PANDEMIDEBATTEN. Erik Svensson, biologiprofessor vid Lunds universitet, ser med kritiskt granskande blick tillbaka på pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Det är nu fem år sedan pandemin svepte över världen

Det har nu gått mer än fem år sedan den ödesdigra vårvintern 2020, då coronapandemin svepte över världen. Sverige drabbades inledningsvis hårt, med höga dödssiffror på ålderdomshem, i synnerhet i Stockholmsregionen.

I ljuset av de många dödsfallen under denna pandemi, såväl i Sverige som i resten av världen, är tiden nu mogen att dra några mer generella slutsatser när vi kan se på skeendet i backspegeln och har fått en mer komplett bild av utfallet.

Jag tror att det är viktigt, inte minst för oss inom vänstern, att kritiskt ifrågasätta en del av de påståenden som gjordes i den stundom upphetsade och uppskruvade pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Pandemidebatten tvärdog 2022

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten (Fohm) stundom var stundom mycket hård, vilket skildrats av den förre statsepidemiologen Anders Tegnell, som nyligen kom ut med en personlig bok om pandemin.   

Pandemidebatten i Sverige rasade mer eller mindre intensivt fram till februari 2022, då den i princip tvärdog efter Rysslands invasion av Ukraina. Det så kallade kommentariatet på Twitter/X eller det som ibland kallas för ”den tjattrande klassen” tappade då fullständigt intresset för pandemin och ägnade därefter närmast 100 procent av sin energi åt att diskutera Ukraina, Nato och senare Israel-Palestinakonflikten. Så fungerar debattlogiken i ett litet land som Sverige: intresset och indignationen är ofta kortvarig.

Den hårda kritiken och det faktiska pandemiutfallet 

Först nu kan vi med någon större säkerhet säga något om pandemiutfallet i Sverige och andra länder. Detta var för övrigt något som både Anders Tegnell och hans föregångare på posten som statsepidemiolog Johan Giesecke påpekade vid upprepade tillfällen redan våren 2020. Utfallet av pandemin måste utvärderas på längre sikt, menade han. Detta eftersom det, enligt hans åsikt, inte var möjligt att uttala sig om  Sveriges pandemistrategi bara några månader in i pandemin.

Giesecke hävdade också – korrekt skulle det visa sig senare – att våra grannländer i Norden förr eller senare skulle komma ikapp Sveriges inledningsvis höga dödstal under pandemin.

För dessa (då och i efterhand) närmast självklara uttalanden av Tegnell och Giesecke fick de båda epidemiologerna hård kritik av rasande debattörer som skällde ut dem och förlöjligade dem i både traditionella och sociala medier: ”Hur kan ni påstå att andra länders dödstal snart kommer att komma i kapp Sveriges höga dödstal?. Så lät det ofta från arga kritiker.

Mina flöden i sociala medier fylldes snabbt av indignerade inlägg mot Tegnell och Folkhälsomyndigheten från rasande akademikerkollegor.

Tegnell och Giesecke fick rätt

I dag vet vi att Tegnell, Giesecke och Folkhälsomyndigheten fick rätt: Sveriges överdödlighet under pandemiåren blev inte högre än i våra grannländer i Norden, och Sverige var bland de länder som  hade lägst överdödlighet i hela Europa.

Dessa glädjande resultat borde mana till kritisk eftertänksamhet och ödmjukhet hos de många och tvärsäkra kritikerna av Folkhälsomyndigheten som rasade våren 2020 som hävdade att Sveriges coronastrategi var ineffektiv, ja närmast katastrofal.

En särskilt högljudd grupp forskare och akademiker blev kända (eller snarare ökända) som ”De 22 forskarna”. Denna brokiga skara av professorer och forskare ibland annat epidemiologi och virologi producerade ett antal olika alarmistiska debattinlägg, där de påstod att Sveriges dödstal skulle närma sig Italiens och och de varnade USA för att följa Sveriges pandemistrategi sommaren 2020.

Tragikomiska inlägg 

Dessa tvärsäkra debattinlägg framstår som närmast tragikomiska idag, eftersom Sverige klarade sig betydligt bättre genom pandemin än både USA och Italien och alla andra ”lockdown-länder” som införde hårda restriktioner och munskyddsobligatorium, till exempel Storbritannien, Tjeckien, Frankrike och Tyskland.

Den numera avsomnade gruppen ”De 22 forskarna” bytte sedan namn till ”Vetenskapsforum Covid-19” och utvecklades snabbt tillsammans med andra lobbyistgrupper till slutna konspirationsteoretiska sekter som utmålade Sveriges regering och Folkälsomyndigheten som brottslingar. I dessa märkliga sammanhang återfanns bland andra professorerna Joakim Rocklöv och Fredrik Elgh från Umeå och Tove Fall och Björn Olsen från Uppsala.

Forskarna från denna gruppering kom med häpnadsväckande påståenden som att det skulle ”gå att ”trycka ner smittan” och de gav flera märkliga och verklighetsfrånvända råd om hur Sverige borde lägga om sin pandemistrategi till att bli mer restriktiv.

Vansinniga inlägg i pandemidebatten

Flera av dessa råd framstår i dag som utopiska, för att inte säga dystopiska eller fullständigt vansinniga. Ett bisarrt exempel var när Tove Fall i hävdade att ”det går att utrota viruset lokalt”.

Fall föreslog också ett surrealistiskt system av omfattande reserestriktioner mellan regioner, där Sverige skulle delas in i olika ”färgzoner” mellan vilka det skulle krävas tillstånd för att resa in och ut, beroende på den lokala smittspridningen.

Lyckligtvis förverkligades aldrig detta auktoritära förslag som ju hade krävt en omfattande och kostnadskrävande offentlig kontrollapparat av ett slag vi aldrig tidigare sett i något demokratiskt land.

Vad vi vet i dag

Vi vet nu att drakoniska åtgärder av detta slag inte fungerat någonstans i världen – inte ens i det auktoritära Kina som inledningsvis drev en sådan hård pandemistrategi.

Vi vet också i dag att större delen av Sveriges befolkning till slut blev smittad, liksom befolkningarna i alla andra länder i världen, oavsett pandemistrategi.

Ironiskt nog hävdade den ständigt ombytlige Joakim Rocklöv, bara någon vecka in i mars, innan covid-19 blev officiellt klassad som en världsomfattande pandemi att de flesta skulle bli smittade och att det därför inte gick att stoppa virusspridningen.

Det var ett påstående som senare skulle visa sig vara en helt korrekt förutsägelse, även om Rocklöv senare kom att byta åsikt och anslöt sig till det snabbt växande alarmistiska lägret som etablerades efter en hårt kritiserad ledarartikel i Dagens Nyheter.

Rocklöv svängde 180 grader

Artikeln signerad av Peter Wolodarski kritiserades för att sprida panik och vissa kallade den populistisk. Ytterligare några månader senare bytte Rocklöv åsikt än en gång och ångrade att han bidrog till att sprida panik och sa sig inte längre stå för allt i de polariserande debattartiklar där han och ”de 22” kritiserade Folkhälsomyndigheten i hårda ordalag.

På bara ett par veckor i mars och april 2020 svängde Rocklöv 180 grader och började plötsligt förespråka drakoniska nedskärningar i syfte att trycka tillbaka virusets framfart.

Debattörer föreslog obskyr pandemistrategi

Tillsammans med bland andra professorn i matematisk statistik Olle Häggström lade Rocklöv i april 2020 fram ett förslag till ny pandemistrategi som kallades ”hammaren och dansen” i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Detta var en helt ny och oprövad pandemistrategi som hade föreslagits av en så kallad influencer i Bay Area i Kalifornien vid namn Tomas Pueyo i en nättidskrift som heter ”Medium” i form av ett blogginlägg utan någon som helst sakkunnig granskning.

Pueyos inlägg publicerades den 19 mars 2020 med titeln ”The Hammer and the Dance” och fick ett enormt genomslag över hela världen, med miljontals nedladdningar på kort tid.

Några dagar tidigare hade Pueyo – som inte hade någon utbildning eller expertkunskap i vare sig smittskydd, epidemiologi eller medicin utan jobbade inom IT-sektorn – ett annat inlägg i Medium med titeln ”Coronavirus – why you must act now”. Dessa båda inlägg, som bara avspeglade Pueyos subjektiva tyckande, blev virala och fick enormt genomslag globalt och stärkte de politiker som ville genomföra drakoniska nedstängningar. Häpnadsväckande nog var det först långt i efterhand som Pueyo’s meriter och argument kritiskt granskades.

Noterbart är att professorerna Rocklövs och Häggströms debattinlägg i DN var närmast en blåkopia på Pueyos förslag och debattinlägg i Medium. De använde till och med samma namn i svensk översättning på den pandemistrategi som aldrig tidigare prövats och som i dag ingen pratar om (av goda skäl).

Rocklövs och Häggströms debattinlägg blev följaktligen kritiserat och det påpekades korrekt att deras USA-importerade strategiförslag byggde på ett blogginlägg av en allmän tyckare utan expertkunskap om smittskydd.

I dag finns det inte längre någon som förespråkar ”hammaren och dansen” eller ens vet vad termen syftar på. Strategin var en ren skrivbordsprodukt. Den stora frågan är hur det kom sig att flera högt vetenskapligt meriterade professorer så okritiskt kunde importera en idé som inte var vetenskapligt förankrad, som hade föreslagits av influencer (utan någon expertkunskap) och som publicerades i form av ett icke-sakkunniggranskat blogginlägg.

Många osakliga inlägg i pandemidebatten

Fem år efter pandemin finns det alltså många goda anledningar att kritiskt granska akademikers och forskares offentliga ställningstagande i debatten. En sådan kritisk granskning bör inte bara riktas mot de med specialkunskaper inom epidemiologi och smittskydd och deras förhastade uttalanden, utan även de många andra som saknade specialkunskaper men som glatt kastade sig in i debatten och riktade frän, tvärsäker och ofta osaklig kritik mot Folkhälsomyndigheten.

Till den skaran hör bland andra statsvetaren Gina Gustafsson och nationalekonomen Lars Calmfors. Den sistnämnde hamnade för övrigt på samma politiska sida som Sverigedemokraterna när han krävde Anders Tegnells avgång. Vad nu en nationalekonom har att säga om hur ett effektivt smittskydd bör utformas, ja, det kan man verkligen undra.

Vad föranledde de många tvärsäkra yttranden som fälldes? Hur kunde så många namnkunniga debattörer med minimala kunskaper om pandemier, smittskydd och epidemiologi vara så säkra på sin sak och visa sig få så fel i sin kritik mot Folkhälsomyndigheten och pandemistrategin?

Gina Gustavsson var snabbt ute i pandemins tidiga skede med ett par artiklar i internationella medier som Guardian och Washington Post .

Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen

Gustavsson påstod att Sveriges pandemistrategi, med dess frånvaro av hårda nedstängningar, förklarades av unken svensk nationalism och svensk exceptionalism. Efter dessa anmärkningsvärda påståenden belönades Gustavsson genom att rekryteras som ny kolumnist till Dagens Nyheters ledarsida av dess chefredaktör Peter Wolodarski.

DN hårdexploaterade som bekant under en stor del av pandemin rädslan för smittan. Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen i Stockholm med dess ständigt närvarande dödsångest?

När väl Gustavsson fått sin plattform på DN:s ledarsida skruvade hon upp tonläget ytterligare och publicerade en strid ström av förutsägbara ledarkolumner där hon hårt drev tesen om den påstått katastrofala svenska pandemihanteringen.

När Gustavsson möttes av kritik, svarade hon med att jämföra pandemidebatten och det allmänna tonläget i Sverige med diktaturen i DDR och filmen ”De andras liv”. En film som handlar om hur östtyska säkerhetstjänsten Stasi avlyssnade sina egna medborgare i en repressiv diktatur.

Gustavssons häpnadsväckande och groteska jämförelse upprepades sedan av Staffan Dopping i den borgerliga tidskriften ”Kvartal”.

I stället för att sakligt bemöta kritiken mot deras överdrivna påståenden om pandemihanteringen valde alltså både Gustavsson och Dopping att dra yttrandefrihetskortet och utmåla sina egna åsikter som undertryckta i debatten.  

Författaren och den liberala debattören Göran Rosenberg publicerade flera anmärkningsvärt hårda och tvärsäkra kolumner. Rosenberg kopplade till och med ihop Folkhälsomyndigheten och den svenska pandemihanteringen med tvångssteriliseringarna och eugeniken i Sverige under 1900-talet.

Rosenberg antydde alltså att Folkhälsomyndigheten mer eller mindre medvetet offrade svagare människor under pandemin, i utilitarismens namn.

Liknande teser drevs av den katolske borgerliga debattören Lapo Lappin från Uppsala som driver podden ”Metafysiska Laboratoriet” och som utsett filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som den ondsinta hjärnan bakom den svenska utilitarismen. Tännsjö representerar i detta katolska kristna narrativ en värdenihilistisk filosofi som påstås vara officiell svensk statsideologi och som styr prioriteringar inom sjukvården. 

Här kan man komma med den kritiska invändningen att så länge resurserna till vården är begränsade – vilket de sannolikt kommer att vara för en överskådlig tid framöver och i alla fall så länge nuvarande marknadsliberala lågskattepolitik bedrivs – så kommer sjukvården alltid att behöva prioritera olika grupper. Att då som Rosenberg, Lappin och Gustavsson beklaga sig över detta eller att lyfta fram det etiska dilemmat med det så kallade spårvagnsproblemet illustrerar mest hyckleriet hos dessa borgerliga debattörer.

Om Gustavsson och andra borgerliga debattörer menade allvar med sin kritik av prioriteringar i sjukvården borde de inte rösta på partier som står för lågskattepolitik och nedskärningar av offentlig verksamhet.

Högerns exploatering av gammalt sossehat

Att borgerliga medier som Kvartal och Bulletin så hårt kritiserade den svenska pandemistrategin är egentligen inte så konstigt: Sverige styrdes mellan 2018 och 2021 av en rödgrön koalition bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Borgerliga debattörer kunde därför tacksamt exploatera gammalt sossehat och fokusera på den välfärdsstat som de alltid ifrågasatt i grunden och som de associerar med socialdemokratin.

Den i massmediala sammanhang lätt tafatte statsepidemiologen Anders Tegnell blev en symbol i det borgerliga narrativet om den usla svenska offentliga sjukvården som man vill avskaffa eller privatisera.

Därför var den borgerliga populistiska kritiken från Rosenberg, Lappin och Gustavsson inte oväntad, utan logisk med tanke på deras ideologiska utgångspunkter i narrativet om en stelnad och ineffektiv statlig sjukvård i behov av liberala marknadsreformer.

Även Sverigedemokraternas populistiska kritik av den svenska pandemistrategin ska ses i ljuset av deras ideologiska agenda att avveckla den förhatliga ”sossestaten”. Vi såg alltså en stärkt ideologisk allians mellan borgerlighetens liberala, värde- och nationalkonservativa falanger.

De enades i fördömandet av Folkhälsomyndigheten, Anders Tegnell och den socialdemokratiskt ledda regeringen. De hårda attackerna på Sveriges pandemistrategi från höger byggde aldrig på något starkt vetenskapligt underlag, utan avspeglade framför allt en ideologisk offensiv mot socialdemokratin.

Tvärsäkra vänsterdebattörer

Lite mer överraskande var att även flera debattörer med vänsterbeteckning uttryckte liknande hård och tvärsäker kritik mot den svenska pandemistrategin.

Kritiken från vänster kom sällan från den traditionella marxistiska och socialistiska vänstern (i den mån den finns kvar), utan framför allt från olika identitetspolitiskt influerade vänsterströmningar närstående Feministiskt Initiativ (i dag Feministerna).

Vänsterkritiken kan sammanfattas som följande: Sveriges pandemistrategi var i grunden marknadsliberal eller rentav libertariansk. Regeringen och Folkhälsomyndigheten offrade medvetet offrade svagare grupper, som sjuka och äldre i stället för att genomföra nödvändiga nedstängningar och ordinera obligatoriska munskydd.

Dock är dessa påståenden att hårda nedstängningar och munskydd skulle ha kunnat rädda många människors liv mycket tveksamt med tanke på dagens kunskapsläge, pandemiutfallet och Sveriges mycket låga överdödlighet.

Enligt vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi skulle alltså regeringen och Folkhälsomyndigheten medvetet ha offrat människors liv som del av en cynisk libertariansk strategi där ekonomin prioriterades högre än människors hälsa och liv.

Denna i mitt tycke ytliga och svagt vetenskapligt förankrade vänsterkritik har framförts bland annat i tidningen ”Flamman” samt i den amerikanska marxistiska tidskriften ”Jacobin”. Detta narrativ har dock mötts av välformulerad kritik från vänster av Daniel Johansson.

Med få undantag tycks vänsterkritiken mot den svenska pandemistrategin framförallt komma från priviligierade akademiker och universitetsanställda, som med sina flexibla arbetstider kraftigt underskattar både svårigheterna med stora samhällsnedstängningar och de sociala konsekvenser som drabbar arbetarklassen och unga som befinner sig mitt i sin utbildning.

I dag vet vi att nedstängningar av hela samhällen fick stora negativa konsekvenser för människors hälsa och utbildning, framför allt i det globala Syd. De sociala kostnaderna som stora samhällsnedstängningar medför tycks dock vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi ännu inte ha erkänt.

Tre slutsatser från pandemidebatten

Vilka generella slutsatser kan vi då dra från den numera avsomnade pandemidebatten i Sverige efter att ett halvt decennium har gått? Jag menar att det finns tre slutsatser vi kan ta med oss inför nästa pandemi.

Var skeptisk!

För det första: var skeptisk mot akademiker, forskare och självutnämnda experter som ger sig in i den politiska debatten och uttalar sig i policyfrågor som ligger långt utanför deras kompetensområden.

I dessa dagar när vetenskaplig forskning utsätts för hårda attacker från höger måste vi givetvis stå upp för forskningen och försvara den akademiska friheten.

Det innebär dock inte att vi okritiskt måste acceptera allt vad enskilda forskare – eller ens grupper av forskare – hävdar i debattartiklar och inlägg i sociala medier. Balansgången mellan vetenskapsförakt å ena sidan och ”scientism” och auktoritetstro å andra sidan är svår, men vi måste vara medvetna om att denna balansgång alltid kommer att finnas.

Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020

Det var för övrigt förbluffande under pandemidebatten att se så många av mina forskarkollegor inom samhällsvetenskap och humaniora som normalt är mycket kritiska mot övertro på vetenskap (eller ”positivism” som är ett vanligt skällsord från dessa kretsar) fullständigt okritiskt dela inlägg i sociala medier från svagt underbyggda studier om munskydd eller icke-sakkunniggranskade debattartiklar.

Det var handlade om debattartiklar som ofta på svaga grunder påstod att munskydd och drakoniska nedstängningar kunde stoppa smittspridningen, vilket vi idag vet inte gick.

Det många av mina forskarkollegor, som deltog mer eller mindre aktivt i pandemidebatten, saknade var den epistemiska ödmjukhet som ekonomiprofessorn Erik Angner efterlyste i ett tidigt stadium av pandemin.

I backspegeln kan vi konstatera att många av debattinläggen och påståendena om pandemiutvecklingen snabbt blev inaktuella. Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020, som Tegnell och Giesecke upprepade gånger påpekade.  

Vänsterns analytiska förmåga bör förbättras

För det andra: vänstern måste bli bättre på kritisk analys och lära sig att bättre förstå och tolka statistik, naturvetenskaplig och medicinsk forskning. En stor del av pandemidebatten – kanske i synnerhet från vänster – drevs av känslor och de kritiska analyserna saknades alltför ofta.

Förespråkandet av munskydd och hårda nedstängningar för att stoppa smittspridningen – som många vänsterkritiker gjorde – blev mer en form av godhetssignalering snarare än argument byggda på någon stark evidens för effektiviteten av sådana åtgärder.

Vi vet i dag att effekterna av munskydd och drakoniska samhällsnedstängningar var blygsamma, ibland obefintliga och i vissa fall direkt negativa.

Detta påpekade många av oss redan tidigt under pandemin, men vi blev ofta bryskt avfärdade i det hysteriska stämningsläge som rådde under våren 2020 då känslorna tog överhanden.

Andra direkt missvisande påståenden som spreds av vänsterdebattörer var nationella stereotyper om Japan och Sverige vars ”exceptionalism” påstods förklara dessa länders avsaknad av hårda restriktioner samt rena ”fake news” om att svenska kommuner förbjöd munskydd.

Restriktioner stoppar inte en pandemi

För det tredje: när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar. Aldrig tidigare i världshistorien har mänskligheten lyckats stoppa en pandemi med restriktioner, och det kommer heller aldrig att lyckas i framtiden.

Pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet som hejdar smittspridningen. Historiskt har detta tillstånd nåtts genom en kombination av naturlig smittspridning och vaccinering. Sjukdomar – nya och gamla – kommer alltid att finnas med oss.

Drömmen om en värld där ingen människa någonsin kommer att dö i någon pandemi är en utopi som aldrig kommer att förverkligas.

Vad kan göras?

Vi måste i stället fokusera på vad vi faktiskt kan göra, som att minimera riskerna för att nya pandemier uppstår och förbereda oss bättre inför framtiden. Mycket av detta borde vara självklar och klassisk socialistisk politik och miljöpolitik med vänsterprofil: minska avskogningen och miljöförstöringen, avveckla stora djurfabriker och djurmarknader och motarbeta stora monokulturer som ökar riskerna för zoonoser som utvecklas till nya pandemier.

Andra viktiga politiska verktyg är att rusta upp sjukvård, hälsovård och äldreomsorg, motarbeta privatiseringar av offentlig vård och omsorg, satsa på medicinsk forskning, samt utveckla nationell och internationell produktion av vaccin.

Borgerligheten har andra prioriteringar

Internationellt vaccinbistånd och avvecklande av nu rådande patentregler på både vaccin och andra läkemedel är andra viktiga vänsterpolitiska socialistiska krav med udden riktad mot den privata läkemedelsindustrins vinstintressen.

Dessa åtgärder lär knappast de liberala och konservativa kritikerna av Sveriges pandemistrategi instämma i. Borgerligheten kommer alltid att prioritera låga skatter och de kommer aldrig att vara intresserade av stora offentliga satsningar på sjukvård, forskning, internationellt bistånd eller samarbeten som hotar de privata vinstintressena. 

The post Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra? first appeared on Opulens.

PROGNOS. Smittspridningen måste bli lägre om teatrar och biografer ska kunna öppna för fler i mitten på april, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell. Han tror inte heller att festivalerna kan räkna med en större publik i sommar.

The post Tegnell tror inte på stor festivalpublik first appeared on Opulens.

VARDAGSLIV. Ingen människa har någonsin sett en enhörning. Utom jag. Den betar utanför mitt fönster just nu! Ingen människa påstås heller veta vad göra nu i coronatider. Men jag vet. Jag är ett virus. Sitter dock stilla i båten av rädsla för hatiska brev och hot. Undrar vad Tegnell tycker där i sin bepansrade säng?

Här läser vi Södergran och Sjöberg. Vissa om våra klor. Här letar vi efter ulliga sibiriska mammutar. Här kommer kvinnorna in med sina blöta tidningar. Ehuru dock. Ingen människa sedan homo erectus har som Mats på Rapport lyckats lösa de trassliga trasslen. Utom jag. Den gordiska knuten här i Hälleviksstrand är en stängd kiosk och en öde pub. Ändå.

Ändå vet vi alla här hur långt avståndet till Södertörn är, och därför vilka vi är. Själv har jag horn och en penna i käften. För att skriva den sista bok som kommer att inhösta Augustpriset. Allt detta är sant. Dock är det inte Sant.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Allt detta är sant first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Vi svenska journalister måste våga lyssna till kritiska röster och ifrågasätta konsensus medan en fråga ännu är het.” Lisa Bjurwald är kritisk till den inhemska mediebevakningen av myndigheternas pandemibekämpning.

Sveriges pandemistrategi har gått stick i stäv med både vetenskap och omvärldens val att aktivt skydda sina medborgare. Tyvärr har också vår coronajournalistik stuckit ut. Regeringen skyller ifrån sig pandemiansvaret på regionerna. Folkhälsomyndigheten skyller på invandrarna (utan motfrågor från intervjuaren). Det är inte bara Kalle och Musse som undrar vem det är som kör denna december. Ändå är det främst en handfull debattörer och ledarskribenter, som Opulens Sofia Nerbrand, som utkrävt ansvar från makthavarna.

The post Svensk coronajournalistik sticker ut first appeared on Opulens.

KONST. Channa Bankier fortsätter att formulera sina känslor inför den pågående pandemin och den svenska coronastrategin.

Financial Times: Sverige har högst ökningstakt  i Europa vad det gäller inläggningar av coronasjuka på sjukhus.

Statsepidemiolog Anders Tegnell till samma tidning: Den höga smittspridningen är ”oroande” men tillägger att det fortfarande finns många platser kvar på svenska intensivvårdsavdelningar.

Det går bra för Sverige…

DET FINNS MÅNGA PLATSER KVAR …

The post Vrede och vanmakt first appeared on Opulens.

RESTRIKTIONER. “De som tidigare har undvikit att delta i fester, bör fortsätta med det, och de får inte heller arrangera de fester som de inte tänker gå på.” Lisa Bjurwald reder ut vår ledare Tegnells nya påbud.

Varmt välkomna till höstens 128:e presskonferens hos Folkhälsomyndigheten om coronapandemin! Först ett antal nyheter. Vår ledare Anders Tegnell har officiellt klassat covid-19-viruset som ett så kallat Kategori Ö-virus. Ö som i övergångsställe. Alltså: Ledare Tegnell bedömer farlighetsgraden att vara likställd med att gå över ett sådant. Eftersom närmare 6 000 svenskar nu avlidit i covid kommer Trafikverket från och med den 1 november att hålla dagliga presskonferenser om hur vi ska hantera hotet från landets övergångsställen. Bland annat kommer särskilda övergångsvärdar (“Herr Gårman”) att inrättas. Tillsammans kommer vi dock att hålla i och hålla ut. En hundraprocentig tillit till staten, förlåt, till varandra, är som ni vet Sveriges främsta vapen mot alla typer av kriser.

The post En lektion i kommunikation first appeared on Opulens.

GLASHUS. Anders Tegnell har kritiserat andra länders hårdare åtgärder mot coronaspridningen. Något som fått Carl Bildt att ilskna till och uppmana regeringen att sätta munkavel på den “arroganta” statsepidemiologen.

The post Kent Wisti om Carl Bildt first appeared on Opulens.