KOMPETENT. Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara, skriver Thomas Wihlman.

Taube med West Of Eden
Label: West Of Music

När det kommer en ny skiva i minuten, typ, och det är sjuhundratolv artister som slåss om att ses och höras är det skönt att tänka – jag ger f-n i det. Jag lyssnar på nygammalt i stället. Ta de där West of Eden som gammaltolkar Evert Taube (Taube who, Sven-Evert, Sven-Bertil?) som om de, gruppen alltså, vore sysslingar till The Dubliners.

Tänk att det svenskaste kan vara så nationellt. Vi gör en kärleksfull uppdatering säger West of Eden. Vi låter visor och valser möta jiggar och reelar. Ja, så kan man göra, ja.

West of Edens långvariga närvaro på irländska/keltiska musikscener och ett frekvent antal fullängdsalbum antyder dels att det finns en efterfrågan på denna genre, dels att de gör något bra. Det är vad jag tror. Vi behöver alla lite “The Irish Rover”, “Whiskey in the Jar” och “Galway Girl”.

Frågan är dock om vi behöver Taube på irländska. Här svävar jag på målet. Jag tycker att man ska vrida och vända på våra gamla klassiker, förnyelsen är innovationens moder. Och albumet Taube (fantasifull titel, va?) är enligt bandet egen utsaga lagom respektlöst.

När jag lyssnar på de kompetenta tolkningarna så noterar jag att jag gillar Jenny Schaubs röst som bär högt över fiolen, gitarrerna, dragspelet och banjon. Men – det känns lite för lite respektlöst, blev det lite för lagom? Lite för lite vågat. Lite för lite irländskt, lite för mycket kvardröjande tradition.

Ett trevligt album är det förvisso. Men, min poäng är att det finns så mycket energi och tempo i Taubes musik att det skulle kunna framkalla jubel på en pub i Dundalk, medan vi här får nöja oss med turistblandningen på The Liffey i Stockholms Gamla Stan.

Och är det inte lite fegt att göra Taubes Inbjudan till Bohuslän rent instrumentell, när så många uppskattar Öbarnas klangfulla, dragspeliga tolkning? Kolla antalet Spotifyspins så får ni se. Var det inte förresten de som stod i ett gathörn i Limerick och spelade just denna Taubemelodi?

Jag tror att Jenny Schaubs och Martin Schaubs röster skulle kunna bära West of Eden till en annan och mer spännande tolkning. Spåren “Västanvind”, “Möte i monsunen”, “Karl Alfred och Ellinor”, i mitt tycke albumets bästa, speglar mer än Inbjudan till Bohuslän hur jag tänker.

Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara.

The post Trevligt, kompetent, välljudande men inte utmanande first appeared on Opulens.

KARRIÄR. “Både den socialdemokratiska och den liberala självbilden utgår från föreställningen om ett system som gör det möjligt för de bästa att ta sig fram, oavsett bakgrund och förutsättningar”, skriver Lars Anders Johansson.

Meritokratin är en central del i den svenska självbilden. Det gäller inte minst i kulturlivet där alla vill ge sken av att ha tagit sig fram på egna meriter, också de som fötts rakt in i kultureliten.

The post Myten om meritokratin first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter vänder sig till en nationalskald i denna oroliga tid och lyckas få ett möte med den framlidne visdiktaren på Gyldene Freden. Det blir ett samtal om reklam och produktplaceringar. Slutsatsen är att Evert Taube egentligen var en reklamkille.

Vad vet vi egentligen om nationalskalden Evert Taube? Var han modernist? Popkonstnär? Är vi säkra på att han inte var en mörkrets furste, speedwayförare eller heavy metal artist?  Vi tror oss veta att han inte gjorde reklam för the brand with three stripes.

Finns det nån gömd produktplacering hos Evert Taube? Hade kommersialismen redan haft sitt genomslag med de andra ismerna på 1900-talet när han komponerade? Änglamark är väl varumärket han besjunger. Eller är det tvärtom?

Jag beslutar mig för att med Balladen om Ernst Georg Johansson i bagaget undersöka sambandet mellan upphovsman, text och reklam. Jag stämmer möte med en framliden gestalt ur historiens skuggor på restaurang Gyldene Freden, i Gamla Stan, Stockholm, för att få veta.

Evert Taube iklädd bredrutig kavaj, Adidas-byxor (förvånad), linnehalsduk och den obligatoriska svarta baskern gör intryck av fransk stafflikonstnär insprungen till vår tid. Han har ställt ifrån sig lutan intill bordet när jag börjar intervjun.

I anslaget till din Balladen om Ernst Georg Johansson finner vi ett romantiskt Buenos Aires med sjömansbarer, eukalyptusträd, doften av majs och kajer lagda med sten från Bohuslän. Du talar om skrov och master på södra stranden där du gick i land. Men i bilder från 1936 ser vi en tungt trafikerad stad med skyskrapor, män i dubbelknäppta kostymer och bredbrättade hattar. I en kraftigt expanderade storstad med hög puls och en tunnelbana anlagd 1913 får vi en västerländsk känsla, som av till exempel Chicago. Hur tänkte du när du skrev texten?

Evert lutar handen mot hakan och uttrycker nogsamt: Jag ville bygga upp en miljöbeskrivning för Ernst Georg. Associera honom till ett agrart jordbrukssamhälle i Sverige. Långt ifrån den modernitet Buenos Aires ägde.

Du sjunger om sten från Bohuslän. Finns det någon koppling mellan dig och familjen Kullgren från Uddevalla, Granit AB från Lysekil och Hunnebostrand?

– Min ambition var att ge kraft åt den arbetarromantik som rådde i Sverige då. Det gjorde jag genom att ge sången en mer jordad igenkännbar prägel för gemene man. En berättelse om den fria mannen som reder sig själv.

Var inte Ernst Georg Johansson från Uddevalla en känd reklamman på den tiden? frågar jag.

Vispoeten rycker till, som om jag uttalat en väl förborgad hemlighet, men svarar ändå stoiskt: Nej, inte alls. Att vara så långt hemifrån och träffa en annan svensk kändes tryggt. Han var hästskötare på en cirkus. Vi träffades på en bar, spelade kort och drack, hade en del bus för oss. Men han hade ett satans temperament.

Du talar om vin, fruntimmer och sång, livet på barerna som något exotiskt. Ofta spännande och romantiskt?

– Jag såg förfallet, misären och dansen på bakgatorna, svarar Evert. Kvinnor som bjöd ut sina tjänster. Men mina pengar började ta slut och Johansson fick sparken. Ingen ville längre sätta sponsormärken på honom. En dag slängde vi glasen i golvet och gav oss av till häst på de stora vidderna. Osynliga reklamvimplar fladdrade efter oss i den varma sandvinden.

Var det inte finansmarknaden som tog knäcken av reklammannen Ernst Georg Johansson i balladen? försöker jag igen.

Trubaduren får en hostattack samtidigt som han sätter snapsen i halsen: Jag har för helvete aldrig påstått att Georg sysslade med reklam. Det har du fått om bakfoten, ditt förbaskade pucko. Georg tog mig med till jobbet som cowboy i estácion la posta utanför Buenos Aires.  Efter fem dagar träffade jag en kvinna.[…] Hon lockade mig, men visade sig vara gift. Hennes man, Gonzales, kom hem och utmanade mig på duell. Min käre vän sprang emellan och fick olyckligt dolken i hjärtat. Den var avsedd för mig. Då skrev jag sången, men Georg …

Evert Taube, den historiske gästen på Gyldene Freden reser sig plötsligt, lämnar intervjun och restaurangen utan ett ord. Uppenbart irriterad och upprörd över att fogas till reklam. Jag betalar notan och ögnar igenom mina anteckningar.

I min slutsats finns ingen erkänd sponsring eller produktplacering i Evert Taubes Balladen om Ernst Georg Johansson.  Men att granit från Bohuslän omtalas i texten gör ändå Evert till en ”reklamkille” i den tidens musikvärld. Kopplingar finns till familjen Kullgren och Granit AB.

The post Evert Taube – produktplaceringarnas mästare first appeared on Opulens.

VISA. Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Det är stort, skriver Bo Bjelvehammar.

Svenska Låtar av Willemark/Knutsson/Öberg
Playing with music

Den svenska visskatten har en glans, i den finns juveler, som ligger nära i tiden, men många gånger ett stycke bort, särskilt när det gäller visor, som bygger på uppteckningar och traditioner. Låtar, som ofta har haft anknytningar till särskilda sammanhang och uttalade kontexter.

Trion Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg har nu tagit sig an ett tiotal kompositioner, gett dem en personlig tolkning, både vilt och brett, liksom skört och mera subtilt.

Lena Willemark är redan legendarisk inom folkmusiken, hon är riksspelman och vårdar sitt älvdalsmål, liksom kulningen, som musikform, lockropen i fäbodskulturen, som genom henne fått en renässans. Passande nog med sina rötter i Evertsberg kunde hon höras på prins Gabriels dop. Lena Willemark är ständigt på väg mot nya musikaliska erövringar, hon söker dem i nya samarbeten och nya spelkonstellationer. Hon är dessutom hedersdoktor vid Högskolan i Dalarna.

Jonas Knutsson på saxofoner har samma musikaliska hemvist som Lena Willemark, i folkmusiken och jazzen, han arbetar gärna med olika samarbetspartners, det kan var från Elise Einarsdotter till Ale Möller och Nils Landgren. Barytonsaxofonen har blivit en viktig del i hans musikaliska uttryck. Han arbetar både med nya kompositioner och bearbetningar av äldre musik.

Mats Öberg på klaviatur och munspel är en multiartist, en gränsöverskridare bortom mått och tumstock. Öberg har spelat med många, allt från Frank Zappa till Carola. Han känner en total frihet i sitt närmande till musiken, det har gjort honom till en av vårt lands främsta improvisationsmusiker. Det finns i hans aktion en obändig nyfikenhet och en påtaglig utforskningsiver.

Registret på albumet är omfattande och variationsrikt, från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk till Eva Dahlgren och Ola Magnell. Det är en variationsvidd när det gäller känslor, från lågmälda, spröda, närmast magiska klanger från dalar till högljudda bergsrop.

Det är en trio, som känner varandra väl, de är lyhörda och sällsynt samspelta, ingen breder ut sig på den andres bekostnad, alla tre får utrymme och plats. Varje röst har en egen karaktär och ett eget musikaliskt klangspråk. I allt vilar en tillit och en trygghet. Ingen av de tre känner av några begränsningar eller tar hänsyn till genrebarrikader, de är fria, nyfikna och självständiga. De närmar sig varje musikstycke med respekt, lekfullhet och lätthet, men de söker även verkets ursprungliga avsikter.

Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Detta är ett exempel på musik under utveckling. Det är stort.

Jag fastnar särskilt för det sista spåret med Ola Magnells låt “Nu faller mörkret”, med en vidunderligt vacker text och ordslingor som dessa.

”Nu faller daggen, nu vilar vattnen
än hör jag knastret
av steg i ditt grus.”

The post Gränsöverskridande och lekfullt album first appeared on Opulens.

NY VÄG. Håkan Hellström övergav gubbrocken och arenaaspirationerna. Han beträder nu en helt annan väg än har varit på tidigare, och det låter bättre än på länge, enligt vår recensent Andreas Eriksson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Illusioner av Håkan Hellström
Tro och tvivel/Woah Dad!/Warner.

Efter förra albumet kändes det rimligt att Håkan Hellström skulle göra något helt nytt. Inte för att Du gamla du fria (2016) var ett dåligt album. Det var det inte. Men det föll inte mig i smaken. Att en artist prövar nya vägar är bra, och så även Håkan. Det är naturligt att det tar en stund innan man hittar rätt. Kreativ förstörelse är centralt, även för musiker. Allt vi hör nu är bekant, men ändå så annorlunda. På flera sätt har Håkan aldrig varit så långt ifrån Broder Daniels svärta där han började. Men han har heller aldrig varit så avlägsen från den popmusik som gjorde honom folkkär.

Illusioner är en pompös balladsamling som för oss till något han bara snuddat vid tidigare. Den energiska popen och de drivande gitarrerna är borta. Hela plattan är inspelad tillsammans med Göteborgs symfoniorkester och nästan alla låtar är skrivna tillsammans med parhästen Björn Olsson. De präglas av den skakiga men genuina röst vi hört i moderna klassiker som Sång i buss på villovägar 2007, När lyktorna tänds och redan så tidigt som i Det är så jag säger det.

”Vänta tills våren”, som också släpptes som singel ett par veckor före albumet, är en briljant parafras på den tidige Bob Dylan. Både musikaliskt och textmässigt är det något av en svensk take på ”Desolation Row”, packad med lekfulla bibelreferenser och fulrim. Håkan är trött på hatet från Stockholm och är en ”trollkarl utan framtid”. Den gode Hellström rullar ut från huvudstaden, hamnar på villovägar i himlen innan han slutligen återvänder till Göteborg. Han sjunger släpigt som Plura Jonsson, mer än han någonsin gjort.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ett problem är att allt låter lite enahanda. Även om det är vackert. Serenader till kärleken samsas med episka hyllningar till livet. Stundtals låter det mer som ett filmsoundtrack än något annat. ”I dina armar” med sitt tillhörande interlude är ett stilfullt intro till vad som komma skall, men inget så mycket mer.

”Båda sidor nu” är en nyinspelad version av Joni Mitchells tidigare översätta ”Both sides now” och sticker ut som ett funkigt och något annorlunda spår. Håkans version är tiotusen bättre gånger än originalet. ”Tro på livet” är tillsammans med ”Sjung högre” de kanske starkaste låtarna, såväl musikaliskt som textmässigt. Storslagna stråkar och blåsinstrument får ge toner till ett återkommande tema i den hellströmska lyriken; att fortsätta kämpa när allt verkar gå åt helvete, och att det gömmer sig en väg för alla, någonstans bakom stängslet.

”Mitt hjärta är ett jordskred” är en briljant hyllning till den galenskapen och kärleken, och ger plats till liknelser som ”mitt hjärta är en galen general”. För bra för att vara sant. Om jag hade gillat broderi hade den textraden varit ett givet motiv. Nyårshistorien ”Gott nytt” är en genuint frustrerad och vemodig kärleksvisa av rang. ”I love U stupid” är inte en besvikelse direkt, men något av det märkligaste Håkan gjort hittills. Symfonikernas musik får ge vika för exotiska ljud från djur i djungeln och känns mest som en halvdan James Bond-parodi.

“Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är det viktigaste rent musikaliskt som kommit från Göteborg sen Håkan gjorde “2 steg från Paradise”. Close to home, men med en dödligt allvarlig innebörd för världen utanför.

Nordhemsskolan var min hemvist i tio års tid. Mot alla odds lyckades vår generation. Vid sidan av knivslagsmål, misshandlade lärare och knarkförsäljning i det där mögelskadade slottet fanns vi som tog till vara på vårt utanförskap och formulerade om det till kreativitet och till skapande. Vid sidan av alla som strävande efter konformism fanns vi som kände att vi stod upp för något på riktigt.

De som föddes på 90-talet och gick på Nordhemsskolan har redan börjat erövra världen. De är musiker, konstnärer, komiker, politiker, skribenter och trollkarlar, både bokstavligt och bildligt. Det har inte ens gått tio år sedan de lämnade skuggan av de där nationalromantiska valven för sista gången. Tänk vad de ska åstadkomma framöver. De ska tas på allvar, dödligt allvar.

Det finns de som kommer att kritisera Illusioner för att inte vara ett album bestående av gladpop, Taubehyllningar och droger i mängder. Men de får ursäkta, dessa stockkonservativa kritiker, som avskyr artisters musikaliska utveckling. Att Håkan väljer en ny väg skvallrar snarare om hans bredd, och hans principfasta kreativitet som snuddar på verklig individualism. Ingen hade älskat Dylan om han sjöng gnälliga folkvisor hela dagarna och detsamma gäller för Håkan och den så kallade indiepopen.

Själv har jag aldrig tolkat Håkan Hellström som en renodlad indiemusiker, vad det nu skulle vara. Om den nordiska indiepopen har sina rötter i brittpopen är det värt att ifrågasätta. För avståndet mellan Håkan och The Smith har alltid känts enormt. Jag fick upp ögonen för honom tack vare hängivenheten till den västsvenska vis- och berättartraditionen. Andra har gillat hans kärleksballader, och vissa hans mer renodlade arenarock.

Artister är till för att projicera sig själv och sina föreställningar på, och musik är till för att identifiera sig med. Bara det inte går för långt. När Håkan nu väljer en annan väg är det inte sig själv han tar avsteg från, utan den Håkan Hellström ni vill att han ska vara.

The post Håkan Hellström överraskar first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

Den 12 juni 2017

Kristian,

Solen gassar. Gatustenarna i lärdomsstaden glöder som bocciaklot bakade i Helvetets ugn. Gatorna ligger öde. Inga flanörer vill ge sig ut för att antingen bli stekta av solen eller sönderkokta av hettan. Många, ja de flesta studenter har rest hem eller tagit sig till föräldrarnas flotta sommarhus. Båstad och Bohuslän är ockuperade liksom hela Österlen är invaderat av fint folk från lärdomsstaden. Under en kort tid, som mest ett par månader, är det min stad.

Jag har alltid trivts i denna ödslighet som sommaren kommer med. Ingen trängsel. Inga skrik eller höga röster som försöker övertrumfa varandra i barnsliga utfall. Kaféerna inte längre överfulla av välkammade brats från huvudstaden. Korta köer och en sällsam tystnad om nätterna, dessa ljusa nätter som nyss var fyllda av skrik och skrän och en ogenomtränglig svärta. Men, som sagt, de har tillfälligt lämnat Lund.

Och dessutom, en knapp mil härifrån ligger Östersjön, i regel inbjudande med en lockande lyster.

Idag är vattenytan stilla. Havet ligger blank som en spegel, och av en tillfällighet upptäcker jag – då jag på bryggan står och betraktar en ensam manets kamp – reflekterar anletsdragen: de är lätt förvridna såsom i en absurd skrattspegel. Ingen vind skänker någon svalka. Stiltje råder och havet vattras av små oskönjbara vågor. Då och då blänker vattenspegeln till – på en gång vasst och bedövande vackert.

”Så skimrande var aldrig havet”, som Evert Taube skaldade.

Midsommar närmar sig avsevärt fortare än vad de små grodorna förmår att hoppa.

Svetten rinner i nacke och panna. Sommaren är här. Flugorna trivs. Myggen börjar kläckas. Mängder av maskrosor lyser gult – envist och provokativt – och berättar andra och vildare historier än vad de pedantiskt planterade växterna i trädgårdarna lyckas skapa. Stängsel är aldrig till sin fördel. Inhängningar och staket är och förblir störande, rentutav utmanande. Alltmedan de vilda rosorna förblir en lockelse, ett löfte om en annan ordning – med sina ord på tvären mitt i den skiraste av idyller. Jag tittar på maskrosorna som helt tagit över ett stort fält som klippts ner till en torr och alltmer brun gräsmatta. Maskrosorna ser ut som en aning förvillade och förvildade släktingar till rapsfälten som nyss brann som starkast. Jag tänker hastigt på Göran Tunström vars genombrottstroman – vilken utkom redan 1962 – talande nog hette just Maskrosbollen. Det händer att jag då och då, nästan omedvetet, på fullt allvar förväntar mig att det vilken dag som helst i brevlådan ska dimpa ner ännu en av hans oskrivna romaner.

”Jag har länge levt i den tron att jag – i alla fall rent statistiskt – är den typiske svensken”, skriver Göran Tunström i en krönika i Metallarbetaren, ”resultatet av två huvudströmningar under nittonhundratalets första hälft: den nedåtgående, försvinnande religionens och den uppåtsträvande arbetarrörelsens.”

Göran Tunström är en av de originellaste arbetarförfattarna. Av någon obegriplig anledning nämns han sällan i det sammanhanget. Men med sin bakgrund är han en del av denna bärkraftiga litterära tradition. Att han sökte andra litterära former än sina samtida kollegor och föregångare är inget konstigt. Det är snarare regel än undantag efter proletärromanernas guldålder.

”Min fars hem var en suckarnas boning”, skriver Tunström. ”Min mors en skrattets. Fattigdomen var lika stor i båda hus. Men ljuset föll bara så olika genom deras rutor. Om somrarna cyklade jag de trettio kilometrarna mellan dem, från Billingsfors till Ed, det var som att cykla från skugga till sol. Hos farfar var bristen på framtid i jordelivet mycket påtaglig.”

”Hur annorlunda då i morfars hem, skrattens och de tidiga morgnarnas hus i Billingefors! Morfar spelade fiol. Han var stumfilmspianist i Ordenshuset och i hela sitt liv skyfflade han kol på Fabriken.”

Jag träffade Göran Tunström, mest som ett utslag av slumpens nyckfullhet, ett antal gånger. Och en gång intervjuade jag honom. Hans ansikte blev för varje gång vi sågs alltmer fårat, så som angripet av rost. Ansiktsfärgen var högröd. Det rådde ingen tvekan om att han var märkt av det liv han levt; Guds lille smorde skötebarn stod där mitt i ett söndervittrat folkhem och tvingades inse att förutsättningarna hade ändrats. Ja, förvåning var en del av Göran Tunströms syn på omgivningen. Och döden följde honom som en svart skugga som aldrig brydde sig om hur solen föll. Den gick sina egna vägar. Ty den mörka skuggan hade en egen vilja, och dess ärende förblev detsamma. Efter sin hjärtinfarkt i Lissabon levde Göran Tunström tätt intill sin egen hädanfärd. Denna hemsökelse var orsak till en ständig själslig plåga. Om den hycklade inte Tunström. Men vän med sin väntande död blev han aldrig. Den förblev ett hot: en utmaning han inte ville anta.

Göran Tunströms skratt är svårt att glömma. De dråpliga och inte sällan ganska långa och invecklade anekdoterna, och ibland de rappa infallen, var Göran Tunströms livsluft, där trivdes han som bäst. Genom skrattet förmådde han, ofta med framgång, hålla mörkret stången.

Humorn kvillrade och krängde i hans korta kropp:

”Vad var det Sandra sa, på Sigtunastiftelsen?” skriver Tunström i Under tiden. ”Nu ska du höra! Nu är det Jesus och Maria för hela slanten för mig. Det är inte lätt. Jag ber och ber, fast det verkar inte som det hjälper.

Du får inte ha så bråttom, Sandra, sa jag. Bönhörelse kan ta tid.

Men lite action måste det ju vara, för helvete.”

Tanken drabbar mig med jämna mellanrum. Jag saknar dina brev. Mycket. Du när in i mig. Innerligt hoppas jag att du får ordning på alla lösa sladdar och slår dig ner vid datorn. Du är en av mina mycket få vänner – kanske inte av den dignitet dina dedikationer hävdar: ”Till min ende vän!”

Visst brände Göran Tunström sitt ljus i båda ändarna. Men han var en magiker, Han hade fler ljus än bara ett. Jag tror att han i allra högsta grad var medveten om det. Att han var en ordens magiker stod klart för de flesta – även för honom själv. Berättelserna krävde att bli skrivna. De trängde på med en envetenhet som inte ens den benådade Göran Tunström kunde stå emot. Han var därigenom, på många sätt, en fånge ibland de många och myllrande mysterierna och anekdoterna; gestalter han inte kunde bli fri ifrån på något annat sätt än att med möda och största livfullhet nedteckna deras historier för att sedan skicka ut dem i världen där de fick stå på egna ben och klara sig bäst de mäktade med.

Jag tänker – läser man Göran Tunström idag? Jag vägrar tro att han inte skulle lyckas finna en ny publik i varje generation.

Prästungen och Ökenbrevet. Juloratoriet. Tjuven. Chang Eng.

Av havets vassa och starka ljus måste jag kisa för att kunna se vem som badar och vem som inte kliver i vattnet. Några barn skrattar högt. De leker vilt i vattenbrynet. En mamma sitter på vakt, med spända senor och en påtaglig oro som formar hela hennes kroppshållning. Hon liknar, på ett märkligt sätt, en ettrig nötskrika som ängslas över vad som sker med hennes oskyddade ungar.

Uppe vid glasståndet är kön lång. Glassarna smälter snabbt. Barnaögon tindrar på ett sätt de knappast ens gitter göra på självaste Julafton. Det är en viktig erfarenhet: Underskatta aldrig betydelse av en glass. Till och med du och jag har flera gånger ätit glass tillsammans. Visst gav de kalla strutarna en tillfredssällelse som inte hör varje dag till? Jag envisas med att hålla fast vid denna vardagens sanning.

Nu vill jag smita. Som en redan genomborrad metmask på kroken kränger jag hit och dit. Jag vill fly ifrån vad jag avsett skriva. Var ligger utgången? Att jag tänker på Göran Tunström har även en annan orsak. Jag tar mig friheten att parafrasera honom: ”Det hände i Venedig att en stor blomma slår ut i min bröstkorg. Dess namn är infarkt.” Tunström fick en hjärtattack i Lissabon, jag i Venedig. Hur det förändrar livet får jag kanske tillfälle att skriva om i ett annat brev. Med viss stolthet kan jag ändå säga att jag har åkt ambulansbåt i Venedig, från Palazzo Mocenigo, som Lord Byron hyrde under många år, till ett högst egensinnigt och åldrande sjukhus. Det är nu många år sedan. Men det förändrar livet, och inte minst inställningen till vad man ska göra med den korta tid man har till sitt förfogande här i jordelivet. Det gör dessutom döden till en ständig gäst. Även jag har en kall och stum skugga att tampas med. Han finns där, strax bredvid mig. Alltid.

När jag kom hem lyckades jag via Lord Byrons brevväxlingar konstatera att den lägenhet jag hyrt där hade Lord Byron sina många husdjur. Apor och fåglar, en räv och en varg och flera hundar. Sina hästar hade han dock på Lido där han regelbundet red utmed den långa stranden.

”Flytande likkistor”, så beskriver Lord Byron gondolerna. Jag minns att den tanken for genom huvudet när den snabba båtens ambulanssirener ylade sin blasfemiska sång längs med Canal Grande.

Gässen vaggar lugnt. I år är de ovanligt många, främst kanadagäss. De äter och äter, och sedan låter de vad de nyss åt släppas ut från andra sidan gåskroppen och det lägger sig i mängder på gräsmattan och den lilla stranden. Alla badare vandrar genom deras lämningar, träck vid träck.

Ändå. Detta är en av sommarens vackraste dagar. Men först och främst är det min stund på jorden. Och din.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Vår tid på jorden first appeared on Opulens.