TURBOBRÄNSLE. ”Det som händer nu är turbobränsle för SD. Dess kronprinsessa Jessica Stegrud har visat att hon just är en nyttig idiot,” skriver Lars Thulin.

Det som hände i Bryssel där en islamistisk terrorist dödade två slumpvis utvalda fotbollsfans samt Hamas attack mot Israel visar terrorns verkliga ansikte. Dess huvudmål är inte dödsoffren och förstörelsen i sig. Huvudmålet är att skapa skräck, hat och splittring. Och se till att de känslorna sprids. Terroristerna låtar alltså oss vanliga medborgare utföra deras jobb.

Det är vi, som chockade av ofattbara grymheter, underhåller hat och splittring. Vi blir det som kallas nyttiga idioter, alltså personer som går fiendens ärenden utan att fatta det.

Hur går det till?

Att skydda och försvara våra närmaste och den flock vi tillhör är den inställning som fick oss att överleva på som art på savannen i Östafrika för drygt 200 000 år sedan. Så terroristerna spelar därför på grundläggande egenskaperna i vårt DNA.

Vi slår tillbaka mot attacker utifrån. För att inte tvivla på det rättfärdiga i detta, måste motståndaren demoniseras, göras till djävulen själv. Allt måste koka ner i ”det är hen eller jag”. När vi sitter vid ett skrivbord i ett tryggt land, mår bra och känner oss skyddade, kan dessa reaktioner tyckas fel och helt ociviliserade. I ett krisläge när vårt och andras liv bokstavligen tycks stå på spel reagerar vi ändå så. Det visar all erfarenhet. Vårt nedärvda beteende styr.

Detta urgamla manus har den islamistiska terrorn tagit till sig. Precis som alla andra terrororganisationer genom historien. Och nu i Bryssel och Gaza. (Jag tar inte ställning till Israels vedergällning. Men konflikten inleddes med en våldsam terrorattack från Hamas, det går inte att komma ifrån. Samt att Hamas givetvis visste vilket Israels svar skulle bli och hur det skulle drabba de civila i Gaza.)

Så, vad blir effekterna även i ett land som Sverige? Jo, just en ökad misstänksamhet mot muslimer, rädsla och kanske hat. Och vi sprider dem, medvetet eller omedvetet. Reaktionerna är oundvikliga. Precis som Gazabornas känslor inför israelerna. Därmed gör vi alla terroristernas jobb.

Jag tänker på alla invandrare i det radhusområde i Skärholmen i södra Stockholm där vi bodde i nästan 40 år. Många kom från länder runt östra Medelhavet samt Mellanöstern. De som bodde i området hade till stor del lyckats i sitt nya land. De kunde köpa eget hus i det som är förortens gräddhylla, de slet på sina jobb och de flesta av deras barn var mycket välartade. De hade ofta mycket hårda krav på sig att lyckas i skolan. Många av dem gick i så kallade fina skolor, långt från bostadsorten.

Flera av familjerna kom från muslimska länder och behöll en del av den kulturen. Hur många som var aktiva utövare av islam vet jag inte, men en del var det.

Nu lider jag med dem. Självklart känner också de sig misstrodda, illa sedda, ibland kanske till och med hatade av etniska svenskar. Många av dem är säkert noga med att tala om att de inte står bakom det som hänt. För de är oroliga för att på minsta sätt buntas ihop med terrorister. Detta i sin tur gör att de själva blir på vakt mot svenskar. Sluter sig närmare sin egen grupp, sin egen flock. Den reaktionen gör att rädda etniska svenskar får vatten på sin kvarn. Och så vidare

Detta är terrorns verkliga slagfält.

Följden av många terrordåd blir oundvikligen att samhället försöker skydda sig med repressiva lagar: övervakning, visitationszoner, oerhört restriktiv invandring. För varje någorlunda demokratisk regims första uppgift är att skydda medborgarna. Det gäller oavsett religion, kultur och språk. De styrande måste visa handlingskraft, om inte annat för att legitimera sin makt. Åtgärderna ger terroristerna vatten på sina kvarnar. Därmed är den livsfarliga nedåtgående spiralen igång.

Vad ska vi göra för att bryta den? Den dystra slutsatsen är att förtroende byggs upp långsamt och mödosamt. Men raseras  med samma hastighet som glöden på en tänd stubintråd.

Någon quick-fix finns inte. Rädslans reaktioner kan vi inte stoppa. Att förneka dem är tvärtom farligt. Däremot kan vi försöka stoppa demoniseringen av ”de andra”. För den pågår ständigt, även när akuta situationer inte råder. Vi måste se människor och inte bara grupper. Och fatta att demoniseringen inte löser problemet utan skapar det.

Då blir det även lätt att se vilka som tjänar på rädslan, splittringen och demoniseringen. Det finns givna vinnare – extrema politiska grupperingar. Som SD och liknande politiska rörelser samt Hamas och dess terroristkolleger världen över.

Det som händer nu är turbobränsle för SD. Dess kronprinsessa Jessica Stegrud har visat att hon just är en nyttig idiot. Genom att påstå att förre statsministern Reinfeldt minsann är medskyldig till det hela och därför inte ska ha polisbeskydd.

Nuvarande statsminister Kristersson, som är partikamrat med Reinfeldt, sade bara att uttalandet är ”omdömeslöst”. Den kommentaren kan i styrka jämföras med pipet från en kastrerad mus. Allt detta visar i blixtbelysning vilket parti som styr Sverige. SD:s agenda, världsbild och argumentation har tagit över i Rosenbad. Terroristerna jublar.

The post Vi blir alla terroristernas hantlangare first appeared on Opulens.

ANKLAGELSER. Ryska säkerhetsorganisationer gör tillslag mot människorättsorganisationen Memorial och anklagar dem för att stödja terrorism och extremism.

The Barents Observer rapporterar att ryska säkerhetsorganisationer har gjort tillslag mot minst sju topprepresentanter för Memorial, en människorättsorganisation, och fört dem till en polisstation i Moskva för förhör. De anklagas för “rehabilitering av nazismen”. Ryska åklagare hävdar att Memorial i sina listor över offer för Stalins stora terror har inkluderat tre namn som enligt uppgift antingen samarbetade med nazister under andra världskriget eller utförde förräderi mot fosterlandet, vilket Memorial förnekar.

Tillslagen kommer några månader efter att organisationen tilldelats Nobels fredspris. Memorial beordrades av ryska brottsuttredare att lägga ned i december 2021 men har lyckats fortsätta med delar av sin verksamhet. Memorial och flera ledande medlemmar anklagas för att bland annat stödja terrorism och extremism, något som organisationen betraktar som absurda anklagelser enligt svenska Yle.

The post Nobelpristagare utsatta för polisräder first appeared on Opulens.

FREDSVÄN. På fredag är det 100 år sedan Walther Rathenau, Tysklands utrikesminister och en folkkär författare, mördades av två högerextremister. Motivet var att att han stod som hinder för nationalisternas krigsdrömmar menar Elena Dahl.

Det var många små rännilar som till slut blev en mäktig ström som kallas andra världskriget. Många små stenras som till slut fick berget att rämna. Ett av dessa är väldokumenterat.

Walther Rathenau (1867-1922), tysk företagare, liberal politiker och skribent. Han var en av grundarna av liberalpartiet årеt 1918 (Tysklands Demokratiska Parti, ombildades 1930 och upplöstes av nazisterna 1933). Från 1 februari till 24 juni 1922, dagen när han mördades framför sitt hus, i bilen på väg till sitt arbete, var han Tysklands utrikesminister. Han var son till AEG:s (Allgemeine Elektrizitäts Gesellschaft) grundare, Emil Rathenau. Han satt i styrelsen för AEG och ägde ett företag inom elektrokemi som han forskade i. Han doktorerade i fysik 1889 i Strasbourg. Walther Rathenau var författare till många böcker inom ekonomi, filosofi och skönlitteratur, som översattes till Europas språk, av vilka han själv flytande behärskade fem. Flera av Rathenaus böcker finns även i svenska översättningar.

Han var en av sin tids mest lysande hjärnor, hans teorier om ekonomi och samhällsutveckling hade stor spridning. Rathenaus böcker fanns på folks bokhyllor bredvid Nietzsche, Schopenhauer, socialisterna inklusive Marx, amerikanaren Herbert Spencer och kanhända även Jean-Jaques Rousseau och Henry Thoreau. Rathenau uppfattades av många som Messias, och inte bara för sina teoriers skull, som delvis gick ut på att reformera det moderna samhället mot något som liknade icke-socialistisk planekonomi, allt med syfte att motverka resursslöseri och avskaffa fattigdomen. Hemma även i finansvärlden, i besittning av kunskap om produktionen och pengarna.

Rathenau gjorde ett lysande arbete för sitt land. Under första världskriget var hans jobb att finna och konsolidera Tysklands inhemska resurser för att möjliggöra tysk krigsföring. Som utrikesminister under Weimarrepubliken satte han Tyskland i respekt hos segrarna och utverkade bättre villkor för utbetalning av skadeståndet enligt Versaillesfördraget (vann kraft 1920).

Rathenaus verksamhet gav Tyskland så uppenbara fördelar att hans död ter sej obegriplig.

Detta resulterade i att den tyska ekonomin långsamt började ta sej ur svackan. Det sista han hann göra i livet var att 16 april 1922, i egenskap av Tysklands utrikesminister, var att ingå Rapallofördraget med Lenins Ryssland, en uppföljare till fredsfördraget i Brest-Litovsk. Rapallofördraget inkluderade bland annat samarbete mellan de två länderna, även på det militära området. Samarbetet gick så långt att Lenins Sovjet lät tyskarna utbilda stridspiloter på sin mark – dessa fick, enligt Versaillefördraget, inte utbildas i Tyskland. Andemeningen med Rapallofördraget var att gagna Tyskland, men även att verka för långvarig fred.

Rathenaus verksamhet gav Tyskland, som genomlidit första världskriget och revolutionen 1919, så uppenbara fördelar att hans död ter sej obegriplig mot bakgrund av hans stora popularitet. Saken klarnar emellertid om man byter perspektivet. Hans död är dokumenterad – av hans mördare.

Ernst von Salomon (1902-1972) var känd för samtiden som romanförfattare. Populär i Tyskland under 1950-talet, översatt till andra språk (på svenska Den vackra Wilhelmine, Bonnier 1967), von Salomon saknade inte humor, och han hade inblick i Tysklands efterkrigsproblematik. Han betraktades även som en hederlig person då han inte ville skriva under trohetsförklaringen till Hitler som 88 tyska poeter och författare undertecknade i oktober 1933. Von Salomon arresterades tillsammans med Hans Fallada men släpptes några dagar senare och fick leva i fred och försörja sej på filmmanus för UFA. Han var för ung för att delta i Första världskriget men ansåg sig vara tillräckligt mogen för att med vapen slå ner spartakistupproret i Berlin i januari 1919, schlesiska upproret i Polen 1921, kriga mot bolsjevikerna i Baltikum och utföra det som vi i dag kallar väpnad terror i sitt hemland Tyskland.

I De Geächteten 1930 (engelsk översättning The Outlaws 1931) beskriver han utförligt mordet på Walther Rathenau, som han själv deltog i genom att skaffa bilen som mördarna, de andra medlemmarna i terrororganisationen Konsul, använde sej av (de hette Erwin Kern, Hermann Fischer och Ernst Werner Teschow). Det första som man söker ett svar på – varför deltog von Salomon själv i mordet på Rathenau? Han hade inget personligt hat till politikern, var varken nazist eller antisemit, och mer än så, i likhet med många andra såg han Walther Rathenau som lösning på Tysklands efterkrigsproblem. Rathenaus Von Kommenden Dingen (The Future) 1917 fanns i hans boksamling som i övrigt bestod av bland annat Nietzsche, Marx, Stendhal, Dostojevskij. Han besökte hans offentliga föredrag. Ändå var han med i ett terroristgäng som såg sej om för ett lämpligt offer i etablissemanget och valde Rathenau.

Om krig enbart handlade om materiella förhållanden kunde det annalkande kriget stoppas. Av Rathenau. De som mördade honom 24 juni 1922 visste att han kunde det. Enligt Ernst von Salomon valde hans vän Erwin Kern just därför Rathenau. Kriget skulle släppas loss. För den drömda, den omhuldade segerns skull. Kanske handlar inte krig om konkreta saker som råvaror och exportmarknader. Handlar de om Segern, den drömda gudinnan med facklan? Den framtida berättelsen, idolen att tillbedjas av de kommande släkten. Om fiendens nederlag, det lilla hatmonstret som kapslas in i djupet av varje själ, som i sinom tid släpper lös nya ras, nya laviner.

Politiska mord var allt annat än ovanliga i Weimarrepubliken. Året före mordet på Rathenau mördades finansministern Matthias Ehrenberger. Walther Rathenaus begravning bevistades av två miljoner tyskar. Orsaken låg i förhoppningarna som knutits till Rathenau. Förhoppningar om fred, välstånd och Tysklands storhet som en fredlig europeisk stat.

Rathenaus böcker brändes på ett offentligt bokbål av nazisterna 1933.

Erwin Kern sköts under polisjakten, Hermann Fischer tog sitt liv, Ernst Werner Teschow dömdes till 15 år fängelsestraff med släpptes 1930.

Enda skälet som jag kan se till mordet på Walther Rathenau är berättelsen om hur man vinner fred, idén han var på väg att skapa för miljoner som satte sin lit till honom, skrämde dem som ville vinna ett krig. Så länge som han påverkade människornas hjärtan kunde inte monstret släppas loss. Efter honom kom lavinen.

Rikskansler Karl Joseph Wirth (1879-1956) varnade för den negativa utvecklingen i sitt tal i Reichstag med sin berömda fras ”Faran finns till höger!” Kort efter Rathenaus död stiftades en lag som förbjöd de beväpnade frikårerna. Lagen visade sig vara tandlös. Den positiva trenden i ekonomin vände.

Rathenaus böcker brändes på ett offentligt bokbål av nazisterna 1933.

The post Helgessän: En man som kunde ha stoppat en lavin first appeared on Opulens.

UTPEKADE. Efter att ha visat stillbilder på klimatrörelsen Extinction rebellion har TV4-produktionen “Hamilton” anmälts till granskningsnämnden.

Fotografierna visades i samband med att serien skildrar en miljöaktivistisk rörelse som använder terrormetoder, rapporterade Aftonbladet först om.

Problemet, enligt anmälaren, är att bilder på den verkliga klimatrörelsen Extinction rebellion (XR) används i serien. Enligt anmälaren spelar det ingen roll att namnet på organisationen i serien kallas för Green army eftersom XR:s loggor visas.

“Det är enormt skadligt för en fredlig, demokratisk proteströrelse att utmålas som en terrororganisation”, står det i anmälan.

I en kommentar till SVT:s Kulturnyheterna påpekar TV4 att alla är välkomna att anmäla deras produktioner om man upplever att det blivit fel.

– Nu får vi invänta vad granskningsnämnden kommer fram till, säger Charlie Forsberg, kommunikationschef på TV4.

TT Nyhetsbyrån

The post “Hamilton” anmäld till granskningsnämnden first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. “April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss”, skriver Erik Cardelús.

April är den grymmaste månaden. De välkända orden kommer från den amerikanske poeten T S Eliot, han som lämnade USA och valde England. Där blev han mer engelsk än en kopp Earl Grey, a witty understatement eller en tidningspappersstrut med Fish ’n’ Chips.

Han var poeten som skrev om det Öde landet, en plats präglad av en själlös modernisering och nedmonterad humanism, en plats där det mänskliga satts på undantag. En plats där den kortsiktiga teknokratiska framstegskulten och konkurrensen ersatt det långsiktiga mänskliga förnuftet och solidariteten.

Eliots kända diktrader citerades flitigt för två år sedan, då dödstalen i covid-19 sköt i höjden och det blev plågsamt uppenbart att beslutsfattarna och samhällsplanerarna hade stirrat sig blinda på smittkurvor, dödstal och expertrapporter, samtidigt som de glömde bort det enkla faktum att vid varje kris som drabbar oss måste de svagaste grupperna säkras först.

Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok.

Går man tillbaka till 2020, blir det smärtsamt tydligt hur våra medier fylldes av experter som ritade kurvor och tuggade teorier, men som på bred front glömde att smittsäkra landets äldreboenden. April 2020 fylldes därför av några av de mest dödsdigra datumen i svensk nutidshistoria. Det talades om massdöd på äldreboenden, om fatala svek och försummelser, om cynisk misskötsel och kallhamrad besparingsivern. Men det talades också om människor som solidariskt hjälpte varandra: handlade och uträttade ärenden, bar kassar och köpte mediciner, ofta till grannar de aldrig hade växlat ett ord med tidigare.

Grym var också april då Rakhmet Akilov stal en skåpbil och vansinneskörde ner för Drottningsgatan, en aningslös och avspänd fredagseftermiddag full av strosande människor som nu har så svårt att glömma det som hände. Eftermiddagen då den internationella terrorismen kom på ovälkommet besök till vårt land, då Stockholms gator tömdes och lamslogs. Aprildagen då skräcken och solidariteten gick i armkrok, dagen då tidigare okända människor erbjöd varandra skjuts och sängplats, stöd och samvaro. En grym aprildag, som följdes av andra aprildagar då vi sörjde tillsammans, allt medan körsbärsträden slog ut och stod i full blom i huvudstaden.

För några hemska dagar sedan kom Butja och massakern där, som fått april att bli grymmare än någonsin. Aldrig har april varit så tragisk och tröstlös. I Europa rasar ett skoningslöst angreppskrig, med förstörelser och förgörelser, med ekon av den vanvettiga ondska som släpptes lös under 1900-talet.

Att Putins regim har passerat alla tänkbara gränser för mänsklig anständighet är uppenbart. Lika uppenbart är att det politiska fältet underskattat och underutnyttjat den historiska erfarenhet som säger oss att aggressiva och autokratiska imperier, med en sen och svajig demokratisk utveckling, sällan beter sig som vi önskar. Att bygga en stabil demokrati rimmar illa med snabbspår och önsketänkande; det är en krävande och långdragen process, med en ständig närvaro av bakslag och bakhåll.

Att flertalet västliga storföretag nu skyndsamt dragit sig ur olje- och oligarkstaten Ryssland är fullt rimligt. Lika rimligt är att fråga sig om de senaste årens sportwashing, ekonomiska klipp och andra glättiga samarbeten med Ryssland har varit rätt väg att gå. På något sätt har ju landets regim och de många oligarkerna byggt upp sina enorma förmögenheter i samspel med dessa aktiviteter och händelser, ekonomiska flöden som bekräftat den romerska sentensen pekunia non olet, pengar stinker inte. Och kanske upphovsmannen, kejsare Vespanianus, hade rätt, åtminstone delvis. För pengar luktar sällan illa; inte så länge de gynnar oss själva och inte så länge de slipper utmålas som en faktor i en icke-demokratisk utveckling som bygger på förtryck, förföljelser och slutligen leder till ett vidrigt krig.

April är den grymmaste månaden. I skuggan av kriget i Ukraina publicerades ännu en klimatrapport från IPCC, denna gång mörkare än någonsin. Titeln är ”Klimat i förändring” och nu handlar det om att begränsa klimatförändringarna, att dämpa och hantera, inte hejda eller lösa situationen. Skademinimering. Och FN:s generalsekreterare António Guterres skrädde inte med orden och meddelade att ”the jury has reached a verdict and it’s damning.” Vidare kallade han denna rapport för en klagosång över brutna klimatlöften, ”a litany of broken promises” och ”a File of Shame.” Ändå finns nu i alla fall skarpare förslag än tidigare. Trist är att det svåra uppdraget och de svåra konsekvenserna mest skjuts över på kommande generationer. Bättre sent än aldrig. Hoppet är det sista som lämnar oss. Ljus brinner i mörkret.

April kommer ur det latinska ordet för öppning. Något öppnas och uppenbaras för oss. Ett skarpt och avslöjande vårljus smeker och sveper fram, knoppar brister, fåglar sjunger och barmarken blir återigen synlig. April är en hisnande vacker månad, hänförande och händelserik, ljus och löftesrik, med en skiftande väderlek och med biologiska processer som visar att allt fortfarande är möjligt.

The post Den grymmaste månaden first appeared on Opulens.

IMPERIALISM. Den 9 december är det premiär för Fotboll i Jemen på Teater Tribunalen i Stockholm. Pjäsen baseras på en verklig historia som belyser Sveriges inblandning i vapenhandel och krigen som pågår.

Fotboll i Jemen bygger på en sann historia som började med ett par notiser i dagspressen. Av dem framgick det att Svenska säkerhetspolisen (SÄPO) fått i uppdrag av amerikanska CIA att infiltrera al-Qaida i Jemen, där CIA höll på att utveckla sina drönarbombningar.

Bombningarna träffade civila, oskyldiga människor. För att stärka träffsäkerheten tog säkerhetspolisen kontakt med en asylsökande Jemenit i Sverige för att med olika medel övertala honom att åka dit och lösa problemet inifrån som infiltratör. Men han blir snart påkommen och skjuts och korsfästs i ett fotbollsmål i Jemens huvudstad Sana.

Utifrån den här ramhistorien berättar pjäsen Fotboll i Jemen om Sveriges deltagande i krigen som pågår. En grundfråga den ställer sig är: Vem göder terrorismen?

– Historien är en bra grund för att berätta om den amerikanska imperialistiska synen som har tagit över sedan man skulle hämnas på 9/11, och en känga till att vi är underdåniga mot amerikanska intressen och NATO, säger Henrik Dahl, konstnärlig ledare och skådespelare.

När Teater Tribunalens husdramatiker Jan Käll kom över notiserna var händelsen inte alls uppmärksammad. Enligt Dahl ringde tidningarna till SÄPO, som inte ville lämna några kommentarer.

– Det tyder väl på att det inte är första gången som det händer, säger Dahl.

Han hoppas att pjäsen kan väcka tankar och en ökat medvetenhet hos publiken om Sveriges roll i vapenhandel och krig, oavsett om de är insatta i ämnet eller aldrig har hört talas om det.

– Vi har förhoppningsvis en publik som tänker efter, vad våra skattepengar går till om inte annat. En del kanske får upp ögonen för att Sverige har en mycket större roll i det här än vad andra tror.

Enligt Dahl är Fotboll i Jemen inte att betrakta som ett kammarspel. Teater Tribunalen kallar själva pjäsen för en agenthistoria med Shakespeareska ambitioner, med mycket sång och musik. Rollerna är många och skådespelarna, som alla spelar flera roller var, kommer från olika delar av världen.

– Vi har en kille från Egypten som spelar jemenit på tre olika språk. Svenska, som han har lärt sig för de här scenerna, engelska och arabiska. I flera dialoger pratar en person arabiska och en annan svenska, berättar Dahl.

Han tycker att det är roligt och ger energi att blanda olika åldrar och bakgrunder, och jämför utmaningarna på scenen med ett detektivarbete. 

– Det är en stor svulstig pjäs som vi ska försöka berätta effektivt, avslutar han. 

Teater Tribunalen har sin grund i vad de kallar socialistisk teater, där pjäserna spelas ur ett klassmedvetet, anti-imperialistiskt, feministiskt och antirasistiskt perspektiv. 

The post Pjäs om Sveriges inblandning i terrorismen first appeared on Opulens.

KATASTROF. Idag är det tjugo år sedan 11 september-attentaten i USA. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver om de negativa konsekvenser för oberoende medier som följt i terrordådens fotspår.

2001 var katastrofernas år i plural. I alla fall för mig med hela tre omskakande händelser under detta märkesår – en privat, en nationell och så den globala.

Den privata sker under mellandagarna. En otäck brandolycka i vår sommarstuga i Umeå skärgård då vi tvingades fly ut på isen i bara strumplästen med vår äldsta dotter, då en bebis, insvept i en filt. Stugan brann ner till grunden men ingen skadades i alla fall. Den nationella katastrofen tar sin början i Malmö och Göteborg under våren och sommaren samma år – kravallerna i samband med EU:s toppmöten. Våldet, massgripandena och den efterföljande repressionen och rättsrötan slog en hel generation unga svenska aktivister i spillror.

Den globala katastrofen, terrorattackerna i USA den 11 september 2001, har idag sin tjugoårsdag. En katastrof på många olika plan förstås men i denna mediekolumn håller vi oss till journalistiken och attentatens efterverkningar för den är bedrövliga. Något tidningen Journalisten tydliggjorde i onsdags.

Journalisten hade gått igenom Committee to Protect Journalists arkiv över frihetsberövade journalister. Under slutet av 1990-talet minskade antalet fängslade journalister i världen stadigt. Knappt ett år före terrorattackerna i USA satt färre journalister fängslade globalt än någonsin under de 30 år tidningen undersökte. Sedan 2001 går siffrorna i rakt motsatt riktning med en toppnotering 2020 då den senaste mätningen gjordes.

Med ”kriget mot terrorismen”, de ursinniga bombmattorna över Afghanistan och Irak, följde ett nytt världsläge med ökade hot mot såväl den enskildes rättssäkerhet som pressfriheten. ”Det räcker med att se hur Assange, Manning och Snowden hanteras av USA för att inse att det är en annan tid. Och andra länder apar efter” sa Erik Halkjaer, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, till Journalisten.

Ny terroristlagstiftning har försvårat de fria mediernas arbete i såväl demokratier som auktoritärt styrda länder och rena diktaturer. Lägg till hoten mot journalister från islamistiska och högersinnade extremiströrelser, vilka delvis förstås också växt fram på grund av attentatens verkningar och de politiska reaktioner som följde, och en mörk bild framträder…

Under tjugo år har vi runt om i världen sett återkommande attacker mot den oberoende journalistiken och att inget tyder på en motsatt utveckling inom den närmaste tiden.

The post Tjugo år av attacker mot journalistiken first appeared on Opulens.

MINNESDAG. Idag för fem år sedan, fredagen den 13 november 2015, dog 130 människor i terrorattentat i Paris 10:e och 11:e arrondissement samt i konsertsalen Bataclan. IS tog på sig dådet. Lisa Gummesson, som då bodde i Frankrikes huvudstad, minns den kvällen.

Fredagen den 13 november 2015.
Det plingar till mobilen. Flashar om pågående skottlossning.
M säger att han tar cykeln hem, jag säger att de skjuter ju i kvarteret bredvid.
Vi tar kanske den sista lediga taxin den kvällen. Ur radion spelas skeendena upp live. Avlossade automatvapnen ekar genom staden.
Paris.
Taxichauffören åker omvägar.
Vi kommer hem, lägger oss, sover inte.
Medierna invaderar huset där vi bor, kollektivet sitter klistrat framför teveapparaterna; bilder, vittnesmål, blod.
Mina drömmars stad, mina drömmars stad … vad har ni gjort med den?
Sammanbitet går vi vidare, så som livet gör, går.
Firar födelsedagar. Äter ute. Tvingar oss att våga. Leva.
Går på bio. Någon i salen får ett meddelande om nya skjutningar. Panik, man rusar ut, falskt alarm.
Militärer patrullerar, kontrollerar att det inte är just du som har ett vapen i väskan. Det kan vara vem som helst nu. Men man försöker hålla ihop, vinna över rädslan.
Vinna, samtidigt som alla vet att allt redan är förlorat.
Alla känner någon som känner någon som dog.
Tänker fortfarande på bombbälten under jackor, vilken jacka som helst, men inte lika ofta. Tiden läker ändå såren, det gör den.
Så ska de till sist ställas inför rätta. Journalistmördarnas kamrater. Då dödas en lärare på öppen gata. Paris igen. Paris. Paris.
Andra minnen. Januari 2015. Ett sms från en vän. Har du hört? Attack i Charlie Hebdos lokaler. Jag cyklade alltid förbi där, då, längs kanalen på väg till jobbet. Fast den dagen var jag ledig.
De hårfina gränserna. Årsdagarna som kommer och går och jag minns, jag minns, minns, minns.
13 november 2015. 13 november 2020. Allt kommer tillbaka till mig, såren rivs upp, blodigt och infekterat, som skotthål i människokroppar.
Jag försöker förstå, skriva analys, går inte. Allt är fortfarande för mycket på riktigt.
Jag är där och då.
130 döda den kvällen. Bilderna av deras ansikten som sätts ihop till collage i dagstidningarna. Namnen. Åldrarna. 32 år, 37 år, 40 år, 25 år, 30 år, 34 år, 22 år, 39 år, 21 år, 27 år …
Död, död, död. Som var liv, liv, liv.
Så här är det i krig tänker jag men kan naturligtvis inte veta.
Fem år senare ser jag fortfarande deras ansikten, livet i dem. De som var vi. Vi som var dom.
På Paris gator och uteserveringar och konsertsalar, med friheten i våra händer, eller bara ett glas vin.
För det livet, för den friheten, var de tvungna att dö.
Fredagen den 13 november 2015.

The post Fredagen den 13 november first appeared on Opulens.

FRANKRIKE. “Det är fullt förståeligt att Macron känner sig hotad och påhoppad efter vågen av kritik världen över. Men det är skillnad på Erdoğans hatiska personangrepp och att diskutera riskerna med en strikt sekularism”, skriver Lisa Gummesson.

När Emmanuel Macron valdes till president 2017 var han symbolen för det fira, liberala samhället som skulle stå upp mot den tilltagande populismen i landet och världen. Tre år senare är han en president som på grund av svåra kriser knappast hållit sitt ord om frihet.

Han är presidenten som stått upp mot gula västarnas protester genom extremt polisvåld, tårgas och gummikulor, vilket ledde till flera döda och många sårade. Han är presidenten som hanterat coronakrisen genom hårda och stränga nedstängningar både under våren och nu i höst, alltid med hot om böter vid regelbrott. Han är presidenten som i kölvattnet av de fruktansvärda terrorattentaten 2015 inskränkt människors fri- och rättigheter med permanenta undantagstillstånd.

Macron må vara den liberala politikens helgonfigur. Men teorin klingar dåligt med praktiken. När hans egen så kära yttrandefrihet gestaltar sig i kritik mot honom själv blir det än svårare.

I och med nya terrorattentat i landet har en hätsk internationell debatt blossat upp den senaste tiden. Den franska sekularismen och terrorstrategierna står i centrum. Turkiets föga demokratiska president Erdoğan kritiserade presidenten för islamofobi. Han utgår från Charlie Hebdos karikatyrbilder som efter internets intåg inte bara nås av humortidningens smala läsekrets men även terrorister som hetsar upp sig över blasfemi och tycker att de därmed har rätt att döda.

Stora delar av den muslimska världen uppmanar till bojkott av franska produkter och Macron valde nyligen att förklara sig i nyhetskanalen Al Jazeera. Han understryker här att den franska sekularismen är komplicerad och att den leder till många missförstånd. Jo, att religionen inte under några omständigheter får manifesteras i det offentliga rummet kan tyckas fanatiskt i länder där sekularism har föga historisk förankring.

Men det är inte bara Erdoğans röst som höjts. Även i den anglosaxiska världen har den franska sekularismen och Macrons strategi att aldrig ge efter för yttrandefriheten kritiserats. Kanadas president Justin Trudeau menar apropå karikatyrerna att man måste agera med respekt inför andra, inte såra någon. Förvisso. Men det är skillnad att i religionskritik vända sig mot ismer och att hetsa mot enskilda personer. Hur som helst skriver flera anglosaxiska tidningar under på liknande propåer och Macron valde i veckan att svara i Financial Times att han är besviken på att denna seriösa tidning blandar ihop korten.

Det är fullt förståeligt att Macron känner sig hotad och påhoppad efter vågen av kritik världen över. Men det är skillnad på Erdoğans hatiska personangrepp och att diskutera riskerna med en strikt sekularism. 2016 skrev jag själv en artikel om hur den franska sekularismen blir en täckmantel för rasism. Det var i kölvattnet av förbudet av att bära burkini på stranden. Världen bombarderades av bilder av franska poliser som bad muslimska kvinnor att klä av sig. Sådant här måste man kunna prata om. Särskilt i ett land som Frankrike.

Pressfrihet och religionskritik är kärnan i den franska republiken.

Pressfrihet och religionskritik är kärnan i den franska republiken. Det vill säga, kritik är kärnan. Att Emmanuel Macron inte verkar tåla att hans eget agerande eller den franska sekularismen tas upp till diskussion är lika uppseendeväckande som motsägelsefullt. Å andra sidan är han presidenten som redan från start nitiskt styrt bilden av sig själv.

Hans presidentskap bygger på att han hade hela den liberala pressen i ryggen. Han är presidenten som sattes på en piedestal, kallades Jupiter och det liberala samhällets räddare. Han är presidenten som majestätiskt tågade ensam under flera minuters högtidlig marsch på Louvrens innegård när han blev vald. Han är presidenten som ofta börjar sina uttalanden i stil med ”jag har bestämt att …” (nu senast när han utannonserade nya nedstängningar). Han är presidenten som när han var ung akademiker menade att medias insyn hämmar det politiska arbetet (läs hans artikel i Revue Esprit, mars/april 2011). Han är presidenten som strax efter att han valts meddelade att Elyséepalatset själva skulle välja vilka journalister som ska följa presidentens olika uppdrag på nära håll. Ett föga demokratiskt förslag som självklart möttes av vilda protester.

Inte konstigt att Macron går bananas när anglosaxiska tidningar ifrågasätter hur fritt Frankrike egentligen är. Kan ju inte vara något annat än fake news.

The post Presidenten som sattes på piedestal first appeared on Opulens.

KONST. Nyheten om att en islamistisk terrorist skurit halsen av läraren Samuel Paty väcker hos Channa Bankier minnen av andra attentat.

Min vän, en flykting från Syrien berättar om sin äldste vän från barndomen i Syrien
Han hette Mohammed o flydde till Köpenhamn från kriget
Men blev mördad av rasister i Köpenhamn
Han var i trettioårsåldern
Klev bara av bussen i ett rasistiskt område
Blev skjuten på öppen gata med 14 skott från en förbipasserande bil
Ouppklarat
Stor stor sorg

Jag frågade min vän om hans skolklass i Syrien på 80talet
Det var 15 killar som spelade fotboll hade kul sprang efter tjejer lyssnade på rock’n’roll o var sekulära muslimer
Bl.a. Mohammed
Bara 3 av dom är i livet nu i 35-årsådern
Resten mördade på olika sätt
Av IS av kriget
En brändes levande med en 5-årig son av IS i Damaskus
Dom filmade det.
Min vän började nästan gråta när han berättade
Detta berättades i mitt kök här imorse
Jag tror inte det är riktigt sant

I mitt kök idag
Här i tryggheten i glesbygden långt ute i skogen

Samma känsla som när mamma o pappa o alla dom berättade sina ofattbara historier från ghettot i Warszawa o kriget
Just den där känslan av att den självklara tryggheten evaporerar i en sån berättelse
Morgonen svartnar liksom
Köpenhamn !!!
Paris !!!

The post Illdåd first appeared on Opulens.

SEKULARISM. “Säkerligen är de flesta muslimer som når oss mycket nöjda med att sekulär lagstiftning gäller och därmed det som vi alla betraktar som rättssäkerhet råder, men likafullt finns grupper, som tycks vara beredda att medelst en och annan fatwa döma människor till döden.”
Claes-Magnus Hugoh skriver om mordet på Samuel Paty och lärarnas starka roll i den franska demokratin.

Nyligen blev jag ombedd att underteckna ett upprop:” Je suis enseignant” (Jag är lärare). Åtskilliga liknande upprop har cirkulerat under senare år: ”Je suis Charlie” (efter attentatet mot den satiriska tidningen ”Charlie Hebdo”) eller ”Je suis Paris” efter massakern i den franska huvudstaden för några år sedan. Det är alltså inte förvånande, att ett upprop dykt upp efter det vedervärdiga mordet på en fransk lärare.

För mig personligen fick detta en särskild dimension: jag råkar nämligen själv ha varit lärare i närmare fyrtio år. Jag har aldrig uppfattat detta som något att vara stolt över men heller ingenting att skämmas för. Förvisso har jag tillhört en yrkeskår, som pressats från olika håll och en samhällsinstitution, som ifrågasatts under långa tider och detta har onekligen urholkat både självkänsla och arbetsglädje. Dock har man hela tiden kunnat trösta sig med ett ”jag gör så gott jag kan”, och ingen har mig veterligen dödat en lärare just därför att hen utfört sina ämbetsplikter. Men nu har det alltså hänt.

Läget är utomordentligt tillspetsat. Den franska skolan var en del av upplysningens absolut viktigaste infrastruktur. Skolan var den institution som skulle utgöra basen för samhället efter franska revolutionen. Ingen skulle ges möjlighet att sabotera folkupplysningen, det avgörande instrumentet för att skapa ett samhälle, där allas lika egenvärde skulle bli styrande. Den yrkeskår som anförtroddes denna mycket centrala uppgift var naturligtvis lärarna. Det är därför lärarutbildningen gjorts till en mycket kvalificerad del av den högre utbildningen i Frankrike. Inslaget av lärare bland franska politiker har också varit högt och under Mitterands första presidenttid talade man om ”lärarnas republik”. Att man erkänt skolans centrala samhällsfunktion är alltså tydligt, men det är fördenskull inte säkert att allmänhetens attityd till lärarna är så mycket hjärtligare än i Sverige.

Samtidigt som skolans och folkupplysningens primat lyftes fram av Upplysningen, detroniserades samtidigt kyrkan och prästerna. Redan Voltaire hade utropat ”l’écrasez l’infâme (krossa den skändliga) varmed den katolska kyrkan avsågs. Skolan skulle helt frigöras från kyrkan i enlighet med en av den franska republikens huvudteser: den sekulära staten. Inga religiösa doktriner skulle tillåtas invadera uppfattningen om statens skötsel. Skilsmässan mellan kyrka och skola genomfördes vida radikalare i Frankrike än i vårt land, där långt in i modern tid kyrkliga dignitärer kunde ha överinseende över de statliga läroverken.

I detta avseende tycks vi ha nått en vändpunkt. I takt med att allt större skaror under pågående folkvandringstid av särskilt invandrare från muslimska länder nått Europa, tycks vi få vänja oss vid att den sekulära staten och därmed Upplysningen ifrågasätts. Säkerligen är de flesta muslimer som når oss mycket nöjda med att sekulär lagstiftning gäller och därmed det som vi alla betraktar som rättssäkerhet råder, men likafullt finns grupper, som tycks vara beredda att medelst en och annan fatwa döma människor till döden och dessutom med glädje vara beredda att genomföra dessa mörksens gärningar. Yttrandefrihet, som i demokratin är en självklarhet, är för dessa individer en styggelse.

Ett tillspetsat exempel på detta är den tjetjenske mördare, som såsom elev vid en parisisk förortsskola och i maskopi med elevföräldrar utfört en bestialisk halshuggning av läraren Samuel Pathy, därför att denne efter vederbörlig triggervarning visat en bild av en muhammedkarikatyr. Tjetjenen tillhör en familj som flytt från det muslimska Tjetjenien, en muslimsk provins i Kaukasus, som erövrades av den tsarryska imperialismen på 1820-talet, fortsatte att härjas av sovjetisk imperialism och senare av postsovjetisk dito under ledning av förre detta tjekisten Putin. Denne unge tjetjen gavs uppehållstillstånd av det upplysningsdemokratiska Frankrike och tackade för sig genom att begå ett flagrant brott mot värdlandets fundamentalprinciper: yttrandefriheten. Han har inte ens ursäkten att han skulle vara ett offer för fransk imperialism i till exempel Algeriet.

Säkerligen finns det folk, som i relativismens tecken vore beredda att försvara, att yttrandefriheten offras till exempel i samband med hädelse. Till dem som troligen kallar sig progressiva vill jag rikta frågan: anser ni, att hädaren Strindberg borde ha dömts för hädelse, då han i en novell i Giftas talar om den kristna nattvarden som skojeriet, då Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr skålpundet påstås vara den för nästan 2 000 år sedan avlidne folkuppviglaren Jesus av Nazarets blod och kropp? Om inte, varför skall någon dömas till halshuggning för en muhammedkarikatyr? För det är väl inte så att alla människor är jämlika men somliga är mer jämlika än andra?

The post Mordet på upplysningen first appeared on Opulens.

TERRORISM. “Rohwedder hade i Västtyskland skaffat sig rykte om att vara försedd med hårda nypor. Och han levde sannerligen upp till sitt rykte.” Lasse Ekstrand har sett en ny dokumentärserie på Netflix, om mordet på holdingbolaget Treuhands företagsledare.

Rohwedder: Enighet, mord och frihet
Dokumentärserie på Netflix

Netflix dokumentärserie handlar om mordet på Treuhandchefen Detlev Rohwedder i Düsseldorf 1991. Serien är ett måste för den som önskar fördjupa sin förståelse av Efterkrigstyskland. Tillika rafflande som en kriminalare.

Efter Murens fall 1989 inrättades holdingbolaget Treuhand. I syfte att privatisera DDR-ekonomin. Densamma aldrig underhållen och i minst sagt mycket dåligt skick. Hälsovådliga arbetsmiljöer. Inte mycket av substantiellt värde att vårda och behålla.

Företagsledaren Rohwedder hade i Västtyskland skaffat sig rykte om att vara försedd med hårda nypor. Och han levde sannerligen upp till sitt rykte som högsta höns på Treuhand. Närmast skoninglöst, oundvikligt skulle han själv ha sagt, slaktades DDR.

Människorna slängdes oförberedda ut på en nyckfull arbetsmarknad. Utan skyddsnät. Hänvisade till sig själva. Att sälja sin arbetskraft i konkurrens med andra.

Der Dicke, den tjocke, som förbundskansler Helmut Kohl elakt kallades av de kritiska med underförstådd hänvisning till Hermann Göring, satt öppet och bluffade i tv för att lugna de oroliga östtyskarna: “Alla får det bättre, några litet sämre.” Jo, kyss Karlsson!

I serien framtonar en dyster bild av DDR som ingenting annat än en C-nation. Människorna sänder ut det som med risk för att låta nedsättande har kallats inlärd hjälplöshet. De är blott offer och inget annat när rovdjurskapitalismen slår sina vassa klor i dem. Realsocialismen med alla dess vackra paroller faller platt till marken och vittrar snabbt bort. Det blir som om DDR aldrig har funnits. Och så kommer reaktionen. Syndabockar sökes. Hets mot invandrare som tar sig våldsamma uttryck med mordbränder och annat. Nynazister äntrar scenen.

Röda armé-fraktionen, RAF, tog på sig mordet på den hatade Rohwedder som utfördes av en prickskytt placerad utanför privatbostaden när den mördade visade sig i arbetsrummets fönster. Lämnade kvar ett dokument på platsen där mordet rättfärdigades med hänvisning till ett högre ändamål: kampen mot kapitalism och fascism.

Mordet hade föregåtts av andra missdåd i den tyska efterkrigshistorien. Nazister, övervintrade och ostraffade efter andra världskriget, tog sig till höga positioner i den västtyska staten. Till och med i vissa fall nära kanslern. Ett nedtystat kapitel. Studentrörelsen vaknade. Läget trappades upp och kulminerade med dödsskjutningen av Benno Ohnesorg i Berlin under en demonstration mot shahen av Iran 2 juni 1967.

RAF bildades – med vapen i hand. Politiska mord i sikte. Och flera sådana utfördes på toppfigurer i det västtyska samhället. Klappjakt följde på RAF:are. Flera erbjöds en skyddad tillvaro i det som fortfarande var DDR. En av dem intervjuas i serien.

Det är skrämmande att höra “anständiga” berlinare ropa till demonstranter: “De glömde gasa er!”  Rohwedder: Enighet, mord och frihet är en mörk tysk efterkrigssaga som måste berättas.

The post En mörk tysk efterkrigssaga first appeared on Opulens.