”TROLLGATE”. ”Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå?” Det undrar Lars Thulin efter debatten som följt Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik.

Begreppet kris lär på mandarin bestå av två tecken. Det ena står för fara och det andra för möjlighet. På svenska kan det likställas med det klämkäcka ordspråket: inget ont som inte har något gott med sig. Innebörden är att i farofyllda situationer som kräver handling finns möjligheten till nyttig och nödvändig nyorientering.

Detta är i hög grad aktuellt när det gäller läget i vår riksdag och regering. För upprördheten kring SD:s trollkonton och partiets totala ovilja att i nämnvärd utsträckning ta till sig av kritik, ta ansvar eller förändra något i sitt beteende, har skakat om Sverige.

Många som kommenterat situationen menar att det främst är en prövning för de tre partierna i Rosenbad – KD, L och M – och mindre så för SD. För om de tre i regeringen inte på allvar sätter ner foten och tvingar fram en förändring hos SD, så är det uppenbart att bara ett parti styr Sverige. Ett som 80 procent av väljarna inte röstat på. Sverigedemokraterna. Om det partiet kommer undan trollkonto-skandalen med en axelryckning, då ligger vägen öppen för vilket beteende som helst från dem.

Hittills har regeringens ”säga ifrån” varit lika högt, beslutsamt och rungande som pipet från en mus med stämbandsinfektion. Karin Enströms (M) svada (1:21 in i klippet) var så surrig och pinsam att det var fysiskt smärtsamt att lyssna på en riksdagspolitiker som så totalt förnedrade sig. När regeringen slog näven i bordet hade det gått att lägga ett ägg mellan knytnäven och bordet. Och ägget hade varit oskatt.

Mest illa ute är KD och L som snubblar på fyraprocentspärren. Deras totala undfallenhet och utplånande av sig som självständiga partier har gjort dem irrelevanta i politiken. Varför rösta på dem när de bara är en dörrmatta för SD och i viss mån M? Den insikten gör risken att de lämnar riksdagen 2026 överhängande. Det är en mardröm, för vägen tillbaka är oerhört lång. Att som parti utanför parlamentet tränga sig in på den massmediala scenen är minst sagt svårt.

L:s lösning var att införa en hederskod, dock en som SD redan skrivit på i EU. Och att frågan sedan skulle begravas i en utredning. En icke-lösning från en partiledare som mycket sällan uttrycker sig begripligt. Den ytterst graverande för L är att SD flera gånger har utsett liberalismen som en av sina stora fiender. Vad korvgubben Johan Pehrson gör är alltså bildlikt att flörta med och försöka blidka sin egen bödel. Att bevittna sådant är oerhört plågsamt.

KD har ett speciellt kors att bära i kraft av sin påstådda kristendom. För det var Ebba Busch som möjliggjorde allt med genom att bjuda Jimmie på köttbullar och välkomna honom in i värmen. För att göra en liknelse med Nya Testamentet: Judas fick i alla fall 30 silverpenningar för att svika och förråda Jesus. Ebba fick inte ett öre för sitt svek, däremot fick hon betala Jimmies köttbullar.

Politik är att våga. För att undvika den till synes oundvikliga utvecklingen för KD och L krävs rejält mod. Men det kan vara halmstrået som räddar den drunknande. Om KD och L tvingar fram en regeringskris, då har man för första gången på många år visat ryggrad, mod, självständighet, stolthet och visioner. Alternativet är sotdöden.

Jag hoppas att KD och L vågar kliva av Tidö-samarbetet. Följden blir Hela havet stormar i riksdag och regering. En kris. Som ju betyder både fara och möjlighet. Framförallt tror jag att mängder av före detta KD- och L-sympatisörer skulle sträcka på ryggen, bli stolta över sitt tidigare parti och återvända till det. I det nya politiska landskapet skulle sakfrågor avgöra med KD och L, och kanske C, som tungan på vågen. Ömsom röstande med M-SD, ömsom med S-V-MP. Därmed skulle de få makt som aldrig förr. Bli betydelsefulla politiska krafter. Istället för en tystad och patetisk röstboskap.

Moderaterna går inte att hoppas på. Det partiet är på väg att utradera sig, bli SD Light och de leds av en man som, det är hårt att säga, får betecknas som Sveriges fegaste politiker. Med KD och L som ”politiska vildar” i riksdagen kommer M stå inför ett val. Att gå med sina partner KD och L och våga vara självständiga. Eller att helt gå upp i SD och totalt utplåna sig.

Regeringspartiernas förblindade hat mot socialdemokraterna är en illustration på två fina ordspråk. Ett är: ur askan in i elden. Regeringens samarbete med SD är på väg att bli en värre mardröm än samarbete med S.

Det andra är: den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage. Ebba, Johan och Ulf är inte ens i magen längre. De befinner sig i tigerns ändtarm. Vad som lämnar en sådan vet alla.

Om L och KD hoppar av får vi ett läge då vi kan rösta på partier istället för på stelbenta och fördummande block. Därmed får sakfrågor och egna hjärtefrågor större plats. Och även partiernas egna program.

Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå? Den chans ni har nu kanske aldrig återkommer.

The post ”Trollgate” kan kanske leda till något gott first appeared on Opulens.

REGERINGSODUGLIG. Vår nuvarande statministers agenda har aldrig varit att ena Sverige, få oss att först kavla upp ärmarna, för att sedan fatta varandras händer och kämpa på i motvind. Det menar Lars Thulin.

Få svenskar tror  idag på en snäll Gud som vakar över oss medborgare. Allt färre
ser kungen som den verklige ledaren.

Ändå behöver länder en landsfader, någon som kan samla folket, ena det, ge tröst och ingjuta mod i svåra tider. I de flesta utvecklade länder är det presidenter eller premiärministrar som tar rollen.

Ett lysande exempel är Winston Churchill som ledde Storbritannien under andra världskriget. Hans blodfyllda, träffande och enkla betraktelser stärkte britterna under landets hittills värsta kris.

Vad har Sverige? Idag? Vi har Ulf Kristersson. Han gör precis tvärtemot de egenskaper som räknats upp ovan. Hans agenda har aldrig varit att ena Sverige, få oss att först kavla upp ärmarna, för att sedan fatta varandras händer och kämpa på i motvind. Ulf Kristerssons mål är att splittra landet. Skapa ett vi-och-dom- samhälle. Detta görs enklast genom smutskastning, skylla ifrån sig och att leta upp syndabockar. Och som grädde på moset kasta in överblivna floskler från tal i valrörelsen.

Kristersson ville inte trösta eller ena folket

Det första var i höstas när han talade till folket med anledning av våldsvågen. Här var hans tal inte ämnat att trösta och ena. Utan inleddes som ett tal från valkampanjen. Att hans parti minsann sett problemen. Men att inget gjorts av andra partier. Allt var någon annans fel. ”Vi var många som såg det komma”, var huvudsakliga budskapet. Våldet var hemskt, men de andra partierna var nog ännu hemskare.

Kristersson skyller på andra

När ett fartyg sprungit läck gäller det att snabbt få folk i livbåtarna. I Kristerssons värld gäller det att i första hand att leta upp den som svetsat fartygets bottenplåtar och ge denne en utskällning. Vilka som sett sina trappuppgångar sprängas, eller sett grannar, utan någon koppling till kriminalitet, förblöda på asfalten, vill veta att statsministern ”såg det komma”?

Vid kriser är den nuvarande regeringens ryggradsreaktion att allt alltid är någon annans fel. Det draget har funnits hos alla tidigare regeringar, men den nuvarande driver taktiken till sin spets. Ulf Kristersson fick kritik för talet på just dessa punkter. Att det inte var ett tal till nationen utan ett valtal. Samt att det inte var ämnat att ena. Men Ulf är ingen läraktig elev.

Sverige utmålades som på gränsen till krig

För nyligen smällde det igen i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen, där militärer och ministrar utmålade Sverige som på gränsen till krig. Följden blev att medborgare hukade i källare utrustade med vevradio, vattenreningstabletter och konservburkar med Bullens Pilsnerkorv. Och kanske tacksamma för statsministern ”såg det komma”.

Fast några dagar senare konstaterade Kristersson att debatten blivit överdriven. Men det var han och ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, som drog igång det . Bohlin tog i från tårna då han underströk att han sade detta i ”kraft av sitt ämbete”. Ja, i vilken roll skulle han annars säga det?

Den verkliga dikeskörningen var när statsministern enbart var ute för att splittra Sverige då han påstod att invandrare inte vill försvara Sverige. Att en del av dem bara ser sitt pass som en resehandling och inte tar ansvar för hemland. En oerhört stark anklagelse med ytterst litet vetenskapligt fog

De få undersökningar som finns pekar åt olika håll. Mer försvarsvilja bland invandrare i vissa, något mindre i andra. Underlaget dock mycket litet. Ingen forskare vågar dra några slutsatser Men som man frågar får man också svar.

Regeringen Kristersson styr i hård regi av SD

På grund av den splittring och demonisering av invandrare som Tidöpartierna, i hård regi av Sverigedemokraterna bedriver, finns kanske speciellt bland yngre, som inte känner sig integrerade, en misstro mot Sverige. Att slåss för Sverige är att ställa upp för ”staten” som man ser som fiende. Då räcker man upp ett kaxigt finger. Men i skarpt läge? Om det gäller att med ett skjutvapen i handen försvara sig själv, sin familj, sin stad, sitt land, vad gäller då?

Ingen etnisk svensk, utom ett fåtal FN-soldater, har en susning. För att ha erfarenheten måste man vara över 200 år gammal. År 2000 drogs dessutom antalet ungdomar som gjorde värnplikten ner till ett minimum. 2009 skrotades värnplikten helt. Det betyder att huvuddelen av de män och kvinnor som är i ålder för att strida, inte har en aning om hur man gör.

Minister Bohlin är en “tomhylsa”

Många invandrare har dock smärtsamma och påtagliga erfarenheter. Och de vet att alternativet att inte ta till vapen i vissa fall är värre än att göra det. Många av dem har även kunskaperna.

Minister Bohlin, som med myndig stämma förklarade att han talade i kraft av sitt ämbete, är dock så kallad tomhylsa. Det vill säga han har varken mönstrat eller gjort lumpen. Han borde gjort det 2004. Men det var visst något med ögonen…

Kristersson är ingen landsfader

Kristerssons påstående var dumt, illa underbyggt och förmodligen helt felaktigt. Syftet var enbart att splittra samhället, utmåla invandrare som en belastning och en fara för landet. Att budskapet beställts av Sverigedemokraterna förefaller mer än uppenbart.

Slutsatsen är klar. Med en statsminister i stramt koppel av Sverigedemokraterna saknar vår nation en enande landsfader. Vi har en politiker som driver motsatt agenda.

The post Agent Kristersson – med rätt att splittra first appeared on Opulens.