TRONS KRAV. Melker Garay om att låta mysterier förbli mysterier.

Att försöka filosofera kring teologiska spörsmål förutsätter att språket eller rättare sagt orden – som utgör kärnan i allt tänkande – måste vara strikt definierade så att inga oönskade oklarheter uppstår. Utan väldefinierade ord blir det omöjligt att tänka klart, och den som inte förmår att tänka klart kan omöjligen filosofera på ett meningsfullt sätt.

En ung teolog – som till äventyrs försöker närma sig trons fundament – kommer för eller senare inse att han inte nödvändigtvis behöver oroa sig för kravet om ordens kristallklara stringens. Tvärtom kommer han att förstå vikten av oklarhet, det vill säga upptäcka vilka oanade och därtill fantasirika möjligheter det ger upphov till. Någonstans i hans analys kommer han att begripa att centrala ord i all teologi är allt annat än klara. Vilket förmodligen ger upphov till en viss oro hos den unge teologen men när väl denna oro har lagt sig kommer vår religiöst sinnade vän att kunna kasta sig ut på 70 000 famnars djup utan att känna minsta ångest för att orden som bär upp hans tro är grumliga.

Så i sina försök att definiera ordet Gud kommer denne mycket riktigt att ge upp. Inte bara för att ordet Gud är svårt att definiera utan även för att de begrepp som man använder sig av i definition i sin tur skapar problem. Om man exempelvis hävdar att Gud är God och Allsmäktig så inställer sig frågan vad man menar med God och Allsmäktig. Problemet sväller en aning om man före adjektiven vågar sig på att använda sig av begreppet Fullkomligt. Detta har som bekant blivit belyst i det berömda Teodicéproblemet.

Man skulle kunna påstå att vår unge teolog på sätt och vis är predestinerad att resignera inför troskravet att göra sig av med alla föreställningar om ordens stringens och klarhet. Det vill säga, han kommer med lättnad omfamna kyrkofadern Tertullianus ord Credo Quia Absurdum – jag tror emedan det är orimligt. Och det kan han gott göra, speciellt när han kommer till insikt om att hans tro vilar på ett antal mysterier som bör förbli mysterier så länge de skänker en frid och ger en kraft att vilja sina medmänniskor gott. Och icke att förglömma, mildra – för att tala med Hjalmar Söderberg – ens själs obotliga ensamhet.

The post Teologen som bejakade det dunkelt tänkta first appeared on Opulens.

EVIGA FRÅGOR.  De personer man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen, varnar Melker Garay, i en essä som borde läsas av alla som arbetar med undervisning av barn och unga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns Gud? Den frågan torde vara viktig för en religiöst sinnad människa som ska välja en gudstro. Men det finns en annan fråga som är minst lika angelägen: Finns det ett slutgiltigt svar om Guds existens? Om vi för ett ögonblick höjer blicken och ser ut i världen kommer vi att upptäcka att dessa eviga frågor är universella. Visserligen kan det på vissa platser handla om fler än en gud eller så har ordet gud har ersatts av något annat. Men frågorna har det gemensamma att troende har en önskan om att få veta på vad som ligger bakom skapelsen. Om det nu ens finns en tanke bakom på den.

Det finns en annan fråga som lätt faller i glömska i dessa sammanhang: Vad är det egentligen vi ska veta någonting om? Är det Gud? Och i så fall, vad är det vi ska veta om dennes gudomlighet. Hans natur? Hans avsikter? Hans tankar med lidandet? Men här inställer sig frågan: Kan vi ens nå Gud med tanken? Det vill säga, kan vi nå existensen av ett gudomligt väsen rent intellektuellt? Att ana eller känna Guds eventuella närvaro är det nog en och annan som tror sig ha erfarit, men att veta att det verkligen var Gud är en helt annan sak. För vad var det egentligen som anades och erfors? Var det den store Guden? Eller någonting som påminde om en gud? Säkert upplevdes något, men vad det var kan vi antagligen tala länge om.

Så vad skulle det betyda om vi kunde veta något om Gud? Skulle det förändra våra liv som vi lever nu? Skulle ens liv bli bättre eller sämre? Det är viktiga frågor. Värda att ta på allvar. De manar till eftertanke; får oss att ta ett steg tillbaka och fundera. Men i allt detta funderande är det nödvändigt att inte glömma bort vad förmenta sanningar i religion kan leda till. För hur ska vi agera inför troende människors sanningar som avviker från varandra? Som bekant finns det ju gott om sanningar där ute.

Vissa säger att Gud är rätt igenom god. Andra säger att Gud är både god och ond, då Gud skapade allt ur intet. Åter andra avstår att svara och nöjer sig med att tala om ett mysterium. Likväl gör de alla på ett eller annat sätt anspråk på sanningen om Gud. Vi kan här ånyo fråga oss: Hur ska vi förhålla oss till två religiöst sinnade antagonister som hävdar två skilda gudssanningar? Antagonister som är lika lärda, lika trogna sina dogmer och lika uppslukade av sin religiösa övertygelse. Antagonister som kanhända till och med är beredda att ta till handgripligheter för sin goda sak.

Det är här tron blir farlig. När vi passerar dess gränser. Man får inte glömma bort att vi har med existentiella frågor att göra. Vi kan endast tro, ana och till och med vara förvissade. Men att veta något om Gud är någonting helt annat. Så låt oss här ställa oss den pragmatiska frågan: Måste vi veta hur det verkligen står till med Gud? Är det det som är det primära, är det det som är det avgörande, är det det som till syvende och sist gör våra liv meningsfulla? Ibland måhända, men oftast inte. För visst finns det så mycket mer i tillvaron som gör våra liv meningsfulla? Eller åtminstone skulle kunna göra det.

När vi ser upp mot en tindrande natthimmel kan man bländas av tanken att det möjligen finns ett djupare ändamål med hela universum. Så ska det nog också vara. Att bländas. Det är en del av livet. Att förundras över mysteriet. Men historien har utvisat att några vill gå ett steg längre och börja stifta gudaläror. Om det finns inget att säga, för sådana är vi människor. Vi vill ha förklaringar till allt, även när ingen förklaring kan ges. Och det går väl an eftersom vi har ett existentiellt behov av att förstå.

Men om det bara kunde stanna vid det. För det kommer alltid att finnas de som inte nöjer sig med det; de som vill äga sanningen som nämndes ovan: den verkliga och otvivelaktiga sanningen. Det kommer alltid att finnas de som inte fullt ut begriper innebörden av att världen är rik på förklaringar om skapelsens tillkomst, om det gudomligas natur och om tillvarons yttersta gåta.

Mångfalden av förklaringar kommer av att vi har att göra med frågor som generationer efter generationer har brottas med och där inget är givet. Att tala om ett slutgiltigt svar på dessa tidlösa frågor är att förringa historiens vittnesbörd. Så de man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen. Det är dessa som skrämmer en. De som tror sig veta.

Att önska att sådana sanningsivrare ska försvinna med tiden vore naivt. Vaksam måste man vara. Inte låta sig förledas. Inte låta sig dras med av en påstådd sanning. Inte överge sitt förnuft som påminner en om att vara ödmjuk inför de eviga frågorna. Sant är att tron har sina gränser. Men inom dess gränser finns mycket gott. Tillräckligt mycket för att vägra acceptera det enfaldigt farliga: Den singulära sanningen.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Varning för singulär sanning! first appeared on Opulens.