SAGOVÄSEN. Varför har då så få av våra nordiska sägner och myter hittills fått liv på vita duken, trots att vi redan sett en litterär våg fylld av mylingar, troll och andra nordiska väsen? undrar Karolina Bergström, som samtidigt gläds åt bioaktuella trollfilmen Gräns.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Höstens genremässigt mest uppfriskande svenska film har redan haft premiär. Mitt bland familjefilmer och biopics sticker den Cannesprisade John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen Gräns ut som en blingad bortbyting, och att Ali Abbasis mästerligt hoptråcklade fantasythriller nu blir Sveriges bidrag till Oscarsgalan känns förstås helt självskrivet. Att filmen, utöver att gjuta nygammalt liv i en länge försmådd genre, dessutom bjuder på peppiga inslag av både romantik, intersexualitet och minoritetstangerande samhällskritik trissar bara upp förväntningarna desto mer inför nästa års förmodade Guldbaggeregn.

Men varför har då så få av våra nordiska sägner och myter hittills fått liv på vita duken, trots att vi redan sett en litterär våg fylld av mylingar, troll och andra nordiska väsen? En viktig faktor stavas förmodligen budget — svensk film har tidigare sällan haft råd med de kostsamma specialeffekter som krävs för något sånär trovärdiga tomtar och troll (att många svenska skickliga specialeffektstudior sedan gräver guld i det mer penningstarka USA är en annan femma). En annan är att filmbranschen förmodligen hellre kört på investeringssäkra kort och låtit Hollywood stå för de filmgenrer som inte stavas realistiska, och detta kanske desto mer efter det folkloristiskt färgade magplasket Vittra (2013), där det mytiska folket vittror iklätts zombiedräkt i en B-betonad splatterrulle som får Evil dead att likna en Bergmanfilm. Sneglar vi västerut gjorde förstås den magnifika troll-mockumentären Trolljägaren välförtjänt succé för något decennium sedan, och i 2012 års norska Thale lät man skogsväsenet huldran spela första fiolen. Men annars klingar det sorgligt tomt i den nordiska folktro-filmkanonen.

Och det är synd, med tanke på den spänningsskapande kontrast som kan uppstå när man sätter mytiska väsen sida vid sida med vår moderna samtid. Att trollet Tina i Gräns lever ett till synes vanligt liv, och heller inte tas för något annat än den relativt grådaskiga tulltjänsteman hon till synes är i filmens början, får en som åskådare att på ett kittlande sätt omedvetet börja reflektera över allt som kan dväljas i den egna vardagens skuggor. I en spaning i DN Kultur ringade journalisten Hanna Fahl för några år sedan dessutom in sagornas nyvunna plats i populärkulturen med exempel som de sagobaserade tv-serierna Grimm och Once upon a time, och hur traditionella sagor och myter kan fungera som trygghet i tider av oro. På samma sätt kan våra nordiska väsen i fiktiv form kanske kasta nytt ljus över den instabila samtiden, som i skrivande stund kanske bäst benämns som ”trolltider”.

På samma sätt som man inte behöver vara sverigedemokrat för att uppskatta det rika svenska folkmusikarvet, behöver man knappast heller vara en fosterlandskramande fascistpatriot för att önska sig fler av våra nordiska myter och sagor på film. Varför inte utforska vattenväsenet näcken i filmform, kanske baserad på Johanna Koljonens och Nina von Rüdigers mangabetonade seriealbum där hen figurerar som japansk utbytesstudent? Och blir den för sex år sedan utlovade filmatiseringen av Stefan Spjuts trollbestseller Stallo äntligen verklighet i Gentlemen-regissören Mikael Marcimains händer, blir det ett finfint biopaket till alla oss som gärna ser mer av folktro och mindre av klichétungt pangpang på vita duken.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Återförtrollning i biomörkret first appeared on Opulens.