NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en nyskriven novell av författaren och förläggaren Melker Garay. I den ställs frågan om alla våra handlingar är förutbestämda. 

Det är meningslöst att tala om att det kunde ha varit annorlunda. Eller hur? Hon gjorde ju det hon gjorde. Som rik och välmående kvinna kunde hon inte ha valt en annan handling än den som hon begick. Hennes hat var minst lika stort som hennes skenhelighet, vilket antagligen bidrog till hennes val eller åtminstone till hennes skenbara val. Det handlar inte om att hon drog sig för eller övervägde att göra det ena eller det andra. Hur mycket hon än hade dragit sig för och hur mycket hon än hade övervägt, så hade inget varit annorlunda.

Varje cell i hennes kropp, varje elektrisk signal i henne nervsystem fanns där redan från början av just den handling som hon utförde. Allt fanns redan där för att hon skulle göra det hon gjorde. Och när jag menar allt så menar jag allt. Till och med löven – som föll utanför det hus där allt hände – bidrog till det; även konstnärens pendelrörelse – den konstnär som i samma stad var i färd att slutföra en målning – var en oundviklig del i hennes handling; för att inte nämna det illavarslande molnet som täckte solen just i det ögonblicket då allt tilldrog sig. På sätt och vis handlar det om oändliga ögonblick som föregår lika många oändliga ögonblick som griper in i varandra, och som alla ledde till att hennes fasansfulla handling blev vad den blev.

I det ögonblicket hon kom till världen var hennes brott på förhand redan bestämt att hända. Det är inte möjligt! protesterar ni kanske. Men möjligt är det, och inte bara det utan även förmodligen nödvändigt. Vi vet att hon föddes och vi vet att hon tog livet av den andra kvinnan. Detta faktum går inte att betvivla. Men mycket riktigt handlar det inte om det. Det handlar om att vilja tro att hon kunde ha handlat annorlunda. Men kunde hon verkligen ha gjort det? Att hon i stället hade åkt en tur ut på landet, att hon i stället tillbringat dagen hos sin älskare, att hon – kort sagt – kunde ha valt något helt annat. Ja så skulle det kanske ha kunnat vara men så blev det inte. Och varför blev det inte så? Om vi kunde spola tillbaka tiden skulle hon då ha avstått från att ta livet av den andra kvinnan? Det har jag mycket svårt att föreställa mig. Men visst kan jag ha fel. Jag önskar därtill att jag har fel.

Livet skulle liksom bli meningslöst om allt vore förutbestämt. Ja till och med dubbelt meningslöst. Jag tänker på barnet som blir överkört och dör i Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Det är svårt nog att begripa och det är framför allt svårt att se en mening i det, och tvåfaldigt värre blir det om barnets död var oundviklig, fastställd på förhand eller än värre en del av en skapares plan. Lika mycket som ni vill tro på att vi har en fri vilja – möjligheten att själv kunna bestämma över vilka handlingar man vill begå och därmed kunnat handla annorlunda – lika mycket vill jag tro att ni har rätt.

Jag har emellertid inte kunnat bevisa att jag har rätt när jag hävdar att allt är bestämt i förväg, i den mån någon har bestämt något över huvud taget. Men lika omöjligt är det att lägga fram bevis för att vi – i ett avgörande avseende – bestämmer över våra handlingar.  När allt kommer omkring blir den fria viljan en trosfråga. Ni kan hävda att hon var en mördare. Och visst kan ni det, i synnerhet om hennes avsikt var att ta död på den andra kvinnan. Men är hon en mördare om hon inte kunde ha handlat annorlunda? Det har jag svårt att tro. I det ögonblicket man fråntar hennes fria vilja så blir hon likt det löv som föll utanför huset när allt hände, ty att ta ifrån henne den fria viljan är att reducera henne till ett substantiv som inte förmår att tänka och än mindre handla av egen vilja. Det är en skrämmande tanke, för om vi inte kan välja då borde vi ju rimligtvis inte kunna tänka fritt. Den tanke som vi tänkte har så att säga alltid funnits där för att bli tänkt. Allt blir liksom en film där varje skådespelares tal och handling alltid kommer att vara det som finns i ett på förhand skrivet manus, och det oavsett hur många gånger man spelar upp filmen. Det är inte bara en film, utan en fasansfull film.

The post En fasansfull film first appeared on Opulens.

FÖRSONING. “Möjligen är tiden ett av de mysterier som är stöpt för att alltid förbli en gåta”, skriver Melker Garay.

Det händer ibland att jag önskar att timglaset – där tiden skenbart begravs i sand – ska falla ner på stengolvet och krossas av dess egen tyngd. Ingen har fullt ut kunnat förklara vad tid är, vilket som bekant har klargjorts av kyrkofadern Augustinus. Och möjligen är tiden ett av de mysterier som är stöpt för att alltid förbli en gåta. Vi kan inte tala om den som om den hade en början och ett slut. Och inte kan vi tänka oss rum utan tid. Än mindre tid utan rum. När vi sätter ord på tiden avslöjar vi bara vår egen begränsning. Och enfald därtill.

Men tankarna om tiden kan man inte hejda. De liksom tränger sig på. Speciellt när man blir äldre. När man långsamt blir fråntagen den frihet man tidigare tog för givet. För när man minst anar det börjar tankens skärpa avta och kroppens styrka försvagas. Det är en ofrånkomlig del av livet. Uppgiften blir att förlika sig med att ens tillvaro har inte bara en början utan även ett slut. Inte undra på att det händer ibland att jag önskar att timglaset – där tiden skenbart begravs i sand – ska falla ner på stengolvet och krossas av dess egen tyngd.

The post Timglaset first appeared on Opulens.

I slutet av förra månaden ställde vi om våra klockor från sommartid till vintertid. Mathias Jansson gör en historisk återblick på hur uppfattningen om tid har förändrats och hämtar exempel från konstens värld.

“Tid inte viktigt. Bara liv viktigt.” Med Yodas grammatik och vishet yttrar rymdvarelsen i Luc Bessons film Det femte elementet de visa orden till mänskligheten. Vad rymdvarelsen inte verkar känna till, är att enligt Einsteins relativitetsteori så hör rum och tid samman. Utan det ena finns inte det andra, tiden är alltså livsviktig för vår existens.

Hur vi har sett på tiden och mätt den genom historien har naturligtvis förändrats. Låt oss göra en tidsresa genom konstens värld för att se hur bilden av tiden har förändrats. I början var tid detsamma som solens uppgång och nedgång. Man använde sig av olika former av solur som mätte tiden genom att markera hur solens skugga flyttade sig under dagen. På natten var det mörkt och man kunde inte arbete så behovet att mäta tiden under natten var inte relevant.

I de tidiga civilisationerna som Egypten var därför solen central i människornas föreställningsvärld. I Egypten tillbad man solguden Ra som dök upp i öster på morgonen och under dagen for över himlen för att försvinna i väster till kvällen och nästa morgon, i en evig cykel, dyka upp i öster igen. I grekisk mytologi drar solguden Helios sin vagn över himlen och i nordisk mytologi drar Sol sin vagn över himlen. När man avbildar tiden så är det solgudarna man ser i antikens bildvärld. Det är inget speciellt klockslag som avbildas, utan solen blir en symbol för hur dagarna och nätterna går, hur årstiderna växlar, men också en bild för livet i stort, vi föds, lever och dör.

Idén att solen mäter vår tid levde kvar långt in i historien till exempel i bondesamhället där dagsljuset var den tid man kunde arbeta på åkrarna och ta hand om boskapen. På den kända Vädersolstavlan ser vi ett halo-fenomen vid solen och månen över Stockholms himmel år 1535. Märkliga himlafenomen betraktades länge som järtecken som var viktiga att tolka. Solen var avgörande för vår överlevnad och bestämde när människor kunde arbeta. Det skulle dröja några hundra år innan det elektriska ljuset gjorde det möjligt att arbeta dygnet runt och det fanns behov av att mäta tiden under hela dygnet.

När vi flyttade in i städerna och började organisera vårt samhälle så uppstod också behovet av att mäta tiden mer exakt. I början av 1300-talet började man använda sig av timglas, som var ett resultat av nya tekniker inom glastillverkningen. En av de första bilderna av ett timglas hittar man på den italienska konstnären Ambrogio Lorenzettis fresk från 1339 som är en allegori över det goda och det dåliga styret i samhället. Det är på sidan med det goda styret som timglaset återfinns. Redan på 1300-talet ansåg man att hålla reda på tiden var en viktig samhällsfunktion.

I konsten får timglaset sin storhetstid under 1600-talet. Det blev en symbol för livets korthet och återfinns som motiv i många tavlor. Den franska konstnären Philippe de Champaigne målade 1671 en tavla med en blomma, en dödskalle och ett timglas. Det är nästan som en rebus med budskapet: Tänk på att du ska dö, din tid är utmätt, som sanden i ett timglas rinner livet ut. Först blomstrar du, men snart är du död. Det var en dyster syn på tiden som 1600-talets konstnärer förmedlade, att den plötsligt kunde ta slut för oss. Med soltiden var det ju så att även om den försvann så kom den ju tillbaka dagen därpå i ett evigt kretslopp.

Timglaset var visserligen bättre än solen för att mäta tiden med, men det blev ju ett evigt vändande i längden. Lösningen blev att mekanisera klockan. Under 1400-talet skapades magnifika astronomiska ur i till exempel Prag och Lund som inte bara visar tiden utan var en hel kalender med information om månens faser, solens upp och nergång o.s.v. Allt ackompanjerat av rörliga figurer och musik, både bildande och underhållande på samma gång.

Det gick visserligen bättre att mäta tiden med ett mekaniskt ur, men exaktheten skiljde sig mellan klockorna och varje stad hade därför sin egen tid, men i och med industrialiseringen och järnvägen behövde vi ha ännu bättre koll på tiden. Tågen måste ju avgå i rätt tid och arbetsgivaren ville ha kontroll att de betalade för rätt antal arbetade timmar. I Sverige infördes normaltid 1879, det vill säga att det var samma tid i hela landet, innan dess hade Göteborg och Stockholm haft olika lokala tider.

År 1877 målar den franska impressionisten Claude Monet ett dussin tavlor av tågstationen Gare Saint-Lazare i Paris. Någon klocka ser man inte i all den rök som väller fram ur ångloken, men det var under den här perioden som det började bli allt mer vanligt med klockor på allmänna platser, som tågstationer, och gemene man började bära fickur. Klockorna hade sekundvisare så nu kunde vi se hur tiden tickade fram i vår egen ficka och göra exakta mätningar och komma i tid på sekunden till ett möte.

Under slutet av 1800-talet fick vi lära oss att det var viktigt att hålla reda på tiden och alla måste ha samma tid för att samhället skulle fungera, men sen kom Einstein under 1910-talet och förstörde allting. I relativitetsteorin säger Einstein att tiden är relativ beroende på observatörens plats i rummet. I teorin betyder det att varje plats i rummet har en egen tid. Till vardags märker vi inte av det, men skulle vi åka i väg i en rymdraket som accelererar närmare ljusets hastighet så skulle tiden på jorden och i rymdkapseln skilja sig ganska mycket åt. ”Ur led är tiden”, utbrister Hamlet i Shakespeares drama, men tiden var inte ur led, den var bara relativ.

1931 målar den surrealistiska konstnären Salvador Dali tavlan The Persistence of Memory. Ett konstverk som bland annat avbildar smältande klockor och som de flesta förmodligen känner till. Det går att se målningen som ett försök att tolka relativitetsteorin. Tiden finns inte i en fast form utan den omformas av rummet och gravitationen, och kan sträckas ut och förändras. Det är också en målning som förutsäger att den analoga tidens tid snart är förbi. De analoga klockorna smälter bort och kommer att ersättas av en nya bättre tidmätare, nämligen atomuret. Atomuret (som i standardutförandet har en felmarginal på 1 sekund på 100 000 år) börjar användas under 1950-talet och på 1970-talet kommer den digitala klockan. I den moderna tiden räcker det inte längre att komma exakt på sekunden utan tiden delas nu in i ännu mindre delar, tiondelar, hundradelar, tusendelar, ja, ända ner på atomnivå.

Konstnären Richard Hughes verk Untitled (Triptick) (2009) som består av tre vanliga vita köksklockor som har splittrats i flera bitar och sedan monterats ihop är väl ett bra exempel på hur splittrad och fragmenterad vår tid är. Idag styrs inte arbetsdagen av solen utan vi har flextid, övertid, deltidsjobb, timanställningar och gigjobb, där vi kan snabbt hoppa in och jobba några timmar. Allt som är viktigt i livet verkar vara förknippat med tid, men hur är det med livet? Är det inte längre viktigt? Tid finns det gott om, men varje person har bara tilldelats en begränsad tid. En begränsad tid som vi idag delar upp i allt mindre bitar. På så sätt liknar våra liv timglasen på 1600-talsmålningarna där tiden smulas ner till små korn som vi förbrukar. Tänk om vi istället åter skulle börja se våra liv som solens vandring över himlen, som en lång sammanhängande resa där livet står i centrum och inte tiden.

The post En tidsresa genom konsten first appeared on Opulens.

LYRIK. I Christian Wåhlanders dikt gestaltas ett motiv som genom litteraturhistorien lockat många poeter. Det handlar om tiden som fenomen och vad den gör med oss. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tiden

Tiden rinner mellan någons händer
Och i tiden befinner jag mig
Rinnande
Genom någons händer

Tiden rinner mellan någons händer
Denne någon lyfter ena handen
Och torkar sig om pannan
Emellanåt

Ansvaret
Ansvaret för tiden
Får tidvatten att strömma
I någons panna
Och någon torkar bort tidvattnet
Med sin hand

Tiden strömmar
Sätter en norm
Och jag sluter mig kring denna norm
Antar den strömmande normens form

Det finns krafter
Starka krafter
Krafter som formar tiden
Krafter som är normen
Normen är kraften
Kraften som likriktar
Kraften som krossar barnets drömmar
Anpassning
Anpassning

Så att du en dag passar in i
Den kista
Ödet snickrat ihop åt dig
Snickrat
Med sina händer
Som då och då
Torkar bort
En tidvattenström
Från sin kind

Ödet med sina händer
Som då och då knyter sig
Och slår
Slår
Och slår dig sönder och samman

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Lyrik: Tiden first appeared on Opulens.

ÅLDRANDET. I en kort men kärnfull reflektion skriver Melker Garay om tidens gång och hur det åtföljande åldrandet påverkar kroppen och själen.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Steg för steg blir man fråntagen kroppens och tankens frihet. Så är det bara. Ja, plötsligt en dag upptäcker man att något har gått förlorat. Vigheten och de kvicka hoppen uppför trappor infinner sig inte riktigt. Och beklämd märker man att tankens kraft att reda ut och tränga igenom ordvändningar har minskat i styrka.

Självklarheten att kunna röra sig obehindrat visar sig inte längre vara en självklarhet. Inte heller ens förmåga att med tanken nå höga höjder. Inget tycks med tiden vara givet. Men man låter sig inte nedslås. Självrespekten finns där fortfarande. Dock kommer resignationen krypande. Inte sällan smärtsamt.

Perspektivet ändras. En förskjutning sker i ens sätt att se på tillvaron. Det som var så angeläget visar sig inte längre vara det. Istället blir annat viktigt. Oftast det som alltid har funnits där men som man inte lade märke till. Allt det som varit en trogen. Blind har man varit. Och blind är man. Men långsamt blir saker och ting alltmer synliga.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Det som förskjuts hos oss first appeared on Opulens.

GENOMLYSNING. Lars Noréns pjäs Episod hade premiär i Malmö för några veckor sedan. Det vittnar om Noréns skicklighet som dramatiker att han lyckas skriva in flera betydelsebärande lager i en pjäs med till synes mycket enkel handling, skriver Clemens Altgård.

I Lars Noréns diktsamling Stoft, som utkom 2016, finns formuleringen: ”En dag kommer alla att / finna att de inte är hemma.” Jag kom att tänka på den igen efter att jag sett och recenserat pjäsen Episod som hade världspremiär på Malmö stadsteaters scen Intiman för ett par veckor sedan.

I Episod händer det egentligen inte särskilt mycket. Ett äldre par har lagt ut sitt hus till försäljning och två husvisningar äger rum. Genom parallellställda dialoger introduceras paren som är på jakt efter ett nytt hem. Här använder Norén ett grepp som han utvecklat till fulländning, så att det allmängiltiga i relationerna blottläggs på ett både drastiskt och komiskt vis.

Den här gången är det en närmast komediartad ton i scenerna och den som anammat klichébilden av Norén som en dyster dramatiker lär bli överraskad. Men visst finns det ett underliggande mörker även i Episod. Det framgår gradvis att paret som vill sälja sitt hus befinner sig i svåra ekonomiska omständigheter och därtill har drabbats av en djup sorg.

Det säger något om Noréns skicklighet som dramatiker att han i en pjäs med till synes mycket enkel handling lyckas skriva in flera betydelsebärande lager. På ett plan handlar Episod om den existentiella hemlösheten och på ett annat plan fungerar pjäsen som en svidande skildring av klasskillnader och hur välfärdssamhället börjat krackelera.
Det förekommer även korta skuggspelsartade scener, där vi endast ser siluetterna av skådespelarna. När de sedan blir belysta sker också ett slags genomlysning av de ord som uttrycks. Individerna träder fram, men de tycks alla, sin rotlöshet till trots, vara oförmögna att göra sig fria från de fastlåsta positioner de befinner sig i.

Det är påtagligt att Norén i sin senare prosa och poesi lyckats med ett slags genreöverskridande och skapat en säregen stil som utvecklats alltmer i riktning mot ett slags sekulariserad mystik. Jag erinrar mig Yvonne Blombergs intressanta avhandling Att besvärja döden. Död- och återfödelsetematiken i Lars Noréns författarskap 1963–1999. Det är en studie som fokuserar på Noréns återkommande intresse för motiv som tid, död och återfödelse och hans förmåga att gestalta ett slags tidlöst gränsland. Tänker jag noga efter så finns den tematiken antydd även i en pjäs som Episod. Indirekt framgår det att hussäljarna förlorat ett barn medan det yngre paret i pjäsen väntar barn. Det medelålders paret har en son som är på väg att bli vuxen, men något verkar ha slocknat i deras relation. Uppenbarligen är deras jakt på ny bostad ett försök till ”återfödelse” i ett stagnerat förhållande.

Även om Episod, som titeln antyder, kan uppfattas som en bagatell, skapad med lätt hand, måste den ändå sägas vara större än så. Efter premiären anade jag att den skulle dröja sig kvar i medvetandet och det har den verkligen gjort. Givetvis beror det också på ett utmärkt regiarbete av Sofia Jupither och fina skådespelarinsatser.

Episod är en produktion av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern, Uppsala Stadsteater, Riksteatern och Svenska teatern i Helsingfors. Det innebär att det också finns en omfattande turnéplan och att många kommer att få möjlighet att se just den här föreställningen. Kommer den till en plats nära dig så missa inte tillfället!

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Rotlöshet hos munter Norén first appeared on Opulens.

OHÄLSA. Varför måste så många jobb upplevas som meningslösa och när ska vi ha tid att älska? Isobel Hadley-Kamptz funderar på vägen ut.

”Vilket är det största samhällsproblemet i vår tid?” Jag modererade häromdagen ett samtal mellan den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen och den holländske författaren Rutger Bregman. Vi skulle prata om utopier och basinkomst. Det är förstås roligt att göra, men jag antar att jag är för svartsynt lagd, så jag frågade ändå: Vad är det värsta vi står inför?

De tänkte ett tag, men till slut framkom bland klimatfrågor och högerextremism att det allra största problemet kanske är människors känsla av meningslöshet och medföljande psykiska ohälsa. När man saknar mening och kanske rent av går ner sig i depression och ångest blir det svårt att över huvud taget orka bry sig om smältande polarisar eller nazister på frammarsch. De egna problemen tar över, ångesten tränger ut allt annat och gör att också den politiska kampen känns meningslös och futtig.

Bristen på upplevd mening är också helt säkert en biorsak till högerpopulismens popularitet. Högerpopulismen erbjuder ju en lösning, en återgång till ett samhälle där nära relationer, trygga autktoriteter, fasta ramar och rediga jobb för riktiga svenskar ska råda bot på den postmoderna förvirringen och vilsenheten.

Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet. Det är svårt att klara sig som småbarnsfamilj när två heltidsarbetar, förskolan mest är barnförvaring och mormor och farmor bor många mil bort. Jag kanske inte ser lösningen i butlers i tunnelbanan heller, men Socialdemokraterna i Stockholm ställde 2010 en väldigt bra fråga: ”När ska vi ha tid att älska och skratta?” Inte vet jag, jag svarar på mail på väg till en powerpoint-presentation.

Vad är det viktigaste i livet? Kärlek, mening, sanning och glädje. Ingen politiker kan eller bör försöka erbjuda detta, men som människor kanske vi måste fundera över hur livet kan inrättas så att inte allt detta ständigt måste bortprioriteras. Och om livet inte går att ordna på något annat sätt kanske det till sist blir politiska frågor.

Om högerpopulismen har sitt svar, så är den frihetliga vänsterns lösning snarare basinkomst och kortare arbetstid. Såväl socialdemokratin som borgerligheten brukar sky den sortens radikalism, den som inte arbetar skall heller inte äta och så vidare. Men vilken är mittens lösning då? Är ständigt ökande psykisk ohälsa något vi bara måste leva med? ”Folk mådde dåligt förr också, det var bara stigmatiserat att prata om det”, kanske någon svarar. Och ja, till del är det nog sant. Men folk mår faktiskt också sämre i dag. Dels för att smärtan är större, dels för att samhället är alltmer tyngande för den som avviker en liten smula. När förskola och äldrevård inte fungerar blir skuldkänslorna dessutom enorma för att man faktiskt måste arbeta snarare än själv ta hand om dem som behöver en.

Men måste så många jobb upplevas som meningslösa? Måste det vara så svårt att bo nära familjen? Finns det en väg ut? I så fall borde vi nog börja fundera på var dörren finns.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Det måste finnas något mer än det här first appeared on Opulens.

REFLEKTION. “Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt”, skriver Melker Garay. 

Vilken likhet råder mellan att ständigt med fingrarnas hjälp röra skärmen på en smartphone och att hålla i ett radband? Överallt på jorden används smartphonen. Och radbandet, på vilken varje kula står för en bön, brukas där religioner som kristendom och islam utövas. Geografiskt sett finns det en likhet. Men finns det någon annan likhet?

Att tänka är viktigt. Att begrunda. Att kontemplera. All reflektion borde rimligtvis uppmuntras. För visst vill man ha tänkande människor? Som besinnar det som varit, det som är och det som komma ska. Det är en del av att vara människa. Utan tankens verksamhet torde vi endast vara halva.

Eftertanken bör således främjas. Här inställer sig dock frågan hur det ständiga smartphones- och radbandsfingrandet bidrar till eftertänksamheten. Mycket, säger någon ängsligt som om denne ofrivilligt anade att det skulle vara något fel med det eviga fingrandet.

Att tänka kräver engagemang. Den som tar tänkandet på allvar försöker finna plats och tid där tanken kan slå rot. Där tanken kan öppna upp för nya tankar. Där tanken aldrig behöver frukta att bli bortträngd. Men var och när ska denna plats och tid finnas när det ständiga flödet på smartphonen eller den nästkommande kulan på radbandet pockar på uppmärksamhet?

Möjligen finns något inom oss som formats så att det tillåter oss att kapa våra tankar. Det vill säga hindrar tankar att bli varaktiga; som motarbetar tankar att förgrena sig med andra tankar; som inte låter tankar bli tillräckligt mäktiga. Finns det något sådant inom oss som har en fördärvlig verkan på vårt tänkande? Och hur kan det ha blivit så?

Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt. Vem ska bestämma över hur vi tänker? Vem sätter villkoren? Det är svåra frågor. Men om vi inte ställer dem kommer allt att fortsätta som det är. Det ensidiga förblir ensidigt. Det skeva förblir skevt. Det inkrökta förblir inkrökt. Kort sagt: Tänkandets förlisning.

Allt blir upprepningar. En mekanisk repetition. En övning i att inte bryta ett inlärt mönster. Och då talar jag inte bara om de flinka fingrarnas rörelser. Utan även tankarnas rörelser. Därmedelst blir allt tal om vikten av att tänka inget annat än tomt prat. För den som tänker utvidgar mönstret; får det att växa; får det att öppna upp sig för allt som gränsar till det.

Sant är att upprepningen kan skänka ro och trygghet. Men priset för det kan bli för högt när allt övergår till att bli ett slags upprepningens träldom. En mental bubbla. En kokong vilken stänger ute det som torde vara det mest grundläggande i att vara människa: Att tänka fritt och att tänka självständigt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att kapa sina tankar first appeared on Opulens.

GRÄNSBILDER  Med utgångspunkt från The social Annika Erikssons utställning på Moderna Museet i Malmö resonerar Mathias Jansson kring olika mediers gränsförskjutningar av yttre och inre bilder. 

Bland alla videoprojektionerna på Moderna Museet i Malmös utställning med Annika Eriksson står en ensam diabildsprojektor och matar sin bilder med det karaktäristiska mekaniska ljudet. Annika Erikssons utställning The social handlar om det sociala samspelet mellan människor och djur. Diabildsserien And they were very loved  2015-2017 består till exempel av stillbilder av älskade husdjur från privata filmer som donerats av allmänheten till The Media Archive of Central England.

Trots alla nya tekniker som idag finns för att presentera visuell konst med så dyker det hela tiden upp konstnärer som med en nostalgisk kärlek återvänder till gamla medier som diabilder.

På Skånes konstförening såg jag i höstas utställningen Fakta talar inte för sig själv där Runo Lagomarsino visade verket Sea Grammar Havets grammatik som också bestod av en diabildspresentation. På väggen framför besökaren kunde man se ett lastfartyg vid Gibraltarsund medan diabildskassetten snurrade runt i bakgrunden och matade fram bild efter bild i en oändlig loop.

Både Annika Eriksson och Runo Lagomarsino är så pass gamla att de har en relation till diabilder, kanske från skoltiden då man fortfarande visade bildspel i undervisningen. Men hur är det med konstnärer som använder sig av ännu äldre teknik som camera obscura denna urprototyp till kameran och i förlängningen videoprojektorn?

En camera obscura består av ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen som fungerar som ett ljusobjektiv. På motsatta sidan av rummet kan man se en uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Det finns flera exempel på samtida konstnärer som använt sig av en camera obscura för att skapa konst. Stephan Koplowitz gjorde i juni 2006 ett offentligt konstprojekt som han kallade Revealed. Det bestod av ett mobil camera obscura med plats för 25 personer som kunde byggas upp på olika platser. Utanför kameran utfördes sedan en performance av svartklädda personer som besökarna kunde se genom den projektion som skapades med hjälp av den gamla tekniken.

Ett annat exempel är Abelardo Morell  som skapar fotografier där han blandar gammal och ny teknik. Han mörklägger olika sorters rum, som vardagsrum och sovrum, och genom ett hål projiceras en bild från utsidan, uppochnedvänd på motsatta väggen. Det kan vara kända landmärken som Eiffeltornet, Empire State Building eller Central Park i New York. Han fotograferar sedan av rummet, och i foto blandas bilden från camera obscura med dagens moderna fototeknik.

Darius Kuzmickas arbetar på liknande sätt i fotoserien Camera Obscura (2016). Kuzmickas förvandlar också olika sorters rum som hotellrum, lägenheter till en camera obscura genom att mörklägga rummen och göra ett litet hål i mörkläggningen. Bilden utanför projiceras inne i rummet så gränsen mellan ute och inne flyter samman. I många  av hans bilder ser vi människor som sitter eller ligger och betraktaren den projicerade bilden på väggen. Det påminner en del om biosalongen där vi sitter i mörkret och en annan verklighet projiceras framför oss på duken.

Bilden från camera obscura blir en dröm om en bättre och intressantare verklighet som finns utanför vårt eget instängda rum.

The post Gamla medier och nya konster first appeared on Opulens.