FRIHET. “Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Shoshana Zuboffs bok om övervakningskapitalismen.

Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer
Av Shoshana Zuboff
Ordfront förlag

Vi borde snacka om kognitiv frihet. Eftersom nya tider kräver nya begrepp. Eftersom det största hotet mot livet är den fortsatta stölden av friheten. Eftersom det blir allt knepigare att leva utanför infrastrukturen, och tänka utanför boxen.

Visst får vi alla (åtminstone här och ännu) kritisera utvecklingen, förstörelsen av naturen och kulturen. Men ”kritiska” idéer, för att inte nämna alla florerande konspirationsteorier, uppstår allt oftare till följden av digitala filterbubblor. Inte genom möten, relationer och erfarenheter i verkligheten. Inte genom dialoger.

I socialpsykologen och filosofen Shoshana Zuboffs senaste bok Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer som nu översatts till svenska analyseras den här utvecklingen, som vi kan kalla för den kognitiva likriktningen, den mentala standardiseringen, eller, varför inte, den existentiella fångenskapen.

Här skissar Zuboff först upp vår tids dominerande scenario, systemskiftet, inom vilken den kapitalistiska marknadsekonomin håller på att transformeras till en ny, nyss otänkbar, ekonomisk ordning, för att vidare dyka in i det digitala maskineriets innersta logik. Det handlar om emotioner, och beteenden.

Men först lite historia. För att förstå bakgrunden till samtiden bör man känna till utvecklingen under föregående sekel, när beteendepsykologin mötte datavetenskapen och ändrade riktningen för hela kapitalismen. Psykologen B.F. Skinner (1904-1990) spelade en viktig roll.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken.

Skinner var behaviorismens, det vill säga synen på beteende som en funktion av tidigare förstärkningar i omgivningen, stora förgrundsgestalt och han missade inga tillfällen att förespråka tekniker för beteendemodifikationer, så kallad operant betingning.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken, även om freudianska fantasier mellan varven översvämmat överbyggnaden. För både stater och marknadens aktörer har inspirerats av Skinners idéer, och Zuboff lägger stor vikt vid att analysera och påminna oss om dem.

Skinner var ingen vän av friheten, tvärtom såg han idén om friheten som mänsklighetens farligaste föreställning.

I hans utopiska värld, som bland annat skildrades i romanen Walden två, ironiskt nog inspirerad av Henry David Thoreaus klassiker Walden (1854) och som kom ut samma år som George Orwells bok 1984, alltså året 1948, är friheten obefintlig. Här optimeras istället produktiviteten och människans välbefinnande genom vetenskaplig social planering och operant betingning i barnuppfostran.

Men Skinner stannade inte vid att psykologisera och skriva utopisk skönlitteratur. I boken Bortom frihet och värdighet (1971) tog han sina idéer ännu längre och argumenterade för att fri vilja och individens autonomi står i vägen för all lycka och produktivitet. Därtill beskrev han frihetens försvarare, som han menade förnekade orsakssambanden bakom mänskliga handlingar, som vetenskapens största fiender.

Man behöver inte se sig om särskilt länge i samtiden för att känna igen Skinners idéer, om än i andra formuleringar och ofta med ett nyliberalt nyspråk där frihet reducerats till ett antal redan bestämda ”valmöjligheter”. De blir dock säkert lättare att upptäcka efter den här historiska genomgången som tillför Zuboffs analys ett djup vi sällan ser i kritiken av Silicon Valleys alla innovationer som tycks realisera Skinners visioner på löpande band: Idag är vi alla beroende av produkter, plattformar och tjänster som ger teknikföretagen en nästintill oinskränkt insyn i våra liv och det är inte bara ett hot mot integriteten utan leder också till att såväl företag som stater kan exploatera och påverka oss efter egna intressen och dolda agendor.

Det är ingen konspirationsteori.

Vi är naiva om vi inte förstår att beslut fattas bakom våra ryggar, resonerar Zuboff och här är det lätt att associera till lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky som i decennier visat hur storföretag och skurkstater tävlar om dagordningen. Men den stora skillnaden mellan det Chomsky kallar för propagandamodellen (som beskrevs redan 1988 i boken Manufacturing Consent) och det Zuboff beskriver i termer av teknologisk beteendemodifiering och övervakningskapitalism är att den senare modellen, systemet, uppdateras i varje ögonblick och inte bara med grader utan artskillnader.

Igår var världen analog och i dag digital, monolog. I princip hela mänskligheten (och snudd på alla de andra djuren) är nu uppkopplade, inspelade och avlyssnade genom enheter på eller i våra kroppar, i våra hem och runt alla offentliga miljöer. Och allt från rörelser och relationer till beteenden, behov och inre liv, som känslor och reaktioner, registreras i realtid, dygnet runt.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter.

Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva gör, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad där ekonomin, politiken och vetenskapen redan flätats samman tajtare än de omöjligen kan särskiljas. Våra beteenden blir allt lättare att sia om och styra och även om Skinner i grunden hade fel blir systemet en självuppfyllande profetia.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter visar Zuboff, och visst har vi väl läst om hur allt från politiska val till folks världsbilder, visioner och värderingar, kunnat påverkas i stora befolkningsgrupper. Kanske har vi tänkt att vi själva utgör undantagen och att vi står fria från påverkan, men det finns inga undantag inom ett teknologiskt system som modifierar beteenden i grunden. De som äger tekniken sätter gränsen för det möjligas politik och kultur, samtidigt som de själva inte respekterar några gränser.

Det som sker, varnar Zuboff, är därför ett totalt maktövertagande ovanifrån, som inte tar hänsyn till vare sig rättigheter eller friheter och där människans plats varken är som producent eller konsument utan som råvara, som boskap.

Det låter kanske överdrivet, och lite ironiskt, särskilt som vi nyss fått lära att vi lever i antropocen. Men det här inte desto mindre en relevant kritik av teknik som sömlöst smyger sig under våra skinn medan vi är fullt upptagna med att digitalisera, elektrifiera och konsumera mera. Allt medan havsnivåerna stiger, skogarna skövlas och jorden brinner.

Därför är det också trist att Zuboffs förslag på lösningar inte är lika briljanta som den historiska genomgången och samtida analysen, utan stannar vid digitala upprop och i sammanhanget smärre juridiska regleringar. Här finns inte ett spår av Chomskys frihetliga ideologi- och systemkritik. Den får vi bygga vidare på själva.

The post Skinners utopi riskerar bli vår tids dystopi first appeared on Opulens.

BASINKOMST. “Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga.” Christoffer Andersson ger sig in i debatten som startade med Amra Bajrics krönika och följdes av ett inlägg från Lars Thulin.

Tvärtemot vad Amra skriver bör mycket kunna bli bättre av “att med plågsam klarhet se vad det är vi är fast i”, för visst är det väl så att medvetenhet öppnar upp för möjligheter att bjuda upp till kamp, skingra alla rökridåer och ta en rejäl titt på verkligheten: det finns alternativ, men de är allt annat än lockande.

Ingen konsument kommer ifrågasätta varför hon konsumerar om det bidrar till hennes sociala identitet (det gäller både fysiska ting och det Ingenting som Iodine Jupiter nyligen gjorde ned i en lustig underskruv). Det är svårt att angripa kapitalismen om man klär sig i dess rökridåer.

Är det inte som att stanna i ett destruktivt förhållande för att “det blir bäst så”? Det blir “vettigast” att stanna, “klokast” att lida för den högre levnadsstandardens skull, för barnens eller för rädslans skull eller för vilkens skull det nu är man stannar.

Med det sagt är det möjligt att sticka hål på Lars Thulins pessimistiska realism. Det finns alternativ, men de är som sagt allt annat än lockande, långt ifrån det kapitalismen utlovat. Där finns inga “neonljus, stimmiga krogkvällar, alkohol med främlingar” och inga “fräscha kontorslokaler någon arkitekt med total avsaknad för det praktiska designat”, där finns ingenting som ersätter “flörten med en främling, beröring, det spontana och ibland förbjudna”.

Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås.

Där är det alldeles tyst, ensamt och färglöst som det är bortom köpstyrkans glamour. Men det finns en poäng i att leva där precis som det finns en poäng i att lämna det destruktiva förhållandet: Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås, närmare “naturen” om man så vill, där allting gör lite ondare, där djup ersätter bekvämlighet för att man måste lära sig kommunicera en ny och mycket mindre anspråkslös social identitet utan några rökridåer och fartränder att svepa in sig i.

Det “nya” jag talar om kanske närmast kan konkretiseras som en röst för medborgarlön, det vill säga villkorslös basinkomst för alla. Den märkbara debatten verkar ha dött ut men pandemin har visat att åtminstone de fysiska resurserna finns. Problemet ligger väl snarare i att detta främst skulle gynna de saktmodiga och de saktmodiga har, för att citera Alexander Bard och Jan Söderqvist, “aldrig besuttit särskilt mycket av vare sig det ena eller det andra”.

“Den bistra verkligheten” Lars talar om är i mångt och mycket den programmerade viljans makt över de saktmodigas världsbild, en konsumismens ledstjärna eller ännu värre: social kontroll, och kostnaden för att frigöra sig från den är alltigenom enorm (det kan varje individ som lyckats lämna ett destruktivt förhållande intyga). Resultatet blir ofta ett leverne som inte är upplyftande för någon i ens omgivning och en bräckt social identitet kan vara nog för att sänka vem som helst som tvingats ut ur rökridån för att leva i misär.

För att allmän basinkomst ska vara ett realistiskt alternativ måste all glamour Amra räknar upp aktivt väljas bort och det är hela poängen. Att tvinga någon part i ett destruktivt förhållande att packa väskorna är aldrig konstruktivt, till syvende och sist är det individen själv som måste inse faktum och bryta relationen.

Allmän basinkomst skulle förmodligen underlätta emaneringen: fler kan komma ur sina destruktiva förhållanden med de sociala identiteter som konstruerats åt dem under konsumtionens fana, fler kan med framgång uppmana varandra att sprida röken för vinden och se verkligheten för vad den är utan att gå under.

Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga – och vilja – möta, oavsett för vilket ändamål man väljer att möta den. För utan den specifika insatsen är alla socialistiska vedermödor alldeles gagnlösa. Däri förlorar också drömmen om medborgarlön all sin realism och det som blir kvar är “den bistra verkligheten”.

The post Basinkomst istället för glamour first appeared on Opulens.

Amra Bajric ondgör sig i Opulens över kapitalismen, hur den fjättrar människan och ger henne ett ovärdigt liv. Mycket ligger i det, de nackdelar hon räknar upp kan alla känna igen och instämma i.

Men sedan börjar hennes problem. För hon glömmer livets och politikens eviga och bistra sanning: mycket sällan handlar tillvaron om att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ – utan att stå ut med det minst dåliga av två usla alternativ.

För det första utmålar hon livet före industrialismen som underbart för att arbete och fritid då var helt åtskilda. Men snälla Amra, vad sysselsatte 90 procent av mänskligheten innan industrialismen? Jo, jordbruk. Finns det ett mer dygnet-runt-jobb, med ständig oro och krav på närvaro än jordbruk? Hur många bönder är lediga alla lördagar och söndagar? Skörden kan inte bara tas in mellan 8-17 måndag till fredag. Boskap nöjer sig inte med mat och omvårdnad under 40 timmar i veckan. Kossans mjölk rinner till dygnet runt, alla dagar i veckan. Hönor stämplar varken ut eller in. De värper.

De tidiga industriarbetarnas helvete till trots möjliggjorde deras nya sätt att leva just att skilja arbete från fritid. De bodde ytterst sällan i fabrikerna. Svarvarna stängdes av på kvällarna. Kravet åtta timmar arbete, åtta timmar fritid, åtta timmar sömn kom tidigt från en ung fackföreningsrörelse och blev så småningom bönhört. Den uppdelningen av dygnet kunde, och kan, inte jordbrukarna ens drömma om.

För det andra. Kapitalismen och marknadsekonomin är fulla av vidrigheter och orättvisor som på olika sätt gör våld på vår dröm om den perfekta tillvaron. Visst. Problemet är återigen – vad är alternativet? Kan något annat ekonomiskt system påtagligt befria människan? Det vet vi inte – för i den tuffa verkligheten har knappast något annat ekonomiskt system ens överlevt så länge att det kunnat bevisa något. Ofta har de kraschat för att de som levt under dessa system inte stått ut med dem.

Så trist är verkligheten. Någon har sagt att socialismens enda egentliga dråpslag mot kapitalismen var att socialismen i princip upphörde att finnas till som statsskick i och med murens fall. För utan konkurrens från socialismens idé kan kapitalismen med skygglappar och utan handbroms obehindrat rusa mot sin egen perversion och undergång. Vilket sker just nu.

Därför är det kanske upphörandet som är socialismens stora svek. Vi hade såväl behövt den nu, ett starkt, livskraftigt och verkligt alternativ. Men då finns den knappast.

The post Den trista verkligheten first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Man behöver inte trassla in sig i ideologier. Man kan bejaka – och förkasta – element i det ena systemet och andra i ett annat. Det går inte att säga, att socialismen är misslyckad, lika litet som man kan säga, att kapitalismen är misslyckad, bara för att de rymmer misslyckanden”, skriver Anders Björnsson.

Kapitalismen tog god tid på sig att bli ett system med spridning över hela världen. Med kalla krigets slut och det ungefär samtidiga kinesiska systemskiftet föreföll processen vara i det närmaste fullbordad. Den inleddes med de italienska stadsstaternas bank- och affärstransaktioner under högmedeltiden. Med den transoceana handeln några hundra år senare hamnade dessa i bakvatten, och när jordbruket rationaliserades i de europeiska kärnländerna blev tillverkningsindustrin en motor i den ekonomiska utvecklingen. De koloniala företagen ökade spridningstakten. De många krigen hämmade på sina ställen processen men hejdade den inte.

Detta är den generella bilden, betraktad ur ett makroperspektiv. Gamla seder och bruk dröjde sig kvar, bondeekonomier visade ibland en enastående motståndskraft, feodala härskarstrukturer kunde länge leva sida vid sida med det borgerliga samhällets produktionsförhållanden. Men med historisk måttstock rörde det sig om avvärjningsstrider, där de som angreps och penetrerades måste omgruppera innan de anpassade sig till den nya tidens ordning. Det kapitalistiska framåtskridandet kunde vara evolutionärt eller revolutionärt, ofta nog en kombination av dessa ”strategier” som inte behövde vara medvetna men ändå blev verksamma.

Det var också en inbördes kamp. Konkurrensen mellan nationella intressen, tävlan om produktionsresurser, strävan att kontrollera territorium och befolkningar stegrades successivt så att till slut endast residualområden på jordklotet var oberörda. Återkommande katastrofer blev följden men också en varaktig tillväxt mätt i produktions- och inkomstnivåer. Vissa högkulturer utplånades, andra sjönk tillbaka under kortare eller längre tid, några revolterade med större eller mindre framgång, men de flesta påverkades obönhörligen av den kapitalistiska andan och utvecklingsmodellen. Men var det verkligen bara en anda och en modell?

Man säger att nöden är uppfinningarnas moder.

Max Weber ville tilldela de atlantiska ekonomierna en alldeles överlägsen dynamik och innovationskraft. Occident stod mot orient; syd fanns inte. Samtals- och förhandlingskultur stod mot krigarkultur och upprepningstvång. Predestinationen ersatte ödet; mystik ersatte magi. Kampen om tillvaron, de dugligas överlevnad, krävde offer och underordning som ingen sentimentalitet och medkänsla kunde rå på. Men hade verkligen västerlandet segrat utan sitt överläge i vapen och rustning, på lika villkor? Den kinesiska – eller asiatiska – revanschen i vår tid gör det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan. Man säger att nöden är uppfinningarnas moder. Också i Europa har människor lidit nöd.

Mitt påstående, som inte torde vara särdeles kontroversiellt, är att det finns många kapitalismer, med tillhörande segerhistorier. Några trivs bra i parlamentariska demokratier, några i autarkier (kungliga envälden, partidiktaturer), åter andra vill egentligen inte ha någon statsmakt alls (Schweiz!). I denna kategori finner man moderna välfärdssamhällen, postkoloniala krigarsamhällen, vilda västern- eller vilda östernsamhällen, även klan- och blodshämndssamhällen (det nutida Albanien!). Också likartade senkapitalistiska stater (de nordiska!) väljer påfallande ofta olika modeller för problemlösning (jfr coronapandemin!).

Så är det rimligen också med andra produktionssätt än de rent kapitalistiska. Alla fyra kejsardömen som gick under i första världskriget (Hohenzollrarnas, Habsburgarnas, Romanovarnas, osmanernas) var strukturellt artskilda. I alla var feodala sociala relationer rådande, om inte alltid dominerande. Men alla hade olika typer av härskarklasser, statliga ordningar, rättssystem, utrikespolitiska ambitioner. På olika sätt och vid olika tidpunkter kom de i krig med varandra. Det fanns nästan ingenting som förenade i det praktiska handlandet.

Även socialistiska samhällen har haft olika utseenden, strategier, förutsättningar. Deras framgångar och misslyckanden kan inte reduceras till en formel. De har alla stått inför valsituationer. I 1960-talets Sovjetunionen fanns det både krisinsikt och reformansatser i ledande kretsar, men en byråkrati – knappast ett typiskt socialistiskt fenomen – stod i vägen. Nomenklaturan var snarast ett arv från tsartiden; gammalt och nytt levde länge parallellt. Alltför många stater kopierade det sovjetiska exemplet; men långt ifrån alla gjorde det. (Betänk här den sino-sovjetiska konflikten: den handlade inte bara om ord eller gränsfrågor!) Någon ensartad socialistisk modell har aldrig funnits.

Det positiva i detta är, att det finns alternativ och valmöjligheter – inom alla system. Det nedslående är, att det kan gå åt pipskogen i alla. Men egentligen är detta ett frihetsbudskap. Man behöver inte trassla in sig i ideologier. Man kan bejaka – och förkasta – element i det ena systemet och andra i ett annat. Det går inte att säga, att socialismen är misslyckad, lika litet som man kan säga, att kapitalismen är misslyckad, bara för att de rymmer misslyckanden. Systemkonflikter har, enligt min mening, aldrig varit produktiva; maktstrider alltid destruktiva.

Till skillnad från kapitalismen har socialismen ännu inte haft så god tid på sig. De, som ville krossa den förra, var uppenbarligen ute i förtid men kanske inte förgäves.

The post Systemkonflikter är aldrig produktiva first appeared on Opulens.

ATTACK. Vi kräver våra liv tillbaka. Vi behöver attackera det system som oavlåtligen attackerar oss, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det här är ingen krönika, det är ett upprop som vill vara ett uppror. Vi mänskor som inte fixar livet med kapitalismen, patriarkatet och alla dess avkommor, vi har det för jävla tufft nu. Vi som lider av psykisk ohälsa och inte orkar producera, leverera, prestera. Vi som går på knäna. Med tunna hudar, såsom hudar vill vara för att känna livet. Utbrända, hjärntrötta, kroppar fulla av stress och ångest. Hur ska vi göra? När de områden där vi får vara människor, mänskliga, krymps?

Jag fastnar I Netflixserien Orange is the new black och faller för Suzanne och Lorna. Suzanne är som ett stort, smart barn med vild fantasi och dålig impulskontroll. Lorna blir förblindad av svartsjuka, kan inte inte trygga sig själv. Båda är interner som, utifrån tuffa bakgrunder och avsaknad av hjälp från samhället, begått brott. “De sa att jag är galen,” gråter Suzanne och Lorna tröstar: “Galen är ett ord folk har uppfunnit för att trycka ner de som är särskilt intressanta.” Hon tar bort Suzannes mediciner i ett försök att befria henne men det är inte rätt sätt. Utan medicinerna tunnas huden ut, ångesten kan gå bärsärk. En man tycker att jag inte ska stoppa i mig något som censurerar, men han har aldrig behövt skydda sig såsom kvinnor i alla tider behövt göra.

En kurator ritar en streckgubbe på en whiteboard, hen står på en spikrak väg. Bakom gubben en bubbla med det som varit. Framför: framtidsbubblan. Där, säger kuratorn, finns alla möjligheter. Hon har ritat en näsa som är vänd mot det gamla, hon suddar ut och ritar näsan vänd mot framtiden. Sen ritar hon ett hinder på vägen. Det är negativa tankar, som gör att den stackars streckgubben inte kan kliva obehindrat in i den härliga möjlighetsbubblan. Jag säger att det finns yttre omständigheter: ekonomi, relationer, politik, miljö. Kuratorn säger att jag inte verkar vilja förändras. Hon säger: Det är upp till dig.

En vän reagerar: Vi kan inte bara rensa hårddisken. Vi är allt som har hänt oss. Kan vården någon gång ge stöd istället för skuld och skam? Jo, det kan den nog, men ibland kan ”vården” vara farligare än den psykiska ohälsan i sig. Klyschor och kortsiktiga lösningar skadar. Systemkritik omvandlad till individuell negativitet. Jag skulle inte ha överlevt utan familjehälsan som ryckte in under min förlossningsdepression, men då handlade det om vård av spädbarn och mitt värde som mamma.

En vän skriver: Att bli utmattad är att bli värdelös och tvingas deala med det. Värde är en utifrånbedömning, en prislapp. De icke-lönsamma, de sjuka, de som bråkar med systemet, de kroppar som inte vill eller kan foga sig, ska känna sig som skit. Som vännen skriver: I världens ögon är jag till ingen nytta just nu. Världens ögon stirrar på och bedömer ens kropp från morgon till kväll utan att se vad man behöver. En vän skriver: Tänk om vi kunde samla ihop den kraft vi har kvar och bygga något nytt, om alla våra vettiga tankar utifrån våra erfarenheter av psykisk ohälsa kunde kanaliseras till ett liv, ett samhälle, en verklighet att på riktigt få leva i. Vår skörhet, våra drömmar och visioner, bulldozrar den hårda samhällsapparaten ner.

Sa kuratorn något om gemenskap, kollektiv, kamp? Pratade hon om frizoner, communities att ingå i, där vi slipper känna oss ensamma och där vi kan hitta kraft till omsorg och organisering? Nämnde hon det jävliga i att bli jagad av försäkringskassan som vill att man ska hitta ett ”jobb som man klarar av” mitt under en utmattningsdepression? En läkare sa: Du får gå igenom din ångest som vore det huvudvärk. Men jag har ångest och självkritik i kroppen som mordvapen. Vi är inte satta på den här jorden att vara lönsamma och konkurrera, betala hyror, arbeta ihjäl oss. Våra kroppar reagerar, stänger av funktioner. Det är en rimlig reaktion som får ekonomiska konsekvenser och gör det svårare att ta hand om de människor som vi vill ska växa upp i frihet.

En vän minns en psykiatriker som sa till henne när hon var 22 år att hon skulle försöka tänka som en egenföretagare. En annan berättar att det stod i hennes journal att hon var tjock och hade flerfärgat hår. Antipsykospiller orsakade så stor skada att hon fick åka in akut till psyket. Hennes behov såg annorlunda ut, men världens ögon såg henne som bipolär. Soc jagar en familj som trasats sönder av ett våldsamt patriarkat och en dysfunktionell migrationspolitik. De jagar bevis på en ensam mammas bristande föräldraskap, när hon är den enda som funnits där och kämpat. Familjen försöker ordna vardagen, försöker hålla ihop trots att myndigheter splittrar. Den psykiska ohälsan är direkt avhängig den situation de tvingats in i, men inte utreds och skuldbeläggs de som bär det yttersta ansvaret. Nedskärningar, högerpolitik, byråkrati är hål som grävs i trötta kroppar.

Vi läser meddelanden på betalstationer: Du är snygg. Du är bra. Bär tunga kassar hem, liv fulla av erfarenheter, skitjobb och oro för framtiden, och så ännu en medicin för att hantera eller trycka ner den sorg och den ilska som behöver få finnas, synas, uttryckas i trygga gemenskaper, i motstånd mot det som nöter på vår självklara skörhet. En utbränd vän berättar att hennes tonåring utvecklat ätstörningar. Hon orkar inte prata om det, i tystnaden mellan oss där jag tafatt stryker hennes rygg, hör jag skriken: hennes och mitt, hur de förenar sig med andra skrik. En så fruktansvärd och mäktig kör, en efter en sluter upp: Vi kräver våra liv tillbaka. Vi behöver attackera det system som oavlåtligen attackerar oss.

The post Det enda vi kräver är en annan värld first appeared on Opulens.