LITTERATUR. Det är i år 100 år sedan Thomas Manns ”Bergtagen” (Der Zauberberg) gavs ut. Denna stramt högtidliga idéroman som i backspegeln framstår som den europeiska högborgerlighetens svanesång. Det är en spänd mellankrigstid som skildras i boken. Där möts olika nationaliteter, nästan som inkarnationer av skilda folksjälar, under strama rituella former. Sanatoriet framstår närmast som ett ordenssällskap för samtal om de yttersta tingen i dödens väntrum.

Som om det inte fanns tid för något banalt här när varje dag kan vara den sista. Romanen föregriper till viss del Herman Hesses ”Glaspärlespelet” och Ernst Jüngers ”Heliopolis”, Det är fråga om en kall värld där det okroppsligt intellektuella står i fokus. Det är den ryggradsstarka sofistikerade borgerligheten vi möter, inte den vulgära brölhögern.

Vi befinner oss närmast i samma historiska situation nu, där alla tycks bäva inför en ny historisk katastrof. Vi har ett Europa – eller EU snarare – som mer och mer handlar om att positionera sig mot varandra och hävda nationell särart än kompromissande och brobyggande. Medlemsländerna vill alla brösta sig, framställa sig som Europas galjonsfigurer. Ja, lite tillspetsat framstår sanatoriet i ”Bergtagen”, i det avseendet, som en allegorisk motsvarighet till dagens splittrade EU-parlament. Om vi nu ser Europas svanesång i efterspelet till årets EU-val är en fråga jag lämnar därhän.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 100 år har gått sedan ”Bergtagen” gavs ut first appeared on Opulens.

BORGERLIGHETEN. Genom Thomas Manns väldiga författarskap går en röd tråd. Den utgörs av tanken om borgerlighetens splittring och inre spänning. Förvaltande tradition kontra djärvt företagande. I den stora släktkrönikan ”Huset Buddenbrook” hyser husets överhuvud samvetskval på grund av att han har utnyttjat en konkurrents likviditetsproblem och gett ett skambud. Affär är affär, men i botten ligger tanken att handelshuset ändå skall vara en renhårig stöttepelare i samhället. Mot denna kärva protestantiska inställning ställs katolicismens värderingar som framstår som ett kluster av allt negativt; det feminina, mjuka, svaga.

Ändå bryter det andra kristna lägret in när fasaden inte kan upprätthållas. På en begravning är det plötsligt en fransk präst. Lite mer mystik och estetik i sorgens stund. Därtill sker också i Thomas Manns författarskap det främsta syndafallet – den homosexuella lockelsen – just i katolicismens Italien.

Thomas Mann var inte dramatiker utan snarare en av de sista stora senkomna 1800-tals-romanförfattarna. Hade det kommit en pjäs från hans penna hade den kanske påmint om vad som pågår mellan Tidöpartierna vi har i vår regering. Här ser vi den tydligaste gestaltningen av borgerlighetens komplexitet och dess sprickor. Det universalistiskt liberala ställs mot det småborgerligt värdekonservativa. Den strama bankdirektörsstilen krockar med drogliberal framgångsteologi, i rosa latex till på köpet! I den tyske Nobelpristagarens fiktiva värld höll det i hundra år. Hur länge håller det i samtidens Sverige?

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Borgerlighetens komplexitet och sprickor first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Lübeck.

På en och samma gata i Lübeck kan vi vädra och samtidigt bekräfta lite våra fördomar om begreppet “tysk tyngd”. På Mengstraße nr 4 ligger något så ovanligt som ett museum över en fiktiv familj, nämligen Buddenbrookshaus. Nå, det är även Thomas Manns födelsehus, denna skildrare av den bildade borgarklassen.

Hela tanken med ett kulturbärande skikt som var samhällets intellektuella avantgarde kan sannerligen ifrågasättas, men det fanns ett slags “noblesse oblige”-tanke att det hela bars upp av en en klass. Överhuvud taget ser jag ett problem med tanken “bildad borglighet” i en tid där ungmoderater i rosa skjorta vaskar champagne och de som ivrar för en litterär kanon sedan inte kan sin Selma Lagerlöf. När det gäller boktörst och en mer genuin beläsenhet som något man inte bara visar upp som fernissa är det mer korrekt att tala om en bildad vänster.

Men låt gå, om vi behåller tankefiguren att det fanns en kulturell klass till höger på den politiska skalan så kommer skuldfrågan i samband med nazismen rätt självklart i Tyskland.

I Manns senare författarskap handlar det ofta om en självplågande självrannsakan om hur ett så högstående land kunde släppa fram ett sådant barbari. Den tyska överklassen såg lite opportunt på Hitler. Visst ville han återupprätta landets ära och hans hårda linje mot fackföreningsrörelsen blev för de stora entreprenörsfamiljerna som Krupp en plånboksfråga. Men var den där Hitler ändå inte en lite löjeväckande skränfock? Läkarna, advokaterna och universitetsprofessorerna såg mer skeptiskt på honom.

Hur Tyskland såg på Hitler kan närmast sägas visa på en grundproblematik i Manns författarskap. Gamla pengar mot nya. Tradition gentemot förnyelse. Apolloniskt stram bildning mot robust handling. Det är inget unikt tema för Thomas Mann, snarare går det som en röd tråd genom mycket klassisk litteratur decennierna kring förra sekelskiftet.

Så förflyttar vi oss då från från Buddenbrookshaus till Schabbelhaus på nummer 48, restaurangen som bara funnits i 114 år. Ja jag säger bara, för åtminstone jag har en tendens att göra saker i Tyskland äldre än de är. En sådan här restaurang får en att tänka att det varit en ölstuga från i alla fall Kurfurstarnas tid.

Det har säkerligen funnits en konflikt mellan tradition och förnyelse även här på en restaurang som enligt egen uppgift tills dags dato bara bytt möblemang tre gånger. Fast traditionen att man blir mätt av portionerna i Tyskland håller de sannerligen.

Bilen utanför då? Det är en DKW junior årsmodell 1962. Det är lätt att tro att “D” står för Deutschland men det är Dampf. En bil sprungen ur det gamla ångkraftföretaget.

1962 hade man dock tagit ett språng framåt och lämnat tvåtaktsmotorn med oljeblandad bensin. Den teknik som Östtyskland fortsatte harva med i sin Trabant. Nu såg man framåt och detta var Tysklands svar på Volvo Amazon. En lagomsportig mellanklassbil för medelfritz som nu hade råd att gå på restaurang när hundåren var över.

The post Tyska vykort: Lübeck first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Först från 1960-talet började Mahlers musik att på allvar upptäckas, och idag betraktas han allmänt som en betydelsefull vägröjare för 1900-talets modernism, konstaterar Björn Gustavsson.

Den österrikiske författaren Robert Seethaler utkom förra året med en roman där han lever sig in i den åldrande Gustav Mahler och försöker ge en bild av hans liv alldeles på slutet. Boken har nu utkommit i en utmärkt översättning, signerad Linda Östergaard.

The post På senromantikens långa udde first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, skriver Erik Cardelús.

Joe Hill gav oss en gång uppmaningen att inte sörja, utan snarare organisera oss. I dagens deppiga och panikanstrukna pandemiska tider innebär en sådan uppmaning framförallt att hörsamma den medicinska expertisen och inte dra igång några panikdrev, men även att vara hjälpsam och solidarisk mot omgivningen, speciellt mot personer som tillhör riskgrupper.

Bortsett från detta behöver vi hålla uppe livsmod och välbefinnande. Detta kan naturligtvis göras på många olika sätt, beroende på personliga preferenser och resurser.

Ett beprövat sätt, som dessutom minimerar risken att smitta andra under tiden, är att läsa. För läsning medför ingen direktkontakt med andra människor, inga folksamlingar eller problematiska transporter. Bara narrativa transporter, diverse självvalda och fascinerande färder in i något utöver det vanliga. Och det ekologiska fotavtrycket är dessutom minimalt, speciellt om man tar en oläst bok som redan finns hemma, köper någon begagnad lektyr eller lånar en e-bok från biblioteket.

Vad ska vi då läsa? Här finns två spår. Antingen läser vi något som frikopplar tankarna från den pågående coronakrisen eller så väljer vi något som skapar katharsis, den förhöjande och förståelsebringande effekten som de gamla grekiska tragöderna försökte få oss att uppnå.

Låt oss följa katharsisspåret och inrikta oss på dess mest emblematiska verk, Kung Oidipus av Sofokles. Oidipus som förutspåddes dräpa sin far och äkta sin mor, men som ställdes ut i skogen vid födseln för att undkomma sitt öde.

Resten känner nog de flesta kanske till, men det tål att påminna sig om att detta klassiska ödesdrama inledes med att pesten härjar i Thebe, staden där Oidipus varit kung i 15 år och utanför vars stadsmurar han nyligen dräpt en man. Offret råkar dessutom vara hans egen far. Allt detta sker helt ovetandes hos den rättrådiga kung Oidipus som försöker dämpa den panikslagna och infekterade stämningen i staden.

En annan klassiker är Albert Camus Pesten. Boken skrevs 1947, i andra världskrigets efterdyningar. Romanen har ofta läst som en allegori över den människoskapade farsot som drabbade Frankrike under andra världskriget, nämligen naziockupationen och alla medlöpare som såg en chans att stiga graderna och skaffa sig fördelar. Men nu har läsningen blivit en annan och Pesten säljer som smör igen, en unikt hög försäljning som skjutit fart med coronaviruset och dess härjning. Även här hemma är det svårt att få tag på romanen. Så nog finns det ett behov att förstå de kärva tider vi lever i.

I Pesten får läsaren följa en läkare som skriver dagbok, där man förtecknar vad som händer. Han möter en jesuitpater, som febrilt och förtvivlat, söker svar hos Gud. Varför har vi drabbats av det här? Vad är meningen? Sedan möter vi en journalist som först försöker fly, men som bestämmer sig för att vara kvar och kämpa. Kämpa aktivt och handgripligt, långt bortom den betraktande och rapporterande journalistrollen.

Handlingen utspelar sig Oran, i de algeriska trakter där nobelpristagaren Albert Camus föddes och växte upp i ett enkelt arbetarhem, långt bortom de finlitterära salongerna i Paris. Camus liv ändade en tragisk bilolycka 1960, men hans verk fortsätter att leva och sälja.

Precis som i det existentialistiska paradverket Främlingen imponeras man här av gestaltningen hos Camus, sättet som de filosofiska och moraliska spörsmålen skildras. Hur agerar vi människor när katastrofen slår till? Och vad har vi för ansvar – för oss själva och för andra?

Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.

En annan klassiker är Boccaccios Decamerone. Om Dante skapade den moderna italienskan under den tidiga renässansen i Toscana, satte Boccaccio (1313-1375) prosans konventioner, alltså berättartekniken. Boccaccio hade egna erfarenheter av digerdöden. Boken påbörjades år 1348, samma år som pesten tog Florens i sitt dödliga grepp. Så nog kunde man marknadsföra romanen med ”based on a true story” med dagens språkbruk.

Sju unga damer och tre ungherrar flyr pesten och isolerar sig på ett lantställe utanför Florens. De är alla rikemansbarn, med den priviligierades möjlighet att fly eländet i staden. För att hålla humöret uppe berättar man historier för varandra, en vardera under tio dagar, vilket förklarar titeln Decamerone – de tio dagarna. Parallellen till Tusen och en natt ligger nära.

Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.

Men i Decamerone finns gott om metalitterära aspekter, berättande om berättande, exempelvis: ”Dioneos novell var slut, men omedelbart efter de sista orden började sällskapet livligt diskutera varenda detalj i berättelsen. Än prisade man en sak, än klandrade man en annan, och alla uttryckte sin mycket personliga mening.” Här kommenteras även pesten: ”Som ni alla vet, är det i morgon fjorton dagar sedan vi lämnade Florens – vilket vi ju gjorde för att skydda våra liv och under någon tid slippa det elände som på grund av pestens härjningar ryms inom stadens murar.”

Även i den tyske nobelpristagaren Thomas Manns författarskap spelar pandemier en central roll. I både Bergtagen och Döden i Venedig kastar sjukdom och död tunga tematiska skuggor, fast på olika sätt. Om Döden i Venedig fungerar som ett förtätat ödesdrama, är Bergtagen en monumental bildningsroman som slukar upp läsaren, ett verk som det tog hela elva år att slutföra. Ett ruttnande och peststinkande Venedig eller en intrigkantad och infekterad vistelse på ett sanatorium i de schweiziska alperna. I båda fallen möter vi kulturmän – Gustav von Aschenbach och Hans Castorp – som brottas med sig själva, sina drifter och tidens konflikter.

En nutida variation på detta epidemiskt existentiella tema finns i amerikanen Philip Roths sista roman, Nemesis från 2010. Roth, som till skillnad från Camus (1957) och Mann (1929), aldrig belönades med Nobelpriset, trots att många ville och trodde att han skulle få det. Även hos Roth har vi att göra med en förtätad kortroman, inte helt olik Döden i Venedig i dess tragiska obeveklighet.

I Nemesis tas läsaren tillbaka till den heta krigssommaren 1944, då en polioepidemi svepte över USA. Huvudperson är den rättrådiga och handlingskraftiga Bucky Cantor, en ung judisk man som arbetar som fritidsledare i staden och som på nära håll upplever hur polion skördar sina offer bland de judiska pojkarna som han dagligen träffar i sitt arbete. Till en början står Cantor stark i övertygelsen om att förnuftet och rättvisan ska segra, inte paniken, ursinnet och misstänksamheten som härjar i staden.

Allt sätts på prov då Bucky Cantor ges möjlighet att ta sig bort från den stekheta poliohärjade staden Newark och istället arbeta på en sommarkoloni på landet. Bucky drabbas av samvetskval. Ska han lämna sin plats som fritidsledare? Låta pojkarna insjunkna och dö? Ska han svika dem? Med i beslutet finns också hans fästmö som redan arbetar i den trygga svalkan på en sommarkoloni, nära skog, frisk luft och vatten. Som ödesmättad fond rasar det andra världskriget, ett krig från vilket den atletiska och plikttrogne Bucky frikallats på grund av sin dåliga syn.

Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, världen över. Känslor och upplevelser vars mästerliga gestaltning vi finner i dessa litteraturhistoriska mästerverk.

The post Tips om läsning i coronatider first appeared on Opulens.

LIVSHÅLLNING. En som en gång dryftade att politik är allt var Thomas Mann. Han dryftade det dock med en djup ironi, som ett sätt att peka ut den politiska praktikens ständiga försök att, och ofta på ett moralisk godtyckligt sätt, bli allomfattande. Typ som någon som krasst konstaterar kapitalets alienerande kraft genom att säga att pengar inte är allt, utan pengar är mer än allt, skriver Tommy Gunnarsson.

En regnfri, nästan vindstilla, självömkande fredagseftermiddag i Göteborg i februari. Har nyss varit på en, som jag förmodar, misslyckad arbetsintervju och tröstar mig med en öl på en pub på Tredje Långgatan. Solen har nästan helt gått ned och mina tankar likt himlen utanför färgas moloket gråblå.

The post Politik är allt first appeared on Opulens.

ROMAN. Denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke, skriver Ivo Holmqvist om Portarna i Montmartre av Stina Palm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Portarna i Montmartre av Stina Palm
Palaver press

”Kanske är han alldeles för fransk för att bilda skola – han var inte desto mindre (…) ett av dessa vittnen som tvingar oss att se det vi helst går förbi och blundar för” skrev Leif Zern i förordet till Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst som Lind & Co gav ut för tolv år sedan, i sin serie Nittonhundra.

När han dog 1989 just fyllda fyrtioett hade Koltès hunnit göra sig känd framför allt som dramatiker, både med adaptioner av ryssarna och av Shakespeare, och med egna pjäser med våldsamma inslag där avtrycken från absurdisterna är tydliga. Den som i Sverige är bäst insatt i detta författarskap som avbröts i förtid genom aids är Stina Palm som tjugo år efter Koltès död doktorerade i Lund på avhandlingen Bernard-Marie Koltès: Vers une éthique de l’imagination.

Samma år gav Bonniers ut hennes novellsamling Trollsländor och taggtråd som Aase Berg lovordade i Expressen i en recension som påstod att hon ”visat att den vackra texten varken behöver vara statisk eller inställsam”, ett omdöme som det är lätt att instämma i.

När Stina Palm nu återkommer med Portarna i Montmartre skulle man likt Leif Zern kunna hävda att det är en roman som är alldeles för europeisk för att kunna bilda skola här hemma (fast författarskolan vid Lunds universitet borde engagera henne som föreläsare – om de gör det anmäler jag mig direkt: på varje sida framgår hur suveränt hon behärskar själva hantverket). En omdömesgill och beläst skribent som vet mycket om den kontinentaleuropeiska litteraturen har kallat romanen ett litterärt mirakel, också det ett betyg jag håller med om.

Man påminns om flera författare under läsningen, de flesta på kontinenten, men också några här hemma. Det är en roman om tiden och minnet som utspelar sig i olika miljöer, dels i Paris, dels i en ångermanländsk by vid Höga kusten, och på olika tidsplan som omfattar flera generationer och många årtionden men med krigsåren i början av 1940-talet under Vichy-regeringens kollaboration med nazisterna som nav. Parisatmosfären har en täthet som hos Patrick Modiano, öppningsscenen är inte olik den i Harry Mulischs Upptäckten av himlen, handlingen har vissa beröringspunkter med Irène Némirovskys Storm över Frankrike, och över resonemangen om minnet och skrivandet svävar ibland Marcel Prousts ande.

Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.

Men mest påminns man om den Eyvind Johnson som blev alltmer europeisk i takt med att han borrade sig ner genom århundradena och likt Thomas Mann skrev romaner på formeln ”då som nu”. Han visste lika mycket om människors godhet som om deras ondska. Det gör också Stina Palm, det syns inte minst i det centrala kapitel som är förlagt till Vélodrome d´Hiver, en sportanläggning som är riven sedan länge och som många helst vill glömma. Inte utan skäl: dit fördes judar i olika åldrar på väg till förintelselägren.

I romanen handlar det framför allt om barn, i etsande episoder som är lika omänskliga som dem Steve Sem-Sandberg mera mångordigt har skildrat, på andra platser. Lättast lär man sig vad som hände i en artikel av Kenneth Hermele i nättidskriften Dixikon: ”Den 16 och 17 juli 1942 arresterade franska poliser under den så kallade La Rafle de Vél d´Hiver 13 152 judar, därav 4 115 barn, och stängde in dem på Vintervelodromen för vidare deportering till dödslägren.”.

Stina Palms livskloka och medkännande roman är ofta lika gripande som Eyvind Johnsons kanske största roman, Hans nådes tid. På slutsidorna betraktar den som för ordet ett gammalt fotografi och säger: ”vissa minnen är helt enkelt för betydelsefulla för att man ska kunna låta dem förbli tvivelaktiga. Och genom att anteckna på baksidan det jag en gång trodde fanns hävdar jag min rätt att göra det frånvarande närvarande.” Just så.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.

”Jag har kommit så långt i livet att jag måste läsa om samma bok två gånger för att minnas något alls” påstår den man som långt fram i livet berättar sin, släktens och många andras historia. En omläsning har också jag gjort, inte för att jag har dåligt minne utan för att denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke.

The post Ett litterärt mirakel first appeared on Opulens.

LIVLIGT. Vi möts av ett livligt karaktärsgalleri, där alla kämpar för att upprätthålla, omforma eller återerövra vissa ideal som utgör stommen i deras tillvaro, skriver Mattias Hult som läst Thomas Manns noveller.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

4 noveller av Thomas Mann
Översättning: Linda Östergaard
Albert Bonniers förlag

Jag och Thomas Mann har inte alltid kommit överens. När jag första gången — kanske alltför ung — plockade fram Doktor Faustus från skolbibliotekets hyllor, hade jag en bestämd bild av vad jag gav mig in på. Det här var en tung roman, skriven av en nobelpristagare: en respektabel och seriös tysk bakom ett imposant skrivbord, och som skulle läsas med aktning och allvar. Ja, min första bekantskap med Mann var dömd att leda till besvikelse redan från början. Problemet var att jag gått på myten om den högborgerlige och disciplinerade författaren, en bild som han själv gärna odlade. När fyra av Manns noveller nu kommer i nyöversättning på Albert Bonniers förlag råder jag läsaren att inte gå i samma fälla.

De fyra berättelserna tycks till en början inte ha någon inbördes tematisk koppling, utan verkar bara vara kronologiska nedslag i författarens novellskatt.

Vi har Tonio Kröger från 1903, om en köpmannason med författarambitioner. Samma år kommer Tristan, en sanatorieskildring där olika personligheter med skilda värdesystem tvingas leva under samma tak. 1912 kommer Döden i Venedig, om den berömde och aktade diktaren Gustav Aschenbach som skakas i grunden av en ung pojkes skönhet. Den fjärde novellen, Mario och trollkarlen, kommer först 1930 och introducerar Mann som en politisk kommentator. Berättelsen måste närmast läsas som en satir riktad mot Mussolini.

Alla fyra novellerna har sina kvalitéer, och samtliga är bevis på att Mann, som aldrig drog sig för att skriva tegelstenar till romaner, även behärskade historier i det kortare formatet. Genom att begränsa persongalleriet avsevärt och tydligt fokusera på en eller ett par karaktärer, som alla får uthärda en central skakande händelse, skapar han sammanhållna berättelser.

I Tonio Kröger är det återseendet av de människor han älskade i sin barndom. I Tristan är det ett intensivt möte framför ett piano som tvingar karaktärerna att utvärdera sig själva. I Döden i Venedig är det den kalla diktarens möte med en brinnande skönhet. I Mario och trollkarlen är det titelkaraktärernas konfrontation.

Det är dessa nyckelscener som också tydligast visar den tematiska kopplingen mellan novellerna. Björn af Kleens efterord är byggt på tanken om motsättningen mellan den pliktskyldiga borgaren och den känslostyrda konstnären, och det är en utmärkt sammanfattning av vad som är motorn bakom novellerna.

Samma dualism återspeglas i Thomas Manns eget liv, förkroppsligad av faderns strikta korrekthet och moderns sydländska rötter. Den återkommer också i slitningen mellan Manns homosexualitet och hans plikt som äkta make och familjefar. Det är en givetvis en djupt tragisk dualism, men man kan inte förneka att den ger karaktärerna i hans noveller liv och drivkraft. Tonio Kröger dras till det konstnärliga, men han ser upp till sin kamrat Hans Hansens nit och redlighet. I Döden i Venedig förkroppsligar Gustav Aschenbach detta ideal av stränghet, men förgörs i mötet med, och längtan efter, den otyglade känslan.

I efterordet skriver af Kleen att ”värdigheten var avgörande för Thomas Mann”, och det har han fullständigt rätt i. Värdigheten kan vi gärna respektera, men den får inte slå över i en torr vördnad, för då gör vi författarskapet mindre än det är. För när man lägger bort den etablerade bilden upptäcker man att Thomas Mann i själva verket är en humorist, som Åke Leijonhufvud visar i Jag är faktiskt humorist: En bok om Thomas Mann. Förstå mig rätt, Mann är inte alltid nödvändigtvis rolig; det här rör sig om en annan humor, som utgör en mekanism för att kunna överbrygga slitningarna inom författaren själv, men också för att se andra i ett nytt och mer sympatiskt ljus.

Här uppstår ännu en dualism, men en mer stilistisk sådan. Hur skriver man fram en värdigt upprätthållen borgerlig disciplin, utan att för den delen förlora sitt sinne för humor och komik? Det är ett predikament som inte bara Thomas Mann själv måste brottas med. Under översättningen av novellsamlingen är det en balansakt som säkerligen även Linda Östergaard tvingas ta hänsyn till. Det finns nämligen något särskilt i prosan som hela tiden söker sig mot överdriften och parodin, men som bara blir till överspel vid precis rätt tillfällen — nästan som väl valda punchlines.

Man kan kalla det formuleringsglädje. Det är ett språk och en stil som samtidigt är högborgerligt korrekt och musikaliskt flödande. Meningarna är långa och formuleringarna är högstämda, rent av storvulna. Hos Mann måste helt enkelt konstnärerna få vara darrande skönandar, och köpmännen måste få vara vältaligt korrekta, utan att för den sakens skull bli oavsiktliga karikatyrer. Lyckligtvis klarar Linda Östergaards översättning dessa krav på stilkänslighet, och den träffar rätt på fler sätt än så. Språket är tidstypiskt utan att bli ålderdomligt och karaktärernas egenartade stil lyser alltid igenom. I de partier som ter sig onödigt omständliga vågar jag skylla på författaren snarare än på översättaren.

Baksidestexten låter meddela att novellerna är ”inträngande skildringar av människorna och tiden”, och det är jag villig att hålla med om. Men det är också en skildring av människorna ur tiden. Vi möts av ett livligt karaktärsgalleri, där alla kämpar för att upprätthålla, omforma eller återerövra vissa ideal som utgör stommen i deras tillvaro. Omgivningen och samhället — ja, själva tiden — kämpar emot dem, vilket oftast leder till ödesdigra slut.

The post Novellkonst med formuleringsglädje first appeared on Opulens.

NY FAUST. Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en ny version av klassikern Faust som just nu spelas på Elverket.  Vår teaterkritiker Lena S Karlsson har sett den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]  

Faust av Hannes Meidal och Jens Ohlin
Ljus och scenografi: Susanna Hedin.
Kostym: Matilda Hyttsten.
Musik: Foad Arbabi.
Regi: Jens Ohlin.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Frida Österberg, Hannes Meidal, Ana Gil de Melo Nascimento, Razmus Nyström.
Elverket, Dramaten.

När Elverket slår upp portarna för en helt nyskriven inscenering av Faust, signerad av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin, är förbluffande nog dramats huvudperson död. I hans ställe träder hans ”famulus”, tjänsteanden Iris Wagner, fram. Hon är den som ska ta över verksamheten efter den stores fall, en vitsminkad valkyria klädd helt i flammande rött, besatt av hungrigt maktbegär.

Som litterär gestalt har Faust vandrat genom världslitteraturen alltsedan 1500-talet. Den historiske Johann Faust var astrolog och mångkonstnär, känd för sina underkurer och utövandet av svart magi. Häxmästaren påstods ha ingått en pakt med den lede, som skulle hämta honom efter hans död. Hans öde skildrades i den vitt spridda och populära folkboken Doktor Faustus från 1587, som så småningom spreds över Europa, Goethe påstods ha kommit i kontakt med det högexplosiva stoffet under en marionetteaterföreställlning. På folkboken baserade senare den engelska författaren Christoffer Marlowe sin pjäs om Faust 1589.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den mest kända tolkningen av myten om Doktor Faust är Goethes bångstyriga pjäser om Faust — Urfaust, Faust I och II — ett livsverk och läsdrama som aldrig nådde sin fullbordan, trots att att Goethe arbetade med stoffet i decennier, en hörnsten i den tyska litteraturen. Meidal och Ohlins drama baseras på Goethes dramer men har även inspirerats av Thomas Manns stora roman Doktor Faustus från 1947. Huvudpersonen är kompositören Adrian Leverkühn som ingår i en pakt med den onde och därmed får gåvan att skapa nyskapande och hittills ohörd musik, ett kontrakt som skulle fungera i 24 år.

Hannes Meidals och Jens Ohlins Faust utspelas i ”Huset”, en märklig musikinstitution försedd med en makaber källare. Här döljs hemligheter som förlöser den stora konsten för de utvalda. Källaren bebos av ett och annat bokstavligt lik, här antyds brott med sexuella undertoner och anspelningar på fallet Fritzl. Till ”Huset” söker sig också en skön yngling och wannabe vid namn Serenus Zeitblom som vill bli invigd i den sanna konsten, helst utan uppoffringar.

Rollen som Iris Wagner spelas av Thérèse Brunnander, hon finns på scenen under hela föreställningen, en imponerande skådespelarprestation. Vid sin sida har Iris den charmfullle men malätne pudeln, en av djävulens många skepnader. Han spelas övertygande av Per Mattsson. Numera är djävulen mest en skugga av sig själv när han vräker sig i en röd kanapé iklädd en gammal sjavig morgonrock och låter sig klias på de mest onämnbara ställen. På frågan om sin berömda kärna svarar pudeln som en upphakad grammofonskiva från anno dazumal: ”Det mesta är dressyr”.

Här dyker även andra Faustfigurer upp. Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento iklär sig rollerna som ja-sägare och minglar runt som förståsigpåare och svans till konstens aktuella stjärnor. Gretchens och Fausts dotter har hållits gömd i källaren — ännu ett offer för maktbegär och ondska.

I denna Faust finns anspelningar på Dramaten och dess mest lysande namn genom tiderna. Det antyds att någonstans i Huset sitter en åldrad mästare och drar i tåtarna i detta metadrama. Ekon från den omgivande världen är märkbara som avslöjanden om sexuellt våld och dess konsekvenser post ≠metoo, vilket jag kan tycka känns lite påklistrat.

Scenografin är förförisk och sällsamt vacker med enbart ett fåtal sceniska element, klarröda draperingar och en ljussättning baserad på expressionistiska effekter och följespotlights, som understryker det teatrala elementet.

Föreställningen kokar ner till frågan: är konsten ond eller god? Är frågan överhuvud möjlig att besvara? Jag fruktar att det skulle mynna ut i pudelns ständiga ”det mesta är dressyr”. Den föreställning som Ohlin och Meidal nu bjuder på är lysande underhållning på hög nivå, ibland lite väl akademisk men en intellektuell utmaning för den som gillar att spåra litterära influenser och citat.

The post Lysande underhållning på hög nivå first appeared on Opulens.

FÖRNUFT OCH NIHILISM. Carsten Palmer Schale har i en tid då nationalism och fascism vunnit terräng gjort en omläsning av Thomas Manns roman Bergtagen och reflekterar här över den tyske författarens konservatism och vankelmod. Vad tänkte Mann om de två världskrigen? Svaret ges här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Thomas Manns roman Bergtagen handlar om den unge tyske borgarsonen Hans Castorp som kommer till det luxuösa sanatoriet “Berghof” i Davos. På höglandet får han ett helt annat perspektiv på livet “därnere” och kommer in i en annan tideräkning. Tre veckor skulle han vara där. För att hälsa på sin kusin. Det blev sju år för Hans Castorp i Thomas Manns roman Bergtagen (Der Zauberberg 1913-24).  Romanen översattes till svenska av Karin Boye 1929.

Det centrala i romanen, som jag ser det, är de diskussioner som förs mellan förnuftsmänniskan Settembrini och nihilisten Naptha. Hans Castorp lär sig mycket av frimuraren och författaren Settembrini och blir förälskad i Claudia Chauchat. Han lär sig också av Naptha. Både Settembrini och Naphta har drag av Thomas Mann själv, men Settembrini kanske än mer av Thomas bror Heinrich. Romanen, har det sagts, utvecklade sig till en skoningslös uppgörelse med de attityder och tankemönster som ledde fram till första världskriget. Jag är tveksam. I vilket fall som helst är boken mycket givande.

Settembrinis världsbild präglas i huvudsak av positivism, antropocentrism, nyttoetik. Napthas av allmän nihilism rörande moral och kunskap. Här bör måhända flikas in, att Heinrich Mann förefaller ha varit betydligt mer radikal (läs Undersåten) än brodern Thomas, som snarast — åtminstone inledningsvis — förfäktade en sorts ”deskriptiv” position, om än med humanistiskt problematiserande inslag (betänk Buddenbrooks, Tonio Kröger, Döden i Venedig). Den politiskt aktive Heinrich kan också ställas mot den Thomas som — för övrigt villigt brukas som förespråkare för tysk chauvinism – ja, rentav propaganda (se hans Betrachtungen).

Hans Castorp åhör diskussionerna mellan Settembrini och Naphta, men tycks mig märkligt ”neutral”. Vad Castorp går in för, som kanske den äldre Thomas Mann, är en kompromisshållning. Han framstår ingalunda som aggressiv, men han håller hela tiden fast vid ett ”delvis”. Napthas dunkla och irrationella nihilism bejakar han, så länge den rör människor. Men inte utan reservationer. Även relationer måste betraktas rationellt. Castorp (och Mann) instämmer sålunda i Settembrinis androcentrism (alla likas värde), men har ingen åsikt om nyttoetiken. Castorps ”humanism” är en det oförklarligas ”humanism”. Helt annan etik tycks också framstå som ett bättre alternativ än utilitarismen.

Det hela havererar. Mot kriget kan inte Castorp agera. Inte heller Mann. Båda förefaller handfallna och oförstående. Senare ser det faktiskt ut som om det var nazismen som bröt med Mann snarare än omvänt. Hade däremot Castorp och Mann prioriterat en annan möjlig kombination av Settembrinis och Natphas idéer så hade undfallenheten 1914 och principlösheten kanske 1933 kunnat motverkas.

I synnerhet kunde de ha tagit nyttoetiken mer ad notam, oavsett en möjlig klangbotten i Napthas moraliska nihilism. Även Naptha är ju medveten om, och accepterar, det mänskliga; även om denna mänsklighet vore irrationell och ”mystisk”. Åt det hållet resonerar faktiskt också Thomas Mann i Europa vakna! som kom ut i Sverige 1938. Bristen på nyttoetiska kalkyler får dock, som jag (och exempelvis Nordahl Grieg) hävdar, Thomas Mann på fall. Dock ej Heinrich Mann! De som var beredda att göra moraliska kalkyler i termer av volymer, och som lade vikt vid lycka och lidande, var det än förekom, och oavsett förtjänst, kunde också i ett politiskt kaotiskt 30-tal vara uppmärksamma på det unikt onda i nazismen.

Problemet — huvudproblemet — med Castorp, som trots sin hygglighet och humanism, inte gör motstånd mot det första världskriget, är tyvärr typiskt och representativt för många,  kanske rent av de flesta av oss. Genom att tänka över detta faktum kan vi måhända lära oss något om Castorp och vår egen samtid. Om moral och kunskap.

Bergtagen tillhandahåller sålunda en hel arsenal av olika möjliga kombinationer av filosofiska ståndpunkter och vi kan reflektera över vad det hade fått för konsekvenser om Hans Castorp accepterat dem istället för ”humanismen”

Thomas Mann (1875-1955) knyter för övrigt i hela sitt författarskap an till 1800-talets berättarteknik Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn. Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var alltså (yngre bror) till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann. Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook, Döden i Venedig, Doktor Faustus – och just Bergtagen.

När första världskriget utbröt anslöt sig Mann till de kulturpersonligheter och intellektuella som stöttade kejsar Wilhelm II och dennes konservativa politik. Mann skrev till sin bror Heinrich: ”Måste man inte vara tacksam för den fullkomligt oväntade möjligheten att få vara med om så stora händelser?”

Thomas Mann ansåg att kriget var principiellt nödvändigt då det handlade om att övervinna ”världens värsta polisstat” — Tsarryssland. I sin Gedanken im Kriege (Tankar om kriget) försvarade författaren sina militaristiska meningsfränder. Kontakterna med Heinrich, som liksom Stefan Zweig, Hermann Hesse och Arthur Schnitzler hade tagit avstånd från kriget, hade Mann vid det här laget avbrutit.

Hans militaristiska och protyska hållning eroderades påtagligt efter Hitlers makttillträde och framgent, även om han aldrig blev sin broders like.

The post Vad gjorde Thomas Mann under de två världskrigen? first appeared on Opulens.