SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

I “The unbearable weight of massive talent” spelar Nicholas Cage sig själv. Nick (ja, i filmversionen stavar Nick med k) Cage är bekymrad över karriären som tagit en deprimerande b-filmsinriktning och han lyckas få exakt allting att handla om honom själv. Familjen är urtrött på hans självcentrerade stil och hans ekonomi är inte vad den har varit. Han tackar ja till det förnedrande men välbetalda uppdraget att dyka upp på det stenrika spanska Nicholas Cage-fanet Javis födelsedagsfest på Mallorca, och dras därmed in i en härva av CIA-agenter, vapenhandel och våldskapital.

Det visar sig dock att Javi och Cage delar intressen, som kärleken till den tyska 20-talsfilmen “Dr Caligaris kabinett” och åsikten om att “Paddington 2” är världens kanske bästa film, och bromancen är snart ett faktum.

Resultatet blir en väldigt underhållande metakomedi. Cage spelar Cage som bara han kan, i synnerhet i rollen som den unge Cage – filmstjärne-Cage från “Wild at heart”-tiden – som fungerar som den nutida Cages djävul på axeln. Pedro Pascal är även ljuvlig som den spanske miljardären och potentielle skurken. Det är svårt att motstå en Nicholas Cage som hånglar med sig själv, fascineras av Javis Nicholas Cage-altare och som droppar mer eller mindre begripliga referenser till sin verkliga karriär.

Ett störande element är att filmen i sista akten blir just den bombastiska action som filmens Cage så gärna vill fly ifrån, men sammantaget är det en rolig satir över filmindustrin, en uppvisning i kemi mellan Cage och Pascal och en riktig present till “Cage rage”-biblioteket.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.