FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.

Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.

Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.

En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.

Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.

Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.

En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.

Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.

The post Vårt behov av stonerkomedins anti-hjältar first appeared on Opulens.

HÅRDKOKT PROSA. Vår recensent Carolina Thelin både förvirras och tjusas av Virginie Despentes roman Vernon Subutex 1. Den är stundvis påfrestande skriver hon, men anser samtidigt att  Despentes bok utgör ett alldeles för brännande samtidsdokument för att bara läggas åt sidan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vernon Subutex 1 av Virginie Despentes
Norstedts (2018)
Översättning: Kristoffer Leandoer

Böckerna om Vernon Subutex är en trilogi som kom ut på franska mellan 2015 och 2017. Den har rönt stor framgång i Frankrike där den också blivit tv-serie. Nu finns första delen på svenska i en utmärkt översättning av Kristoffer Leandoer. Och det är en spännande läsning (del 2 utkommer på svenska i mars).

Författaren och filmskaparen Virginie Despentes och hennes litterära huvudpersoner är i ungefär samma ålder som jag — runt 50. Vi hade vår glansperiod i början av 90-talet: indiepopare, gothare och slackers som föredrog att leva för stunden framför att ta ett “riktigt jobb”. Den ironiska generationen som retade gallfeber på hederligt folk med citattecken och en slapp attityd. Tänk “The Dude” i filmen The Big Lebowski eller Killinggängets busringningar i Hassan. I Sverige dog generationen dock, enligt Henrik Schyffert, när Fucking Åmål intog scenen och fängslade oss med sitt uppriktiga allvar. Nu är inte ironin ett framträdande drag i Vernon Subutex 1 utan snarare en berättelse om hur det blev, tjugo år senare. En våldsam och skoningslös satir om människor som lever på livets skuggsida. Samtidigt är den, trots tragiken, en burlesk och uppkäftig historia som sparkar uppåt och pekar finger åt den självbelåtna bourgeoisien.

Despentes är minst lika fräck som sina litterära karaktärer. Hon började sin karriär som frilansjournalist på olika porrtidningar. 1993 romandebuterade hon och chockerade världen med den våldsfeministiska Baise-moi (Knulla mig) som sedan blev en skandalomsusad film där två unga kvinnor hämnas mäns övergrepp genom rån, mord och sex. På svenska har tidigare endast en av hennes böcker kommit ut — Apokalyps baby — en feministisk odyssé om det udda deckarparet slackern Lucie och den hårdkokta Hyenan (hon återkommer för övrigt i Vernon Subutex 1). Sex, våld och hämnd är teman som upprepas i hos Despentes men trots den punkigt provokativa tonen har hon med åren accepterats av kultureliten. Numera sitter hon till exempel i juryn för Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris — Goncourt-priset.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vår antihjälte Vernon Subutex har just blivit hemlös. Han är en legend i musikkretsar — i tjugofem år hade han en skivbutik med det coola namnet Revolver och där samlades alla som ville vara något. Men så gick butiken i konkurs och sedan dess har det mest gått utför. Gradvis har hans gamla polare dragit (flyttat ut på landet, stadgat sig) eller dött (i cancer eller överdos). Den mytomspunna rockstjärnan Alex Bleach hittas död på ett hotellrum. Han har sedan Revolver gick i graven hjälpt Vernon betala hyran. Nu vräks Vernon från sin lägenhet och det enda av värde han har kvar är tre videokassetter med Alex senaste, outgivna inspelningar.

Det är som om Vernon sovit bort åren medan alla andra kämpat för sin överlevnad i ett alltmer fientligt och rasistiskt Paris. Han “sitter fast i förra århundradet, när man ännu ansträngde sig för att låtsas att det var viktigare att vara än att ha”. Nu slängs Vernon ut i den bistra verkligheten, ber polarna som är kvar från förr om en soffa att sova på — det går, ett tag. Sedan återstår gatan. Trots kylan, de ständiga hoten och våldet från främlingsfientliga element och bristen på hygien lyckas han överleva — tack vare sin charm och sina vackra ögon.

Parallellt med Vernons motgångar vill filmbolag göra en film om Alex Bleach och skivproducenter törstar efter videokassetterna. Vernon sitter på både information och material. Alla börjar söka efter honom. Despentes målar upp ett persongalleri av mer eller mindre tvivelaktiga individer med fantasifulla namn: nättrollet Hyenan, journalisten Lydia Bazooka och de avdankade porrstjärnorna Pamela Kant och Vodka Satana. Vernons efternamn är lika bisarrt — Subutex — ett läkemedel som tar bort suget efter opiater men som också kan ge ett rus påminnande om effekten av morfin eller heroin.

Despentes trilogi har jämförts med den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecqs författarskap, i synnerhet hans bok Underkastelse från 2015 som handlar om att en islamistisk kandidat vinner ett framtida val i Frankrike. Lanseringen avbröts på grund av attentatet mot satirtidsskriften Charlie Hebdo (spoilervarning: terrorattackerna i Paris 2015 har stor betydelse för händelseförloppet i Vernon Subutex 3 — boken finns dock inte på svenska ännu). Men där Houellebecq sparkar nedåt, slår Despentes desperata knytnävsslag ständigt uppåt. Vernon Subutex 1 påminner delvis om Dorota Maslowskas Polsk-ryskt krig under röd-vit flagga. Samma speedade och råa svada och samma svarta humor.

Jag både förvirras och tjusas av Despentes roman. Den är stundvis påfrestande — Despentes skriker högt och hon hade behövt en lägre ton ibland för att höras. Och det är lite väl många romanfigurer att hålla koll på. Men samtidigt är Vernon Subutex 1 ett alldeles för brännande samtidsdokument för att bara läggas åt sidan.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Stark fransk samtidsskildring first appeared on Opulens.