Hej Charlotte! Välkommen som ny filmkrönikör på Opulens.

– Tack så mycket!

En inledande men ganska bred fråga, vem är du?

– Ja du, hur ska jag svara på det. Jag är en depressiv person som alltid känt sig som en outsider i samhället, till stor del innesittare. Jag älskar synthmusik och tycker om att åka på synthfestivaler i Tyskland. Det är en hobby och en stor del av min identitet.

Vad gör du när du inte skriver om film i Opulens?

– Då skriver jag i andra tidningar, framför allt i FLM som är en filmtidskrift. Jag är frilansskribent i Expressen och Expo och det händer även att jag skriver i Svenska Dagbladet. Jag skriver på massa olika ställen men oftast i dem.

Så du jobbar som filmkritiker och skribent, visst har du även doktorerat i filmvetenskap vid Lunds universitet?

– Nej inte än, jag håller på med avhandlingen men det går trögt att få den färdig.

Vad har du för mål med doktorerandet?

– Just nu vill jag bara bli klar med avhandlingen, jag har jobbat så mycket med den. Jag tror inte längre att jag är intresserad av en akademisk karriär. Jag har undervisat en del på högskolor och det är okej men i övrigt så är det akademiska livet ingenting för mig. Det är otroligt mycket roligare att skriva på ett friare sätt.

Vad är det med just film som är intressant?

– Filmen är ett väldigt suggestivt medium och det kan det vara på flera olika sätt, intellektuellt eller emotionellt. Man kan bli som hypnotiserad av en riktigt bra film. Ser man den på dagen på en biograf och kommer ut medan det är ljust ute så är det som att befinna sig i en annan värld. Det är en overklighetskänsla.

– Jag kommer ihåg min första starka filmupplevelse. Det var när jag var tonåring och kollade på vampyrfilmen Nosferatu av Werner Herzog. Då blev jag närmast hypnotiserad, den tog mig väldigt starkt och jag stannade kvar i den världen långt efteråt.

Vad var det med Nosferatu som drabbade dig?

– Har du sett någon film av Werner Herzog? Han har ett speciellt filmspråk som är väldigt poetiskt, suggestivt och drömskt.

Jag förstår. Hur började ditt filmintresse?

– Det började med tv såklart, där såg jag mycket som var spännande. Det var framförallt när jag såg den första Bergman-filmen, även om jag var för ung för att förstå den så blev jag väldigt fascinerad. Den var lite förbjuden, mina föräldrar bad mig att inte kolla på sådant för Bergman ansågs vara lite konstig och så var det mycket sex i filmerna. Men där någonstans började det.

– När jag var tonåring såg jag mycket tysk film på tv, bland annat Herzog. Skräckfilm tycker jag också mycket om och det är egentligen det jag tittar mest på nuförtiden. Jag ser ju många olika filmer men det är ändå skräck som är grejen.

Hur kommer det sig?

– Skräckfilm är ofta väldigt starkt, man får en liten adrenalinkick. Det finns förstås mer realistiskt inriktade skräckfilmer men ofta innehåller de mycket fantasi och dröm. Och så är de väldigt visuella.

Din första text i Opulens publicerades i måndags, där skrev du om filmen Inuti diamanten och att den nekades stöd av Svenska filminstitutet för att den ”saknade en faktisk berättelse”. Går en bred publik före konstnärlighet i filmbranschen tycker du?

– Ja det tycker jag, så är det ju. Jag vet inte hur det är i andra länder för det vi ser som kommer utifrån är en väldigt liten del av vad som görs. Men de allra flesta filmer är berättande, kommersiella och enkla. Jag har ingenting emot dem, jag kan tycka om en Hollywoodfilm, vissa i alla fall. Men jag tycker absolut att det ska finnas plats för många olika typer av filmer och jag tycker verkligen inte att det behöver finnas en rak berättelse.

– Många betraktar film som underhållning men det är det ju inte, det är en konstart. Vi är vana vid att se raka berättelser men när jag åker på filmfestivaler är det mesta som visas där annorlunda från det. Men de filmerna kommer ju ofta inte upp på biografer eller streamingsajter.

Behövs det fler plattformar att nå ut med mer konstnärliga filmer på?

– Det finns ju streamingsajter som MUBI, Draken Film och Triart som lägger tonvikten på konstnärlig film. Där kan en se mer experimentell film också. Men i det stora hela dominerar traditionell film på bio och inom vad som publiceras i Sverige.

– Det borde finnas fler spännande alternativ än SFI. När jag var ung gjordes det väldigt lite svensk film som var bra, men i början av 2000-talet när det blev billigare att göra film så blev de mer spännande. Då kom indiefilmer som Farväl Falkenberg och svensk film har successivt blivit bättre. Förut var det Lukas Moodysson alla pratade om, det fanns ingen annan. Nu finns det en del intressanta regissörer men det kan bli bättre och utbudet kan bli bredare.

Vad fångar ditt intresse i en film?

– Det är svårt att svara på, jag kan gå igång på olika saker. Det kan vara själva temat eller handlingen, eller så är de sakerna inte intressanta i filmen men rent visuellt är den det. Som Adults in the Room, en film som handlar om den nationella grekiska skuldkrisen och hur den behandlades politiskt inom EU. Rent tekniskt är den inte så märkvärdig men själva ämnet gör det intressant. Så det kan antingen vara ett viktigt ämne eller någonting i berättelsen som fångar mitt intresse, psykologiskt eller i själva formspråket.

Vad kännetecknar en välgjord film?

– Det är många ingredienser som samspelar, som klippning och musik. Min favoritfilm är The Shining, där samspelar allting och musiken är välkomponerad. En film ska vara lite som ett musikstycke, som Bergmans filmer, de har aldrig en minut för mycket.

Ser du fram emot några filmer 2021?

– Ja på Göteborgs filmfestival, då är det några svenska filmer som Ninja Thybergs Pleasure och Knackningar av Frida Kempff. Sedan kommer det en del intressant skräckfilm.

Så du planerar att gå på festivalen, fast digitalt då förstås?

– Ja, jag kommer att sitta och titta på filmerna!

Vad kan vi förvänta oss att läsa av dig i Opulens?

– Jag kommer att blanda ämnen och skriva om både bredare och smalare filmer. Och någonting kommer det att bli om skräckfilm.

Och vilka är dina förväntningar som krönikör på Opulens?

– Förväntningarna är på mig själv att skriva läsvärda texter. Det är roligt att vara med för Opulens har många bra skribenter!

The post Helgporträttet: “En film ska vara som ett musikstycke” first appeared on Opulens.

FILM. Så här i halloweentider kommer Clemens Altgård med ett skräckfilmstips. Det handlar om Doctor Sleep, en uppföljare till The Shining.

Nu i höst är Doctor Sleep tillgänglig på Netflix men den går också, så vitt jag vet, att streama via SF Anytime och Viaplay med flera plattformar. Filmen som gick på bio förra året bygger på Stephen Kings roman Doctor Sleep (Doktor Sömn) som utkom 2013 och belönades med Bram Stoker Award samma år.

Filmen fick blandad kritik när den kom och sågades också på sina håll. En trolig förklaring till den bitvis hårda kritiken är att Doctor Sleep är en uppföljare till The Shining och att det är upplagt för jämförelser med Stanley Kubricks mästerverk. En sådan jämförelse utfaller naturligtvis till nackdel för Mike Flanagan som regisserat Doctor Sleep. Men jag tycker ändå att Doctor Sleep är värd att se. Nu har jag visserligen också läst Stephen Kings roman och det kan möjligtvis vara så att den som redan känner till sammanhangen har lättare för att följa med i filmens olika turer och vändningar.

I The Shining var Danny ett barn med “speciella förmågor” och när vi i Doctor Sleep åter möter honom har han blivit en vuxen man med stora problem. Genom att döva sinnena med alkohol och droger har han försökt att stänga ute alla paranormala fenomen, men den metoden har också fört honom till ett bottenläge. När han så kommer till en liten stad i New Hampshire utvecklas hans liv på ett mer gynnsamt vis. Genom kontakt med några vänliga människor och AA inrättar han sig snart i en ny roll som vårdare på ett sjukhem. När hans psykiska krafter återvänder kan han återigen ta emot telepatiska budskap och uppfatta varsel.

Titelns Doktor Sleep kommer sig av att det är så Danny kallas av patienterna på sjukhemmet. Han har en unik förmåga att trösta och lotsa döende patienter över “till den andra sidan”. I den tegelstenstjocka romanen ägnas relativt stort utrymme åt det motivet. I filmen får det inte alls samma utrymme vilket inte är att undra på, då spänningsmomenten är det som driver filmen.

Via en flicka med magiska och telepatiska förmågor dras Danny snart in i en kamp mot en säregen sekt, “Den Sanna Knuten”, vars medlemmar är ett slags psykiska vampyrer. De är i en bemärkelse som utomjordingar och ser på mänskligheten som slaktboskap. Genom att mörda barn med parapsykologiska förmågor utvinner de en energi kallad “ånga”. De är helt beroende av den. Utan ånga dör de. Där hjälper det alltså inte med AA:s filosofi. Självfallet kan “Den Sanna Knuten” tolkas som en allegorisk framställning av missbrukarmentalitet och hur den förstör livet för många barn. Där finns också en konkret koppling tillbaka till Overlook Hotel i The Shining.

Den som har tid och lust med det bör avgjort läsa Kings roman, men för många är det nog fullt tillräckligt att se filmen som i hög grad bärs upp av Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran och Jacob Tremblay i de bärande rollerna. Som sagt så tål den här filmen inte att jämföras med The Shining och vissa av de visuella referenserna till Kubrick är mindre lyckade. Men bortsett från det kan Doctor Sleep ses som en habil skräckfilm i sin egen rätt.

CLEMENS ALTGÅRDclemens.altgard@opulens.se

The post Habilt med psykiska vampyrer first appeared on Opulens.

SYMBOLISKA FILMFYRAR. Fyrens spiraltrappa som tidigare kunde stå för en resa upp mot ljuset, blir i filmerna snarare en symbol för nedstigningen i psykets mörka domäner, skriver Mathias Jansson.

Ett upplysningens ljus som sveper över mörkret för att frälsa sjömännens själar och leda deras skepp mot säkra farvatten. Vi ser gärna fyren som en symbol för en fast orubblig punkt, som tryggt leder oss rätt i livet medan stormen rasar runt omkring oss. Men i den senaste vågen av filmer om fyrar är fyren snarare en klaustrofobisk och isolerade plats där människans själ bryts ner och vansinnets mörker tar överhand.

The Vanishing (2018) och The Lighthouse (2019) är två filmer som i grunden bygger på verkliga händelser.  The Lighthouse är inspirerad av “Small’s lighthouse tragedy”. Small’s lighthouse ligger utanför Wales kust och under 1801 arbetade de två fyrvaktarna Thomas Howell och Thomas  Griffith här. De två männen var kända för att alltid bråka med varandra och när Griffith plötsligt dog på grund av sjukdom förstod Howell att det fanns en risk att han kunde bli anklagad för att ha mördat Griffith. Så istället för att direkt begrava kroppen i havet lät han den ligga framme, vilket ledde till att den snart började ruttna. Han byggde då en enkel kista som han band fast utanför fyrens fönster. Den starka vinden slet nu sönder kistan och fick armen att röra sig på ett spöklikt sätt utanför fönstret. När avlösningen äntligen kom hade händelsen påverkat Howell så pass mycket att hans vänner inte kände igenom honom. Efter den tragiska händelsen antog myndigheterna en ny policy som sa att det alltid skulle vara tre fyrvaktare på plats.

I filmen The Lighthouse möter vi den äldre och luttrade fyrvaktaren Thomas och hans nya assistent som också heter Thomas. Redan från början uppstår misstänksamhet och konflikter mellan de bägge männen. Efter att den yngre Thomas dödat en mås och enligt gammal sjömanstradition dragit olycka över dem, blir de fast på ön på grund av en storm. De har dock en hel del sprit i lager som de passar på att dricka upp, men kombinationen av isolering, psykisk stress, fientlighet och sprit är inte den bästa. Det blir ett dramatisk och klaustrofobiskt slut där de två männen är fångade i sina vanföreställningar och dras allt längre ner i vansinnets malström.

Fyren är förstås den perfekta skådeplatsen för en skräckfilm eller ett psykologiskt drama.

The Vanishing (2018) handlar om tre fyrvaktare (vilket den nya policyn som bekant kräver) som anländer till en ö för att jobba ett sex veckors pass. En dag hittar en av dem en sönderslagen båt och en avsvimmad man med en träkista. Träkistan visar sig innehålla guldtackor och snart dras männen i en väv av moraliska och själsliga påfrestningar som sätter deras mentala hälsa och liv på spel.

Även The Vanishing bygger på en verklig händelse. Vid Flannan Isles utanför Yttre Hebriderna finns en fyr där man i december 1900 uppmärksammade att fyrljuset var släckt och ett fartyg skickades dit för att undersöka saken. När man kom fram kunde man inte hitta ett spår av de tre fyrvaktarna. Trots gedigna efterforskningar lyckades man aldrig hitta de tre männen eller ta reda på vad som egentligen hade hänt med dem. Denna mystiska händelse har varit inspirationskällan till filmen The Vanishing.

Fyren är förstås den perfekta skådeplatsen för en skräckfilm eller ett psykologiskt drama. Ett antal personer är avskurna från omvärlden och instängda på ett begränsat område. De utsätts för naturens påfrestningar och psykologisk stress och måste överleva tills räddningen kan nå dem. Det är i alla fall ett scenario som fungerade förr i tiden.

Idag har den tekniska utvecklingen sprungit från fyren som isolerad plats. Nästan alla fyrar är idag obebodda och helt automatiserade. Dagens kommunikationsteknik gör också att även den mest avlägsna plats kan vara ganska social. Det är också anledningen till att man förlagt handlingen i filmerna långt tillbaka i tiden.

Det var under 1700-talet som fyrbyggandet tog fart på allvar då nya kommersiella fartygslinjer mellan kontinenterna behövde säkra farlederna så att inte fartygen förliste och lasten förlorades. När Jules Vernes skriver sin äventyrsroman Fyrtornet vid världens ände (1905) så låter han den utspela sig 1859 när byggandet av nya fyrar var en viktig del av sjöfartens infrastruktur. I romanen beslutar sig Argentina för att bygga ett fyrtorn vid världens ände, det vill säga i närheten av Kap Horn, söder om Eldslandet.

Tre fyrvaktare lämnas kvar för att sköta fyren, men platsen visar sig också vara populär bland pirater som med eldar brukar lura båtar  att gå på grund, och sedan ta hand om vrakgodset som flyter iland. Den nya fyren hotar piraternas inkomst och de tre fyrvaktarna blir tvungna att slåss mot piraterna och försöka hålla sig vid liv i väntan på att bli räddade. Fyrtornet vid världens ände är en klassisk äventyrsroman om kampen mellan det goda och det onda, mellan den upplysta civiliserade världen och de barbariska samhällsomstörtande skurkarna.

Jules Verne skildrar fyren i tidens anda, som en positiv teknisk uppfinning och fyrvaktarna som hjältar som räddar skepp från att gå under i stormen genom att bekämpa ett yttre hot, i det här fallet piraterna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I filmerna The Lighthouse och The Vanishing kommer hotet däremot inifrån. Det är fyrvaktarna som utgör det största hotet mot dem själva. Vi kan jämföra fyren i filmerna med det avlägsna hotellet i Stephen Kings roman The Shining. Hotellet ligger avskuret och isolerat och hotellets alla rum och tillhörande trädgårdslabyrint är en symbol för det mänskliga psyket och alla dess mörka hemligheter.

På samma vis symboliserar fyren i filmerna det mänskliga psyket. Fyrens spiraltrappa som tidigare kunde stå för en resa upp mot ljuset, mot en positiv framtid och upplysning, blir i filmerna snarare en symbol för nedstigningen i psykets mörka domäner och mot undergången.

The post De klaustrofobiska fyrvaktarna first appeared on Opulens.