TEATER. ”Den samiska kulturen hävdas i denna teaterfest för alla sinnen,” skriver Arne Melberg, som med stor behållning sett föreställningen ”Solens dotter” på Västanå teater.

Solens dotter
Sägner från Sameland
Västanå teater, Sunne, Värmland
Spelas till och med den 9 september

Västanå teater bygger ofta sina föreställningar på en berättelse av Selma Lagerlöf, fast man har också försökt sig på Kalevala och Eddan, en värmländsk variant av En Midsommarnattsdröm och rentav Molières Misantropen.

Nu, i sommar, har man arbetat med ett samiskt tema: Solens dotter. Vi som är trogna besökare har vant oss vid att få en komplett teaterupplevelse och det får vi också den här gången. Redan att gå in i den väldiga teaterladan laddar stämningen: så måste det ha känts när man strömmade in på Shakespeares Globe eller på Mnouchkines Théâtre du Soleil. Så börjar äventyret: dans, musik, sång, akrobatik och, förstås, en hel del talteater, allting vackert samordnat till det man kallar berättarteater.

Teatern är något av ett familjeföretag. Leif Stinnerbom har både koncipierat och regisserat årets föreställning, Inger har gjort de underbara dräkterna, Magnus musiken, som i år inte är så mycket polska som annars utan istället prövar rytmer som kan associeras till det samiska – men som ändå är lika medrivande som alltid. Barnbarnen, som vi alltid tar med, kan inte alltid följa med i berättelsen men följer ändå med in i teateräventyret, inte minst med hjälp av dansen och musiken.

Jag har nu sett föreställningen två gånger. Första gången brydde jag mig inte så mycket om handling och innehåll utan nöjde mig med att njuta av spektaklet: de olika komponenterna bildar en samfälld visuell, musikalisk och dansant rytm som är oemotståndlig. Nu, andra gången, intresserade jag mig dessutom för innehållet och för bakgrunden. Leif Stinnerbom, som själv har samiskt påbrå, bygger föreställningen på ”Solsönerna”, en versberättelse författad av Anders Fjellner vid mitten av 1800-talet och vidareförd av Valdemar Lindholm i boken ”Solsönernas saga” från 1909. Båda dessa verk har varit svåra eller omöjliga att få tag på.

Anders Fjellner, vars föräldrar ”voro lappar” och som var ”född nomadlapp” – som det står i gamla biografiska översikter – arbetade om präst i Sorsele fram till sin död 1876. Han inspirerades av den finska folkdiktningen som Elias Lönnrot samlade och redigerade och gav ut 1849 under titeln Kalevala. ”Solsönerna” räknas som den viktigaste av de dikter han skrev på samisk dialekt. Originalet försvann men blev delvis översatt samtidigt som Fjellner utsattes för skarp kritik av sakkunskapen. Man menade att han alls inte hade hållit sig till ”originalen”, att han själv hade uppfunnit det mesta och därtill arrangerat stoffet i enlighet med de litterära ideal som rådde under hans tid. Han har förstås fått en viss upprättelse: i en monografi av Bo Lundmark från 1979 utnämns han till ”samernas Homeros”.

Valdemar Lindholm broderar vidare på samma stoff, nu i en blandning av prosa och dikt. Han försöker göra en version på svenska i enlighet med sin tids ideal och det blir i en stil som kan påminna om både Selma Lagerlöf och Heidenstams Karolinerna. Inte heller Lindholm blev nådigt mottagen och boken försvann ur cirkulation. Från och med i år har den blivit digitalt tillgänglig på Litteraturbanken.se och man kan utnämna Västanå-versionen till en upprättelse.

”Homeros” tycker jag är en adekvat jämförelse. Också den som för mer än 2 500 år sedan skrev ner de homeriska berättelserna måste ha hanterat den muntliga traditionen i enlighet med sina och tidens litterära föreställningar. Och det samma gör förstås teateregissören när han eller hon ordnar en text så att den passar till scenens möjligheter och krav.  

Det som skiljer Fjellner och Lindholm från exempelvis Kalevala (eller den estniska Kalevipoeg) är att den samiska berättelsen inte fick eller kunde bli rikssvensk. Det skulle dröja länge innan den samiska kulturen kunde hävda sig. På senare år har det emellertid kommit starka versioner alltifrån Sara Ranta-Rönnlund till Linnea Axelsson. Och nu, på Västanå, får vi uppleva hur världen föds ur en renko, en värld där sol står mot måne som gott mot ont, där nåjderna tävlar och där björnen blir människa och människan björn. Den samiska kulturen hävdas i denna teaterfest för alla sinnen.

The post Samiska kulturen hävdas i teaterfest för alla sinnen first appeared on Opulens.