INTRODUKTION. Thomas Wihlman ger här en introduktion till fransk chanson och dess mångfald av artister och uttryck.

The post Fransk chanson lever first appeared on Opulens.

JAZZINTERVJU. Nyligen recenserades Lisa Grotherus senaste jazzalbum av Bo Bjelvehammar här i Opulens. Thomas Wihlman har träffat Grotherus för ett samtal om skivan, bakgrunden och framtiden.

För en tid sedan släppte Lisa Grotherus en skiva som redan blivit både omtalad och älskad, ”Musiken från Min berättelse”. Ursprunget var radioprogram om de stora ögonblicken som förändrar livet, som cancer, coronan, att lämna Jehovas vittnen, om ett barn med grav hjärnskada. Dramaten och Sveriges Radio gick samman för att göra en liveversion och Lisa blev tillfrågad att vara kompositör och musiker.

För mig fungerade ”Musiken från Min berättelse” som både ögonöppnare, bearbetare och musikalisk inspiration. Så jag ville gärna träffa och samtala med Lisa Grotherus, för att höra hennes egna tankar. Vi möts på ett kafé.

Som artist har man ju ofta levererat något, en konsert, en föreställning, en skiva och man går vidare. Även om Lisa är glad över skivan och responsen som den och hon fått är det ändå något som är fullbordat, som det brukar vara. ”Nu är jag inne i en ny skaparprocess,” konstaterar hon. När allt är klart, producerat, släppt så lämnar man ju det och går vidare.

Så nu går du vidare med nya projekt?

‒ Även om jag är inne i något nytt är jag ändå glatt överraskad över hur människor uppskattat skivan, och dessutom över att människor tar till sig de olika spåren beroende på egna känslor och upplevelser.

Rent musikaliskt är Lisa väldigt mångsidig, instrumentalist med klarinett och basklarinett, men hon är också sångerska, kompositör och även textförfattare. På just ”Musiken från Min berättelse” tycker jag att hennes styrka som utmärkt sångerska kommer fram mer än någonsin.

Lisa nämner att hon ser två olika vägar med sin musik.

Kan du berätta mer om de två vägarna?

‒ Den ena är när jag vill berätta något, den andra vägen handlar mer om att lyfta fram musikens egen kraft. Kanske ska ”Min Berättelse” hänföras till den första vägen, den senare uppkommer när jag musicerar, ofta med sina egna ensembler, utifrån instrumenten som min egen klarinett eller basklarinett och jag blir inte förvånad om det är där ett kommande album hamnar. 

Men man kan också diskutera huvudfårorna utifrån andra termer, och i detta sammanhang konstaterar Lisa Grotherus att folkmusik och jazz är det som ligger henne närmast. Kanske har hon under senare år blivit alltmer folkmusikinspirerad.

Men hur hamnade du här, i denna musikvärld?

‒ Jag är uppvuxen med musiken, med en pappa som är välkänd och mångsidig musiker. Han bidrar med mycket erfarenheter från branschen, men också kring det rent musikaliska, kort sagt: en mentor att bolla tankar med.

Trots denna bakgrund och dessa förutsättningar var det inte självklart för Lisa att bli musiker. I stället blev det först studier i internationella relationer och vistelse i olika länder som Liberia och Palestina. Jag tolkar Lisa som att musiken från olika länder inte varit av avgörande vikt för henne, även om hon självklart lyssnat, men att detta ändå speglar hennes öppenhet för såväl den rent geografiska omvärlden som den musikaliska.

Till sist kom det dock ett avgörande ögonblick, när de internationella relationerna lades undan och drivkraften mot musiken var för stark. Så hon började sina musikstudier, först på folkhögskola och sedan på Musikhögskolan.

Kan du berätta mer om den tiden?

‒ Det var fantastiskt att få träffa andra med samma drivkraft för musiken. Så även om jag sitter själv där i lyan och jobbar med musikaliska uppfinningar, så föds många samarbeten i de olika ensemblerna.

Lisa är en strukturerad artist, som har koll på det egna korta perspektivet och det längre. Musikaliska idéer kan uppkomma under promenaden, kanske när Lisa är ute med den treåriga sonen. Men idéerna ska sorteras in och numreras – sen får det kollas om de bär för ett fortsatt arbete. Gissningsvis är det detta strukturerade men också eftertänksamma förhållningsvis som gjort att Lisa efterfrågats i till exempel stipendiejury-nämnder, som hos Stim eller i Uppsala kommun.

Men utöver musiken då frågar jag? Jo, då. Dramatiken, teatern och berättandet har hon ju redan känt på. Men andra former, som till exempel konsten är hon inte heller främmande för.

Jag tackar för en trevlig pratstund, där på kaféet och tar med mig en del tankar. De tankarna spar jag till framtiden, men det känns riktigt bra att ha träffat en så skicklig artist och musiker som dessutom är så kreativ och samtidigt strukturerad. Det där nya som Lisa Grotherus snart ska sätta i gång med, det ser jag verkligen fram emot, det kommer att bli bra.

The post Ett möte med Lisa Grotherus – artist med två vägar att gå first appeared on Opulens.

PROSA. Thomas Wihlman har läst en aktuell roman, med motiv från Iran, av Negar Naseh. Inledningen och avslutningen utgör romanens bästa delar, konstaterar han.

En handfull vind av Negar Naseh
Natur och Kultur

”Mitt folk”, säger kvinnan jag talar med. Hon är född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. En av de kanske 120 000 svenskar som är födda i Iran eller som hon födda av iranska föräldrar. Vi bokför helt enkelt inte etnicitet så siffrorna är osäkra. Men, i dag syns Sveriges iranier, i sin protest mot mullornas regim och det märks att de är många.

Negar Naseh, författare till nyutkomna och omtalade ”En handfull vind” är liksom kvinnan i inledningen född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. Hon föddes 1984 och hennes föräldrar kom som gäststuderande från Iran till Sverige 1976.

År 1975 blev Iran en enpartistat, under det rojalistiska partiet Rastakhiz, sedan shahen låtit upplösa andra partier. Trots en höjd levnadsstandard uppstod stora motsättningar i landet och till protesterna anslöt sig vänstergrupper.

Inledningen i Negar Nasehs senaste roman En handfull vind utspelar sig innan Shahens, Mohammed Reza Pahlavis, fall 1979. Vi möter som läsare en familjeskildring där protesttåget mot Shahen passerar förbi ute på gatan, nära familjens balkong. Vi möts av smaker, som de sura körsbären, av de kryddiga dofterna och av en handfull vind. Det är vackert och kärleksfullt beskrivet, ett Iran att längta till för dagens exiliranier eller för oss som gärna skulle turista där.

Likheten med dagens revolution är påfallande men det finns tydliga skillnader. På 1960-talet hade kvinnorna fått en avsevärt förbättrad ställning, sjukvård och utbildning förbättrats osv. Säkert behövdes inte någon slogan som Kvinna, Liv , Frihet.    

Det är också ett reformerat Iran vi möter i skildringen från 1979, med ännu högre utbildningsnivå, bättre sjukvård och sekularisering. Motsättningar finns, väst protesterar mot kraftigt höjda oljepriser, ayatollah Khomeini mot landreform och mot kvinnors rösträtt. Shahen har avskaffat partiväsendet, landet har blivit en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz. Kommunister och andra demonstrerar, Mohammed Reza Pahlavi tvingas lämna landet.

Ayatollah Khomeini återvänder från sin exil och kväver de nya demonstrationerna från kommunisterna och andra. Efter en månad tvingas kvinnor att bära slöja. År 1980 var budskapet från Khomeini: Revolutionen måste kapa de fördärvades händer. Blod ska spillas. Ju mer Iran blöder, desto större blir revolutionens seger.

Landsflykt blir enda utvägen för många, bland annat för föräldrarna till kvinnan som talar om Mitt folk. Jag har fått ta del av pappans berättelse, de dramatiska politiska händelserna, våldet när nära vänner dödas, flykten, hur det var att komma till ett nytt land och att etablera sig där. Hos så många iranier i Sverige och på annan plats i världen finns detta alltid som minnen som man aldrig kan fly ifrån. Inte heller kan man eller vågar man återvända, med de risker det medför. Detta skapar också en form av gemenskap. “Mitt folk.”

Ayatollah Khomeinis budskap 1980 följs än idag av Irans ledare som ayatollah Khameini och president Ebrahim Raisi, och det tvingas på folket av säkerhets- och sedlighetspolis. Drygt 40 års religiöst förtryck kan nu vara på väg att upplösas och Naseh vidrör kortfattat den problematik som vi ser idag, splittringen mellan olika exilgrupper som till exempel Folkets Muhajedin och anhängare till shahens son Reza Pahlavi. Denna splittring märks idag vid demonstrationer och till detta kommer regimens spioneri och infiltration, av Säpo utpekat som ett av de största spionhoten mot Sverige. Det senare är också aktuellt i form av de två spionanklagade iranska bröderna. 

Den fina skildringen av exillivet, kluvenheten, sorgen och av vardagslivet i Iran hade gärna fått ta mera plats på bekostnad av den omsorgsfulla skildringen av shahen Mohammed Reza Pahlavis sista år. Kanske är det läkaren i Negar Naseh som gärna fördjupar sig i de medicinska detaljerna, cancern, den groteskt förstorade mjälten och så vidare. Naseh säger själv till DN att just det medicinska var ingången till personen Shahen, men att han sedan blev symbolen för den som känner sorg över och saknad till sitt hemland. Kanske är det så att vi här bevittnar upptakten till en mer omfattande biografi. Nu är dock inledningen och avslutningen romanens bästa delar.

Idag styr alltså fortfarande mullorna och Negar Naseh tillägnar sin bok minnet av massavrättningarna av 1988. I en ny utgåva kanske detta får läggas till: minnet av revolutionen 2022 som en följd av Mahsa (Jina) Aminis död.

Trots situationen i Iran, så lämnar huvudpersonen i denna familjeskildring, Minou, Sverige och Gottsunda när hennes mamma ligger för döden, och återvänder. Naseh påpekar i en liten passus, det som saknas i andra länder är grundtonen, den iranska melankolin, en orsak till längtan. Vid återvändandet har Iran förändrats på många sätt, men melankolin finns kanske kvar. Minou återvänder till sitt folk.

The post Om exilen och återvändandet first appeared on Opulens.

FOLKROCK. Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt, skriver Thomas Wihlman.

Poësi med Fjarill
Butter & Fly/Indigo

För ett par veckor sedan kom svensk-sydafrikanskt tyska duon Fjarill med sitt nionde album, Poësi. Albumet stärker tanken att poesi kan ge ett tydligt avstamp för vackra kompositioner och att bra poesi också är tidlös. På det här albumet är det Nelly Sachs och Pär Lagerkvists dikter som tonsatts.

Fjarill är baserade i Hamburg och består av svenska Aino Löwenmark och sydafrikanska (tyskspråkiga) Hanmari Spiegel.

Den svensk-tyska kopplingen finner vi också hos Nelly Sachs. Hon var ju en tysk poet med judisk bakgrund som tack vare insatser av Selma Lagerlöf kunde komma till Sverige och bodde i vårt land till sin död 1970. År 1966 tilldelades Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset fick också den svenske poeten, dramatikern (med mera) Pär Lagerkvist 1951. Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt. Väl tonsatt, som till exempel i “Det goda varma skenet”. Modernt, folkrockigt. Aino har också en kraftfull röst.

Något lite faller dock produktionen in i kardinalfelet numera, att inte låta rösten få chans att bära viktiga och känsliga texter – högklassig känslig poesi måste få tala för sig självt och inte trängas tillbaka av för starkt och multiinstrumentellt ackompanjemang. Less is more.

Vi kan också prata om en trend. Poesitonsättningar är en genre som tycks växa. Nyligen kom Ellen Sundberg, singer-songwriter, med albumet Ett bloss för Bodil Malmsten.  Visst är det märkligt att båda är födda i den lilla jämtländska byn, småorten Bjärme?

Malmsten uppmuntrade Sundberg att sjunga på svenska och hittills har hon gjort detta i visor av Kjell Höglund och i tonsättningar av Malmstens poesi. Alla dikter av Bodil Malmsten på Ett bloss för Bodil Malmsten är tonsatta av Ellen Sundberg förutom “Arv från ett fosterhem” som är tonsatt av Jonatan Lundberg och “Ett bloss för moster Lillie” som är tonsatt av Staffan Hellstrand. Resultatet är förnämligt.

För mig finns ändå fortfarande det starkaste avtrycket av tonsatt svensk poesi i Aida Jabbaris album Röst är det som återstår, där intensitet och känslighet förenas i egna kompositioner och tolkningar av Karin Boye. Dessutom spännande kombinerat med persiskan i tonsättningar av Forough Farrokhzads poesi.

Det tycks som att poesitolkningar mest är ett kvinnligt fenomen. Männen skriver sina egna texter, typ Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Kanske vi får gå tillbaka till Sven-Ingvars Frödingtolkningar eller till Thorsteins Bergmans album med Dan Anderssons poesi. Vackrare kan det knappast bli när gitarren och dragspelet ackompanjerar Thorsteins tydliga textning och pregnanta röst i till exempel “Till min syster” eller i “Omkring tiggaren från Loussa”.  Men självklart är också Sofia Karlssons tolkningar värda att lyssna på.

Nu ser jag fram emot att flera svenska (och gärna också finlandssvenska) poeter tonsätts eller att det görs nya tonsättningar och tolkningar. Aida Jabbari? Edith Södergran?

The post Kompetent och känsligt tonsatt poesi first appeared on Opulens.

HOTBILD. När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? undrar Thomas Wihlman.

Naftasyndikat – Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige av Fredrik Malm
Carlssons Bokförlag

På marknaden, med bolag och handel, men också i politiken är den miljö som Fredrik Malms Naftasyndikat utspelar sig i. En dåtidshistoria om spridandet av en politisk lära med skumma metoder, men också något vi behöver reflektera över i nutiden.

Titeln på den här boken skulle kanske vara, om den hämtades från CNN, ”Russia’s meddling in Swedish political affairs”. Fredrik Malms Naftasyndikat handlar dock inte om nutid, utan om 1900-talshistoria, där Sovjetunionen växer fram till en global stormakt.

Det handlar om sidor av vår svenska historia som vi förträngt, som vi kanske glömt eller helt enkelt aldrig känt till. Inte minst handlar det om den svenska kommunistiska rörelsen, hur den splittras och fraktioneras, hur den stödjer Sovjetunionens politik men också får ekonomiskt stöd därifrån. Det handlar även om skumraskaffär och spioneri, allt under täckmanteln av ett oljebolag, Naftasyndikat, som på 1930-talet tar stora marknadsandelar i Sverige och snabbt växer från noll bensinstationer till sexhundra.

Malm går grundligt tillväga i sin beskrivning, som för honom också är en egen släkthistoria. Bakgrunden till detta engagemang, för en upptagen riksdagsman som Malm, är att den som styrde i kulisserna var Malms egen morfars far, Einar Kruse. Malm har intervjuat, gått till källorna (inklusive gamla Säpoarkiv) och gjort detta under loppet av flera år, vid sidan om uppdraget som riksdagsman.

I Naftasyndikat förs vi inledningsvis drygt 100 år tillbaka i tiden, till åren kring ryska revolutionen och decennierna därefter. Perioden och dess vänsterrörelser skildras som i en lättläst historiebok. Framför allt gör Malm en omfattande beskrivning av splittringen inom den svenska socialistiska rörelsen, mellan dem som ville gå en demokratisk väg och de som förespråkade proletariatets diktatur. I boken figurerar därför Branting, Kihlbom och Sillén, hur de förhåller sig till Lenin och Trotskij samt till det faktum att Sovjetunionen vill ha insyn, kontroll och inflytande över vänstern. I ett senare skede möter vi också Aleksandra Kollontaj, den ryska ambassadören. Malm berör även den finländska Graftonaffären, en omfattande vapensmuggling i österbottniska skärgården, som främst handlade om att befria Finland från tsarens överhöghet, men där också de ryska kommunisterna skulle få vapen till kampen mot tsaren. (Min egen morfar, sägs det, var en av dem som deltog i aktiviteter för att bli av med ryssarna och för att skapa ett självständigt Finland.) Det som ändå är viktigt, och bokens stora bidrag, är att Malm blottlägger hur svenskar och ryssar arbetar tillsammans samt hur bensinbolaget Naftasyndikat blir en spioncentral med företaget som fasad.

Det tog några år, till 1924, efter oktoberkuppen och oktoberrevolten, som Malm uttrycker det, innan det blev formellt tillåtet att idka handel med Sovjetunionen, exempelvis genom import av olja från Baku. En av dem som inledningsvis spelar stor roll är Olof Aschberg, journalisten Robert Aschbergs farfar, som tjänar stora pengar på ljusskygg handel. Utifrån detta finner vi upprinnelsen till Naftasyndikat.

Bankmannen och socialisten Aschberg startade Svenska Ekonomiaktiebolaget och var genom detta tidigt involverad i affärer med Sovjetunionen. Kruse, också bankman men mer hårdför kommunist, möter Aschberg när Sverige 1924 erkänner Sovjetunionen, och kontakterna mellan dem inleds. Kruse arbetade då på den sovjetiska handelsdelegationen. Efter några år avvecklar Aschberg 1930 sitt ägande i bolaget, kanske därför att han förespråkar en mjukare form av socialism, kanske också därför att verksamheten är mindre lönsam. Sovjetunionens statsbank kliver i stället in som huvudägare, och Kruse får en central roll både för Svenska Ekonomiaktiebolaget, för bildandet av Naftasyndikat och för den svenska kommunismen, inte minst för den ekonomiska sidan

Så småningom drar sig Aschberg ur samarbetet, förmodligen därför att det finns större pengar att tjäna på annat håll, medan Kruse blir alltmer betydelsefull. Einar Kruse var tornedaling och en duktig ekonom som inledde sin bana på Handelsbanken. Men hans kommunistiska sympatier förde honom allt djupare in i politiken, så att han till sist blev centralfigur i både legala affärer och det som gick under radarn.

Naftasyndikats affärsmöjligheter uppstod i första hand genom avtal med IC (Bilägarnas Inköpscentral), som företrädde den framväxande skaran bilister. Genom avtalet fick IC tillgång till en stor aktör på marknaden som kunde sätta stopp för de stora oljebolagens, till exempel Standard Oil och Shell, prishöjningar. År 1931 går Naftasyndikat in på marknaden genom egna bensinmackar, under namnet Nafta, och så småningom servar man hela 600 mackar.

I sin avhandling om utländska direktinvesteringar i Sverige 1895–1945 skriver Sven Nordlund: ”Vid utgången av 1920-talet behärskades den svenska oljemarknaden i stort sett av de till den internationella kartellen anslutna brittiska och ame­rikanska bolagen. Ett irritationsmoment utgjorde emellertid de oberoende utländska oljebolagen och framför allt då det statsägda sovjetiska Sojusneftexport i Moskvas svenska dotterbolag, AB Naftasyndikatet, som etablerades i Stockholm 1928”.

Med andra ord fick Naftasyndikat en positiv effekt för de svenska konsumenterna. Men, som Malm konstaterar, i huvudsak var det en täckmantel för sovjetiska spioner. Som anställda av bolaget kunde de resa runt i Sverige i affärssyfte. I realiteten var dessa medarbetare oftast okunniga när det gäller bensin och bensindistribution, men desto kunnigare på subversiv verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att de ljusskygga affärer som Kruse var inblandad i spelar en central roll för den svenska kommunistiska rörelsen i form av SKP och senare VPK, men att hans agerande även gynnar Komintern och Sovjetunionen.

När Kruse avlider 1960 hyllas han i partipressen för sina insatser för det kommunistiska partiet, först SKP, sedan VPK, men i övrigt har han uppenbarligen försökt hålla sig från media och offentligheten. Det som träder fram är bilden av en ytterst hängiven, asketisk, plikttrogen person, som knappt skyr några medel för att uppnå sina ideologiska mål. När konflikter uppstår visar Kruse upp sina hårda nypor, bland annat genom en ytterst hårdför personalpolitik. Genom sitt agerande bidrar ändå Kruse till mycket, såsom att dagens VPK äger en stor, högt värderad fastighet i centrala Stockholm, Kungsgatan 84.

Det är ändå beklagligt att personen Kruse inte träder fram och analyseras mer. Baksidestexten om att boken är som en släktkrönika känns därför något missvisande. Det handlar i stället främst om affärer, köp av rysk olja, penningtransaktioner, täckmantel för sovjetiskt opinionspåverkan, och i allt detta var det av Kruse styrda oljebolaget Naftasyndikat centralt.

Möjligen för att motivera att det handlar om en släktkrönika tecknar Malm avslutningsvis en tämligen ingående bild av sin morfar, Kjell Kruse, också han kommunist, beskriven som begåvad, trevlig och omtyckt, men samtidigt en oengagerad far och en obotlig klantskalle. En klantskalle var inte Einar, kan vi förstå, men Malm avslutar sin bok med: ”Jag skulle aldrig vilja ha att göra med min morfars far, Einar Kruse.” Kanske är det här vi finner svaret till den skissartade teckningen av Einar Kruse.

Naftasyndikat är intressant, välskriven och lättläst, men med begränsningar. Är det så att hela projektet blivit övermäktigt för bokens författare, den starkt engagerade, hårt arbetande riksdagsmannen Fredrik Malm, eftersom han tydligt deklarerar att för honom är ämnet nu uttömt? Som Malm avslutningsvis konstaterar, det finns mycket nu att gräva i för forskare och andra intresserade av historia och säkerhetspolitik.

Inte heller för han diskussionen vidare, om stormakters inflytande och agerande, och gör ingen egentlig analys. Vad kan vi lära av ett 1900-tals Sverige och dess relationer till stormakter? Finns det likheter med nutiden? Hur kan vi förhindra påverkansoperationer idag? Hur ser vi på dem idag som försöker förvandla det svenska samhället i mer totalitär riktning, vare sig hotet kommer från vänster eller höger?

När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? Och vilka är det idag som går Rysslands ärenden? Malm har genom sin bok väckt tankar, trots att han själv avstår från mer djupgående analyser.

The post Storyn om Stalins olja first appeared on Opulens.