MUSIK. Jesper Nordström funderar över tidsandan och det stora publika genomslaget för humorgruppen KAJ i Eurovision med låten ”Bara bada bastu”.

Svåra tider genererar banal kultur. Det där är det närmaste vi humanister kommer ett slags einsteinsk formel som sammanfattar allt. Ta till exempel tysk 50-tals schlager, så kvillrande och påklistrat-leende-förljugen att den får Thore Skogman att framstå som Nietzsche vid en jämförelse.

Under en lång tid har vi haft ett svenskt mello-ideal som fram till nu främjat utövare i stil med en emotionellt engagerande, queer och exotifierad artist som sytt sin egen klänning av sin cancersjuka mors tårar. Men har det inte varit lite som när man i skolans värld formulerar en likabehandlingsplan i typsnittet Comic Sans Bold? Det vill säga att man får en fadd eftersmak av uddlös snällhet? Fast så blev det Trumptid och Putintid… Då infinner sig finlandssvenska KAJ, med buskis och ”bara humor” men ändå med en anstrykning av nationell stereotyp trygghet. ”Så här har vi det i Norden.” Det är väl kul… men en surmagad gubbstrutt som undertecknad undrar om detta verkligen bottnar i oss? Jag ser det som ett tomtebloss som flammar upp och slocknar.

Jag tänker nu lite i termer av matlagning. Viss musik kan stå och ha kokat lika länge som en polsk korvgryta. Kanske den varma tryggheten faktiskt skulle kunna levereras av någon jordad matrona à la Zarah Leander som bara kom in som en vandrande marmorstaty i långklänning och lät det hela vila i något sådant som en bra melodi? Nåja, en schlager har väl alltid varit ett tidsdokument. Och ni får ha överseende med en dinosaurie men jag håller mig gärna till Östen Warnerbring på vinyl när jag söker allmängiltig tröst.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: KAJ och tidsandan first appeared on Opulens.

ORDNING. Vad innebär det egentligen att skaffa sig ett vitrinskåp? Jesper Nordström funderar över det han kallar ”vitrinskåpets psykologi”. Inte minst är Nordström kritisk mot städgurun Marie Condo och han varnar för överdriven ordning.

När du blir femtio blir du med vitrinskåp. Bildligt talat, men kanske också bokstavligt. Du vill sortera tingen för att spinna en stämning runt dem. I mitt inre lyser fars kycklinggula lammullströja julaftonen 1987 som starkast i en annars ganska brunmurrig barndom. Vi vill förmodligen hitta några punkter, nav där vi kan hänga upp en hel epok.

”Så var det typiska 50-talet” tänker vi, bara genom att titta på en emaljskylt för Persiltvättmedel.

Minnesfunktionernas personliga batyskaf ger sig ner på betydligt djupare personligare vatten och riskerar riva ruvan av mörka minnens sår.

Själv blev jag således med bokstavligt vitrinskåp som utslag av min grundpersonlighet som är skör, duttande, grönsåpande och ständigt fixande och omstuvande. En av de vänner som jag tillåter vara rå i sin humor gentemot mig sa att mitt hem numera ser ut som det forna östtyska skatteverket.

Med allt för mycket krimskrams och personligt sentimentalt i fönsternischar och hörn så väcktes tanken på att organisera det hela i ett skåp från Älmhults globala möbelmaffia.

Det var dessa ting som inte gnistrar av glädje för att citera den hurtiga städ- och organisationscoachen Marie Condo.

Ingen vuxen, mogen och komplex varelse har den attityden till objekt. Det är bara barnets, sockerchockens, det snabbas attityd. Om ting skall gnistra av glädje blir det sannerligen inte många trögt framväxande långsamma symfonier av Mahler på småknastrig tjeckisk vinyl.

När Marie Condo var som mest populär beskylldes hon för att vara fascist i den där överförda slappa vardagsmeningen. Hennes besatthet av att rensa ut förhåller sig dock venndiagrammatiskt, övelappande till fascism.

Minnet ska organiseras och vara enkelt och positivt. Några få prydnasvaser. Kanske några få heroiska kungar och ett nationalistiskt narrativ. Högerideologierna vill ta över din rätt att tolka ditt minne och samla dina egna milstolpar.

Det kollektiva vitrinskåpet ska inte rymma någon muggig tvetydig friktion eller något krimskrams. Fascismens historiesyn är unikt paradoxal då den inte vill vårda historien i all dess komplikation utan sortera bort det som tynger och drar ner nationens heroiska äppelkindade ideal och framtidsfantasier. Historieförstörande historiebesatthet, kan det kallas.

I mitt vitrinskåp står ”Dödsbjörnen”. Det är en lågkvalitativ leksak som verkligen var ”Made in Hongkong” och, när den fortfarande fungerade, var en björn som åkte på luftkuddar framåt och med roterande honunsburk och bi.

Den visar så tydligt att tolkning och attityd ändras genom åren och går emot totalitarismens snömos om att historien är statiskt evigt existerande.

”Dödsbjörnen” är numera snarare som dockan Chuckie eller The Joker i Batman för mig, lite skrämmande smygelak under glättiga ytan.

Här finns också ett filmstjärnekort på Esther Williams, denna långbenta pingla som var galjonsfigur i aquamusikaler, ett av de märkligaste kulturella 1900-tals-fenomenen.

Precis som alla andra lättsmälta underhållningsrelaterade och populärkulturella ting i mitt vitrinskåp säger hon mycket om sin samtid.

Det är populärkulturen som är nyckeln till tidsandan. Hon simmade och simmade och simmade i vacker symmetri och med schysta spiror i ett sexualneurotiskt tidevarv. Det var fråga om mördande formalistiska och banala filmer som bara var ögongodis. Ja hon medverkade i närmast en hel nations vitrinskåp med allt vackert, fräscht och ordnat. Technicolorfilmer med ett slags syntetisk fräschör.

Ja, jag går förmodligen lite för långt i mina spaningar nu, men epoker besatta av ordning är farligare än de som bejakar och tillåter kaos. Aquamusikalen var förströelse under andra världkrigets era, och sträckte sig sedan in i 50-talets förljugna och överdrivet glättiga tid. En vitrinskåpstid så att säga.

The post Varning för överdriven ordning first appeared on Opulens.

EFFEKTIVITET. Den överdrivet påkostade hamburgaren och Sverigedemokraternas framgång är två tecken på samma tidsanda: den salongsmässiga antiintellektualismen och “muskler, fett och prestation nu tack”.

I den tidsandan ingår också att den värsta gangsterspriten, det vill säga rysk vodka, blivit ett nytt ämne att vara “konnässör” av och vår ständigt upplevda brist på tid spelar såklart in. Den iskalla snabba spritshoten är som Instagrams snabba kittling av reptilhjärnan och en ytterligare associativ parallell är ju hur Espresso House närmast framstår som ett slags oromantisk “funktionell bensinstation” för våra koffeinbehov. På detta tidsandans berg står Donald Trump och skriker ogenerat “Grab them by the pussy” i en slags vulgär attityd av “minsta gemensamma nämnare”.

Vi lever i det kvantifierbaras tid. Antal steg vi tagit per dag och kalorier vi intagit. Hur mycket vi har fått ligga. Hur mycket sexpack en man kan få genom si och så mycket testosterontillskott. Kan vi sedan också bli lagomvarmt salongsberusade på ren och effektiv trippeldestillerad hipstervodka är lyckan gjord. Människan som maskin har ofta dykt upp som tankefigur i tider när samhällets kostym verkar trådsliten. Då gäller det att glittra och spänna och visa musklerna in der schöne neue Hamburgerwelt.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: I det kvantifierbaras tidevarv first appeared on Opulens.

Anders Björnsson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Håglöshetens motsats first appeared on Opulens.

TIDSANDA. Tävla och trampa på varandra – Crister Enander om ett gift som sprider sig i samhället.

“Tycker du att du är värd en plats här?”

Den frågan ställs idag – med hårresande självklaret – av skolor till unga elever som med stor oro och nerverna som limmade utanpå kroppen sökt en utbildning som de tror passar deras intressen, deras förväntningar på en framtid som kanske kan bli deras.
Samma fråga får arbetssökande. De kan vara kunniga, erfarna; de kan vara unga och i skriande behov av en lön att leva på.

“Är du värd att få ett arbete?” “Varför skulle vi bry oss om vad du tycker? Kan du konkurrera med alla dem som är högt motiverade, med de övriga som enligt ansökningarna är mycket duktigare än vad du verkar vara?

Den nya tidsandan, född och skapad i anonyma direktörsrum i pampiga och svindyra hus dit ingen objuden någonsin släpps in, har spridit sig som ett gift till medborgarnas hjärnor.

Ny och ny, förresten. Kanske är denna inställning inte ny. Den har nog legat och pyrt under många långa år. Men den har spridit sig på ett sätt som väcker vämjelse och avsky.

Med vilken rätt avgörs en människas värde av andra? Hur kan de ta sig den friheten utan att alla tar avstånd från dem?

Jag måste erkänna att vreden är stor, men att en minst sagt obehaglig panikkänsla av vilsenhet, brist på bäring i tillvaron och en näst intill total frånvaro av hemkänsla är värre och starkare. Frågorna tenderar att bli ettrigt mycket värre och hånfullt fler än svaren. Ändå är det ju i grunden enkla rörelser i tiden som skapar denna elitism och utarmande reflex att tvinga människor in i ofrivilliga konkurrenssituationer. Tävling har blivit vår tids sjuka och förvridna kardinaldygd. Och dessutom sammanklibbad med Aksel Sandemoses gamla och ohederliga jantelag.

Av en trist tillfällighet tittade jag under en längre tid på svensk teve. Jag hade egentligen inget val. På sjukhuset stod den påslagen, tycktes mala på så gott som dygnet runt. Många hade ett djupt känt behov av de rörliga bilderna och ljudet. Som en form av oreflekterat beroende. Teven var deras vanemässiga sällskap. Jag fick stor respekt och ökad förståelse för tevens stora betydelse i många människors liv. För flertalet där jag låg var den en effektiv ångestdämpare. När apparaten någon gång krånglade blev framför allt mannen i sängen bredvid mig orolig på ett sätt som gjorde även mig orolig – för Otto, som han hette. Annars var han intill det rent parodiska urtypen för trygg gammal skåning. Men när teven dog och skärmen svartnade trängde ångestpärlor fram i hans panna. Blicken började flacka. Desperat ringde och ringde han efter sköterskorna. Och först när teven kom i gång igen kopplade Otto av och blev återigen trygg och stor och skånsk. Hans skratt kom genast tillbaka.

Då jag under många år inte vanemässigt tittat på teve blev det lätt att se vad som hade förändrats. Mycket var sig självfallet likt. Vissa gamla program sändes fortfarande efter alla år. Men där fanns en högst påtaglig förändring. Utbudet var där entydigt: man skulle tävla i allt. Tävla i matlagning. Tävla om vem som kunde svaren på pseudofrågor som inte hade det minsta med reella kunskaper att göra. Varje mer allmänt underhållningsprogram hade nu fått framträdande och avgörande inslag av tävlingsmoment. Tävla i blomsterarrangemang, ja även i värderingen av gamla prylar. Den som släpat dit den värdefullaste saken fick ett skimmer av vinnare över sig. Några fick en pott med pengar och tävlade sedan sinsemellan om vem som mest kunde förmera sitt tilldelade kapital. Budskapet som då även svensk public service förmedlade var beklämmande och bedövande tydligt: tävla, konkurrera, slå hänsynslöst ut de andra och världen och framtiden är din.

Tankar på medmänsklighet, medborgare med gemensamma mål i samarbete, är i dag dödförklarade av starka intressen. Vi ska till varje pris trampa ner andra för att själva lyckas. Att nå framgång på andras bekostnad och svidande olycka är upphöjt till samhällets ledande maxim.

“Är du värd att få ett arbete? Varför ska just du, lilla otäcka människa, kräva en plats, ett drägligt liv?” Detta ger uttryck för en uttalad livssyn och är därmed ideologisk och politisk. Public service ska enligt mandatet från statsmakten stå fri från den formen av politisk partiskhet. Här måste man tänka om, särskilt som det nu finns förslag på att ta bort licensen och rakt av låta gemensamna skattemedel finansiera svensk teve.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vilse i tävlingssamhället first appeared on Opulens.