SPRÄNGKRAFT. “Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen”, skriver Carsten Palmer Schale.

I det att uppfatta eller uppleva något som självklart ligger en form av ofrihet. Till det självklara finns det, eller ser man, inget alternativ. Det självklara har jag inte valt, det har valt mig. Tanken på att det man ser som självklart bara är självklart om man ser det utifrån ett visst perspektiv är omöjlig. Att det självklara är självklart är självklart självklart. När man kan se att det som jag ser som självklart inte självklart är självklart sett ur ett annat perspektiv, ja då är det inte längre självklart.

Då inser jag att världen inte måste förstås eller vara på ett visst sätt, utan att den både kan förstås och skulle kunna vara annorlunda. Då finns det valmöjligheter. Och där det finns valmöjligheter finns det också ett embryo till frihet.

Det självklara är alltså en fråga om perspektiv och perspektivlöshet. Omvänt är ett perspektiv (och en viss form av perspektivlöshet) självklart när vi väl valt det. Positivismen är sålunda ett självklart perspektiv inom stora delar av den (åtminstone klassiska) naturvetenskapen och i vardagen. Omvänt är hermeneutiken för många samhällsvetare och humanister ett självklart perspektiv, eftersom detta perspektiv inte bara tillåter utan därtill uppmuntrar tanken att världen aldrig är något i sig – utan bara låter sig ses som något.

För positivisten (och vardagsmänniskan) är mångtydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till kaos. För hermeneutiker (och många konstnärer) är i stället entydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till förstening.

Positivistens strävan efter att avbilda verkligheten så som den faktiskt är, framstår i ett hermeneutiskt perspektiv som lika fruktlös som den realistiska målarens inom konsten. Det finns ingen verklighet som är oberoende av människan, hennes seende, språk och tolkningar. Åtminstone ingen värld att tala om. Hela den klassiska naturvetenskapen är inbäddad i en mycket speciell metod. Fiktionslitteraturen i en helt annan. Religionen och mystiken åter ett diametralt eget sätt att uppleva. Däremellan ryms världens aspekter.

Ytligt sett kan det naturligtvis tyckas vara en begränsning att det inte finns någon position utifrån vilken tillvaron kan betraktas på ett objektivt, distanserat och entydigt sätt. Men djupast sett ligger en väsentlig del av människans frihet i just denna ytliga begränsning. De möjliga perspektiven är otaliga. Likaså de tillfällen då olika perspektiv och människor kan mötas. Världen är sålunda långt ifrån uttömd eller färdigskapad.

Vilket är självklart.

Viktigt att hålla i minnet här, är emellertid, för det första, att vi talar om människor. För det andra att mycket nyttigt har åstadkommits inom ramen för ett mer eller mindre stängt perspektiv. För det tredje att till och med samma människa ibland kan förflytta sig mellan perspektiv. Också i kvalificerad bemärkelse. Betänk exempelvis bara hur Wittgenstein resonerar som ung, äldre och ännu äldre.

Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv.

I den dagsaktuella debatten, om exempelvis klimatet eller coronapandemin, eller om socialt konstruerade könsroller och den klassiska nationalekonomins homo economicus, beaktas detta väldigt sällan. Att perspektiven kan variera högst betydligt, och att vad som kommer ut ur de olika perspektiven mycket väl kan vara inskränkt självklara allihop. Men bara inskränkt. Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv. Så att vi blir blinda. Då har det självklara överträtt en sorts tröskel till det prekära.

Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen. I sin förtätade och komplicerat enkla form kan den många gånger på ett överraskande sätt problematisera och tydliggöra, vända upp och ner och synliggöra, förvilla och förlösa, förvända och förändra.

Den polske författaren Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) har just i detta syfte formulerat en lång rad aforismer med stark effekt. Andra aforistiker med samma tyngd är naturligtvis Nietzsche, Alexander Weiss och (ställvis) Ekelund. Lec förefaller mig emellertid i det sammanhang vi här rör oss i ha särskild sprängkraft.

I ”Ofriserade tankar” (på svenska 2012) kan det exempelvis låta så här:

Det finns ingen botten. Det finns bara hinder på väg mot djupet.

Man må betänka att Giordano Bruno brändes i samma eld som Prometheus stulit.

För att höja moralen måste man sänka anspråken.

Min absoluta, och högst aktuella, favorit är dock:

Utsikten till världen kan man stänga ute med en tidning.

The post Från en kobbe i Bohuslän: De otaliga perspektiven first appeared on Opulens.

SNABBA KICKAR. “Alternativkostnaden blir alltså ett samhälle som kreativt och konstnärligt står still, eller som till och med stagnerar. Det är onekligen bekymmersamt hur mycket tid vi spenderar på våra mobiltelefoner”, skriver Gustaf Reinfeldt.

Den karantän människor placerats i på grund av coronapandemin är för vissa en befrielse och för andra ger det känslan av att vara fängslad. Oavsett den individuella inställningen innebär den nya realiteten mer tid till övers, och varje person bör göra sitt yttersta för att ta vara på tiden. Det finns dock en betydande risk att många slösar bort sin tid på prokrastinering genom exempelvis meningslöst mobilanvändande.

”Jag tänker, alltså finns jag” skrev René Descartes för snart 400 år sedan. Att tänka är det viktigaste människan gör – kanske till och med det som gör oss till människor – och alla framsteg för mänskligheten och människan härstammar från vår förmåga att tänka. Detta är något vi människor vetat länge. Enligt Platon ska Sokrates ha sagt att ”Visdom börjar i undran”.

Kanske var denna del av Platons transkriberade dialoger med Sokrates något som Sture Linnér läste om morgonen på originalspråket grekiska. Sture Linnér, som inledde varje morgon med att läsa och studera det grekiska språket, var bland annat professor i grekiska och litteratur och har översatt ett trettiotal böcker från grekiska till svenska. Linnér var utöver det verksam som diplomat och  den närmaste medarbetaren till FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjöld i den konflikt i Kongo som Hammarskjöld försökte medla fred i när han dog i en flygplanskrasch 1961.

I Linnérs sommarprat från 2007 får vi höra att han på 1950-talet träffade Albert Einstein på en bänk utanför Princeton University i New Jersey. Vi får bland annat veta att Einstein, som vid tillfället var över 70 år gammal, berättade att han inledde varje morgon med att öva på multiplikationstabellen. Linnér berättade att han blev inspirerad av den åldrade vetenskapsmannen och att han därför sedan dess inlett varje morgon med att öva på böjningen av antika grekiska verb. Det är ett beundransvärt, men närmast antikt, sätt att möta den nya dagen.

I dag sträcker sig de flesta direkt efter sin mobiltelefon på morgonen, för att uppdatera sig kring vad som rapporterats i nyhetsmedierna och om inlägg på diverse sociala medier. Människor använder sina mobiltelefoner mer och mer. Enligt rapporten Svenskarna och internet från organisationen Internetstiftelsen använder 65 procent av svenska internetanvändare sociala medier dagligen, en siffra som ökat varje år under det senaste decenniet. Och enligt telekombolaget Telenors Skärmlivsrapport från 2019 använder vi mobiltelefonen i genomsnitt tre och en halv timme per dag, vilket över en medellång livstid motsvarar 12 år av mobilanvändande. Det är tid som inte kan spenderas på annat, till exempel entreprenörskap, kreativt skapande eller intellektuell förkovran och bildning. Så vad kommer alternativkostnaden av allt detta mobilanvändande att bli?

I en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel från söndagen den 15 mars säger den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates: ”Att skriva är en form av tänkande. Om man inte tänker, blir det inget skrivet. Folk som tittar mycket på tv, eller jämt har oväsen i öronen…musik alltså eller har stort umgänge, kan inte skriva för de har ingen tid att tänka… Ungdomar som har musik i öronen jämt blir förmodligen inte författare. De har ingen tid att tänka.” Oates tycks antyda att alternativkostnaden är att vi inte har tid att tänka och att en av konsekvenserna är att det inte kommer att produceras lika mycket bra konst och litteratur i framtiden. Alternativkostnaden blir alltså ett samhälle som kreativt och konstnärligt står still, eller som till och med stagnerar.

Det är onekligen bekymmersamt hur mycket tid vi spenderar på våra mobiltelefoner. Särskilt med tanke på att 40 procent till och med anser att deras tid på sociala medier inte är meningsfull, enligt rapporten Svenskarna och internet. Människor har som en effekt av mobilanvändandets snabba belöningssystem fått sämre koncentrationsförmåga i dag än för bara några år sedan och saknar därför ofta tålamodet det krävs för att läsa en bok eller uthålligheten som behövs för kreativt skapande. Behovet av att få sitt mobilberoende stimulerat har till och med blivit så starkt att det i dag inte går att gå på bio, eller se på film hemmavid med kompisar, utan att någon impulsartat tar fram sin telefon för att stilla sin oro över att kanske ha missat något.

Kanske är det en form av verklighetsflykt och självmedicinering.

Varför använder vi då våra mobiler så mycket? Kanske är det en form av verklighetsflykt och självmedicinering – en paus från tänkandet. Människor tycks inte längre kunna eller våga vara ensamma med sina tankar. Värst är det bland unga vuxna där 40 procent av 16- till 24-åringarna känner sig ensamma enligt BBC:s Loneliness Experiment. Detta trots att de unga vuxna alltså spenderar mycket tid på mobiltelefonen och att de håller kontakt med bekanta via sociala medier. Lösningen torde alltså inte stavas att ta till ett frenetiskt mobilanvändande eller att ha en ständig närvaro på sociala medier.

Snarare kanske det handlar om att människor stundom borde försöka njuta av tystnad och ta tillfället i akt att tänka och reflektera. Särskilt i dessa disruptiva coronatider. Fler borde ge sig själva tid att läsa en bok eller utforska sina kreativa sidor – rita, måla, skriv, skapa, laga mat. Sokrates gav människan receptet ”för att finna dig själv, tänk för dig själv”, och det är vad vi behöver nu och framöver.

”Den längsta resan, är resan inåt”, skrev Dag Hammarskjöld i sin dagbok publicerad postumt under titeln Vägmärken, så lägg undan mobiltelefonen och påbörja resan.

The post Våga tänka first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För den som är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas”, skriver Melker Garay.

Att ge sig hän åt tänkandet är att ge sig hän åt ett äventyr. Ett brutalt äventyr. Först ett nödvändigt förtydligande om vad som här avses med tänkandet. Det är inte frågan om att tänka det som är bekant, det som man är förtrogen med. Det är inte heller att se tänkandet som en repetitiv verksamhet, där upprepningen skänker en förutsägbarhetens bekvämliga men inte sällan inbillade trygghet. Inte heller är det frågan om ett tänkande som aktar sig för att väcka förbittring, det vill säga som är rädd för friktion och konflikt.

Det som är föremål för denna text är det villkorslösa tänkandet. Ett tänkande som är förknippat med det vi kallar kurage. Ett tänkande som inte viker undan för det som hindrar dess framfart. Tvärtom. Det tar tag i det. Konfronterar och underminerar det. För inget ska hindra tänkandet att ta ett ytterligare steg; ett steg som är en följd av allt det som tidigare tänkts. Den som har kraft och tyngd i sitt tänkande har oftast moraliskt mod att ta det steget, då denne vet att ett sådant tänkande öppnar upp för det som är okänt, för det som kan vidga perspektivet. Och som får denne att inse att tänkandet till sin natur är expansivt.

Tänkandet avstannar inte. Det kan inte tuktas. Det kan inte luras in i en kanon där det till slut stelnar. Vansinne är det att tro att det kan bindas fast vid doktriner och läror. Omöjligt är det att låsa in det i en bibel, koran eller annan helig skrift. Tänkandet är till sin natur överskridande. Fullt av rörelseenergi. Kreativt. Och våldsamt.

Inget är främmande för den vars kall är att tänka; i dennes outtröttliga tänkande finns allt från strängaste disciplin till vildaste anarki. Huvudsaken är att riktningen är framåt. Den som valt att tänka stannar aldrig upp när tanken får verka fritt; den fastlåsta dogmen är den diametrala motsatsen till allt kraftfullt tänkande. Ty för den som tänker blir devisen som går att finna på universitetshuset i Uppsala något främmande:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Det handlar om att tro på tänkandet. Att inse dess kraft. Dess möjligheter. I Blaise Pascals bok Tankar kan vi läsa:

Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom.

Att tänka är att ständigt vara på sin vakt. Att uppmärksamma det som vill stipulera tänkandets premisser. Därav en del av brutaliteten, då allt övergår till att bli en strid om vem som ska sätta villkoren för tänkandet. Man står inför en regelrätt kamp. För den som därtill är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas. En kamp mot förstockade kategoriska föreställningar och så vidare. Mycket finns där som hindrar den som vill och har förmågan att tänka hederligt.

Att bjuda på motstånd mot det som hejdar en att reflektera är en sida av kampen. Tänkaren blir här en rebell. En som ideligen står i opposition. En som inte finner sig i avvisandet. En som är angelägen om att påtala dissonansen i varje tankeakt. En som skoningslöst synar det förment självklara. En som drivs av att upptäcka det som saknas. En som utsätter sig för risken att bli utstött och isolerad. En som oförväget undersöker det som denne måste undersöka. En som djärvt riktar blicken mot det som står på tur att granskas; det som andra lät bli att granska.

Jag tänker här osökt på den franske filosofen Gilles Deleuzes ord om att det som kommer först i tänkandet är ”inbrottet” och ”våldet”. Som bekant är allt det man tänker inte alltid angenämt. Speciellt inte när man driver sina tankar till sin yttersta spets; ett få förunnat omstörtande privilegium. Och det är just detta icke angenäma som tänkaren griper sig an. Brutalt därjämte. Nämnas kan att ordet brutalt kommer från latinets brutus vilket bland annat betyder ”oförnuftig”; och det är väl det man är när man går emot det etablerade och tillrättalagda.

Sant är att det finns ett inslag av tvång i allt tänkande. Och är det något ord man förknippar tvång med så är det ordet brutalitet. Det är ett tvång som är framsprunget ur ett reflektionens kompromisslösa och normativa bör, det vill säga att fullfölja tankegången ända ut i periferin. Ett närmast nietzscheanskt tvång som driver tänkandet obönhörligt framåt. Ett tvång som gör att det ständigt sker en förskjutning, en utvidgning, en rubbning i allt det som redan har blivit tänkt. Och detta inte bara i fråga om tankar, utan även i fråga om handlingar. Här kan man inte låta bli att minnas Karl Marx ord:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller är att förändra den.

För den som tänker handlar det inte bara om att vara ärlig i sitt uppsåt, utan även om att löpa linan ut. Att bejaka den oerhörda och omtumlande friheten i tänkandet; att låta sig tas i besittning av sina egna tankar. Att begripa att allt inte är som det ger sig ut för att vara. Att ha den intellektuella färdigheten att kunna demaskera det maskerade. Att veta vad som står på spel. Att inse att allt kan stå inför en vändpunkt. Att krossa förljugen ordprakt till förmån för det franka, det uppriktiga. Att vägra att ”sanning är med lögn saltad, eljest står den sig inte”, för att låna Lars Gyllenstens formulering. Att låta tänkandet följa den riktning som är resultatet av att man har vänt och vridit på allt. Och att entydigt följa riktningen oavsett vad som kommer att blottläggas och avslöjas. Att avtäcka är en oundviklig konsekvens i allt intellektuellt redigt tänkande. Att inte falla offer för feghet.

I E.M. Ciorans verk Sammanfattning av sönderfallet kan vi läsa att de ”lösningar som vår nedärvda feghet föreslår är den värsta sortens fanflykt från vår förpliktelse till intellektuell anständighet.”. Den som är uppriktig i sitt tänkande flyr inte av feghet. Den flyr inte över huvud taget. Däremot gör den det som sviker sitt tänkande. Den som förverkat sin rätt att bli tagen på allvar. Den som inte begriper sig på tänkandets brutalitet.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Tänkandets brutalitet first appeared on Opulens.