Länge var tv-serier för ungdomar något som ansågs som smalt och svårt att locka publik till. Även om svenska försök under tablå-tv-tiden, som “Spung” och “Glappet”, satt sina avtryck så har det varit en sanning i tv-branschen att den unga målgruppen är svårfångad och inte värd att satsa på.

Sen kom norska “Skam”.

– Det ändrade allt. Den serien visade att det gick att få en storpublik, till ungdomsdrama och till online-tittning, säger Petter Bragée, programchef på SVT Malmö.

SVT:s svar blev hockeydramat “Eagles” och Malmö-skildringen “Festen”. Båda serierna lockar hundratusentals unga till SVT Play med varje avsnitt, och fortsätter att göra det långt efter premiären.

– Det handlar om sättet som de unga i dag tittar på rörlig bild. 15 till 25-åringar är de som tittar mest, fyra timmar om dagen. Det är mycket Twitch och Tiktok men det betyder också drama, säger Bragée.

Om tiden i livet som infaller mellan 15 och 25 har varit underrepresenterad i svensk tv så är det nu nästan tvärtom. Alla strömningstjänster fyller på med så kallat “young adult”-material.

– Det är i grunden positivt, det är ett nytt ekosystem som vi bygger nu. Netflix “Störst av allt” var bra för “Eagles”, det är plötsligt coolt med svenskt ungdomsdrama. Så har det inte alltid varit, säger Petter Bragée.

Enligt lex “Skam” läggs det numera tid och kraft på att lyssna in vad ungdomar pratar om, hur de pratar och vad de tycker är viktigt här och nu. Filippa Wallestam, innehållschef på Nent group/Viaplay förklarar vad de letar efter:

– Äkthet. Det ska kännas på riktigt och vara relevant för målgruppen. I vår har vi gjort norska “Delete me”, som har ett kreativt team som har jobbat på samma sätt som med “Skam”, man har gjort djupintervjuer med gymnasieelever i Norge för att förstå vad de tampas med.

Filippa Wallestam lyfter också fram att det finns många begåvade unga kreatörer i dag, som också ges chansen.

– “Thunder in my heart”, som är Amy Deasismonts mästerverk, är en serie som hon utvecklat under en lång tid och skrivit alla episoder av och tänkt ut musiken. Det är så äkta det kan bli.

Just “Thunder in my heart”, som handlar om ett gäng 20-någonting-kompisar som navigerar det nyblivna vuxenlivet, har fått ett fint mottagande även av kritikerna. Men hur bra är de nya ungdomsserierna egentligen?

– Generellt skulle jag säga att de är ok, sen finns det de som är otroligt bra, sen finns det de som är sämre, säger Mattias Bergqvist, Expressens tv-expert och fortsätter:

– Även om det är en stark boom och serierna överlag har blivit bättre än tidigare så är det ändå långt kvar till att SVT gör en ungdomsserie som är lika bra som deras bästa dramaserier för vuxna.

Mattias Bergqvist är ändå nöjd med utvecklingen.

– När jag själv var ung och såg på “Beverly Hills” spelades 18-åringarna av 35-åringar så mycket har ju hänt. Kärlek är ett evigt tema i den här genren men nu tar man ju också upp sådant som tidigare varit tabu, som sex och psykisk ohälsa, säger han och fortsätter:

– Och man märker överlag att det är i serier som “Young royals” och “Festen” som representation och skildringar av olika sorters sexualitet, allt sånt, det är där som det fungerar som bäst, inte i de stora dramaproduktionerna.

Att ungdomsserierna är viktiga för alla tv-bolag är tydligt. Dels för att locka inhemska unga tittare till sina tjänster, men också för att serierna funkar bra internationellt.

– Vi tittar mycket på vilka historier som kan funka på andra marknader och den unga, globala målgruppen är van vid att titta på Youtube och konsumera innehåll på originalspråk, det är ett skifte som vi nog kan tacka streamingtjänsterna för, säger Filippa Wallestam och fortsätter:

– När jag sitter med i internationella paneler och diskuterar innehåll får jag ofta frågan “vad kommer efter Nordic noir?” Där tror jag på young adult eftersom vi i Norden vågar satsa på unga kreatörer och ligger så långt framme med viktiga värderingar för unga. Som jämställdhet, liksom med digitaliseringen. Jag tror att vi har en jättepotential att exportera det.

Miranda Sigander/TT

För dem som inte har hängt med i svängarna: Amy Deasismont är numera vuxen, skådespelare och dessutom manusförfattare. Redan för fem år sedan Guldbaggenominerades hon för bästa kvinnliga biroll för sin insats i ätstörningsdramat “Min lilla syster”, där hon definitivt bröt med sin bubbliga popidols-persona Amy Diamond.

Nu tar hon ett nytt kliv i karriären, som skapare av “Thunder in my heart” – en serie om att bli vuxen, på gott och ont. Tv-serien, som får premiär på Viaplay den 23 maj, är full av känslor, drama, värme och humor och inte minst musik i olika genrer. Titeln kommer från den gamla Leo Sayer-hiten med samma namn.

– Den var inskriven i manus från start, som avslutning på det första avsnittet. Det är en låt som jag har vuxit upp med och som jag har alltid har tyckt är fantastisk. Känslorna är så starka men den är också komisk, mitt i allt säger sångaren att han bara har känt personen i en timme. Det är lite samma känsla i serien, säger Amy Deasismont och fortsätter:

– När vi bollade namn på serien så sa producenten Patrik Andersson att “ska den inte heta ‘Thunder in my heart'” och vi blev fästa vid det. Jag tycker att den speglar Sigges frigörelseprocess så bra. Det finns något i henne som inte går att krossa.

“Thunder in my heart” handlar om Sigge, som precis har flytta hemifrån och jobbar på ett café. Hon försöker hitta sig själv och trevar sig fram i sin relation till sin ofta frånvarande pappa (Gustaf Hammarsten). Hon umgås med sina lika sökande vänner Antonia, som spelas av debuterande Julia Lyskova Juhlin (som medverkar i podden “Daddy issues”) och Sam, som spelas av Alexander Abdallah (“Snabba cash”).

Serien är full av scener där det festas, liggs och bråkas. Inspelningen var utmanande, vilket Amy Deasismont beskriver som tungt men också kul.

– Att spela full är svårt. Man måste vara helt där för att det ska gå. Det är det bästa med skådespeleri, man är så närvarande. Det finns få situationer som jag är så närvarande i och det är därför jag älskar skådespeleri så mycket, för att man glömmer bort allt annat i sitt liv.

Amy Deasismont började skriva på historien redan 2015 när hon själv var i samma fas i livet som rollfigurerna i serien. Hon beskriver det som en “andra tonårstid”, fast med större konsekvenser.

– Det är en märklig tid i livet. Jag tror att många har en bild av hur det ska vara när man blir vuxen, det är ju det stora målet när man är barn. Och sen när man väl hamnar där så känns det inte som man trodde. Jag ville skriva om det och om en frigörelseprocess, att ta makten över sitt eget liv.

Du blev en offentlig person tidigt. Blev det annorlunda med det där vuxenblivandet då?

– Det är svårt att säga, jag har ju bara levt mitt liv. När jag var 22 hade jag redan jobbat i 10 år och kände mig lite vilsen i vad jag ville göra resten av livet. Men de känslorna tror jag att de flesta ställs inför på något sätt.

Hur mycket av dig själv ligger i Sigge och de andra?

– Det är en fiktiv berättelse så det handlar inte om mitt eget liv även om jag kan känna igen mig i flera av rollfigurerna. Och känslorna känner jag igen mig i, hur det känns att bli sårad och ha en förhoppning om att något ska utvecklas till en relation, och så gör det inte det, till exempel.

Miranda Sigander/TT

Massor av jobb, “Snabba cash”-hysteri och så håller han på och övningskör. Alexander Abdallah gäspar när han slår sig ner vid kafébordet. Det är mycket nu för den lite trötte men vänlige skådespelaren, som har kuggat en gång. Han sträcker mjukt på kroppen och säger att han skriver dagbok för att inte tappa bort sig själv.

– Jag är väldigt bra på att fånga upp mina känslor och och se vad jag har. Men de första två veckorna efter “Snabba cash” var så sjukt hetsiga. Jag skulle finnas där för alla och jag blev sönderstressad, säger han och fortsätter:

– Jag fick rådet att ta bort telefonen och bara andas, så det gjorde jag. Men det är klart att det går fort och alla vill intervjua en. Du såg, jag kom in gäspande. Men jag tycker det är kul och jag kan stanna upp.

Alexander Abdallah medverkar härnäst i den kommande dramakomedin “Thunder in my heart”, skapad och skriven av Amy Deasismont, som också spelar huvudrollen Sigge.

Viaplay-serien handlar om hur svårt det kan vara att bli vuxen på riktigt. Alexander Abdallah spelar Sigges kompis Sam, en ung kille som navigerar sig fram i sina relationer, till Sigge och till sin familj. Hans pappa i tv-serien spelas av hans riktiga pappa.

– Han är amatörskådespelare och det var jätteroligt att få med honom på det här.

Rollen som den milde Sam ligger långt bort från genombrottsrollen som Salim, den krisande torpeden i “Snabba cash”.

– Det känns bra. Jag vill inte måla samma tavla två gånger utan utmana mig själv som konstnär. Men det var svårt, jag hade bara någon vecka på mig att rensa bort Salim och gå in i Sam. Det var väl lite därför som jag fick plocka saker från mig själv den här gången, till skillnad från med Salim, där jag var helt och hållet någon annan. Men det var kul. Jag hoppas att folk ska tycka att det här också är bra.

Hur har ditt eget vuxenblivande sett ut?

– Jag är 28 nu men jag letar alltid efter min identitet. Även om jag är säkrare nu än under puberteten eller tiden mellan 18 och 25, så undrar man väl alltid: “vem är jag?” Speciellt nu när det händer så mycket i mitt liv.

Även om det är högt tempo för Alexander Abdallah för tillfället är framgångsvågen han rider på inte oväntad, i alla fall inte för honom själv. Han har räknat med det, faktiskt sett det framför sig så tydligt att han inte är förvånad.

– Jag visualiserar ganska mycket. Allt som har hänt sedan jag tog examen har jag tänkt på varje kväll innan jag ska sova, det har varit väldigt specifikt: vad jag vill se och ha inom några år. På ett sätt är det sjukt att det blir verklighet. På ett annat sätt så känns det så självklart för jag har vetat vad jag vill ha och jag har jobbat hårt för det.

Han räknar upp vad han hittills har fått från ett till synes välvilligt universum: ett långtidskontrakt på en teater i Sverige, en agentur, den stora rollen i en tv-serie “som skulle ‘blowa upp’ på Netflix”. På önskelistan återstår Kristallen, att få pris för bästa manliga huvudroll på galan i höst.

– Det skulle vara en kul milstolpe. Det visualiserar jag nu. Och en massa annat, men jag vill inte säga vad, då kanske jag jinxar det. Men jag tycker att priser är kul, säger han och visar upp displayen på sin mobiltelefon, när samtalsämnet Guldbaggen kommer upp.

Bakom en flod av notifikationer döljer sig en bild på just en Guldbagge.

– Jag har haft den här mobilen i två år och jag lade in den här bilden direkt. Det är så jag jobbar, säger han och skrattar.

Ska du byta ut den mot en Oscar sen då?

– Ja, det är tanken. Men jag tror att jag ska byta ut den mot Oscarn redan nu, den är jag verkligen sugen på.