdiga är de själva i sin påstådda omsorg om de som tigger?

I tisdags meddelade polisen att de gjort flera tillslag runt om i Kronobergs och Kalmar län, samt i Bulgarien, och gripit personer misstänkta för människohandel. Det handlar om ett nätverk som tvingat, ibland med våld, människor att tigga i Sverige. Ett 20-tal brottsoffer från Bulgarien har omhändertagits och befinner sig just nu på skyddade boenden.

Johan Hakelius, chefredaktören för magasinet Fokus, är förstås en av dom som nu gärna gör sig lustig på bekostnad av oss ”naiva” som de menar till varje pris vill värna om tiggeriet. På sin blogg röt han åt oss i onsdags: ”Skärp er, för fan!” Därefter följde ett raljerande resonemang om att vi för tio-femton år sedan såg tiggare på gatorna som definitionen på ett cyniskt och kallt samhälle men att det nu blivit tvärtom. ”Ett samhälle utan tiggare på gatorna har blivit definitionen på ett hänsynslöst samhälle.”

Dylik argumentation är förstås dockor av halm och inget annat. De som engagerat sig för fattigas rätt att vädja om hjälp har hela tiden varit mycket tydliga – Att behöva tigga är ovärdigt men för att komma till rätta med problemet hjälper det inte att straffa offren.

Att ett 20-tal nu räddats från vad som verkar vara rent slaveri är givetvis bra men de utgör bara en bråkdel av de som tigger i vårt land. Och vet ni vad? Trots att de är fattiga och inte talar vårt språk har de även själva åsikter i frågan. Ungefär lika många, 17 stycken, skrev exempelvis i söndags en debattartikel i Expressen mot ett tiggeriförbud och mot mytbilden av att ”någon slags maffia styr alla oss som tigger”.

Tusentals svenska medborgare har engagerat sig för EU-migranterna och har också bildat sig en uppfattning om enskilda öden genom en gammal beprövad kommunikationsmodell, dvs samtal ansikte mot ansikte. Visst kan vi varit naiva emellanåt men bespara oss den tiggarfientliga högerns självgoda okunnighet och falska omsorg. Förbud är ingen lösning för dom utan för er. Ni gillar helt enkelt inte att behöva konfronteras med klassamhällets råa baksida på gatorna ni anser vara era.

Till skillnad från andra skrockande gelikar verkar dock Hakelius någonstans förstå hur tomt det är i de skramlande tunnorna. Att vi hamnat i en vettlös privatisering av ett problem som borde ligga på samhällets bord. ”Ska Sverige ta hand om Rumäniens och Bulgariens fattiga borde vi åtminstone göra det på ett anständigt sätt. Då borde vi finna något sätt att inlemma dem i våra skyddsnät”, skriver han.

Lägg till att vi lyfter detta på också på EU-nivå, Sverige är trots allt ett litet land, så hamnar han nog inte särskilt långt från oss ”naiva”. Eller som tiggarna själva uttrycker det i den där debattartikeln: ”Vi ber Sveriges politiker att fortsätta vara föredömen”.

Tiggeriet måste stoppas men inte genom förbud.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Stoppa tiggeriet! first appeared on Opulens.

ANTIZIGANISM. Igår beslutade EU-parlamentet igår med stor majoritet att bekämpa diskrimineringen av romer. Men ett tiggeriförbud, vilket diskuterats i Sverige senaste tiden, leder enligt europeiska erfarenheter bara till en ökad stigmatisering av romer, menar flera representanter för föreningar som hjälper människor som tigger.

Moderaterna har nyligen beslutat sig för att verka för ett nationellt förbud mot tiggeri. Som representanter för föreningar som hjälper tiggande EU-medborgare är vi djupt kritiska till förslaget.

Fattigdom och behovet av att tigga för sin överlevnad försvinner inte med ett tiggeriförbud. Tiggeriet är förvisso ingen långsiktig lösning på fattigdomen och de sociala problem som finns, men att förbjuda tiggeriet är att försämra dessa människors vardagssituation avsevärt och omänskligt.

En stor norsk studie från 2015, When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals, har åskådliggjort att ett förbud skulle få katastrofala konsekvenser. I studien intervjuas 1 200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. En majoritet av dessa personer uppgav att deras inkomst från tiggeriet var skillnaden mellan mat och inte mat, skola för barnen i Rumänien eller inte och vård för de sjuka eller inte.

Fattigdom bekämpas inte med förbud utan med konstruktiva politiska åtgärder. Ett tiggeriförbud skapar endast ett än mer polariserat samhälle. Det långsiktiga arbetet för att förbättra situationen i Rumänien stärks inte av att man rycker undan fötterna för de utsatta EU-medborgarna och tar ifrån dem den enda inkomsten de har nu.

Enligt forskarna i tidigare nämnda studie kommer inte migrationen att hejdas genom ett förbud mot tiggeri. I studien dras istället slutsatsen att förbudet endast påverkar vilken typ av migranter som kommer hit, inte hur många. Tuffa åtgärder innebär att det bara är de tuffaste migranterna som vågar sig på resan och enligt forskarna så är det en rimlig hypotes att ett tiggeriförbud kan leda till en ökning av brott i denna grupp.

Mycket tyder således på att Moderaternas förslag om ett tiggeriförbud är starkt kontraproduktiv i förhållande till partiets profilerade ambition att minska kriminaliteten.

Liksom professorerna Per Eriksson och Hans Swärd befarar vi att ett tiggeriförbud leder till en ökad stigmatisering av romer. Romerna i Sverige har förföljts och diskriminerats genom århundraden. Det är inte svårt att se parallellen mellan denna historiska skam och hur de rumänska romerna behandlas i dag.

Erfarenheter från Danmark och England visar dessutom att ett tiggeriförbud är ett både ineffektivt och dyrt sätt att hantera de utsatta EU-medborgarnas situation. Ett tiggeriförbud vore att kriminalisera fattigdom och att sopa problemet under mattan.

Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom och aldrig har man kommit åt fattigdomen genom att förbjuda tiggeriet. För att komma åt tiggeriet måste man arbeta på två fronter: genom att hjälpa i det egna landet på lång sikt, men också här och nu.

Britt-Inger Hedström Lundqvist, etnolog och ledamot Rung

Micael Grenholm, ordförande för Stefanushjälpen

Mikael Good, aktivist, Huskvarna

Thord Kristiansson, SME

Marie Volkevics, En bättre chans

Joakim Månsson Bengtsson, Hjälp tiggare i Lund

Tore Andersson Hjulman, Tillsammansskapet

Sabina Vall, Hjälp Västerbottens tiggare

Maria Risberg, aktivist Skåne

The post Diskrimineringen bekämpas inte med tiggeriförbud first appeared on Opulens.

Karl Vutsler, ägare och verkställande direktör för framgångsrika Vutsler IT i Höllviken, arresterades vid ett dramatiskt polisingripande utanför ett köpcentrum i Höllviken på torsdagen. Enligt vittnen hade Wutsler bett en förbipasserande person om ett tiokronorsmynt för att stoppa i parkeringautomaten utanför köpcentret.

Direktör Vutsler befann sig inom det område där det är förbjudet att tigga om pengar för privata ändamål, enligt ett beslut som tagits av den moderata majoriteten i kommunstyrelsen i Vellinge.

Polis tillkallades och gjorde en snabb utryckning, eftersom brott mot ordningsreglerna i Vellinge fått hög prioritet. Med tjutande sirener och blåljus körde polisen fram mot entrén till köpcentret. Två poliser med dragna revolvrar rusade fram mot en 52-årig kvinnlig turist som satt på marken några meter från ingången.

Personer i närheten uppmärksammade poliserna på att anmälan gällde en helt annan person. Direktör Vutsler var då på väg mot sin Audi A8 W12 som stod på parkeringen, men poliserna sprang ifatt honom och arresterade honom på platsen.

– Ja, rätt ska vara rätt, sa den unge mannen som var den som anmälde den kände direktören.

– Han hindrade mig när jag försökte få folk att anteckna sig för att ge hundra kronor i månaden till Rädda Barnen. Jag höll på att få en Höllvikenbo på kroken när mannen avbröt oss och bad om en tiokrona. Och så har jag fattat tiggeriförbudet, att tiggare inte ska hindra oss vanliga Vellingebor, sa den unge mannen som vill vara anonym.

Bakgrunden till att frågan om tiggeriförbud väckts i Vellinge är, enligt kommunen, signaler från näringsidkare och andra kommuninvånare.

– Det är allt från att man tycker att man blir hindrad från att gå in i butiker, man känner sig påhoppad, till att man gör sina personliga behov i anslutning till platserna, säger kommunstyrelsens ordförande Carina Wutzler ordagrant till TT.

Det är oklart om direktören också fick parkeringsböter med tanke på att han inte betalt avgiften. Ingen på Vellinge kommun ville på torsdagskvällen kommentera händelsen och det kan man förstå. Ansvariga lät dock meddela att man kommer att överklaga till högre instans om tiggaren frias från anklagelserna.

Vellinge kommun överväger nu också ett förbud för affärerna att anbringa reklamskyltar vid entrén, då många skyltar har stått så att Vellingebor snubblat på dem och även i ett fall stött emot skylten och ramlat. Enligt uppgifter till Opulens fick en Vellingebo till och med gå flera steg extra för att komma runt en skylt där affären utannonserat extrapris på ridstövlar.

The post Vellinge igår kväll first appeared on Opulens.

Den förre tiggerisamordnaren Martin Valfridsson, som tidigare motsatt sig ett tiggeriförbud, har nu gjort en helomvändning och öppnar för en kriminalisering.

The post Instick om tiggeri first appeared on Opulens.