BORTOM NORMERNA. På det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet, skriver Carolina Thelin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Madonna i päls av Sabahattin Ali
Albert Bonniers förlag
Översättning: Mats Andersson

“Leve patetismen!” var ett uttryck jag och mina vänner myntade en gång i tiden. Jag gillar det där känslomässigt övertydliga — i alla fall när artister, vars verk jag beundrar, formulerar sig i “hjärta och smärta”-termer. Tindersticks, Nick Cave, Prerafaeliterna och Björn Ranelid, till exempel — alla är de experter på sentimental melankoli.

Också den turkiske författaren Sabahattin Alis korta roman Madonna i päls får den äran att ingå i genren. Ali föddes 1907 i Osmanska riket (dagens Ardino i södra Bulgarien). Han var politiskt aktiv och fängslades vid två tillfällen bland annat på grund av en dikt som kritiserade Atatürk. 1948 mördades han efter att ha försökt lämna Turkiet, via den bulgariska gränsen. Madonna i päls skrevs 1943 och ses som en av de främsta romanerna i turkisk litteratur, trots att den under lång tid glömts bort. Nu har den emellertid återupptäckts, kommit ut i nyutgåvor och översatts världen över.

I Madonna i päls är berättarjaget en turkisk ung man, Raif, som reser till tjugotalets metropol Berlin för att arbeta på ett företag som säljer lyxtvålar. Hans far är en förmögen affärsman som hoppas att hans hämmade son ska ta sig i kragen och med tiden ta över tvålfabriken hemma i Turkiet. Raif, som längtat efter att komma bort från miljön han vuxit upp i, ser fram emot att lära känna denna världsstad. Det är verkligen inte tvål som intresserar honom, det är konsten och litteraturen. Här kanske han också kan hitta Kvinnan, för honom en idealiserad föreställning, hämtad från böckernas värld. Raif driver runt i Berlin utan att få så mycket gjort, läser, studerar det tyska språket och besöker museer.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den tungsinte ynglingen inser dock snart att Berlin är som vilken stad som helst: ”Så detta är alltså Europa? Var det verkligen allt? Det skulle innebära att världen var ett outhärdligt långtråkigt ställe”. Men en dag, när han besöker en utställning med modern konst stannar han upp vid en tavla på en kvinna i päls — ett självporträtt målat av den unga konstnären Maria Puder. Raif hänförs, det här är ju kvinnan han sökt efter i hela sitt liv! De träffas och inleder en relation. Skildringen av den är en av de mest innerliga jag läst.

Det fina är att Ali skapat ett, för sin tid, ovanligt modernt porträtt av två människor som älskar varandra. Här är det Maria som styr medan Raif låter sig ledas. Raif är känslig och bortkommen, Maria är illusionslös och världsvan. ”Det var tydligen meningen att du skulle ha blivit en flicka, men olyckligtvis föddes du som pojke” brukade Raifs föräldrar säga till honom när han grät. Maria berättar för honom att hon ända sedan barndomen gjort uppror och vägrat acceptera att vara i underläge: ”Jag har för vana att uttrycka mig så här rättframt… som en man. Faktiskt så liknar jag i många avseenden en man… Kanske är det därför jag är så ensam”.

De gör varandra fullständiga när de ser sig själva i den andre. Maria säger: “Det är även något kvinnligt med er… Kanske är det därför som jag redan första gången jag såg er bestämde mig för att det fanns något hos er som tilltalade mig…”

Det finns ett berättarjag till, en annan turkisk man, som ramar in själva handlingen. Efter en tids arbetslöshet anställs han på ett kontor av en gammal klasskamrat. Här delar han rum med den medelålders Raif som arbetar som översättare från tyska. Sedermera blir de vänner och när Raif insjuknar ber han sin kollega att hämta några tillhörigheter från kontoret. I en låda hittar han Raifs anteckningsbok — berättelsen om Berlin och Maria. Den slutar inte lyckligt. Ändå blir det tydligt att livet kan vara värt att leva för bara en enda stund av kärlek.

Under läsningen gjorde Raifs vankelmod mig stundvis blasé. Ältandet gör att texten tappar energi. Men på det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet.

I förordet skriver Therese Bohman att om Madonna i päls har ett budskap så är det att fånga dagen, carpe diem. Det kan tyckas något uttjatat och banalt, menar hon, men vad gör det — ”drömmar om lycka är nästan alltid banala”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Originell turkisk 1900-talsklassiker first appeared on Opulens.