PROSA. Inte så sällan lyckas Terézia Mora formulera en skarp sanning om kärleken och människorna i Aliens, som är en smärtsam och gripande novellsamling, skriver Thomas Almqvist.

Aliens av Terézia Mora
Översättning: Linda Östergaard
Rámus

Terézia Mora föddes 1971 i Sopron, Ungern, och växte upp i en tvåspråkig miljö. Efter den politiska vändningen i Ungern flyttade hon 1990 till Berlin för att studera hungarologi och teatervetenskap vid Humboldt-universitetet. Hon skriver på tyska men översätter gärna från ungerska. Hon har till exempel översatt flera av Péter Esterházys böcker till tyska. På svenska finns sedan tidigare romanerna Alla dagar och Monstret. Mora belönades med Bϋchnerpriset för just ”Aliens” 2018. Det är det mest prestigefyllda priset inom tysk litteratur.

Aliens består av tio noveller, som handlar om ensamhet och relationer. Vi kan vara förälskade tonåringar, ensamstående föräldrar eller åldrande pensionärer. Vi har förlorat i kärlek, aldrig funnit den eller också drömmer vi om den. Mora skriver om ensamheten i vår tid.

Alla huvudpersonerna är ”aliens”, det vill säga främlingar i vår tid, sett till relationer och utveckling. Här finns universitetsläraren som flyr ett kraschat förhållande, den japanske professorn som är förälskad i en gudinna eller städerskan som på sin cykel susar fram genom de hemlösas vardagsrum.

Novellerna utspelar sig i Tyskland, England och Japan, men skulle egentligen kunna utspela sig var som helst. ”Aliens” är en novellsamling om människor, med mindre tonvikt på tid och miljöskildring.

Personskildringen är ytterst närgången och naken i de oftast stillsamt berättade novellerna, men med en stor inre dramatik. Mora är psykologiskt insiktsfull och känns trovärdig, när hon berättar om både häftiga passioner och intensiv ömhets- och närhetslängtan. Det intensivt konkreta men säregna språket ger autenticitet åt novellerna.

Tonläget är ofta skärande och påträngande, där jag som läsare tvingas ta ställning. Novellerna är inte svårtillgängliga men kanske ändå inte så lättlästa på grund av det ibland annorlunda innehållet. Stämningen kan vara ljus eller mörk, när Mora konkretiserar tomheten, där kärleken saknas. Vi får ett antal träffsäkert tecknade typer och pregnanta situationsbilder, när hon skriver om den lilla människans livsvillkor. Ändå förklarar hon inte allt, allt är inte direkt uttalat, vilket ger en gåtfull stämning åt flera av novellerna.

Här finns ett personligt uttryck, som jag upplever som en enorm friskhet. Inte så sällan lyckas Mora formulera en skarp sanning om kärleken och människorna i ”Aliens”, som är en smärtsam och gripande novellsamling. Hon skriver varmt, kärleksfullt och med ett stort mått av empati om sina ”aliens”. Mora är en ny bekantskap för mig, men jag ska absolut läsa mera av henne.

The post Gripande och närgångna noveller first appeared on Opulens.

OUMBÄRLIG. “En skildring och samtidigt en kritik av denna väg mot förblindning, brist på insikter och reella kunskaper och ett moraliskt sönderfall rör sig som en underström genom hela det mäktiga verket Monstret“, skriver Crister Enander i den sista delen om Terézia Moras roman.

Vår värdighet. Vår resning och stolthet över vad som i den levande kulturen var vår arvedel, inte minst då humanismen och toleransen, allt detta som tynar bort i en allt mer och mer ytfixerad kultur där allt ska vara möjligt att mäta i ekonomiska termer. En skildring och samtidigt en kritik av denna väg mot förblindning, brist på insikter och reella kunskaper och ett moraliskt sönderfall rör sig som en underström genom hela det mäktiga verket Monstret.

Dagboken, dessa ofta ordningsamt disciplinerade och vildsint desperata anteckningar som Flora Meier nedtecknat, skildrar på en och samma gång ett inre förfall och en färd mot ett mentalt sammanbrott som inte tycks vara möjligt att kontrollera eller själv nå – det är samhällets sammanbrott som speglas genom Flora Meiers ögon och ansatser till eftertankar som i bästa fall skulle göra sammanhangen begripliga.

Verkligheten smakar aska. Aska och gammal metall – som att tvingas att slicka på fursten fot på en gammal riddarstaty.

Omgivningarna blir oavbrutet mer och mer absurda trots att Flora registrerar vad som sker med skarp blick och utan tecken på att ha drabbats av förvirring eller minsta ansats till traditionell sinnessjukdom. Galenskapen existerar i avsevärt högre utsträckning runtomkring henne. Det är hon som ser och skildrar och ibland sammanfattar i dagboken är ett yttre sammanbrott. Suggestivt, skrämmande i sin träffsäkra exakthet, växer bilden fram av det samhälle som blivit vårt, en svidande samtid som saknar den substans som skulle kunna ge livet mening, en riktning värd att följa. Såsom Flora Meier registrerar och analyserar de skeenden blir de först till enbart ansatser, som om verkligheten attackerade henne. Senare, längre fram i dagboken, lägger sig iakttagelserna mer tillrätta, sida vid sida, och bildar då inte så litet överrumplande ett större och fattbarare sammanhang.

Om det inte vore så orättvist mot Darius skulle det gå att beskriva Darius Kopps resa ner genom Centraleuropa för att sedan fortsätta genom södra Europa för en yttre resa och Flora Meiers dagboksanteckningar för en såväl utmanande som plågsam inre resa; de passerar inte samma rum men hon rör sig i stället i det inre och låter andra intentioner styra såväl mål som medvetande där Darius Kopps är avsevärt mer utelämnad åt sin resas yttre händelser och märkliga sammanträffande med ett antal udda existenser. Men så enkelt förhåller sig inte de två till varandra, inte heller de två texterna går att reducera med en så lättköpt poäng. Redan Darius Kopp är alldeles för skarpsinnig och analytiskt lagd för att kunna avfärdas med en så schablonaktig förenkling. I stället är det den konstfärdiga och ofta brutala dynamiken mellan de två rösterna som skapar romanens lockelse och ger den relief och ett omskakande djup.

Mora gestaltar på ett viktigt plan samtidens svidande själsliga sår som slits upp av såväl sataniska yttre krav som skadliga förväntningar som individen ställer på sig själv – och då ofta i relation till så kallade vänner och arbetskamrater. Samhället skadar, sliter sönder sina medborgare, takten är för krävande, kraven för höga och risken att trilla av tidens malande hjul – och i ett slag – bli en av de utstötta och osynliga är stor, mycket större än vad de som lever ombonat och tryggt ens vågar föreställa sig.

Den inre klaustrofobin, den genomgripande känslan av att leva i en värld strax efter stängningsdag, tar vid där ångesten börjar gå på existentiell tomgång av brist på tillräckligt med näring ur smärtornas smältdeglar. Tillsammans skapar den rå ångesten och klaustrofobin en ondskans inre rundgång; utan början, utan slut.

Teodóra Flora Meiers instabila mentala tillstånd, denna själsliga inre ravin som för varje nytt försök att ta ett steg uppåt enkom får henne att kasa tre steg nedåt, blir ofta till en spegling av samtidens såriga och plundrade undermedvetna. Samtidens smärta smakar, som sagt, aska. Alltmedan den rå ångesten bär på den ärgiga metallens och blodets kalla stickande bismak.

Flora blir ständigt sämre. Det är inte minst om denna sjukdom – vad den nu egentligen är för angrepp på hennes psyke – som merparten av hennes dagboksfragment uppehåller sig vid och försöker utforska och förstå utifrån skiftande sammanhang. Hon tolkar världen genom ett raster som får tidens händelser att ta formen av en annan gestalt än den gängse och allmänt accepterade. Hennes blick är skarp, skalpellvass. Hon ser tydligare än de flesta vad som sker med Europa, såväl dess inre förfall som samhälleliga sammanbrott.

”Rör dig inte. Var tyst. Inte bara ute. Inuti. Inte ett ord. Om du uttalar det dödar det dig”, skriver Flora i slutet av dagboken.

Terézia Mora tillhör redan – hon är född 1971 – en av de stora samtida europeiska författarna. Hon föddes i den ungerska staden Sopron, men skriver på tyska. Sedan tjugosju år tillbaka lever hon – som protest mot den ungerska fascismen och antisemitismen – i Berlin. Hennes författarskap tillhör de oumbärliga, ett av de få som förmår att leva vidare och ständigt skapa nya ringar på vad som för stunden kan framstå som våra tankars blanka yta.

Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.
Här kan du läsa del III.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Skrämmande i sin träffsäkra exakthet first appeared on Opulens.

FÖRFRÄMLIGANDE. “Allt han känner är en inre stumhet – likt en sedan länge avdomnad eller rentav död kroppsdel – som ockuperar mer och mer av hans personlighet och upptar mer och mer av medvetandet”, skriver Crister Enander i del två av fyra om Monstret.

Darius Kopp har sin hustrus aska kvar, det är efter deras nio gemensamma år det enda som nu återstår – förutom minnen och en mängd av märkliga anteckningar som han snart av en ren händelse råkar återfinnas. Dessa notat och reflektioner, översättningar av ungerska dikter, tankar tänkta på tvären och hennes reflektioner kring sin psykiska sjukdom – ett alltid närvarande och högst reellt hot i hennes liv – finns på hennes bärbara dator. De bildar tillsammans en synnerligen originell och grym dagbok som spränger alla traditionella gränser och ord som man kanske skulle vilja försöka använda för att beskriva vad en dagbok innehåller.

Men Flóra Teodóra Meiers själ, hennes innersta kärna, har redan bränts av elden; köttet som en gång var hennes kropp har svetts av heta lågor och sakta stigit som förtätad rök mot himlen och därmed lämnat jordelivets sorger och glädjeämnen. Kvar finns askan. Den ligger orörd i Berlin och är en emblematisk bild av Darius brist på vilja och förmåga att vara en del av livet.

Kvar – vid sidan av askan – finns Darius Kopp och hans brustna vilsenhet och svåra smärtor av tomheten och en okuvligt envis känsla av att framhärda med denna allomfattande känsla av brist, en förlust som inte går att förstå med blotta förståndet – tillsammans är det ett tillstånd som överskrider det skenbart enkla som borde finnas där Darius Kropps liv borde existera. Frånvaron, den skrämmande tomheten, är större än den närvaro som återstår.

Och där hänger Flora i det träd hon valt. Repet skär in i halsen.

Sakta, som en drogad pendel, rör sig den livlösa kroppen i den milda brisen.

Döden kan knappt bli påtagligare. Ett mäktigt gammalt träd. En kraftig gren. Repet om grenen och vidare ner runt den smäckra halsen. En själmördares flykt, en drabbad och plågad människas desperata utväg när inga andra stod henne till buds.

Det är som om en del av Darius Kopps egen kropp hade slitits bort med ett enda hårt ryck. Han är inte längre hel. Han är – från det ögonblicket – på ett grundläggande plan en förlorad gestalt, en brusten människa, och han går nu, åtminstone vad det verkar som utifrån betraktat, ett ännu plågsammare öde till mötes. Förvirrad. Avskärmad från omgivningen och onåbar för andra människor. I avsaknad av hunger. Ingen känsla av fysisk smärta. Allt han känner är en inre stumhet – likt en sedan länge avdomnad eller rentav död kroppsdel – som ockuperar mer och mer av hans personlighet och upptar mer och mer av medvetandet.

Om ordet inte var nött och slitet så uppstår det i Monstret av Terézia Mora en växelsång mellan vad som å ena sidan händer Darius Kopp och den dagbok Flora Meier lämnat efter sig på en laptop som oväntat har dykt upp efter hennes självmord. Draget av att det rör sig om just en växelsång, två röster som ömsom samsas ömsom faller varandra i talet och inte sällan motsäger den andres utsagor, framhävs ytterligare genom att den mer traditionella romanen om Darius Kopp är tryckt på de övre halvorna av boksidorna och Flora Meiers dagböcker återfinns nertill. Ett streck löper rakt över alla boksidorna.

Och sida efter sida, en oändlig mängd anteckningar finns på den återfunna hårddisken. Där lever hon trots allt vidare: stämman är tydlig och skär rakt igenom den all den tid, den oändlighet, som hon lämnat efter sig. Där finns tydligt spåren av henne kvar – rösten talar bortom döden – och fram träder det som en gång var hennes liv, hennes smärta och hennes försök att bemästra en vardag som varje ny morgon var en enda utmaning. Här finns även ansatser till de konturer som tillsammans skapar en möjlighet att förstå den desillusionerade syn hon innerst inne hade på världen.

Hon kände sig aldrig delaktig. Hon kunde inte återfinna sig själv i de miljöer och kretsar som hon rörde sig i. Ett utanförskap var hennes Kainsmärke.

I grunden är Monstret en vidräkning med den samtid som tvingats på oss; värderingar som kräver enorm viljestyrka att frigöra sig ifrån. Denna svidande samtid betraktas inte med ens en ansats till försonande blick. Allt går mot sin upplösning. Entropin härskar. Vad som nyss var fast och trovärdigt repas upp, trasas sönder och förvrids, med en ohöljd brutalitet och – paradoxalt nog – en rå och rak känslosamhet som saknar varje ansats till såväl barmhärtighet som förståelse eller bär på minsta ansats till empatisk omtanke.

Monstret är en storslagen och brett anlagd roman. Den förmår ge form och liv åt två trasiga människor, två personer på drift mellan tillfälliga platser, eller snarare tillfälliga mentala tillstånd, som de inte själva varken känner igen till fullo äger förmågan att förstå eller hantera på ett sätt som leder dem framåt, mot något bättre eller inspirerande.

De är förlorade och det i ordets fundamentala betydelse. De saknar förankring i såväl vardagens verklighet som i sig själva. Vad de förlorat, vad som skett dem och vad som i grunden deformerat deras personligheter, är romanen ett försök att undersöka och samtidigt kartlägga. Förståelsen de då och då tycks erbjuda och öppna sig för är dock nyckfull och ofta bedräglig. Här finns inga enkla sanningar.

Störande smidigt tycks den nästan lättsamt glida ur de mest förfarna av händer och förmår att avvika i varje ögonblick då beskrivningarna börjar nå fram till kärnpunkterna i karaktärernas inre existens. De tenderar, skickligt och drivet, att gäcka gängse former av beskrivningar vilket ger Monstret en särskilt påträngande och vibrerande intensitet mitt i detta nästa omnipotenta försök att skildra samtidens alienation som underminerar och grundligt förstör de mellanmänskliga relationerna.

Här kan du läsa del I.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Kvar finns askan first appeared on Opulens.