PROSA. Vår medarbetare Bo Bjelvehammar skriver gärna om fåglar. Idag har vi nöjet att presentera en text som handlar om blåmesen.

”Den ostyrigaste fågel av alla”, så skrev Carl von Linné.

Ett otal gånger om dagen kommer blåmesen till mitt matbord, ett viste i plast med tak, som skyddar maten och ger lä för östanvinden, fäst med två sugproppar och med ett avstånd på 40 centimeter från min arbetsplats.

Blåmesen kommer, oberoende av väder och tidpunkt. Den dyker upp i ett vagt morgondis, i en daggfrisk gryning, i halvmörkret. Bäst känns det när solen spiller ut ljuset över både åkrar och ängar och då blåmesen visar sig, yrvaket, som en vårlek i smältvatten.

Aldrig möter jag blåmesen i ödemarker. Härliga är de gånger när blåsten sliter buskarna och fågeln håller sig fast mot utströdda vindar.

Alla besök börjar på samma sätt, en påtaglig inledande energi för att stilla en hunger, ett bortjagande av en inkräktare, oro och vaksamhet, så efter en kort rast med sirrande sång, ny förflyttning. Först till toppgranen, sedan till blyertsenen, korta flygturer, sedan en längre tur bortåt Alexanders till, ett flygande i lätta bågar. Och efter en stund, kommer fågeln tillbaka, så upprepas detsamma. Med lite uppvisning i akrobatik – blåmesen rör sig lätt i grenars utkanter och hänger enkelt och modigt upp och ner i beståndet av ölandstok. Erik Rosenberg säger så här – vintertiden syns han ofta dingla som en siska i hängbjörkar.

Över allt finns jäkt och rastlöshet, sällan är blåmesen stilla. Vad är det som brådskar? Ett

studium utan vetenskapligt värde, visar på att tiden i huvudsak går åt till att söka föda – fyra av fem iakttagelser handlar om detta – att besöka fågelbord, att klänga i fröställningar eller hänga på andra mesar som visar vägen i födosökandet. Vintertid är det knapert, sommartid är det annorlunda. Maskar, flugor, larver, bladlöss och skalbaggar.

Det är få blåmesar som orkar med detta rörliga liv, som ställer stora krav på både energi och anpassning – dessutom finns det hela tiden fiender, de listiga hökarna. Nittio procent av ungarna klarar inte sitt första levnadsår, blåmesen i allmänhet lever ett par år. Det finns undantag, de allra äldsta blåmesarna har blivit drygt tio år.

Blåmesen vill ha saker och ting på sitt sätt, den är självständig och föredrar att äta i lugn och ro, den betydligt större talgoxen jagas bort, liksom gråsparven, koltrasten får nöja sig med matsmulorna, som faller ner på marken.

Blåmesen är ingen gigant, den väger runt elva gram, men den ger ett robust intryck, framför allt beror det på att den har ett rundhuvud, utan hals.

Blåmesens färger är ljusgul och himmelsblå.

”Dess hätta lyser som en liten skärva av sommarhimmelen ” – så skriver konstnären och författaren Gunnar Brusewitz.

Utifrån den mörkblå ögonmasken har fågeln fått namnet blindmes, till detta kommer svarta ögonbrynsstreck.

Fötterna är mörkt blågrå.

Blåmesen är både spirituell och trevlig att ha nära, den trivs i människors närhet. Den verkar känna igen mig, den stannar på matbordet, när jag blir närgången, när andra närmar sig, flyr den fältet, men den kommer strax tillbaka.

Det är ofattbart att föreställa sig en blåmes i bur, det skrev redan Olof Rudbeck d y 1727 – ”De dö snart i bur.”

Blåmesar kan uppfatta ultraviolett ljus, som människor inte kan se. Hos fåglarna finns reflekterande UV- strålar i hjässfjädrarnas ljusblå färg, framför allt hos hanarna. Kraften varierar, ju mer en hane har desto högre livskvalitet. Honorna väljer nämligen en livskamrat som har kraftig UV-strålning.

Slutligen ‒ om du vill läsa mer om blåmesen rekommenderar jag essän i Staffan Ulfstrands bok Fågelliv, men välj gärna Niklas Rådströms historia om en blåmes, titeln är Absint och den har underbara illustrationer av Catharina Günther-Rådström.

Föredrar du att läsa om talgoxen, så finns det en utsökt bok av professor Anders Brodin, Smartast av mesar.

The post Bo Bjelvehammar: ”Den ostyriga blåmesen” first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Jag njuter av Anders Brodins beskrivning av talgoxens karaktärsdrag, skriver Bo Bjelvehammar som läst fackboken Smartast bland mesar.

Smartast bland mesar av Anders Brodin
Natur & Kultur

Anders Brodin är professor vid Biologiska Institutionen vid Lunds Universitet, han är ivrig fågelskådare och tillsammans med sina studenter studerar han kognition och minne hos talgoxar. Forskningen är både teoretisk och empirisk. Nu har han skrivit en bok om talgoxarna. Den heter Smartast bland mesar.

Talgoxen är, tillsammans med koltrasten, den fågel som de allra flesta har en relation till. Den visar sig flitigt vid fågelborden och den är omistlig att höra i mars, den är läraktig och förstår snabbt hur det går till att äta ur handen.

Många har berättelser om talgoxar som knackar på köksfönstret för att de vill ha mera mat. Det går också att urskilja enskilda talgoxar. De har inte bara egna personligheter, de kan även ha avvikelser i färgteckningen. Färgerna är givna, men omfattningen kan variera – svart, vit, olivgrön och gul. Talgoxen är både välkänd och omtyckt, även om den enligt svensk folktro, kunde komma med bud om både missväxt och död.

Frågan är nu om det går att skriva en populärvetenskaplig bok, om endast talgoxar. Svaret är ja, världen är full av talgoxforskning.

Anders Brodin och hans medarbetare gör egen forskning och de har en passion i att rigga förutsättningar och betingelser, som avser att mäta talgoxars kognitiva förmågor, alltså intelligens.

Nu innehåller boken vidare information om andra arter av fåglar, särskilt släktingar inom familjen mesar. Därtill finns det vidlyftiga diskussioner om evolutionära processer, samt hur talgoxen står sig mot de riktigt kloka i djurvärlden, människoapor och kråkfåglar. Det går att säga att talgoxen står sig bra, fast den väger bara nitton gram. Talgoxen är nämligen både intelligent och har gott minne.

Allt handlar om talgoxens karaktär, den är orädd, nyfiken, uppfinningsrik och läraktig, den har lätt att anpassa sig till nya förutsättningar. Mycket av talgoxens liv handlar om att överleva, att undvika fiender, att hitta mat, att skaffa ett gott revir, en god boplats och en bra partner.

Anders Brodin uppehåller sig länge vid en annan förmåga hos talgoxen, förmågan till självbehärskning, att inte förivra sig och göra något oplanerat, utan invänta det rätta tillfället. För att tillskansa sig mat eller lura sina mesvänner, som en- och talltitor.

De flesta morgnar när jag går min promenad möter jag talgoxen, den är alltid i farten, förflyttar sig snabbt från buske till buske, sjunger några strofer, följer med en bit på vägen. När ljuset börjar att återvända i januari, så är den omistlig att ha. Som sångare är den djupt underskattad.

Jag njuter av Anders Brodins beskrivning av talgoxens karaktärsdrag, det är nästan, så att jag skulle vilja hålla en talgoxe i bur, för att lära känna den bättre, men det vore naturligtvis en korkad idé.

Däremot blir jag trött av att läsa om alla andra talgoxforskare, i stället skulle jag vilja se en fördjupning av Anders Brodins samtal med sina egna talgoxar. Just som Björn von Rosen gör i sin bok, Samtal med en nötväcka.

The post Intressant om talgoxar first appeared on Opulens.