KLASSIKER. Katt på hett plåttak är en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble, skriver Lena S Karlsson som varit på Maximteatern i Stockholm och sett Tennessee Williams teaterklassiker.

Katt på hett plåttak av Tennessee Williams.
Regi: Stefan Larsson.
Maximteatern, Stockholm

Tennessee Williams hör till de viktigaste mest inflytelserika författarna i USA, vars verk fortfarande känns beklämmande aktuella. I “Katt på hett plåttak“ möter vi ännu en dysfunktionell familj under en spritdränkt vivisektion à la August Strindberg.. Senare anammade Lars Norén traditionen och skrev ett stort antal dramer baserade på samma koncept. Det handlar om livslögner och homofobi, som är nödtorftigt dolda hos en familj där de alla flyr undan sanningen. Tennessee Williams skrev sin odödliga klassiker “Katt på hett plåttak” för scenen och belönades med det prestigefulla Pulitzerpriset 1955. Det är en levande klassiker som ständigt spelas, även nu sextiofem år senare.

The post En känga åt patriarkatet first appeared on Opulens.

TEATER. Katt på hett plåttak, på Maximteatern i samarbete med Dramaten och Stockholms Stadsteater, är en skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.

Det vilar en närmast klaustrofobisk tyngd över den påvra dekoren till Katt på hett plåttak när Maggie, spelad av Livia Millhagen, och Brick, i Erik Ehns gestaltning, drabbar samman i en dödsdans till synes utan försoning och ände. I huset finns även den frenetiskt babblande  hustrun, spelad av Marie Göranzon, och övrig släkt. Man väntar på att pappan, här i Peter Andersson magnifika  tappning, ska komma hem till sitt stora hus efter en tids sjukhusvård. Hela familjen har samlats, officiellt för att välkomna honom hem på hans 65:e födelsedag, men alla närvarande har en dold agenda. Hela familjen, förutom pappan själv, vet att hans cancer är obotlig och att det rör sig om dagar innan hans saga är all. Nu handlar det om vem som ska få en större andel av arvet, syskon står mot syskon i en allt annat än ädel kamp.

Spritindränkta pjäser med dess karaktäristiska dramaturgi är knappast något som saknas, man kan förvånas över hur slitstarkt konceptet är, där inte minst Lars Norén krattat manegen.. I Katt på hett plåttak finns ett antal tacksamma roller att spela, inte minst gäller det för Marie Göranzon som spelar ypperligt, en modersgestalt från helvetet, kan man tycka.

Tennessee Williams numera klassiska pjäs skrevs 1955, i ett klimat där heteronormen var allenarådande och homosexualitet kriminaliserad. När Elia Kazan ville göra film av Katt på hett plåtak var Tennessee Willliams tvungen att lägga till en scen där Brick och Maggie fullbordar sitt äktenskap – detta för att homosexualiteten som tema inte skulle vara så uppenbar. Stefan Larsson väljer att låta dramat utspela sig i ett slags tomrum, här finns överhuvudtaget inga tidsmarkörer. Tekniken att projicera närbilder bakom skådespelarna är effektiv, men känns ibland lite slitet.

Pappan konfronterar sin son Brick därför att han vill se ytterligare en arvtagare till sin stora förmögenhet och sydstatspalatset med alla dess rikedomar. Favoritsonen Brick är en före detta fotbollsstjärna som vägrar att ta tag i sitt liv. Han är gravt alkoholiserad och gömmer sig som ett sjukt djur i hans och Maggies minst sagt sunkiga dubbelsäng, omgiven av whiskyflaskor. Bricks stora sorg är att hans närmaste vän Skipper tagit sitt liv efter att han förklarat sin kärlek till Brick – den otillåtna som inte säger sitt namn för att tala med Oscar Wilde.

Katt på hett plåttak är en föreställning som ger skådespelarna stor frihet. Energin i föreställning ligger i konfrontationen mellan rivaliserade syskon. Pjäsens mest tragiska personen är Maggie, vars kärlek inte låter sig krossas, vad som än händer.  I slutet försöker denna vilsna varelse vädja till pappan genom att påstå att hon väntar Bricks barn – uppenbart en lögn, men hon är desperat. Det är Maggie som är katten på det heta plåttaket, en stukad kvinna som väcker medlidande vilket är svårt att känna för de övriga rollerna i denna täta föreställning.

Katt på hett plåttak är en samproduktion mellan Maxim (lokalen), Stockholms  Stadsteater och Dramaten, det är en generös och skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.

The post Lyckad “Katt på hett plåttak” first appeared on Opulens.

MÄSTERVERK. Utan att förringa andra skådespelare så är Linje Lusta Livia Millhagens föreställning, skriver Lena S Karlsson om Stefan Larssons uppsättning på Dramaten och drar sig inte för att kalla detta ett mästerverk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Linje Lusta av Tennessee Williams
Översättning: Einar Heckscher
Filmfotograf: Andrea Grettve
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Ann Bonander Looft
Regi: Stefan Larsson
Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje
Dramaten, Lilla scenen

Linje Lusta i Stefan Larssons regi är ett mästerverk, det ska sägas genast. Många har betraktat pjäsen som ospelbar, på Dramaten spelades Linje Lusta 1949 i Olof Molanders regi, Bo Widerberg gjorde en tv-version med Börje Ahlstedt, Maria Hedborg och Bibi Andersson i huvudrollerna. Att pjäsen så sällan satts i scen kan möjligen berott på att Elia Kazans film från 1951 känns som den ultimata tolkningen av Tennessee Williams Linje Lusta.

Till detta fiktiva New Orleans som Stefan Larsson målar upp anländer den neurotiska Blanche du Bois, som en nattens drottning med en gigantisk koffert, innehållande allt hon äger av till synes eleganta kreationer, pälsverk och billiga smycken. Stella, hennes syster är gift med alfahannen Stanley Kowalski, paret är bosatta i ett ruckel i en stadsdel, ironiskt nog benämnd ”elyseiska fälten”, fjärran från den överklasstillvaro systrarna Stella och Blanche växte upp i. I en konfrontation med Stanley tvingas Blanche berätta att deras forna hem och familjeförmögenheten gått till spillo, hon och hennes syster är utblottade.

Blanche söker kärlek och beskydd, hon förälskar sig i den minst utlevande bland Stanleys kumpaner, den fumlige pojken Mitch som lever med sin mor. En förälskelse lika ljuv som totalt hopplös.

Men det finns åtskilligt som Blanche underlåter att berätta, att hon har blivit avstängd från sin lärartjänst efter att ha antastat några unga elever. Så småningom kommer det fram att hon avskedats från sin tjänst. Livia Millhagen är magnifik i rollen som Blanche du Bois, på en gång manipulativ och desperat, hon spelar på allas känslosträngar, som en åldrad före detta societetsdam på dekis med ena foten i rännstenen.

Paret Stella och Stanley gestaltas av Rebecka Hemse och Danilo Bejarano. Klokt nog underviker Danilo Bejarano att snegla på Marlon Brando. Han är grisig och plump, totalt utan finess, men har något slags djurisk charm. Stanleys och Stellas relation är ett ömsesidigt och utlevande folie à deux, i slutet en kamp på liv och död. Här finns också ett erotiskt sprängstoff, mellan Blanche och den primitive Stanley som får sin tragiska slutpunkt då han brutalt våldtar Blanche inför en allt registrerande kamera.

Stefan Larsson har brutit upp Lilla scenen på förlösande sätt. Ingen gammal teater- eller filmnostalgi, pjäsen utspelas här och nu i ett drama, utanför tid och rum. På Dramatens Lilla scen finns tre parallella spelplatser, på scenens vänstra sida en gigantisk filmduk och till höger ett trivialt köksmöblemang. Runt omkring scenen finns dekorbitar i omålad furu, till synes föreställande Stellas och Stanleys lägenhet.  Inuti i dessa rum spelas de flesta av scenerna. En filmfotograf följer skådespelarna med handkamera, scenerna projiceras på den stora duken. Det råa virket i dekoren och närvaron av en fotograf antyder ett filmset, med kulisser, vilket ger en unik närvarokänsla.

Utan att förringa andra skådespelare så är Linje Lusta Livia Millhagens föreställning. Hennes Blanche är inte något överklassvåp, utan en kvinna som mals ner av en outhärdlig tillvaro. I slutet fångas hon upp ur sitt fria fall för att transporteras till någon väl låst institution. Livia Millhagen är magisk, i hennes mångfasetterade utspel ryms allt, sorg och olycka, triumf och vrede. Det är en enastående prestation. Linje Lusta är en lysande föreställning, välspelad och en regitriumf signerad Stefan Larsson.

The post Linje Lusta på Dramaten är ett mästerverk first appeared on Opulens.